Jag gjorde min första vintertur på 10 år genom Sareks södra gränstrakter mellan den 27:e mars och 5:e april. Den var tänkt att gå genom Änok, Kvikkjokk-Kabla fjällurskog och nedre Njoatsosvágge fram till Goabrekbákte. Där skulle jag ta mig över fjällryggen mellan Tjuolda och Goabrek för att komma till Tjuoldavágge som skulle följas tillbaka till Änok och Kvikkjokk.
Jag hade sett på Youtube att det hade varit mycket svårt att skida genom nedre Njoatsosvágge på grund av lössnö som man sjönk ner i. Man avråddes från att välja den vägen. I andra halvan av mars hade Kvikkjokk en längre period med plusgrader på dagarna och min förhoppning var att det hade bildats skare under nätternas minusgrader.
27:e mars.Dag 1: Kvikkjokk - Njágákjåhkå
Den 27:e mars kom jag på eftermiddagen till parkeringen i Kvikkjokk och kunde skida iväg på ett skoterspår längs den så kallade Traktorvägen som används av Kvikkjokksbor som har fritidshus i Änok som inte är ett skyddat område. Solen går ner 18:30 och jag hann inte längre än till Njágákjåhkå (4½ km) där Traktorvägen slutar. Ingen vind och en hård skare fick mig att slå ner snöpinnarna som vanliga tältpinnar - snabbt och enkelt.
Skaren skapade perfekta förhållanden för att dra pulkan vars packning vägde 32 kg exklusive sin egen och pulkadragets vikt. Dessutom hade jag en ryggsäck på 9 kg. I uppförsbackarna gjorde sig vikten kännbar.
Nära tältplatsen fanns en vak i Njágákjåhkå som jag kunde hämta vatten i. Runt tältet fanns stora spår som inte kunde vara gjorda av något annat djur än björn, och det finns gott om björn i Kamajokks naturreservat.
28:e mars.Dag 2: Njágákjåhkå - Njoatsosjåhkå
Jag fick börja dagen med att återvända till Kvikkjokk för att hämta den i bilen kvarglömda mobilen som behövs för att kommunicera via Garmin InReach Mini 2. Dessutom behövs den för att kunna läsa data från min väderstation Kestrel Drop K3. Det blev en extra sträcka på 9 km tur och retur.
Jag följer skoterspåret fram till Gamájåhkå som jag fortsätter på ett tag, men viker av genom en smalare fåra och hamnar på Änojávrres västra sida.
Det hade blivit närmare att fortsätta norrut över myrarna, i stället för att följa ett infall att återvända till Gamájåhkå och skida genom dess yviga vindlingar. Strandkanterna var höga och tvärbranta och mer eller mindre omöjliga att ta sig upp på med skidor och pulka.
En fördel med att åka på isen är att vyerna inte skyms av träden. Nästa bild kräver att man tittar noga för att man ska kunna se fjället Tjuolda (1420) som nästan helt smälter ihop med molnen.
Jag viker åter av från Gamájåhkå och in på Standárjåhkå och hamnar på västra sidan av sjön Stuor Tsågak.
Skidar vidare längs Standárjåhkå och passerar Unna Tsågak och kommer därmed in i det stora naturreservatet Kvikkjokk-Kabla fjällurskog. Längs Njoatsosjåhkås östra sida går ett band av myrar som jag följer i en km innan jag tar mig ned för den branta strandkanten och sätter upp tältet några tiotal meter från en vak där jag kan hämta vatten.
Under de 10 dagar jag var ute tältade jag alltid vid ett vattendrag nära en vak och slapp på så sätt den tidsödande processen med snösmältning.
Mitt kök Optimus Nova tuffade på som tåget och det lät också som ett litet ånglok. Jag behövde aldrig oroa mig för kolmonoxid då tältet har två absider och en av dem kunde alltid placeras i lä med "dörren" undanrullad. I den andra absiden får pulkan nätt och jämt plats. Hetvatten förvarades i Thermos King flask på 1,2 liter som håller värmen mycket bra.
Efter mörkrets inbrott när jag befann mig i tältet hörde jag någon skida förbi i riktning nedströms. Eftersom det nästan var fullmåne var det inte helt mörkt.
29:e mars.Dag 3: Vállásjgårttje
Morgontemperatur: -13 grader enligt väderstationen.
Idag ändrades förutsättningarna för skidturen eftersom landskapet förändras. Vattenfallen vid Vállásjgårttje tvingar skidåkaren att lämna Njoatsosjåhkås is och söka sig fram på landbacken. Jag har läst flera färdbeskrivningar där man valt att vända i stället för att "kriga" med naturen i den här delen av Njoatsosvágge.
Eftersom jag saknar erfarenhet av området hade jag valt färdväg enbart med hjälp av kartan och då valt en väg där det fanns myrmarker insprängda i skogen. Att helt undvika skogen var inte möjligt och en 400 meter lång och 40 meter hög skogbeklädd backe måste forceras. För att komma dit vek jag av från Njoatsosjåhkå och följde Vállásjjåhkå fram till den första av två myrar som var lätta att åka på.
Framme vid backen var terrängen bökigare än förväntat med högar av sten och ojämn lutning. Runt de större träden hade snön smält och bildat djupa gropar som pulkan ibland halkade ner i och välte. Jag fick ta av mig skidorna för att få upp ekipaget men sjönk då ner i snön så långt jag var kluven. Räddningen var mina snöskor och jag fick gåendes utan pulka rekognisera efter en framkomlig väg med skidorna under armen.
Jag gick sedan tillbaka efter pulkan som var enklare att dra med snöskor. Processen fick upprepas 3 gånger innan jag kom förbi backen och ut på en mindre myr. Mycket ansträngande och en vettig människa hade valt att vända eller ta sig högre upp på fjället.
Det var heller inte enkelt att ta sig genom den kvarvarande skogsmarken fram till tältplatsen uppströms Vállásjgårttje, men det gick att genomföra utan att slå knut på sig själv. I vilket fall var den här skidturens svåraste moment avklarat.
30:e mars.Dag 4: Sjielmágårttje
Morgontemperatur: -11 grader.
Dag 4 bjöd på ett gediget gråväder. Dagens uppgift var att ta sig förbi Sjielmagårttje som är en serie med vattenfall. Här hade jag tolkat kartan bättre och det blev inga större problem eftersom granskogen ersatts med fjällbjörkskog där inga gropar bildats runt de mycket mindre träden.
När jag närmade mig Sjielmágårttje lämnade jag isen och fortsatte norr om jokken upp genom ett pass med 50 meters stigning. Det var fullt genomförbart med skare även om det blev besvärligare när ryggsäckens avbärarbälte (som pulkadraget sitter i) gick upp titt som tätt på grund av den större dragkraften i uppförsbackar. Jag fick hålla i pulkadraget med ena handen och staka mig fram med den andra.
På andra sidan passet tog jag mig ner till Njoatsosjåhkå igen och satte upp tältet intill jokken.
31:a mars.Dag 5: Sjielmágårttje - Goabrekbákte
Morgontemperatur: -9 grader. Jag gick upp och tog några bilder och kröp sedan tillbaka i sovsäcken i väntan på att solen skulle börja värma lite.
Efter frukosten tar jag mig tid att titta närmare på det översta fallet i Sjielmágårttje. En inte helt riskfri sysselsättning vintertid då klipporna runt fallet kan vara hala.
Sommartid ser fallet ut så här, från andra sidan Njoatsosjåhkå:
Fotograf: Björn Andersson, 2013-08-14.
Jag fortsätter att följa Njoatsosjåhkå och hoppas kunna nå Goabrekjågåsj innan dagens slut. Därifrån ska övergången till Tjuoldavágge genomföras.
Vid tre ställen fick jag åka väster om jokken för att komma vidare på grund av vattenfall eller uppsprucken is.
Jag fick se två strömstarar som flög mellan de många vakarna i Njoatsosjåhkå. Tyvärr satt inte mitt teleobjektiv på kameran.
Nästa bild visar ett vattenfall i Njoatsosjåhkå där jag inte kom vidare på isen på grund av sprickor. Jag fick göra ännu en tung undanmanöver upp i backen till vänster för att komma vidare. Här fanns skidspår i snön som måste vara minst ett par dagar gamla och de hade försökt att ta sig fram genom fallet. En bit av deras väg hade fallit ner i jokken sedan dess.
När jag närmade mig Goabrekbákte tittade Ryggåsberget fram genom den ravin som bildats av Luohttojåhkå. Här var det också många fjällripor som åt skott från videbuskarna.
Jag letar upp en plats för tältet i lä av en 4 meter hög kulle för sydvästliga vindar då väderleksrapporten hotat med stormvindar på fjället nästa dag.
1:a april.Dag 6: Storm på fjället
Dag 6 skulle övergången till Tjuoldavágge göras, men nu hade stormvindarna infunnit sig samtidigt som det snöade en hel del.
Tack vare kullen slapp jag de värsta vindarna. Ibland kom plötsliga vindbyar ändå förbi. Jag hade förstärkt mitt Allak 2 så att tältet nu hade black label stänger och dessutom virat linfästena runt respektive stång för att få maximal styrka. Det ingav förtroende att stängerna rörde sig minimalt i vindbyarna och de nedgrävda snöpinnarna satt som gjutna under snön. Jag fick dock nöja mig med att inte skida vidare.
2:a april.Dag 7: Goabrekbákte - Sjielmágårttje
Pulkan sjönk djupt ner i nysnön och att dra den blev mycket mer ansträngande jämfört med när den kan glida fram på hård skare. Jag hade insett att jag aldrig skulle orka ta mig över till Tjuoldavágge under dessa förhållanden varför jag nu var på väg tillbaka genom Njoatsosvágge. Dessutom var det fortfarande hård vind högre upp runt Goabrekbákte.
Efter en timmes pulkadragning tvingades jag stanna och vila. Jag drack en liter varmt vatten och åt rostade pumpakärnor (mycket kalorier och protein), energirika kex och en "protein bar". Därefter gick det bättre, delvis för att mängden nysnö gradvis minskade nedströms Njoatsosjåhkå.
Jag har i alla fall vinden i ryggen. Det är ett riktigt aprilväder med ömsom solsken och ömsom intensiva snöfall som fyller luften med stora snöflingor som spär på snödjupet.
Den snöbrist som rapporterats från andra delar av Sarek med närområden - exempelvis sträckan från Sáltoluokta till Sitojaurestugorna - fanns inte längs Njoatsosvágge. Snön som föll igår var delvis tösnö som la sig på skare. Efter en kall natt bildas nog ny skare vilket ökar lavinrisken längs fjällsidorna då snön blivit skiktad. Detta gör toppturer mer riskabla, något man får ta i beräkning.
Halvvägs tillbaka till Sjielmágårttje lämnade jag Njoatsosjåhkå för att komma förbi ett hinder. Uppströms Sjielmagårttje var fjällbjörkskogen någorlunda gles och det gick att ta sig fram med pulka utan större problem. Då det var ganska många öppna myrar längs den västra sidan av jokken fortsatte jag över dessa för att få lite andra perspektiv än på uppvägen.
3:e april.Dag 8: Sjielmágårttje - Tjoares
Under natten hade en järv passerat endast 15 meter från tältet vilket färska spårstämplar avslöjade. Den hade gått fram till en vak på Njoatsosjåhkå, förmodligen för att dricka.
Det blev en solig morgon och jag gjorde mig ingen brådska och kom iväg först vid 12-tiden. Jag tog samma väg genom passet norr om Sjielmagårttje som dag 4. Fick åka lite sick-sack i backen ner mot Njoatsosjåhkå för att hålla pulkan under kontroll.
Därefter höll jag mig på isen, förutom att jag tog en genväg över land för att unvika en av Njoatsosjåhkås vindlingar.
Vid början av Vállásjgårttje såg jag en pegel för mätning av vattendjup. Bloggaren Tor Tuorda (Kvikkjokk) har skrivit om pegeln i ett inlägg från november 2021:
https://kvikkjokk.nu/skrot-i-laponia/
Svenska staten planerade att bygga en kraftverksdamm i nedre Njoatsosvágge och pegeln användes för att mäta variationer i vattendjup och vattenmängd. Pegeln användes fram till 1980-talet av forskare vid Uppsala universitet.
Jag ville ta mig förbi Vállásjgårttje innan jag slog läger. Eftersom jag hade haft stora problem att ta mig förbi vattenfallen på uppvägen tänkte jag inte ta samma väg nu på nervägen. Jag hade fått rådet av Björn Andersson att försöka följa ett gammalt renstängsel som passerade väster om fallen. Jag lyckades hitta några kvarvarande stolpar och följde dessa tills de försvann och fick fortsätta navigera genom skogen på egen hand. Platsen var bättre än den på uppvägen eftersom träden stod lite glesare.
Det tog lite tid att ta sig ner säkert då pulkan tryckte på och jag ramlade vid ett tillfälle utan blessyrer. Efter att ha tagit mig nedför backen forsatte jag på Njoatsosjåhkås is till dess jag fann en öppning i skogen där jag kunde slå läger.
Sommartid ser platsen ut så här om man istället tittar åt öster.
Fotograf: Björn Andersson, 2013-08-12.
4:e april.Dag 9: Tjoares - Änok
Jag hade inget bestämt slutmål för dagen, annat än att jag skulle fortsätta mot Kvikkjokk. Genom att undvika Gamájåhkå så slapp jag dess tidsödande vindlingar och fick en betydligt kortare färdväg genom Änok.
Strax söder om tältplatsen låg en stor myr som jag tog mig till för att få bättre skare och enklare skidåkning. På myren fanns fler rester av det gamla renstängslet som jag dokumenterade med kameran (som kulturminnesmärke). Vad jag då inte visste var att Björn Andersson fotograferat samma stängsel från samma plats 44 år tidigare och att stängslet då fortfarande var i bruk.
Foto: Björn Andersson, 1982-08-07.
I Topografiska kartan (Lantmäteriet) från september 1969 är renstängslet utsatt och det går från vattenfallen vid Sjielmagårttje ner till Kvikkjokk.
Sjielmagårttje var felaktigt placerad i kartan av Lantmäteriet, vilket ändrades efter ett påpekande av Björn Andersson. Den del av stängslet som syns i bilderna är markerat med rött i kartan.
Stolparna har också blivit en livsmiljö för ladlav (Calicium tigillare). Ladlav påträffas på gammal torr och hård kärnved i exponerade lägen.
"Naturliga växtplatser är torrakor, högstubbar och döda grenar av levande tallar på myrar, vid sjöar och kuster samt i berg- och rasbranter. Närhet till vatten tycks gynna arten. Framförallt i norr växer den även på kulturskapade miljöer som hässjestörar och ladväggar, staketstolpar och trägärdesgårdar. I de södra och mellersta delarna av landet har laven blivit ovanlig då dess naturliga livsmiljöer gradvis försvunnit."
Fram till Änok gick färden genom naturreservatet Kvikkjokk-Kabla fjällurskog över myrar och relativt gles tallskog som jag ser fram emot att besöka igen i augusti.
Jag återvände ett tag till Njoatsosjåhkås is och passerade en vacker pool med en botten av slätslipade klipphällar.
När myrmarkerna återkom lämnade jag Njoatsosjåhkå för att få en kortare väg till västra Änok.
Jag var strax framme vid Tjuoldajåhkå som jag följde fram till Änok där jag fortsatte över myren Måhkkålajiegge. I gråvädret var det lite entonigt att skida över den långa sjön Måhkkålajávrásj. Ett älgtorn hade satts ur bruk av ett fallande träd - naturens hämd.
Fortsättningen går över Fiellok som markerats som en myr på kartan, men som mer liknar en sjö. Jag följer utloppet från Fiellok som är en slingrande kanal med höga kanter som mynnar i Gamájåhkå. Framme vid Nágákjåhkå slår jag upp tältet på samma plats som dag 1.
5:e april.Dag 10: Kvikkjokk
Sista dagen följer jag skoterspåret på Traktorvägen fram till parkeringen i Kvikkjokk. Det tar en timme att lasta in pulka, skidor och ryggsäck i bilen samt byta till rena kläder. Sovsäck och dunjacka packas upp för att de inte ska behöva ligga komprimerade onödigt länge.
Jag är mycket nöjd med vinterturen även om den planerade övergången till Tjuoldavágge inte kunde genomföras på grund av vädret. Det går att variera vägvalet även om man åker tillbaka genom samma dalgångar. De praktiska sysslorna med uppsättning av tält, hantera kondens och använda fotogenkök utan sotbildning fungerade utmärkt även om de tar klart mer tid än under sommarhalvåret. Detta blir mer uppenbart då dagarna också är kortare.
Det jag inte klarade av var att äta tillräckligt mycket för att ha energi nog att vara ute i 14 dagar, men 10 dagar gick bra. Det fungerade också att dra pulkan när förhållandena var besvärliga även om det var ansträngande. Att skaffa sig god kondition är en säkerhetsåtgärd när man tänker ge sig ut ensam.
Mycket trevlig läsning med många detaljer och tänkvärda reflexioner. Strongt att ge dig iväg på vintertur på egen hand i så krävande terräng. Fenomenet med vatten trots minusgrader är intressant (det slutar nog aldrig rinna ens vid de allra kallaste temperaturerna). Man kan undra varifrån det vattnet kommer. Jag gissar att det är vatten som kommer från sluttningarnas jordlager.
Det är alltid spännande att ge sig ut i ett område man inte har besökt tidigare - särskilt när man vet att det kan finnas besvärlig terräng. Den övre delen av Njoatsosvágge, fram till Ruopsokjåhkå, är jag bekant med och jag har från Sähkok tittat ner på Änok och nedre Njoatsosvágge, men direkt närkontakt blir en helt annan sak.
Skidturen blir samtidigt en rekogniseringstur inför mitt besök i samma område i slutet av augusti, även om förutsättningarna är helt olika vinter- och sommartid (inga vad vintertid t.ex.).
Fenomenet med rinnande vatten vintertid är intressant. När jag tältade vid Njágákjåhkå nära Traktorvägen den 27:e mars så rann där tillräckligt med vatten för att hålla en vak öppen. En kompis passerade Njágákjåhkå 17 dagar senare där den korsar Kungsleden (4½ km uppströms Traktorvägen) och där fanns inte en droppe vatten trots flera plusgrader på dagarna i Kvikkjokk.
Spännande och dessutom ovanlig vald skidtur i Sarek, mitt emellan skog och frusen jokk.
Vilken ’vacker’ bild på Ryggåsberget du fick med!. Visste inte ens att man kan se det nerifrån dalen, men du kunde hitta ..som så mycket annat. En på all måtta ovanlig skidfärd måste det varit.—Jag kom på att dra mig till minnes en skildring med några som vandrade med kulörta plastkajaker i dalen här.. Läste jag rätt då, eller var det en mardröm..? (!!)
Stort tack för läsning.
Tack Anders!
Jag har blivit inspirerad av det arbete som Björn Andersson och Hans Fowelin lagt ner på att göra Njoatsosvágge mer känt - särskilt då den nedre delen. De har även belyst hoten som funnits/finns mot naturen där. Järnmalmen i Ruovddevárre är ett exempel på hotade platser. Hans och Björn har också tagit sig tid att besvara på alla mina frågor om området inför min skidtur.
Området är fortfarande inte väl känt av de flesta vandrare i Sarek, misstänker jag och det skrivs sällan om Kvikkjokk-Kabla fjällurskog och nedre Njoatsosvágge. De flesta vandrare går över Sähkok för att komma till övre Njoatsosvágge. Det är på flera sätt förståeligt eftersom vadet över Standárjåhkå kan bli en återvändsgränd.
Jag hade ju tänkt gå tillbaka genom Tjuoldavágge och besöka bland annat Garvek, men det får bli till sommaren i stället när man slipper dra en pulka över fjället i djup nysnö. Att man kan se Ryggåsberget när man närmar sig Goabrekbákte beror på att man då ser genom Luohttojåhkås djupa ravin.
Kulörta plastkajaker låter som en mardröm - nedför Sjielmágårttjå kommer man inte helskinnad med en sådan.
Vad jag vet finns det ingen annan noggrann skildring av hur man tar sig fram i nedre Njoatsosvágge i vintertid. Det är nog inte många som har tagit sig för ett sådant äventyr. Så tack för att du ger liv åt denna vita fläck. Kom att tänka på vad Yngve Ryd skriver i Renmjölkning och mjölkvallar.
”Det hände också att man körde båtar med härkar på vårens skarföre. Båtarna var byggda i byarna efter sjöarna öster om Kvikkjokk. En båt blev kvar i Njoatsosvágge. Man skulle dra upp den på höstvintern till Badjelánnda. Men det var så isigt i Sjielmmá att man bekade, backen är brant. Karlarna tvingades lämna båten, till våren hade den snöat över och så blev den kvar. Resterna syntes länge.”
Även du hade lite problem i backen men du tog dig över med pulkan.
Tack Björn!
Jag fick några råd av Stefan Undvall i en tråd på Utsidan:
https://www.utsidan.se/forum/threads/fragor-sarek-kvikkjokk-njoatsos-parek-kvikk.95110/#post-944243
Men det var 34 år sedan han åkte genom nedre Njoatsosvágge och han mindes inte alla detaljer. Stefan hade också valt att åka på Njoatsosjåhkå så långt möjligt.
Jag antar att samerna försökte dra upp båten i samma pass som jag skidade genom då det knappast finns några andra vettiga alternativ. Är det isigt, som Yngve skriver, måste det vara en mardröm att ta sig fram där, för stegjärn hade de knappast?
Om det skulle finnas några rester kvar av båten så var de nu täckta av snö. Man får passera området under barmarkssäsongen för att få svar på den frågan.
Det var främst backarna förbi Vállásjgårttje jag hade problem med. Där är nog ditt förslag att följa stängslet en bättre väg. Backen förbi Sjielmágårttje gick ganska bra frånsett problemet med avbärarbältet (som håller pulkadraget) där spännet gick upp flera gånger.
Det ska bli spännande att passera nedre Njoatsosvágge även i augusti. Det blir lättare att fotografera när man inte är fastsatt i ett pulkadrag.
Kul att läsa om turen och som alltid mycket vackra bilder.
Spännande att läsa att Vállásjgårttje ställde till med så stora problem. Har inget bestämt minne av den passagen alls, mer än att även vi naturligtvis tog oss fram genom skogen. Min gissning är att vi skidade på Njoatsosjåhkå enda fram till det inte funkade längre och att vi vid stället vek av upp i skogen. Men å andra sidan tror jag att vi hade klart mer snö vilket kan underlätta och så var man 25 när man skidade fram där.
Synd att vädret ställde till det med planen att skida över till Tjouldvagge. Är personligen nästan ännu mer förtjust i Tjouldvagge än Njatsosvagge även om bägge är mycket fina att besöka.
/ Stefan
Tack Stefan för din återkoppling! Den är alltid värdefull med tanke på din erfarenhet av vinterturer.
Det här var min andra vintertur någonsin och jag hade förberett mig bättre än inför den första turen för 10 år sedan. I stort sett allt fungerade bra den här gången inklusive Optimus Nova. Jag hade behandlat stighudarna med Swix Skin Wax och förutom vid ett par tillfällen med nysnö i form av tösnö fastnade ingen snö under skidorna. Men det blev aldrig problematiskt.
Mina dagsetapper var ganska korta vilket ingick i planeringen. Jag hade tagit höjd för att snöförhållandena kunde vara besvärligare. Piotr Karol Sitarz som vanligtvis "flyger fram" på skidorna hade fått hålla på i 5 timmar (i början av mars) för att ta sig cirka 5 km från norra sidan av Tjoares ner till Änok.
https://www.facebook.com/groups/329492693857479/permalink/3540026346137415
Nu hade jag turen att det hunnit bildas skare när jag kom till Kvikkjokk den 27:e mars och slapp sjunka ner med skidorna i djupsnö.
På tillbakavägen åkte jag genom skogen närmare Vállásjgårttje och det gick bra även om vissa passager var knepiga. Skogen var lite glesare här så det var möjligt att runda groparna runt träden utan att pulkan skulle ramla ner.
Alltid klokt att ha modesta planer när man ska på vintertur, framför allt i skogsterräng, något jag ofta påpekat för folk som ställt frågor här på utsidan.
Men det finns två saker som kan underlätta i djup snö. Det första, vilket kan vara svårt att åstadkomma, är att ha sällskap på turen. Gärna en grupp på 3-4 personer.
Dels ökar det ju säkerheten, men framför allt kan man dela upp slitet så att säga. Enligt min erfarenhet bör den som går först och spårar bara ha ungefär hälften av en normala packningen, medans den som går sist och får fina spår att åka i får ta mest packning. Är det djup nysnö kan man i princip räkna med dubbla tempot jämfört med att gå själv och dessutom är det skönt för psyket att inte hela tiden behöva stånga sig fram.
Ett annat tipps om man går med pulka är att lasta så mycket som man kan i ryggsäcken. Att släpa en tung pulka genom nysnö är lite som att leka häst och släpa timmer ur skogen. Oerhört tungt och man får inte en enda meter gratis. Men med ett par riktigt långa skidor som flyter fram går det att packa ganska mycket last på ryggen innan skidorna inte bär längre och då blir pulkan mycket lättare att dra.
Ha en fin tur i sommar, ser fram mot en ny berättelse med fina bilder :-)
/ Stefan