Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Möte med en av de stora

För ett par dagar sedan vandrade jag i mörkret på landsvägen från Sixtorp ner till Mullhyttan i Västernärke, där jag skulle bli upphämtad av Livskamraten. Jag hade hängt en reflexväst på ryggsäcken och hade en ganska stark pannlampa för att synas både framifrån och bakifrån.
När jag passerade lite hyggen passade jag på att låta lyktan sken svepa över ytorna i hopp om att hitta djurögon.
Och plötsligt ser jag hur det glimmar till ute till höger och sedan försvinner de. Jag backar ett par meter och ser dem igen. Alldeles stilla. Jag fumlar med pannlampa och får till slut på strålkastarskenet.
Där står ett lodjur och tittar rakt in i ljuset. Säkert står vi där en hel minut innan jag sakta förflyttar mig för att komma den lite närmare. Utan att ta blicken från ljuset börjar den sakta röra sig snett mot mig med höga, alldeles tysta kliv. Som närmast är den kanske 15 meter och hela upplevelsen vara cirka 3 minuter. Sedan kommer en hög stubbe mellan mig och lodjuret och förtrollningen är bruten. Jag tror inte jag tog ett andetag på hela tiden.

Postat 2019-11-27 08:37 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Jakttider i Närke

Den 18 oktober avslutade vi en tredagarsvistelse i Gårdsjötorp i Kilsbergen. Vi plockade givetvis ihop de sopor vi producerat och lade allt i en plastkasse och ställde den i bilen medan vi avslutade städning med mera.

När det så var dags för hemfärd öppnade Livskamraten bildörren på passagerarsidan...

Vi städade bort förödelsen och hoppades att musen hade lämnat bilen.

När vi kom hem beslutade vi oss för att skaffa en musfälla för säkerhets skull. Det blev en sån här  av standardmodell.

Bilen ställdes in i garaget och musfällan apterades. Spänningen var stor morgonen därpå. Resultat? Musfällan hade slagit igen och osten var borta. Ingen mus. Kunde den ha slagit igen av sig själv?

Dagen därpå skulle jag och en kompis upp till Malingsbo-Kloten och vandra några dagar. Fällan apterades. Nog skulle väl musen vara fast när vi kom tillbaka?

Nä! Fällan hade slagit igen och osten var borta, men ingen mus. Det måste väl ändå vara så att fällan slår igen av sig själv...?

Nu dröjde det några dagar och inga tecken på mus i bilen noterades, men en morgon efter några dagar beslutade vi oss för att aptera fällan ännu en gång.

Sent på kvällen kikade vi in i bilen. Ingen ost. Ingen mus. Ingen fälla!

Jo, där. Långt in under passagerarsätet. Men ingen mus.

Livskamraten kände sig inte helt nöjd med situationen. Hon behövde bilen för en tur till Mullhyttan. Hon ringde upp sonen/ornitolgen som bor i ett äldre trähus på landet. Han borde ha viss erfarenhet av att fånga möss.

- Javisst! Ni måste köpa en sån där Mjölner. Vi har fångat mängder med möss med den. Den är stensäker.

Så, vi apterade Mjölner med väldoftande ost. Nu ska inte osten försvinna i varje fall. För att komma åt den måste musen sticka in nosen i en liten lucka och då slår fällan igen - innan osten är nådd.

Nästa morgon var spänningen stor. MEN! Fällan hade slagit igen och osten var borta. Ingen mus!!!

När sonen hörde detta skrattade han bara och sa att detta hade hänt dem en enda gång. Aptera igen!

OK. Så klart. Ny ost i Mjölner. Ny aptering. Ny väntan till nästa morgon. SPÖKMUSEN HADE VARIT FRAMME IGEN! Det ska ju inte gå! Vi började så smått att tro att det var något övernaturligt med det hela. Vi hade inte sett tillstymmelse till muslort. Och så igår... bilen skulle lämnas in till storrengöring. Jag plockade bort allt som kunde påminna om att en musjakt pågått och undrade nyfiket vad som skulle hända.

Svaret var... ingenting. Ingen reaktion. Ingen mus.

Nu var det dags att ta fram det tunga artilleriet! Ost dög ju inte. Nu offrade jag en rejäl bit av min väldoftande favoritkorv - turkisk sudjuk! Nu var det väl själva f...!

Efter 16 dagars kamp och nästan 80 mils biltransport är jakten över. Vet ni vad sonen säger då?

- Ni får väl hoppas att det bara var en.

Postat 2019-11-03 17:07 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Tre dagar på snöskor längs Nittälven. Närkontakt med ett av de vilda djuren. Placerad på karta

Min ryggsäck var packad och klar redan på tisdag kväll eftersom jag tänkte ge mig iväg från Örebro direkt efter arbetet på onsdag eftermiddag. Ett riktigt rejält snöväder, dubbfria däck och smala, krokiga skogsvägar gjorde emellertid att jag väntade med avfärd till nästa dag.

På torsdag morgon förvånades jag över den snömängd som fallit. Uppe vid Nittälven skulle det knappast ha fallit mindre. I all hast packade jag om min utrustning i pulka istället. Ovanpå pulkan lade jag mina snöskor och stavar. 

Vid ankomsten till Uvbergsbron hade vädret blivit klart och soligt, och så skulle det förbli hela denna tur. SMHI hade förvarnat om tvåsiffriga minusgrader nattetid, men jag kände mig väl förberedd.

I fonden syns det ena vindskyddet vid Uvbergsbron.

Nedan ses det andra.

Redan innan jag begav mig iväg från startplatsen passade jag på att tillreda min första lunch.

Älven låg väl tillfrusen och det lockade en hel del att färdas på isen. Jag följde dock min ursprungliga plan att leta mig fram till den mycket smala skogsväg som börjar/slutar cirka 500 meter söder om Uvbergsbron.

Det var ett klokt val. Snömängden inne i skogsmarkerna var mycket varierande - stundtals barmark - men de vackra skogsvägarna längs Nittälven brukar vara synnerligen trevliga transportleder.

Där skogsvägen svänger iväg österut är det dags att lämna den. Det är bara att hålla höjd och fortsätta rakt söderut så stöter man snart på den markerade leden som cirklar igenom Nittälvsbrännans naturreservat. Jag följer den västerut och kommer snart ner till älven och det lilla vindskydd som finns där.

Vindskyddet i Nittälvsbrännan

Här var det dags för lite varm dryck. Eftersom älven var helt isklädd valde jag att använda vattnet jag hade med hemifrån. Annars skulle det säkert frysa i flaskan snart. Kylan kändes redan nu.

I vanliga fall brukar jag följa leden söderut längs älven, men denna gång valde jag att följa den österut och sedan söderut - medurs. Efter cirka två kilometer passerar man en skogsväg. Precis här möter man stigsystemet som hör till Kaljoxadalens naturreservat. Jag väljer att fortsätta söderut, för att på så sätt komma fram till den lilla vackra sjön Märrjärvi och det vindskydd som finns där.

Märrjärvi är en i det närmaste cirkelrund skogstjärn med sankmarker och knotiga martallar runt nästan hela sjön. Det är bara precis där vindskyddet är beläget som man har ordentlig, fast mark under fötterna sommartid. Idag är det inga som helst problem. Både is och myrmarker bär.

Märrjärvi

Medan jag sitter här och njuter studerar jag min karta. Jag har många övernattnings- (röda) och rastplatser (gröna) att välja på. Jag är på väg mot den allra sydligaste röda punkten.

Efter en halvtimme i solen vid Märrjärvi fortsätter jag min färd längs leden. Den tar mig över Komoramossen och efter ett par kilometer kommer jag fram till ett stigskäl. Här väljer säkert de allra flesta att svänga västerut över bron som leder fram till Dansarbacken - naturreservatets naturliga start- och målplats.

Om man studerar länsstyrelsens karta över området så ser man att det går en stig - en återvändsgränd - ner söderut, till Komoramossens sydspets. Där finns ett vindskydd. Detta vindskydd är inte besökt särskilt ofta just på grund av att det ligger vig vägs ände. Och det är synd. Detta lilla vindskydd är nämligen mycket inbjudande med plats för två övernattare som inte är allt för långa. 

Dessutom ljuger kartan. Stigen fortsätter förbi vindskyddet och svänger så småningom norrut igen. Jag har inte följt denna stig tillbaka hela vägen, så jag kan inte säga exakt var den stöter på det övriga stigsystemet.

Nå. Det är här jag har bestämt mig för att ha min första övernattning.

När solen går ner sjunker temperaturen snabbt. Jag börjar fundera en del kring den kommande natten. Min sovsäck ska klara 9 minusgrader, men jag har tidigare märkt att detta inte riktigt stämmer. Jag räknar med att jag kommer att behöva såväl duntröja som varma överdragsbyxor. Och så blir det.

Det bär emot att stiga upp denna kylslagna morgon. (I efterhand fick jag reda på att det varit femton minusgrader.) Jag ligger kvar i sovsäcksvärmen betydligt längre än jag brukar. Kvällen innan har jag planerat för frukosten, så jag kan tillaga den utan att lämna sovsäcken. Efter frukost går det lättare.

Jag följer den markerade leden några hundra meter åt söder och öster. När jag kommer fram till den mycket smala skogsvägen följer jag den på sin sträckning söderut och österut.

Några har promenerat här strax innan jag kom dit. Jag följer i rävens spår en lång bit. Plötsligt korsar tjäderspår min färdväg. Bara en liten stund senare skrämmer jag och en tjäderhanne halvt slag på varandra.

Jag är på väg till Kolbron. Där finns en inrättning som jag längtar efter.

När jag kommer fram till ett vägskäl svänger jag söderut, passerar Tallåsbäcken och Laxbäcken innan jag kommer ut på den plogade väg som leder ner till Kolbron.

Vid Kolbron är det öppet vatten. Jag passar på att göra en fusktvätt i samband med besöket på inrättningen.

Inrättningen vid Kolbron

Jag närmar mig nu den huvudsakliga orsaken till att jag återvände till Nittälven även denna vinter, men först ska jag ta mig lite längre söderut.

Jag tar mig över bron och förbi vägen som leder upp till Dansarbacken Några hundra meter längre fram går en spikrak skogsväg ner söderut. Precis när vägen når fram till älven svänger den kraftigt västerut. Sexhundra meter senare touchar vägen Kaggabäcken. Nu är jag framme.

Precis här börjar ett system av mycket smala rullstensåsar som leder norrut lite drygt tre kilometer. Först måste man dock ta sig över en mycket ranglig liten bro över bäcken och sedan klättra brant upp genom snårig skog. Väl uppe följer nu en mycket intagande och behaglig vandring längs åsen. Sommartid finns en mycket smal och slingrande stig att följa. Nu kan jag välja mer fritt.

Efter en dryg halvkilometer kapas åsen av en väg och ett gammalt grustag (bilden nedan). Det är lite bökigt att ta sig upp på åsen igen på andra sidan vägen, men det är väl värt mödan.

Efter ett tag ser man Kapplundstjärnarna nere till höger och bara lite senare passerar man på östra sidan av den lilla Långtjärnsröven.

I just dessa trakter är åsen lite otydlig. Det gäller att sikta in sig så att man hamnar mellan Långtjärnen i öster och Ljustjärnen i väster. Här är åsen extremt smal och extremt vacker. Jag har valt att inte lägga ut någon bild från detta område eftersom bilderna ändå inte gör verkligheten rättvisa.

Åsen fortsätter norrut förbi Långtjärnen och rinner så småningom ut i myrarna vid Långtjärns öga.

Nu är det dags att leta sig ut på vägen. Mitt nästa mål är Dansarbacken - Kaljoxadalens centralpunkt. Här finns både vindskydd och en liten hölada som passar för övernattning, men jag är inte ute efter dessa. Jag vet att här finns en källa med mycket gott vatten.

Källan vid Dansarbacken

Jag passar på att vandra runt i området. Här har hänt saker sedan sist. Bland annat finns här nu ett nybyggt, rejält vedförråd.

Men jag fortsätter alltså... Lite längre norrut längs stigsystemet väntar ju... Eskils koja. Här har jag sovit många nätter tidigare. Här känner jag mig verkligen hemma.

Kojan kan härbärgera två eller möjligen tre nattgäster. Trots att den är tämligen välbesökt finns här alltid ved. Såga och hugga får man oftast göra själv, men det ger ju också värme.

När jag bläddrade igenom gästboken hittade jag denna trevliga anteckning:

Den natten hade jag en märklig upplevelse. Det var rejält kallt, så jag hade krupit ner helt och hållet i sovsäcken. Enbart nästippen stack ut. När jag nästan hade fallit i sömn hörde jag ljudet av små, små tassar som rörde sig över träbänkarna. Närmare och närmare kom ljudet. Plötsligt känner jag något som rör mitt högra öra genom sovsäcken. Jag rycker till och försöker komma ut ur sovsäcken för att hitta hitta pannlampan. Detta tar förstås avsevärd tid eftersom jag försöker göra det snabbt. När jag väl fått igång belysningen ser jag den allra minsta lilla näbbmus sitta på bänken bredvid mig och tittar mig rakt in i ögonen - antagligen bländad. När jag böjer mig fram för att schasa iväg musen klättrar den upp och sätter sig i (!) min sked, vrider på huvudet och tittar på mig. Fråga mig inte varför, men jag kravlar mig ur sovsäcken och sträcker mig fram mot skeden där näbbmusen fortfarande sitter. Jag lyfter skeden försiktigt, går runt eldstaden och sänker ner skeden i det allra bortersta hörnet av kojan. Där hoppar musen av.

Jag återvänder till sovsäcken och somnar. Tro det eller ej, men musen väcker mig ytterligare två gånger denna natt - båda gångerna på samma sätt - genom att röra mitt högra öra.

Spartansk frukost

Även om också denna natt var kall, så tror jag inte att antalet minusgrader var lika många som natten innan. Morgonbestyren gick betydligt snabbare denna gång och jag var snart i dragselen igen. Det var en fantastisk vintermorgon. Kölddimmorna dansade över Utterbäcken när jag passerade på väg norrut.

Stigsystemet leder vandraren genom magisk bergslagsnatur. Jag valde att leta mig fram till bron som leder över till Nittälvsbrännan och det stod inte på förrän jag var framme vid vindskyddet där jag rastat två dagar tidigare.

Bron som leder till Nittälvsbrännan

Nu var det bara att följa mina egna fotspår tillbaka till bilen och sedan hemfärd till Örebro.

Nittälven är ju mest känd som kanotled, men jag vill påstå att vandringar längs älven - ända från Nittkvarn i norr till Stjärnfors i söder - är betydligt mer intressanta.

Positioneringen gäller start- och målplatsen vid Uvbergsbron.

Postat 2017-03-11 19:11 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Abisko - Nikkaluokta via omvägar Del 1: Hinder

Det har sina sidor att ge sig iväg på skidtur i mitten av april. Våren hade anlänt till Hallsberg där min resa började. Både jag och pulkan kände oss aningen obekväma i väntan på att få gömma oss i vår kupé.

I Stockholm anslöt Anders. Han hade med sig ett par öl och en hel del samtalsämnen som hann avhandlas innan vi somnade in.

När vi så småningom kom fram till Abisko nästa dags eftermiddag gjorde vi bara ett kort stopp vid turiststationen innan vi satte på oss utrustningen och började följa Kungsleden söderut.

Vädret var skapligt med höga moln. Dagens tur var inte tänkt att bli särskild lång - bara så att vi kände att vi var på väg. Det var jag som drog pulkan. Jag böjde på nacken och började borra mig fram i den småkuperade björkskogen. Anders åkte bakom mig. Han är en ståtlig man och kan lätt titta över mitt huvud för att se framåt. Och det gjorde han...

- Håkan.

- Håkan!

Då stannade jag och lyfte blicken. Mindre än tjugo meter framför oss stod två älgar. En stor ko och en fjolårskalv var vår gissning. Vi gjorde många och helt fruktlösa försök att vifta, ropa, skrämma bort dem. Vi fick bara något enstaka ögonkast. I övrigt kändes det bokstavligen som om vi inte existerade. Lite senare upptäckte vi att det stod en stor älgtjur lite längre bort...

Vi insåg att vi måste göra en omväg. Anders stack iväg först. Detta verkade ha väckt älgtrions intresse, så när det var min tur - med en hindarnde pulka på släp - hade jag tre par ögon blängande mot mig. Jag kände mig som ett lättfångat offer.

Efter drygt fem kilometer hittade vi en bra tältplats och började packa ur pulkan. När tältet var på plats och vi började inreda "köket" steg min puls avsevärt... Var fanns...? Jag letade och letade igen. Neej. Sakta insåg jag var det fanns... I en papperskasse bredvid sängen i vårt gästrum i Örebro fanns två mål torkad köttfärs med tillhörande nudlar, två förpackningar med torkade rotfrukter som vi skulle ha till den dubbelmarinerade fläskfileten (som jag hade med), tre förpackningar med potatismos som vi skulle ha till tjälknölen (som var med) samt två mål med tortellini.

Det kändes lagom kul att berätta detta för Anders den första kvällen i tält...

Postat 2014-04-23 16:32 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Oväntat möte i Kilsbergen Placerad på karta

I onsdags - 20 februari - blev jag avsläppt i Pershyttan av Livskamraten. Några dagars skidåkning längs Kilsbergsspåret och på myrar, sjöar och skogsbilvägar i dess närhet låg framför mig. Övernattning skulle ske i vindskydd eller kojor. Helst vindskydd, för dessa erbjuder möjlighet att lyssna till nattens ljud. Jag hoppades på ugglor. Men... några ugglor blev det inte...

Första övernattningen ägde rum i vindskyddet vid Rusakulan. Denna plats är betydligt mer inbjudande vintertid än på sommaren. Dagen var mycket vintrig, men molnen gjorde att kvicksilvret inte sjönk till tvåsiffrigt, åtminstone inte förrän tidigt på morgonen då molnen dragit bort. Någon gång på kvällen (det var inte kolmörkt än) sitter jag och sysslar med matlagning. Då ser jag i ögonvrån att något rör sig. Jag tittar upp och ser något stort och mörkt ljudlöst försvinna in i skogen.

Men... vad sjutton? Kan det ha varit...? Jag måste ha sett fel...

Efter en liten stund - när pulsen har lugnat sig - böjer jag mig åter över kastrullen. Nästan i samma ögonblick händer det igen: Något rör sig. Denna gång är jag mer fokuserad. Snabbare...

Där går en varg... Jag ser den några sekunder - 10? - innan den försvinner lika ljudlöst på samma plats som tidigare.

Drömmer jag? Har jag sett inte en, utan två vargar?

Nästa morgons klara solsken ger tydligt besked. Det var ingen dröm...

Här har passerat två vargar av något olika storlek. De största tassavtrycken är lika stora som min stavkringla.

Nu - hemkommen från min tur - hör jag talas om att ett vargpar från Tornedalen har flyttats. Ett av flera tänkbara ställen att släppa dem var i norra Kilsbergen. Jag kontaktade både Naturvårdsverket och Svenska Rovdjursföreningen för att ta reda på om det var detta vargpar jag sett. Jan Bergstam på Svenska Rovdjursföreningen svarade alldesles nyss:

"Det var sannolikt två vargar i Villingsbergsreviret som passerade. De flyttade vargarna från Tornedalen släpptes i (---). Så småningom kan dessa flyttvargar ha vägarna förbi vindskyddet om de börjar sin långa vandring tillbaka."

(Min censurering. Naturvårdsverket får själva bestämma när de vill avslöja utsläppsplatsen.)

Postat 2013-02-22 11:09 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

Logga in

Tips!