Artiklar > Pårte runt - 9 dagar i södra Sarek

Pårte runt - 9 dagar i södra Sarek

Av: Håkan Friberg

(De liggande bilderna vinner på att förstoras.)

Så börjar den då – turen runt Pårte. Redan förra året gjorde vi (jag och Livskamraten) ett försök men stoppades då av snökaos. (Läs här.) Denna gång är vi ute tre veckor tidigare.

 

Vi sitter i bilen på parkeringen intill Kvikkjokks fjällstation. I respektive knä finns en plastbehållare med en färdiggjord sallad inköpt i Älvsbyn tidigare på dagen. Salladen innehåller bland annat gravad lax. När maten är uppäten börjar vi vår vandring.

 

Det duggar lätt så vi är tvungna att ha på oss regnkläder. Allt känns bra ända tills vi - efter 6-7 kilometer - lämnar Kungsleden och svänger av mot Pårek. Då får jag plötsligt ont i magen. Det blir allt värre och orken tar helt slut. Det är nätt och jämnt att jag lyckas ta mig fram till Stuor Dahta. Jag äter nästan ingenting och känner mig helt övertygad om att vi blir tvungna att återvända till Kvikkjokk dagen därpå.

Jag somnar så snart jag krupit ner i sovsäcken.

 

Stuor Dahta 

 

.....

På morgonen mår jag bättre, men känner mig mycket trött. Magsmärtan har försvunnit, men nu börjar Livskamraten få ont i magen! Hon känner av smärtan hela dagen, men trots det lyckas vi ta oss till Gasskagårsså, norr om Pårek.

  

På vägen noterade jag en tänkbar tältplats för framtiden, nära en liten jokk, ungefär där man kommer in i nationalparken. Där fanns ingen skylt. Visst har det väl funnits en sådan?

  

Vadet vid Pårek går bra. Vi väljer att använda vadarskor. Sedan följer vi stigen från Pårek mot nordväst och stannar för lunch vid en liten jokk. Efter lunchen lämnar vi stigen och färdas mot nordnordost i riktning mot Gasskagårsså. Där hittar vi en snöbrygga, men den känns för tunn och med för stor fallhöjd under, så vi väljer att sätta på oss vadarskorna på nytt och sedan ta oss över.

Vad över Gasskagårsåjågåsj

På andra sidan finns en fin tältplats och när tältet är uppe tittar solen fram. Vi passar på att tvätta såväl kropp som kläder.

Tältplats vid Gasskagårså

Plötsligt hör vi ett intressant ljud uppifrån himlen. Vi spanar intensivt och snart ser vi upphovet till ljudet: En fjällabb irriterar en kungsörn.

 

Vid femtiden börjar det droppa igen och så fortsätter det – till och från – under kvällen och natten.

 

Vi känner oss mycket nöjda med att ha klarat oss fram hit. Livskamratens magvärk kommer och går. Vi är båda överens om att det är gravlaxen (eller något annat i plastförpackningen) som är orsaken till våra besvär.

  

.....

Det regnar alltså en del under natten, men på morgonen är det åter uppehåll. Tack och lov så har Livskamratens magonda försvunnit, men ingen av oss känner sig i toppform. Det har börjat gnaga en oro hos oss båda:

Avslutningen på denna tur kräver absolut acceptabel sikt på nivåerna runt 1200 meter och än så länge under vår vandring har molnen legat täta betydligt lägre än så. Vi vet också att vi kommer att möta mycket besvärlig terräng.

 

Idag ska vi vandra åt nordost via passet mellan Boarektjåhkkå och Stuor Jiertta ner till bron över Gådokjåhkå och sedan åt nordväst i riktning Gaskasvagge. Jag har vandrat denna väg ett par gånger tidigare och aldrig noterat några svårigheter. Nu tar det tvärstopp vid första jokken! Luften är disig av duggregn och sikten begränsad. Vi ser inte ens Stuor Jiertta. Jokken brusar ganska vildsint och för att komma åt vattnet är man tvungen att ta sig ner för ganska branta snölegor. Där lockar inte till vad. Högre upp finns en stor snöbrygga, men det är svårt att avgöra tjockleken och fallhöjden ner till vattenmassorna är betydande. I närheten brusar också ett vattenfall.

Snöbrygga över Boarekjåhkå

Vi tvingas uppströms jokken och så småningom hittar vi ett ställe där vi anser oss kunna ta oss över efter ombyte till vadarskor.

  

Både jag och Livskamraten är utrustade med var sitt par hopskjutbara vandrarstavar. Jag har ”alltid” hävdat att en lång vadarstav är säkrare att använda vid svårare vad. Trots det har jag övergått till vandrarstavar eftersom de har andra fördelar – speciellt i uppförsbackar. Skiftet ägde rum strax efter min senaste längre Sarektur (2012). Jag har sedan dess hunnit ”glömma” den känsla av säkerhet som en rejäl stav skänker.

Redan här dyker tanken upp: Javisstja! Det är så HÄR det är att vada i Sarek. Och jag skulle snart få vatten på min oroskvarn…

Tro det eller ej, men de cirka fyra kilometerna (fågelvägen) från vår tältplats upp till pasströskeln tog oss nästan tre timmar! Det kan väl delvis förklaras med att ingen av oss ännu hade nått toppformen efter våra magsmärtor, men det skapade en stor oro för resten av turen. Hur ska vi orka? Hinna?

  

Under nerfarten mot bron har vi klar sikt. Vi äter dagens första lunch halvvägs ner, klockan halv ett, vilket är senare än planerat.

Sedan en tid tillbaka har vi börjat äta två luncher på våra vandringar. Den första – vid 11.30-tiden - består av en frystorkad portion som vi delar på och den andra vid 16-tiden består av var sin halvliter hemmagjord nyponsoppa och en knäckemacka (eller liknande).

  

Efter bron kommer regnet – till en början i små duggportioner, men senare allt tätare och allt innehållsrikare…

Att vandra nära Gådokjåhkå är en upplevelse. Dels är den vitgrå till färgen och helt ogenomsynlig på grund av den stora mängden glaciärslam och dels är den skrämmande på grund av sin enorma kraft. Man kan höra hur stora stenar mullrar fram på jokkens botten.

 

Redan på långt håll anar jag något bekant med den man som mycket sakta kommer vandrande mot oss på vår väg västerut. Jag har ingen större längtan att stanna och samtala, men helt uppenbart är den man vi möter av en annan åsikt och snart står vi där öga mot öga. Och visst har jag rätt. Från förra årets vandring i närheten av Pårek:

Vi mötte inte så särskilt många vandrare. En som dock är lätt att komma ihåg är den äldre tyske man (dvs minst ett år äldre än jag) som hade vandrat i Sarek 17 gånger. Denna gång hade han varit där 14 dagar.

  

Visst är det samme man! Hans engelska har inte blivit bättre. Hans vokabulär består av 75 % tyska ord 15 % engelska ord med stark tysk brytning samt 10 % Swenglish (fast den tyska varianten vad den nu kan kallas). Denna gång får vi uppfattningen att han hade varit i Sarek 30 gånger!

Mannen frågar om vår tur och varnar oss för vadet som vi har framför oss: Jokken från Jiegnavagge. Han rekommenderar oss att tälta på denna sida jokken och hoppas på lägre flöde nästa morgon. Vi kontrar med att berätta om våra svårigheter i närheten av Stuor Jiertta. Han ber att få titta på kartan och utbrister sedan:

- Ha! No problem! Der ist ein enormous schneebrugge evry year! I use it evry time!

  

Detta glada utbrott har jag i efterhand funnit ganska intressant. INGEN av alla mina guideböcker om Sarek nämner denna jokk som ett problem. Och jag har ju själv vandrat här två gånger tidigare utan att reflektera över några svårigheter.

 

Mannen klagar också över att han är genomvåt. Under den korta tid vårt samtal varar håller sig regnet borta, men sedan vi skiljts åt – under lyckönskan om fortsatt god tur åt båda håll – så ökar regnet i styrka. Jokken vi blivit varnade för ser inte trevlig ut. Det är ett ganska långt vad över tre armar. Den bortersta ser besvärligast ut och därför beslutar vi att följa "Tyskens" råd. Inte för att jag tror att vattenflödet har avtagit imorgon – för det gör det ju bara om flödet beror på stark avsmältning varma dagar – utan för att vi är trötta och inte litar på vår koncentrationsförmåga under ett så långt vad.

  

Vi har inte mer än tagit av oss ryggsäckarna, öppnat dem och dragit ut tältet med tillbehör, förrän himlen öppnar alla sina slussar och formligen dränker oss i ett ursinnigt och långt ösregn som tydligt visar vad SMHI menar med ”kraftigt regn” – något som de lovat just denna dag enligt de långtidsprognoser vi sett innan avfärd. "Allt" blir blött.

  

På kvällen i tältet har jag och Livskamraten ett långt samtal om hur fortsättningen av vandringen kan komma att se ut. Jag känner en stor oro. Vi har inte hunnit så långt som jag tycker att vi BORDE med tanke på att reservdagarna bör sparas till andra halvan av vandringen. Vi har dessutom bitvis MYCKET besvärlig terräng framför oss de kommande två dagarna. OM vi ska vända tillbaka så är det dags att göra det nu.

Beslutet blir så småningom lätt att ta, efter Livskamratens ord:

- Vi behöver inte vända om för min skull. Nu mår jag bra. Jag orkar om vi går i mitt tempo.

  

Tältplats vid Jiegnajåhkå. I bakgrunden Bårddejiegna.

.....

Följande dag ändrar på allt. Vi genomför en vandring på drygt 14 kilometer i besvärlig terräng: Åtta kilometer uppför avslutas med sex kilometer utför i en av Sareks stenigaste dalgångar.

Vadet av jokken från Jiegnavagge är lite besvärligt men inte dramatiskt. Det är mycket riktigt den bortersta fåran som innehåller mest vatten och högst fart, men vattnet når bara som mest precis ovanför knäna.

När vi har fått på oss kängorna igen svänger vi upp mot Gaskasvagge och passerar Skajdejågåsj på en bräcklig snöbryggaI efterhand kan sägas att det hade varit säkrare att vada jokken längre uppströms.

Skajdejågåsj med snöbryggan. Berget i bakgrunden är Gaskastjåhkkå.

 

Vi följer sedan vattendraget på dess västra sida, för att efter den lilla glaciären svänga upp i Lullihavagge. Ett par kilometer senare passerar vi pasströskeln och åtta kilometers uppförsbacke är över. Visst har vi gått på en del sten, men nu får vi känna på vad riktig blockterräng innebär.

En bit ner i Lullihavagge möter vi ett par (30ish) som vandrar med vadarstav och jag kan inte låta bli att kommentera: Jag saknar min vadarstav! Vi samtalar en stund och de berättar att vi är de första svenskar de mött på sin vandring. Innan oss hade de mött en ensam tysk man samt två tyska män som vandrade tillsammans. De hade reagerat på de båda tyska männens utrustning – eller brist på sådan. De hade nämligen inga vadarstavar eller vandringsstavar och inte heller någon vadarlina. Men de hade en gitarr!

  

Nedre delen av Lullihavagge är mycket dramatisk. Jokken har grävt sig ner i en canyon och ibland hamnar vi nära stupkanten. Utsikten neråt/framåt är stundtals betagande med Sarvesvagge längst ner.

Vädret är varit på vår sida denna dag. Vi får endast några enstaka regnstänk från en mulen himmel. Dock kommer det lite duggregn när vi närmar oss platsen där Lullihavagge och Noaidevagge möts. Detta får till följd att stenskravlet – som är lite otäckt på grund av alla lösa stenar – också blir absolut såphalt. Båda faller utan andra blessyrer än blåmärken.

Vi hittar fina tältplatser en bit sydväst jokkarnas sammanflöde. På väg ner ser vi en alldeles cirkelrund sjö som ter sig egendomlig. Kan det vara en dödisgrop?

  

Livskamraten njuter av... livet?

 

 

.....

I natt har det ösregnat oavbrutet, men vädergudarna är på vår sida och regnet upphör när det börjar bli dags för oss att vakna och påbörja våra morgonbestyr.

Jag hade nästan glömt bort hur vår lägerplats var placerad och uppvaknandet till de enastående vyerna ner mot Sarvesvagge och bort mot Rapadalen tar andan ur mig.

Berget bortom Rapadalen är Låddebakte.

Genast upptäcker vi att denna dalgång – Noajdevagge – är betydligt mer gästvänlig än Lullihavagge. Där Lullihavagge bjöd på stenskravel erbjuder Noajdevagge lättgången mark och en del renstigar, om än med dramatisk omgivning och rejäl uppförsbacke. Ofta lockas man att vända sig om. Utsikten är bitvis magnifik.

Lättvandrat i Noajdevagge 

Endast den sista biten upp på själva Luohttolahko är besvärlig och även om vandringsvädret är perfekt med höga moln utan blå himmel och ingen nederbörd, så slår det om i samma ögonblick som vi sticker upp våra huvuden och ”kikar in över kanten” på Luohttolahko. Där möts vi av en kombination av snöby och hagelskur och det känns bokstavligen som om temperaturen sjunker med flera grader.

Västerut försvinner högslätten in i dimman, men österut ser vi Pårtemassivets lägre delar. Topparna är gömda i moln.

  

Luohttolahko är fullständigt unikt med sitt utbredda stenparadis till stenöken i denna östra del av högslätten. I förstone kan man tro att här inte går att hitta några tältplatser, men här finns ett antal kända tältplatser i området. Vi chansar dock och väljer bort dessa och hittar istället en helt acceptabel tältplats där jokken från Lullihajavrre mynnar i sjön 1244.

Fundera över dessa siffror:

För 400 miljoner år sedan fanns den Kaledoniska bergskedjan över (bl a) hela Skandinavien. Den var avsevärt mycket högre än dagens bergskedja. Under fler hundra miljoner år eroderade vind, regn, snö och is ner bergen till en jättelik platå, varav Luohttolahko är en rest.

För 60 miljoner år sedan pressades hela Skandinavien ihop och nya berg bildades, betydligt högre än dagens toppar. Genast satte erosionen in på nytt och började nöta ner bergen till den nivå vi ser dem idag. Och erosionen fortsätter...

(Fakta från Abrahamsson/Detta är Sarek s 51.)

Klockan är inte mer än två när tältet är rest. Strax därefter kommer nya snö- och hagelskurar drivande och vi gömmer oss i tältet. Först när klockan närmar sig fem på eftermiddagen har nederbörden upphört och det blir tyst. Vi tittar ut och häpnar. Dimman hade lättat och molntaket har lyft. Vi har fri sikt även västerut. WOW!

 Ryggåsberget i mitten

  

En märklig detalj (?) är att det här är praktiskt taget vindstilla. Jag hade föreställt mig att det alltid blåser på denna ödsliga plats.

 

Klockan två på natten tvingas jag av nöden ut ur tältet. Det syns ingen måne. Jag får först en känsla av att himlen är stjärnklar, men troligen döljer höga, tunna moln de mer ljussvaga stjärnorna medan de ljusstarkare nästan bländar mig med sin intensitet.

Två timmar senare är det Livskamratens tur att lämna tältet.

- Håkan! Kom ut! visk-skriker hon.

Hela världen – med vårt tält som mittpunkt – är klätt i frost. Inget kan vara vackrare. Vi fotograferar, fotograferar och fotograferar. Förgäves. Det går inte att fånga detta overkligt vackra, döda landskap med alla dess ansikten.

 

.....

Strax efter klockan sex är vi uppstigna. Solen är gömd bakom Pårtemassivet men når fjälltopparna runt om som gnistrar i morgonljuset.

Vid sjutiden börja en dimma ta sig upp från Njoatsosvagge. Den kommer upprinnande från jokkravinen runt Balgatjåhkå och böljar fram och tillbaka en stund. Den verkar inte skrämmande, men precis när vi packat all utrustning och bara har tältet kvar, kommer dimman tillbaka med förnyad styrka och klockan kvart i nio formligen väller dimman upp och allt blir ett grått töcken. Vinden är noll och det känns som om vi befinner oss i världens mittpunkt – i stormens öga – i absolut stillhet och tyngdlöshet.

 

Den väg vi ska vandra – Hans hylla – är lite ”luftig”, i alla fall om man lider av höjdrädsla som Livskamraten. Att treva sig fram i närheten av stup är inget hon ser fram emot.

  

Dimman glesnar och tätnar som en stum puls och plötsligt – fast man vet att Luohttolahko inte kan bli vackrare än det vi såg i natt – så bestämmer sig dimman för att lyfta.

 

Livskamraten:

"Detta är det vackraste jag har sett i de svenska fjällen. Det finns en enorm glädje men också ett stort vemod i detta. Med stor sannolikhet kommer jag aldrig tillbaka hit."

  

Från tältplatsen förflyttar vi oss först rakt söderut och passerar ett par mindre vattendrag innan marken börjar höja sig och vi ger oss i kast med ett mycket halt stenskravel i uppförsbacke. Delar av vägen använder vi oss av snölegor som underlättar klättrandet korta bitar, men mestadels går det mycket, mycket sakta. Livskamraten beskriver tröttheten:

"Först blev vaderna trötta, sedan hela benen. Stegen blev långsammare för stenarna rör sig och är fuktiga och hala."

 

  

Ibland gör man rätt vägval, ibland fel. Ibland gör man rätt vägval tack vare att man läst en noggrann beskrivning (tack Hans), ibland gör man fel vägval TROTS att man läst en noggrann beskrivning. Vi väljer helt klart fel väg när det är dags att sänka oss ner till ”De två sjöarna” sydost Balgatjåhkå och vi hamnar i de svårklättrade branterna öster om sjöarna. Detta trots att

  • kartan tydligt visar att det är mindre brant längre åt NV.
  • Hans Fowelins bok tydligt visar vilket som är det bästa vägvalet.
  • Hans Fowelin (irl) har visat mig - på min egen Sarekkarta - vilken väg jag bör välja.

Livskamraten sammanfattar: "Vi har gått fem kilometer på tre timmar."

Så småningom kommer vi ändå ner och vi äter lunch där nere i en isande, kall vind. Detta är egentligen första gången som vinden är påtaglig under denna vandring. Turligt nog har vi den i ryggen. Den för med sig ömsom regndroppar och småhagel.

Vi hade tänkt fortsätta betydligt längre, men cirka en kilometer sydsydost sjöarna passerar vi en iordninggjord tältplats som är svår att motstå. Vi bestämmer oss direkt för att slå upp tältet trots att klockan bara är två. 

Jag ogillar att "flytta sten" för att hålla tältet på plats. I denna terräng är emellertid tältning svårt om man inte förändrar naturen en del. Här var det redan ordnat. Återanvändning med andra ord.

Sedan slickar vi våra sår och njuter av vetskapen att vi klarat av den besvärligaste delen av Hans hylla.

  

.....  

Dagen därpå fortsätter vi vår vandring längs Hans hylla mot sydost. Vädret är tämligen vandrarvänligt med (en kall) vind i ryggen. Trots det går det mycket sakta. Detta beror dels på att vi passerar stora fält med stenskravel och vi känner båda att orken började tryta efter all stenvandring. Men, det beror också på att utsikten bakåt lockar mer än utsikten framåt. Vi har en fantastisk utsikt bakåt rakt genom Njoatsosvagge samt bort till de västra delarna av Luohttolahko med Svenonius glaciärs isfall.

Utsikt genom Njoatsosvagge.  

 

Lite fundersamma är vi när det gäller passagen av Ruopsokjåkkå efter att ha läst diskussioner om bästa vadställe på Utsidan. Vi blir minst sagt förvånade när vi närmar oss ravinen som jokken gröpt ut. Hur ska vi ta oss ner? Finns här verkligen en möjlighet att ta sig över?

Nerfarten mot Ruopsokjåhllå. Vadstället ligger strax nedströms.

Sammanflödet. I nedre högra hörnet anar man vadstället.

Jodå. Brant är det och knepigt, men när vi närmar oss den tänkta passagen precis nedanför sammanflödet från Tjievrra, så finns där mycket riktigt en sträcka på något tiotal meter som erbjuder vadningsmöjlighet. Vi är mycket tacksamma över att inte behöva klättra motströms upp till den plats där jokken delar sig. Vi är rejält trötta vid det här laget. Det är tillräckligt kämpigt att ta sig upp på andra sidan jokken. Livskamraten hävdar bestämt att hon var tvungen att ”klänga som en apa” och använda lika mycket händer som fötter för att ta sig upp.

Ruopsokjåhkkå med Saitaristjåkkåh och  Balgattjåhkkå i bakgrunden.

När vi förra året tänkte göra denna tur var vi inställda på att göra den medurs. Jag är glad att vi bestämde annorlunda denna vandring. En av anledningarna är passagen av Ruopsokjåkkå. Det hade varit mycket svårare att hitta rätt ställe för vadning om man kommit från andra hållet.

  

Ännu en blick bakåt mot Njoatsosvagge med Bulkas tydliga stup.

När vi närmar oss de mäktiga stupen vid Tjievrra bestämmer vi oss för att vandra rakt fram till dem för att sedan följa kanten söderut och se om vi kan hitta den stig som är markerad på kartan.

Tjievrrajavrre

Något förvånade upptäcker vi en tydlig vinterledmarkering som löper fram ungefär där stigen borde vara, så vi låter fötterna vandra på utan att tänka oss för. Så småningom upptäcker vi att ledmarkeringen vikit av från vår tänkta väg. Vi rättar till misstaget och blir lite tveksamma när vi bara lite senare upptäcker blåmålade ledmarkeringar. Dessa är glesa och bitvis otydliga, men stämmer mer överens med den väg vi tänkt oss.

  

Tjievrra

Vi väljer att slå upp tältet vid jokken från Tjievrrajavrre. Precis när vi är klara med våra bestyr dyker det upp lite vandrare som passerar över jokken vi tältar vid. Vi förundras över tre unga kvinnor som har stora problem att ta sig över detta enkla vad. Vi undrar så smått om de förstår vad de kommer att möta längre in i Sarek.

Ungefär samtidigt kommer tre unga vuxna (en man och två kvinnor, varav en heter Jenny) förbi och hälsar. De kommer från Eskilstuna och är ute på en lång tur från Ritsem till Kvikkjokk, genom Padjelanta och Sarek. För det mesta drar jag mig gärna undan ”besökare” till fjälls, men någonting gjorde att jag kände att detta möte kunde vara intressant. Trion skulle leta upp en tältplats i en sydsluttning eftersom de kände sig småruggiga efter tre dagars kall vind. Dagen därpå funderade de på att göra en topptur till Pårte.

Både jag och Livskamraten charmas av dessa unga och trevliga människor. Det är svårt att sätta fingret på vad det var som fängslade, men de hade alla tre en öppenhet och ett rättframt sätt som gladde oss.

  

.....  

Vi vaknar redan före klockan sex, men ligger kvar och slöar ett bra tag innan vi påbörjar våra morgonbestyr. Vi har rejäl morgonkyla för fjärde dagen i följd men denna dag låter vi temperaturen styra oss. Vi har absolut ingen brådska.

När vandringen så småningom sätter igång är vi förberedda på att genomföra två eller tre vad denna dag. Vi blir därför glatt överraskade när vi hittar stadiga snöbryggor över såväl Sähkokjåhkå som jokken efter.

Utsikt över Pårekslätten

Plötsligt ropar någon:

- God morgon! Har ni sovit gott?

Det är Eskilstunagänget som ska ta sig upp på Pårte. Det känns helt naturligt och mycket trevligt att stanna ett tag och prata med dem en stund igen. Efteråt resonerar jag och Livskamraten om vad det är de har som gjorde intryck. Svaret blev att de visade såväl nyfikenhet och öppenhet som respekt.

  

Ledmarkering

Vadet vid Pårek går bra även denna gång – till skillnad mot förra året…

 

Vi har sett en hel del vandrare idag. Strax efter vadet möter vi en belgare (som inte kunde många ord engelska och som uttalade dessa med mycket stark brytning). Han ser lite förtvivlad ut och frågar om vägen mot Pårek och Pårteobservatoriet. Han lyckas förmedla att han hade fäst sin karta vid avbärarbältet, men att vinden tagit den och att den nu var försvunnen. Vi låter honom fotografera av vår karta och sedan önskar vi honom lycka till. Kanske en kilometer senare hittar vi en karta invid stigen vi vandrar på! Vi beslutar att ta den med och lämna över den till någon vandrare vi möter. Men vi mötte inga fler vandrare.

  

Tre-fyra kilometer söder om Pårekvadet är vi framme vid vår tänkta tältplats och här hade jag tänkt avsluta min text. Men jag har en sak till att berätta.

Utsikt mot Pårtemassivet från vår tältplats.

 

.....

Efter en rejält kall natt med ispansar på tältet vandrar vi den sista sträckan ner till Kvikkjokk. På vägen både ser och hör vi lavskrika och lappmes.

På hemväg.

Väl framme i Kvikkjokk har vi inte hunnit mer än bokat rum och middag och är på väg att hämta lite fräscha kläder i bilen, så kommer ”Belgaren” gående. Vi ropar på honom och berättar att vi hittat hans karta. Han blir både glad och förvånad, men när vi räcker över kartan tittar han kort på den och säger:

- Non, dizz izz not mine. You can keep it.

TVÅ personer har alltså tappat sin karta på Pårekstigen denna dag.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2020-09-04 10:29   OBD
Tack Håkan! Som vanligt intressant att läsa och med många fantastiska bilder. Jag har varit på Luohttolahko några gånger och jag kan nu instämma helt i "Livskamratens" känsla av vemod: ...... jag kommer aldrig mer tillbaka."
Er vandring har jag gjort men åt andra hållet. Känner igen en hel del, inklusive möte med tyska ensamvandrare :-) Det gläder mig att ni träffade så trevliga vandrare från Eskilstuna. ;-)
När jag läser din berättelse och jämför med mina egna erfarenheter (och andras) så är det slående hur vaden kan variera. Vadet över jokken från Jiegnavagge hade jag inte upfattat som svårt förrän år 2013. Jag vandrade då tillsammans med en granne som är en van vandrare. Vi tvingades gå en bra bit uppströms, nästan ända upp till den lilla sjön där jokken får litet påfyllning från sluttningen upp mot Gådoktjåhhjå.
Nej, nu suger det för mycket i Sarektarmen och det är risk att vemodet tar över. Men som det står skrivet "allt har sin tid".
En gång till TACK!
 
Svar 2020-09-05 14:30   Håkan Friberg
Tack Bertil. Dina kommentarer är alltid både innerhållsrika och läsvärda.
"Allt har sin tid". Javisst, och så ska det väl vara. Det går att njuta av fjällen på olika sätt. Jag hoppas att jag orkar hänga i lika länge som du.
Och som framgått av din kommentar och mina egna noteringar: Vadinfo är färskvara.
En gång har jag varit med om att en vandrarstav slitits ur handen på en ung och stark medvandrare. Det hände i ett vattendrag som inte ens var utmärkt på kartan.
 
2020-09-04 12:08   fridaeus
Betygsätt gärna: 5
Som vanligt väldigt trevligt att läsa dina berättelser. När gick ni från Kvikkjokk? Jag hade planerat samma start och började 21 augusti. Vädret känns igen. Dessvärre upptäckte jag vid Stuor Dahta att kaffet blivit kvar hemma. Huvudvärken och missmodet växte. Man såg inget av Stuor Jiertta och inte mycket annat heller. Jag valde då att gå till Aktse över IIjvvarlahko och sen fortsätta i Rapadalen och vidare mot Salto. I Aktse lade jag beslag på den allra sista kaffeburken.
 
Svar 2020-09-05 14:41   Håkan Friberg
Hej Fredrik och tack för en innehållsrik kommentar. Vi startade dagen innan - den 20 augusti. Det där med kvarglömda matvaror känner jag igen. Jag har vid minst ett tillfälle glömt mat hemma, minst en gång i bilen och minst två gånger har jag glömt "kylvaror" i någon liten bäck strax intill tältet. Denna gång överträffade dock maten allt vad jag upplevt tidigare - tack vare Livskamraten. Hon överträffade sig själv.
 
2020-09-04 12:21   thureb
Betygsätt gärna: 5
Tack för denna och alla andra fina berättelser!
 
Svar 2020-09-05 14:43   Håkan Friberg
Tack ska du ha Thure. Din kommentar gläder mig mycket. Jag vill ju bli läst. :-)
 
2020-09-04 17:58   brigas
Så strongt gjort,att göra denna rätt fysiskt krävande runda när ni är ”30+”. Vi hade tur med vädret från Nåitesvagge och över slätten och tillbaka den gång vi gjorde samma tur. Känns fint att fått vara där, samt ta del av er tur i år.
 
Svar 2020-09-05 23:39   Håkan Friberg
Tack Britt!
Det ät gott att tillhöra gruppen 30+.. Man känner sig så stark. (Not) Men en sak är vi bra På : Njuta av fjällen.
 
2020-09-04 19:50   spillevink
Sweutch?..
 
Svar 2020-09-05 14:44   Håkan Friberg
Är du språklärare? ;-)
 
2020-09-05 06:48   kjpil
Kul att läsa din reseberättelse som alltid, ser ut som en kanonvandring!
 
Svar 2020-09-05 14:47   Håkan Friberg
Tack Karl-Johan! När jag och Livskamraten summerade denna vandring var vi överens om att endast två gemensamma turer överträffar denna:
Vår första Sarektur och vår första Sulitelmatur.
Så, kanonvandring var ordet.
 
2020-09-05 12:24   Bandersson
Som vanligt en härlig berättelse. Din bild av Unna Jierttá påminner mig om en episod från tidigt 70-tal. Vi träffade på ett ganska stort sällskap från ett parti som på den tiden lanserades som ett miljöparti. Själva rastade vi vid en förfallen kåta vid en jokk i Boarek. Hela sällskapet passerade oss snabbt, vadade jokken och upplöstes i videbältet. De syftade i rät linje direkt på Unna Jierttá eller Stuor Jierttá. Det gjorde inte du 😊.
 
Svar 2020-09-05 14:50   Håkan Friberg
Tack Björn! Kapitlet "Märkligt beteende till fjälls" skulle kunna bli ganska innehållsrikt. :-)
 
2020-09-05 15:55   dHANScan
Väcker många bra minnen, tack skal ni ha. I olika sammanhang har jag gått alla de sträcken ni gick. Senast i 2010.
Rupsokjåhkå har jag vadat i Aug 2009 på ca 1000 m (enl. mitt karta), litt nedan sidjåkken från Tjievrra, se bild här: https://www.utsidan.se/cldoc/olika-danska-intryck-fran-vandringar.htm. Dengång kännte jag jo inte till den info som står i Hans Fowelins bok.
Kanske samma ställe som er, men jag minns nedfarten norrifrån som det värste och tänkte, att man mer enkelt var kommit ner til jåkken söderifrån. Men såklart upptäckte man inte på avstånd vadstället vid 'badkarret' mellan de två vattefall.
 
Svar 2020-09-06 17:36   Håkan Friberg
Den artikel du skrev har jag sparat som ett bokmärke och jag har läst den ett par gånger. Trots det glömde jag den inför denna tur. Jag är glad att vi kom den väg vi valde. Det måste vara betydligt svårare från andra hållet.
 
2020-09-05 17:49   Lars H
Betygsätt gärna: 5
Fin rapport från en fin sträcka. I mitten av augusti 2017 gick jag samma rutt med en grupp från Friluftsfrämjandet Uppsala. Enda skillnaden var att vi gick nedanför hyllan. Och i Lullihavagge mötte vi samma ensamvandrande tysk!
 
Svar 2020-09-06 17:42   Håkan Friberg
Tack för beröm. En sak som slår mig när jag läser kommentarerna är att hyllan verkar välkänd. Är det bara jag som inte upptäckt den? ;-)
 
2020-09-05 19:40   Hans2
Betygsätt gärna: 5
Fantastiskt berättelse och fina bilder, har själv aldrig vandrat runt Kvikkjokk och planerar för en max 10 dagar vandring nästa år med start och slut mål Kvikkjokk, tar gärna emot tips på vandring och vilken tid
 
Svar 2020-09-06 17:47   Håkan Friberg
Tack Hans för ditt beröm. Det värmer. När det gäller tidpunkt för vandring kan jag bara säga att varje tid har sina fördelar - och sina nackdelar. Ställ frågan i en tråd i vandringsforumet på Utsidan så får du säkert många argument för olika tider. Lycka till!
 
2020-09-05 20:44   Småtärna
Tack Håkan för ännu en suverän turbeskrivning och vackra bilder. Extra roligt att läsa eftersom vi ju samtalade en del om den i Örebro. Den verkar ju faktiskt genomförbar, tänker jag som tvekat.
Och er rutt var på tapeten även under Hans och min Jämtlandstur - skönt att ni slapp alltför mycket dåligt väder och halka.
Än en gång tack för besöket och hälsa Livskamraten.
 
Svar 2020-09-06 17:54   Håkan Friberg
Hej Cecilia och tack för ditt beröm. Det var verkligen en underbar förberedelse för vår tur att få prata med dig och Hans. När det gäller tilltron på vår egen förmåga att klara av turen så var den verkligen inte stor de första dagarna. Men det tog sig. :-)
 
2020-09-05 21:00   Elvah
Fantastisk vandringsberättelse och vilken fin tur! Precis som det ska vara med vädervariationer, varierande terräng med strapatser av alla de slag och diverse orosmoln och problem att lösa. Ni verkar ha tagit er tid och inte stressat genom turen, gillar. Men jag undrar: vad gör ni mellan kl 14 när tältet ibland slogs upp tills det är sovdags..?
 
Svar 2020-09-06 18:07   Håkan Friberg
Tack för en underbar kommentar.!
Saker som händer i (och utanför} tältet efter klockan 14:
1) Vi ägnar mycket tid åt tillredning av GOD hemtorkad mat.
2) Vi läser mycket.
3) Vi skriver dagbok.
4) Vi tvättar oss och våra kläder.
5) Vi ägnar mycket tid åt kartstudier och diskuterar alternativa vägval.
6) Vi gör utflykter i närheten.
7) Vi pysslar om varandra.
Räcker det?
 
2020-09-06 22:01   fowwe
Betygsätt gärna: 5
Hej Håkan! Jag måste erkänna att jag var lite orolig innan ni åkte för hur vädret på er stenskavelvandring skulle bli. Desto roligare att det inte blev av värsta sorten. Imponerande hur ni sedan tog er fram och njöt av turen. Jag njuter av förstklassig text och utsökta foton. Det blir så fyllt av äventyr när du skriver något och jag vill förstås vara där ni nyss var.

Angående den där skylten vid nationalparksgränsen. Ja, det är riktigt att den har funnits där men togs bort i samband med att Laponiatjuottjudus satte upp en del andra informationstavlor. Jag har framfört till dem att den fyllde en funktion där den var. Vi får se om det sätts upp en ny. Den där tältplatsen du nämner har jag också reagerat på. Har faktiskt nämnt den i Präststigenboken men själv aldrig utnyttjat den.
 
Svar 2020-09-08 12:55   Håkan Friberg
Tack Hans! Jag måste tillstå att jag och Barbro har FLYT med vädret på de flesta av våra vandringar. Så ock på denna. Busvädret kom tidigt och senare på vandringen var vädret varierande och spännande.
Som du märker av min text så är ju inte vandringshastigheten vad den en gång varit, men vi njuter av de äventyr vi lyckas skapa.

När det gäller skylten tycker jag att det är ett egendomligt och onödigt beslut att ta bort den. Minsta lilla naturreservat är ju skyltat, men inte Sarek. Märkligt.
 
2020-09-20 22:55   Pkh
Hej Håkan. Som altid fine beretninger og billeder. Tusind tak. Altid inspirerende! Tænker at vandre samme tur i 2021. To særlige ting jeg kunne genkende: Overvejelse om evt afbryde turen pga maveonde. Erfaring med en ordentlig vandrestav!
På min netop overståede tur fik jeg på førstedagen migræne / hovedpine. Samme overvejelse. Afbryde turen. Ja, det måtte jeg. Det blev ikke bedre næste dag. Ingen kræfter. For risikabelt at fortsætte. Der er sådan det er. På tur overvejer man, vurderer, træffer valg hver dag. Man skal træffe rigtige og fornuftige beslutninger. Vandrestav: Ja! Har altid brugt hjemmelavet kraftig vandrestav. Nøddetræ med god længde. Denne gang prøvede jeg disse moderne metal vandrestave. Meget bedre og meget mere sikkert med en ordentlig vandrestav! Ved vad, blokmark, osv osv. Som du, savnede jeg min gode solide vandrestav. End u engang tak for endnu en fin og inspirerende beretning! Per hansen, Danmark.
 
Svar 2020-09-22 15:26   Håkan Friberg
Tack Per för en särdeles innehållsrik och läsvärd kommentar. Ett mycket speciellt minne dyker upp när jag läser din text. För många år sedan gjorde jag en Sarektur tillsammans med min syster. Båtfärden från Ritsem minns jag speciellt tack vare vår kapten Alexander. Vi satt och resonerade om hur den kommande vandringen skulle gestalta sig. Då Sa Alexander ungefär:
Det som avgör hur en vandring blir är inte hur långt man går eller hur fort. Det är inte heller hur tungt man bär. Det är inte ens beroende på vädret. Det som avgör hur vandringen blir är alla de beslut man tar - i stort som smått. Gör kloka beslut så blir vandringen bra.
 
2020-09-24 23:43   snurte
Tack för trevlig läsning! Kul att ni fick sådant vackert väder på Luohttoláhko och att turen som helhet blev väldigt lyckad.
Jag känner igen det där med att gå för långt österut när man ska ner på hyllan. Jag och min vandringskamrat gjorde exakt samma miss på vår tur 2015. Det blev lite skakigt på vägen ner och vi fick akta oss för att gå rakt ovanför varandra då lösa stenar kunde lossna och börja rasa. Men vilken utsikt från hyllan sedan!
Om ni inte redan varit där kan jag meddela att den är minst lika fin från andra sidan, norr om Goabrekjávrásj.
 
Svar 2020-09-25 08:29   Håkan Friberg
Hej och tack för en intressant kommentar. Jag blir lite förvånad över att så många både känt till och använt sig av "Hans hylla". Jag hade inte hört talas om den och inte upptäckt den under mina ganska noggranna BD10-studier, förrän jag läste om den på Utsidan när Hans arbetade med sin Sarekbok.
Jag har Inte varit på andra sidan, men kan mycket väl föreställa mig magin i den utsikten.
Tack för tips!
 
Svar 2020-09-25 10:15   OBD
Hej Håkan. Den omtalade "hyllan" gick jag första gången 2005. Då hade jag läst om den flera år tidigare. På den tiden kallades den för "Gräddhyllan". :-)
/ Bertil
 
Svar 2020-09-25 16:51   Håkan Friberg
Bertil, minns du var du läste om den?
 
Svar 2020-09-25 18:45   OBD
Nej, men minnet är en bedräglig anordning. :-)
Jag tittade i mina noteringar från vandringen 2005 när jag först gick där men hittar inget om någon "gräddhylla". Däremot använder Hans Fowelin uttrycket i sin blogg från 2009. Citat: "Till sist kan jag berätta att vi fick en vidunderligt vacker tältplats på platån. Vi kallar sådana tältplatser för "gräddhyllor", och att tälta på en sådan plats anser jag är värt mer än att bo i den finaste och dyraste villa som finns." Slut citat. Då blev säkert uttrycket inplanterat i mitt minne för jag har sedan dess använt uttrycket just för den platån.
/ Bertil
 
Svar 2020-09-25 20:16   snurte
Minns att jag läste om den i en artikel här på Utsidan, men minns inte vilken. Kanske var det i den här som du skrev Bertil: https://www.utsidan.se/cldoc/kvikkjock-noajdevallda-kvikkjokk-2013.htm. Gräddhyllan är i alla fall också namnet jag kommer ihåg.
 
Svar 2020-09-26 17:04   Håkan Friberg
Du har rätt. Det var i Hans blogg som jag först läste om hyllan, men lade inte Gräddhyllan på minnet. Jag är ju förtjust i allitterationer så för mig kommer den alltid att heta Hans hylla. :-)
 
Svar 2020-09-26 17:07   Håkan Friberg
snurte, tack för länken till Bertils text. Den hade glidit ur mitt minne. Nu är det dags att plocka fram kartan och följa med på resan åt Andr hållet. Spännande!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar