På väg mot Rotälven tar vi vägen förbi imponerande Hykjeberg för att komma i rätt stämning.

Snön ger vika och ljuset vänder tillbaka nästan omärkligt, steg för steg. Det droppar från takfoten, en växande mörk fläck vid en sten, porlet från smältvatten som bryter tystnaden. Så en dag är det som att en propp lossnat i landskapet. Det är då, säger man, som björnen lämnar sitt ide. Enligt gammal folktro sker det kring Tiburtiusdagen den 14 april. Som om även de stora djuren håller sig till almanackan.

Rotälven ålar sig genom landskapet.

En av helgerna kring detta datum brukar jag befinna mig i norra Dalarnas storskogar. Vad som väntar där har blivit en tradition som framhäver årets gång. Jag tar mig till Rotälvens övre lopp, till den gamla kronojägarstugan vid Sugnet. I snart ett halvt sekel har den varit samlingspunkt för ett löst sammansatt sällskap av skogsluffare, naturvänner och envisa björnspanare. Vi återkommer år efter år vid samma tid, som om platsen drar oss dit med sina tentakler. Några i gänget faller ifrån, nya tillkommer.

Bergshöjderna kring sjön Mossi. 

Här, i gränslandet mellan Dalarna och Härjedalen, finns ett stort stycke vildmark långt bortom allfarvägarna, men ändå välbekant. Höjdryggarna bygger upp storvulna åsar intill Rotälvens breda dalstråk som skurit sig djupt ned tack vare tidens långsamma hjälp. De skogklädda bergen flankerar älvdalen med pondus, med avrundade branter som verkar orubbliga. Allra högst upp och lite längre norrut tunnas skogen ut för att ge plats åt lågfjällets öppna hedar. Den kala ytan är inte stor men ger fri sikt åt alla vädersträck. Högsta punkten kallas Storvarden 822 meter över havet. Hela landskapet utstrålar en diskret storhet. Här ligger ett vildmarksrike som inte gör anspråk på att imponera, men som ändå gör det.

Rotälven nedströms Sugnet.

Stora delar av området tillhör Älvdalens skjutfält som ger skydd åt skogen som en bieffekt. Medan andra storskogar i dessa faggor har kalhuggits, har denna kunnat stå kvar så som den en gång uppstod. Trots att det pangas en hel del i skjutfältet finns här både gammal och sluten barrskog. Grova och slanka träd står bredvid varandra i ett ekosystem som bär spår av lång kontinuitet. Men i sanningens namn var läget annorlunda förr. Under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet fanns många skogshuggare häromkring. De blädade skogen, fällde de största träden och lät resten stå kvar. Det var ett skonsamt skogsbruk som bevarade landskapets utseende och skogens kontinuitet. Stockarna flottades i Rotälven, som då var en pulsåder för allt timmer. Därför rensade man älvfåran. Man tog bort hinder såsom block och stenar.

Spår efter gamla tiders timmerflottning i Rotälven.

I dag står som sagt skogen kvar och älven har återfått sin ursprungliga karaktär efter en restaurering. Vattnet rör sig numera i en munter ström genom landskapet. Det brummar och porlar längs de utdragna forsarna. På vissa ställen kastar sig Rotälven utför små klipptrösklar som håller emot vattenfallen med all sin bergfasta styrka. Vid Sugnet pressas vattnet genom en trång klyfta och störtar sig femton meter nedåt i ett koncentrerat raseri. På Älvdalsmål betyder Sugnet (kartan skriver Sunnet) just detta - vattenfall. En självklar betydelse när man står där vid klyftan.

Kronojägarstugan i Sugnet.

Årligen samlas vi i kronojägarstugan. Inte bara för att mötas igen, även om det kan vara ett skäl nog. Vi är här för att spana efter björn och leta efter tramp, försöker hitta tecken på ett liv som nyss har vaknat upp. Någon enstaka gång har ett par av oss haft turen att få se en nalle, annars är det bara spåren som blivit våra bevis. Det kan vara ett övergivet ide, en uppkrafsad myrstack, några avtryck efter grova tassar på en snöfläck. Allt som avslöjar björnens närvaro räcker långt för oss.

Lika mycket som björn är det något annat som drar åtminstone mig till denna plats vid detta tillfälle. Naturens förvandling. Den där nästan motvilliga övergången från vinter till vår. Det är årets mest urblekta period, särskilt i den här karga skogen. Vissa år ligger snön kvar när vi anländer vilket tänder vårt hopp om sköna skidturer. Andra tillfällen går vi på bar mark med fjolårsgräset prasslande under kängorna. Att säsongerna växlar mellan åren har blivit en lärdom, men naturens färgskala är alltid dämpad, som om landskapet ännu inte bestämt sin inriktning vid mitten av april. Ljuset lyser mer trevande än starkt, och den nakna marken är matt och urvattnad efter snöns tryck. Bara barrträden håller okuvligt fast vid sin dova åretruntgrönska. Här och där i beskuggade lägen syns kvarblivna snöfläckar, och ibland driver ett isflak på älven likt ett ljust brottstycke som reflekterar himlen och skänker nytt liv åt den i övrigt så återhållsamma naturen. Vegetationen väntar på mer värme, det är solklart. 

Rällan är ett biflöde till Rotälven.

Vi är några som hellre sover under bar himmel än i stugan. Fortfarande är skogen tyst. Fågellivet har ännu inte kommit igång på bred front. Naturen bidar sin tid. Bara vattnet bryter stillheten med sitt porlandet och djupa brum i forsarna. Atmosfären känns sprängfylld av förväntan, men också av löften. Åren upprepar sig. Korparna klunkar på avstånd. En morkulla flyger upp. Den första flyttfågeln, kanske. Och mitt i allt detta, någonstans där ute i skogen, rör sig björnen igen. Vi vet det, och den vissheten gläder oss.

Förra året 2025 vandrade vi upp på Storvarden.

Genom dallrande soldis kunde vi se Städjan långt borta i nordväst.

Men rakt i norr stod en vindpark och mördade intrycken. 

Om ingen militär övning pågår är skjutfältet öppet för allmänheten. Information om den saken finns på Försvarsmaktens hemsida. Flera grusvägar genomkorsar området och ett antal vindskydd finns uppförda på läckra platser. Stugan vid Sugnet är dock inte möjlig att hyra för vem som helst. Vår grupp har tillträde eftersom kontinuiteten är lång. I år 2026 blir det en dagstur till ett vindskydd vid Mossi, en uppdämd sjö i Rotälvens dalgång. På höjdlägena är marken snötäckt, men ingen av oss har tagit med sig laggen i år. Istället sitter vi tre björnspanare flera timmar vid en lägerbrasa och begrundar det stillsamma landskapet bortom all stress och kommunikation. Ingen mobil, ingen vind, bara tystnaden och eldens sprak. Och en lågmäld konversation oss emellan.

Myrlandet vid Skuråsen.

De år när stugan vid Sugnet inte varit tillgänglig, har vi vistats i Skuråsen, ett torp längre österut och utanför skjutfältet, omgivet av ett flackare landskap, med mer tallskog och stora myrflak. Där finns också orörd storskog i några naturreservat. Hela detta gränsland mellan norra Dalarna och Härjedalen ropar ut sin naturkvalitet: här finns vildmarken, här kan du möta våren som en drömsk trapper från förr i tiden.

Jo, jag har sett vilda björnar vid några tillfällen fast på andra platser. Här är en bild från ett gömsle i Finland vid ryska gränsen. Två slagskämpar vid en åtel. Djuren vrålade som jumbojättar.

Bara