<% if (!$currentUser): %> Logga in <% else: %> Logga ut <% endif %>
Bloggar > Padjelantas gränstrakter.

Padjelantas gränstrakter.

Gömda Dalen Placerad på karta

2:a augusti 2019.

Mellan gränsbergen Guovddelistjåhkkå och Snøtoppen - som beskrevs i de två senaste inläggen - ligger en namnlös undangömd dal som är ovanligt otillgänglig. I öster ligger sjön Guovddelisjávrásj som sträcker sig tvärs över dalen och kantas av tvärbranta sidor i norr och söder. Man måste vara ovanligt motiverad för att försöka ta sig förbi sjön på norra sidan där passagen är mindre riskfylld än på den södra sidan. I väster vaktas dalen av en 200 meter hög klump av bergarten syenitoid-granit.

Vy från Snøtoppen mot Gömda Dalen och Guovddelistjåhkkå.Vy från Snøtoppen mot Gömda Dalen och Guovddelistjåhkkå.

Namnet Gömda Dalen står inte på kartorna och kommer inte att godkännas av Lantmäteriet då namn i området ska skrivas på lulesamiska och ha en förankring i den samiska kulturen. Det bästa man kan hoppas på är att Lantmäteriet kontaktar Sametinget för att ta reda på om det har funnits ett namn på dalen tidigare.

Jag hade varit här tidigare, åren 2003 och 2017. Då det är tidskrävande att ta sig fram i området hade jag ännu inte hunnit med att undersöka det ingående. Idag var det dags att ändra på det förhållandet.

Vy mot dalen mellan Snøtoppen och Guovddelistjåhkkå.Vy mot dalen mellan Snøtoppen och Guovddelistjåhkkå.

Mitt tält stod nära slukrännan genom vilken jokken som avvattnar Guovddelisjávrásj flyter. Det var bara att följa jokken 1300 meter åt väster och ta sig förbi det branta partiet norr om sjön, så skulle jag hamna i den Gömda Dalen.

Vattnet i rännan är kristallklart och vattendjupet verkar vara upp till 4 meter på något ställe. Klippväggen på södra sidan av slukrännan har rester av jättegrytor från tidigare istider. Slukrännan bildades under en senare istid som eroderade bort det mesta av jättegrytorna.

Storleksjämförelse mellan jättegryta och människa.Storleksjämförelse mellan jättegryta och människa.

Större delen av sträckan fram till Guovddelisjávrásj är lättframkomlig och man förundras över hur istiderna påverkat landskapet.

Snøtoppen till vänster och stoppklossen 903 till höger.Snøtoppen till vänster och stoppklossen 903 till höger.

Närmare Guovddelisjávrásj blir norra sidan av kanalen ibland besvärligt brant och man får gå högre upp. Men det är inga problem att ta sig fram förrän man kommer till nordvästra hörnet av sjön. Där tvingas man att ta sig upp några meter på en mycket brant sluttning och jag var tvungen att ta hjälp av videbuskar. Sedan går man en kort bit på en hylla varefter det blir brant nedför några meter. Skärper man bara till sig så ska det inte vara några problem.

Nordisk stormhatt och torta vid den branta norra sidan av Guovddelisjávrásj.Nordisk stormhatt och torta vid den branta norra sidan av Guovddelisjávrásj.

Nu har man kommit till Gömda Dalen. Landskapet ser här ut som ett stormigt hav av klippor och stup. Norra sidan där man hamnat ligger högre och mot söder är ett brant stup som man får följa till dess man hittar en nedgång.

Gömda Dalen direkt väster om Guovddelisjávrásj.Gömda Dalen direkt väster om Guovddelisjávrásj.

En 600 meter lång sjö ligger tvärs över dalen, men den kan rundas på södra sidan. Sjöns utlopp rinner ner i innersta Trolldalen och är ett biflöde till norska Trolldalselva. En hel del tid går åt till att hitta nedgångar från branta klippor, men det har man igen vid nästa besök om man memorerat det framkomliga vägvalet.

Den 600 meter långa sjön med Guovddelistjåhkkå i bakgrunden.Den 600 meter långa sjön med Guovddelistjåhkkå i bakgrunden.

När man närmar sig 903 tar växtligheten tvärt slut och marken övergår i ren granit på vilken inget annat än skorplavar växer.

Ännu en sjö. I mitten 903 omgiven av Snøtoppen och Guovddelistjåhkkå.Ännu en sjö. I mitten 903 omgiven av Snøtoppen och Guovddelistjåhkkå.

Vid ett vattenfall passar jag på att ta en fikapaus och larva mig lite framför kameran.

Exempel på stup och larvig fotograf.Exempel på stup och larvig fotograf.

Efter pausen tog graniten över. Det är spännande att ta sig fram och det bär nu av uppför på allvar.

Granitlabyrint vid foten av 903.Granitlabyrint vid foten av 903.

Till slut står man framför stoppklossen i väster. Berget saknar namn men kallas för 903 efter höjdangivelsen på fjällkartan (efter senaste mätningen har den justerats till 900 m). Berget är inte svårt att gå upp på, men på västra sidan stupar det tvärbrant ner mot Trolldalen i Norge med en fallhöjd på 450 meter.

Nästa bild visar hur 903 ser ut nerifrån den svårtillgängliga Trolldalen i Norge. På avstånd ser klippan ut som huvudet på ett troll med två stora ögon - trollet gråter sten, sägs det.

Från Trolldalen är 903 en 450 meter hög klippvägg.  Fotograf: Stefan Biderman.Från Trolldalen är 903 en 450 meter hög klippvägg.
Fotograf: Stefan Biderman.

Teoretiskt skulle man kunna ta sig förbi denna vaktpost på norra eller södra sidan, men på norra sidan är det klättring med rep som gäller ner till svenska Trolldalen som ligger 200 meter nedanför bergets fot.

Berget 903 agerar stoppkloss i dalens västra ände. Vy från östra sidan.Berget 903 agerar stoppkloss i dalens västra ände. Vy från östra sidan

Det har debatterats bland “fjäll-nördar” - dit jag räknar mig själv - om det är möjligt att från Trolldalen ta sig upp till fots till Gömda Dalen, på de mycket branta klipphällarna på södra sidan av 903. Nivåskillnaden är där 340 meter. En förutsättning är att hällarna inte är blöta av smältvatten eller regn då de blir såphala av de alger som finns på klipporna.

Nästa bild togs från toppen av 903 två år tidigare.

Uppe på toppen av 903. Snøtoppen i bakgrunden. 2017-08-03.Uppe på toppen av 903. Snøtoppen i bakgrunden. 2017-08-03.

Det här året avstod jag från att gå upp på toppen då jag redan gjort det 2 gånger, för att få tid att titta ner i Trolldalen från “passet” mellan 903 och Snøtoppen.

På väg upp i passet mellan Snøtoppen och 903.På väg upp i passet mellan Snøtoppen och 903.

Det var enkelt att ta sig upp i passet och att gå ner en bit på andra sidan för att titta ner i Trolldalen. Det är branta hällar att ta sig uppför om man tänkt gå från Trolldalen till Gömda Dalen. Tiden skulle inte räcka för att försöka gå ner och sedan upp igen.

Jag fick intrycket att det skulle vara möjligt att ta sig upp med bra skor om klipporna var torra, men säker kan man inte vara förrän man provat. Säkrast är nog att avstå.

Trolldalen 340 meter nedanför passet mellan Snøtoppen och 903.Trolldalen 340 meter nedanför passet mellan Snøtoppen och 903.

Vandrade tillbaka längs södra sidan av dalen där terrängen inte var så kuperad och det gick snabbare att ta sig fram. Tittade närmare på Guovddelisjávrásj södra sida som såg ännu brantare och besvärligare ut än den norra sidan. Min avsikt var att försöka ta mig fram där, men man måste först passera en besvärlig rasbrant med stora stenblock med snö emellan som kanske inte skulle hålla att gå på. Min risk- och konsekvensanalys sa mig att jag borde avstå då jag även började bli trött efter 8 timmars utflykt.

Tveksamt om det går att ta sig fram längs södra sidan av Guovddelisjávrásj.Tveksamt om det går att ta sig fram längs södra sidan av Guovddelisjávrásj.

Gick därför tillbaka norr om sjön samma väg som jag kommit. Tillbaka vid tältet lagade jag en sen middag medan solen sänkte sig över Gömda Dalen.

Kvällsvy mot Gömda Dalen.Kvällsvy mot Gömda Dalen.

Med tanke på de begränsade möjligheterna att ta sig in i och ut ur området, så är nog antalet besökare mycket få. Därför borde namnet Gömda Dalen eller Stängda Dalen (lulesamiska: Dahppotvágge) passa bra. Man har ju möjlighet att tycka, även om det inte har någon som helst betydelse för vad som står på kartan.

Karta.Karta.

Postat 2020-07-18 10:56 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Snøtoppen Placerad på karta

6:e augusti 2019

De som vandrat Padjelantaleden norr om Stáloluokta har säkert sett gränsbergen i västra Padjelanta på andra sidan Virihávrre, och möjligen undrat vad de heter.

Gränsberg i västra Padjelanta. 2016-07-11Gränsberg i västra Padjelanta. 2016-07-11

Snøtoppen är ett av dessa berg. Jag använder det namn som står på norska kartor då svenskt namn saknas. Bergets topp ligger 1204 m ö.h. och befinner sig på den svenska sidan av gränsen. Riksröse 242A ligger några hundra meter åt väster på en lägre hylla.

Gränsfjällen Snøtoppen (t.v.) och Guovddelistjåhkkå.Gränsfjällen Snøtoppen (t.v.) och Guovddelistjåhkkå.

Dagen innan hade jag satt upp tältet vid södra sidan av Rastesjávrásj som ligger vid bergets fot.

Snøtoppen - karta.Snøtoppen - karta.

De senaste tre dagarna har alla börjat med dimma och låga moln som skingrats först sent på förmiddagen, men i dag bjöds det på en klarblå himmel direkt från soluppgången. En perfekt dag för en topptur till Snøtoppen - den enda större topp i västra Padjelanta som jag inte varit upp på. Berget har alltid fascinerat mig med sin karga utstrålning och kantiga profil. En uppstigning kräver lite mer planering än för andra berg i området, då det inte bara är att gå rakt uppför från öster mot väster. Ett antal stora "trappsteg" uppe på bergsryggen kan utgöra besvärliga hinder.

Därför bestämde jag mig för att följa passet mellan Snøtoppen och 974 till dess jag passerat det sista trappsteget och först därefter gå upp mot toppen. Nackdelen med min strategi är att det blir betydligt brantare under första hälften av uppstigningen. Det är inga problem så länge man kan undvika blöta klipphällar.

Snøtoppen och lägret vid Rástesjávrásj.Snøtoppen och lägret vid Rástesjávrásj.

Jag kommer iväg strax före 9 med fotoutrustning, regnkläder, torr tröja, dunjacka, handskar, vindtät mössa, kåsa, vätskeersättning (pulver), solkräm och nötter i ryggsäcken.

Möts av en grupp italienare som är ute på en guidad tur. De startade vid Lakshol och har gått genom Rago. Ett uppiggande samtal efter 8 dagar utan mänskliga möten. I början av 2000-talet kunde jag vandra i 14 dagar genom västra Padjelanta utan att se en människa, men nu kan det hända ett par gånger att man möter andra vandrare.

Jag forsätter vidare västerut genom passet och går därefter i riktning mot den namnlösa sjön cirka 750 m ö.h. På östra sidan har sjön en mycket hög och tvärbrant kant som man inte kan ta sig förbi om man inte vill förlora höjd och gå söder om sjön. Jag spanar upp mot Snøtoppen för att hitta en framkomlig väg utan småstup och "trappsteg" och tycker mig se en möjlig väg. Mellan 800 och 1000 meter är det rätt brant men inga problem annat än att man får stanna och vila rätt ofta. 

Den namnlösa sjön cirka 750 möh. Ráhkotjåhkkå i bakgrunden.Den namnlösa sjön cirka 750 möh. Ráhkotjåhkkå i bakgrunden.

Jag känner mig tveksam över prospektet att gå ner samma väg då det kan vara svårare än att gå upp.

Det var bitvis rejält brant.Det var bitvis rejält brant.

Efter 1000 meter blir det mindre brant och man går på avrundade och välslipade klipphällar. Det är från det här hållet inte helt uppenbart var toppen befinner sig så jag går på känsla. Det dyker hela tiden upp nya och högre delar av berget som inte syntes längre ner.

Vy mot öster från drygt 1000 meters höjd. Tältet syns som en röd prick.Vy mot öster från drygt 1000 meters höjd. Tältet syns som en röd prick.

Får till slut syn på ett toppröse på en "klack" med en försänkning strax innan där jag får lä från den måttliga vinden och kan byta om till en torr tröja. Jag sätter även på mig dunjackan trots att det inte är speciellt kallt men den skyddar mot vinden. 

Äntligen fick jag syn på toppröset.Äntligen fick jag syn på toppröset.

Toppröset är ovanligt litet så jag gissar att inte många går upp på toppen. Nedanför röset ligger ett gammalt renhorn av ansenlig storlek.

Posering vid toppröset. Ser mer ansträngd ut än vad jag kände mig.Posering vid toppröset. Ser mer ansträngd ut än vad jag kände mig.

Vy mot Vásstenjávrre och Virihávrre.Vy mot Vásstenjávrre och Virihávrre.

Jag går mot sydvästra hörnet av berget för att få vyer mot Rago. Inspirerande att se sjöarna uppifrån som man passerat i Rago under tidigare vandringar - Storskogvatnet, Ragovatnan och Snøtoppvatnan bland andra.

Det vilda klipplandskapet i Rago nationalpark.Det vilda klipplandskapet i Rago nationalpark.

Jag bestämmer mig sedan för att försöka följa Snøtoppen längs dess höjdrygg - trots "klackarna" - i stället för att gå tillbaka samma branta väg som jag kom. Jag tyckte att den första klacken såg överkomlig ut på vägen upp.

När första smältvattensjokk dyker upp sätter jag mig och njuter av vätskeersättning och macadamianötter i solskenet. Solkräm med solskyddsfaktor 50 är nödvändig sådana här dagar.

Vilopaus med några macadamianötter en bit öster om toppen.Vilopaus med några macadamianötter en bit öster om toppen.

Bergskammen på Snøtoppen är rätt smal och det går snabbt att ta sig från södra till norra sidan där man får fina vyer mot området mellan 903 och Guovddelisjávrásj. Det är ett spännande och svåråtkomligt område då Guovddelisjávrásj spärrar av dalen med branta sidor både mot norr och söder. 

Vy mot Guovddelistjåhkkå.Vy mot Guovddelistjåhkkå.

De 4 första klackarna utgör inga problem att ta sig upp på när man kommer från väster och lättare kan se vart det går att ta sig fram. Den sista större klacken däremot är för brant och jag följer en renstig på södra sidan, men den leder ingenstans. Jag undersökte inte norra sidan av klacken utan rundar den i stället på södra sidan. När jag närmar mig Rástesjávrásj viker jag av ner mot sjön vilket kräver en del letande efter möjliga vägar då berget har många mindre stup och raviner (slukrännor) på någon meters höjd.

Slukrännor vid södra sidan av Snøtoppen.Slukrännor vid södra sidan av Snøtoppen.

Efter ett dopp i Rástesjávrásj och middag blev jag bjuden på en fin kväll utan mygg.

Snøtoppen är ett mycket intressant och annorlunda berg vilket tillsammans med det fina vädret gör det här till en av mina absolut finaste dagsturer.

Postat 2020-07-13 11:03 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Berget Guovddelistjåhkkå Placerad på karta

1:a augusti 2019

Guovddelistjåhkkå är ett fjäll i Padjelanta på riksgränsen mellan Sverige och Norge. Riksröse 242B står exakt på bergets högsta punkt. Toppen ligger 1327 m ö.h. vilket inte är speciellt högt, men det är 25 km till närmaste högre berg i Sverige. Utsikten är därför vidsträckt utom möjligen där det 1517 meter höga norska berget Gasskatjåhkkå ligger, 14 km mot norr.

Jag var upp på toppen första gången år 2002 i fint väder. År 2004 började det regna precis när jag kommit upp. Sedan blev det inget besök förrän år 2019.

Tidigare under dagen hade jag vandrat 11 km, satt upp mitt tält vid bergets fot och ätit middag. Kom därför inte iväg förrän vid halv-sex tiden. Lite väl sent med tanke på att det är drygt 5 km till toppen och 700 meters stigning. Men det blir ju inte mörkt på natten den 1:a augusti norr om polcirkeln.

Lämnar tältet för att gå upp på toppen av Guovddelistjåhkkå.Lämnar tältet för att gå upp på toppen av Guovddelistjåhkkå.

Östra sidan är en lång uppförsbacke med måttlig stigning. Inlandsisarna tog här med sig allt löst ut till de norska fjordarna. Man går därför på rena urberget och högre upp på permanenta snölegor. Det fanns tidigare en glaciär på nordöstra sidan men den har smält bort någon gång efter 1960. Då kunde den fortfarande ses enligt flygfoton.

Landskapet är annorlunda med slukrännor och andra istidsformationer som ibland kräver omvägar. Redan på låg höjd breder snöfälten ut sig. Det är hårt packad snö som är lätt att gå på.

Redan 800 m ö.h. breder vidsträckta snöfält ut sig.Redan 800 m ö.h. breder vidsträckta snöfält ut sig.

Utsikten mot de stora sjöarna Vásstenjávrre och Virihávrre blir hela tiden bättre.

Vy mot Vásstenjávrre från 1200 m ö.h.Vy mot Vásstenjávrre från 1200 m ö.h.

Lutningen planar ut högre upp men det är ändå inte helt klart var toppen ligger och man får gå en bra bit till innan Riksröse 242B syns. Röset restes 1930 och toppstenen har nästan blåst omkull under vinterstormarna.

Riksröse 242B.Riksröse 242B.

Mot norr stupar berget drygt 700 meter brant ner mot sjön Guhkesjávrre. Sjön har inte klarat sig undan norrmännens utbyggnadsiver av mindre sjöar.

Noterade till min förvåning att även Giebmegáisi (Kebnekaise) syntes långt borta (109 km) vid horisonten. Men när luften är kall och klar blir sikten god.

Vy mot norr från toppen.Vy mot norr från toppen.

Mot väster skulle man ha kunnat se Atlanten bortanför topparna, men havet var täckt av moln. Avståndet dit är bara 60 till 70 km. Solen var på väg ner och lyste upp vattenångan i luften till ett dis som ökade med avståndet.

Vy mot väster från toppen.Vy mot väster från toppen.

I sydväst ligger den vilda och dramatiska norska nationalparken Rago där urberget regerar.

Rago nationalpark i Norge.Rago nationalpark i Norge.

Det fanns mycket mer att undersöka på Guovddelistjåhkkå, men det började bli väl sent och solen var på väg att försvinna.

På väg tillbaka i solnedgångsljus.På väg tillbaka i solnedgångsljus.

Det är en märklig känsla att kilometer efter kilometer traska på eviga snöfält medan ljuset blir svagare och rödare. Det skulle lika gärna ha kunnat vara en dröm.

Till sist kunde jag åter se tältet som en röd prick.

Snart tillbaka till tältet. I bakgrunden Snøtoppen.Snart tillbaka till tältet. I bakgrunden Snøtoppen.

Skymningens lugn härskade nu över landskapet - hjärnan hade inga tankar utan registrerade bara automatiskt var foten skulle placeras vid nästa steg.

Tillbaka vid tältet.Tillbaka vid tältet.

Är tillbaka vid tältet vid 23-tiden och kylan sänker sig snabbt. Kokar te för att ersätta vätskeförlusten vid uppstigningen, och somnar sedan. Det var bara någon enstaka plus-grad på morgonen.

Postat 2020-07-12 15:46 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Hievsttinjávrre - Reinoksfjellet - Gjerdalen. Placerad på karta

Dag 8 och 9 av turen Gränsfjällen i norra Padjelanta.

Vandrar från Hievsttinjávrre genom passet Hievnenjoasske och ner till Ruonasvágge och vidare mot Gihttse. Fortsätter förbi Girkkovárre och Reinoksfjellet tillbaka till Gjerdalen.

Hievsttinjávrre till GihttseDag 8 (14:e september)

Karta dag 8.Karta dag 8.

Jag vaknade till en lugn och fin morgon. En kall natt utan vind och närheten till vatten gjorde att det var mycket kondens på yttertältet. De kala klipporna gör landskapet markant annorlunda jämfört med hur det ser ut på svenska sidan av gränsen.

Dagens mål var att komma fram till norra sidan av Reinoksfjellet och tälta vid en sjö i Slædovágge. Om vädret var bra skulle jag försöka mig på en uppstigning mot toppen av Reinoksfjellet i morgon. Enklaste vägen såg på kartan ut att gå genom passet Hievnenjoasske. Därefter skulle jag korsa Ruonasvágge och gå mot Slædovágge via Gihtsekåhppe.

1.Lägerplatsen vid Hievsttinjávrre.1. Lägerplatsen vid Hievsttinjávrre.

För att slippa vada Ræhtjátjåhkå som var för djup för mina kängor sista biten fram till sjön, gick jag över klipporna uppströms lägret där man enkelt kunde gå över jokken på stenar. Vattennivån i Hievsttinjávrre var låg vilket skapade stora sandstränder vid jokkens inlopp.

2.Stranden vid Ræhtjátjåhkås inlopp i Hievsttinjávrre.2. Stranden vid Ræhtjátjåhkås inlopp i Hievsttinjávrre.

Från sjön upp till Hievnenjoasske var det 200 meter stigning som aldrig blev för brant och terrängen var lättgången frånsett en och annan "tröskel" som man fick leta en väg ner ifrån.

3.Vy mot Hievsttinjávrre på väg upp mot Hievnenjoasske. Till höger Hievsstinvárre. I mitten Tjuolak närmast och Tjårok längre bort.3. Vy mot Hievsttinjávrre på väg upp mot Hievnenjoasske. Till höger Hievsstinvárre. I mitten Tjuolak närmast och Tjårok längre bort.

På vägen upp mot Hievnenjoasske fick man en bra överblick av norra delen av Ræhtjátvágge (Retgatdalen) och sjön Hievsttinjávrre. Det var tydligt att inlandsisen rört sig från söder mot norr genom Ræhtjátvágge då norra delen av dalen var full av de typiska branta trösklarna, medan södra delen av dalen som ligger i Sverige bestod av slipade hällar utan trösklar.

4.Norra delen av Ræhtjátvágge.4. Norra delen av Ræhtjátvágge.

Hievnenjoasske var lättframkomlig fjällhed där välslipat urberg här och där gick i dagen och det gick snabbt att ta sig igenom passet. I planeringen ingick ett besök upp till toppen av Hievnek men molnen hade sänkt sig och det var sannolikt att det snart skulle börja regna och blöta lavbevuxna svaberg (rundhällar) är inget man vill gå ned på.

5.Hievnenjoasske.5. Hievnenjoasske.

Trappstegen återkommer när man ska ta sig ned från passet till Ruonasvágge, men om man fortsätter i passets längdriktning så kommer man nästan ända ner utan att behöva lirka sig förbi småstup. Eftersom jag skulle korsa Ruonasvágge var jag tvungen att ta mig förbi några småstup vilket inte är något större problem annat än att det ofta tar lite tid att hitta en riskfri väg.

6.Vy från nedgången från Hievnenjoasske mot Ruonasvágge.6. Vy från nedgången från Hievnenjoasske mot Ruonasvágge.

Nere i Ruonasvágge gick jag mot Gihtsejåhkå (jokken som rinner genom Ruonasvágge) där det såg ut att vara möjligt att ta sig över utan vadning. Mycket av vattnet rann under en söndersprucken berghäll och endast en liten bit var djupare men där fanns en stor sten under vattnet att gå på. På andra sidan jokken åt jag lunch medan duggregnet drog in.

7.Gihtsejåhkå.7. Gihtsejåhkå.

Gihttse - som betyder "killing" (get) på lulesamiska - är det lägsta berget i den här delen av Ruonasvágge, men det måste ha varit betydelsefullt för samerna då det fått ge namn åt Gihtsejávrre, Gihtsejåhkå, Gihtsekåhppe och Gihtsenjoasske. 10 km SO om "Killingen" ligger "Fåret" då jag förmodar att berget Sávtsasj är en omskrivning av Sávttsa - lulesamiska för "får".

Efter en snabb lunch valde jag kortaste vägen mot Girkkovárre och hamnade i en labyrint av små klipphällar med branta västsidor. Man har ingen överblick så det är omöjligt att veta vilken väg som är den bästa. När man tror sig ha gått runt en större tröskel kan man stoppas av en djup vattensamling och får gå tillbaka. Området är drygt en km långt men jag fick nog gå mer än dubbla sträckan innan jag var igenom. Nu kunde jag äntligen ta ut en siktlinje som låg mer än 10 meter framför mig.

I efterhand konstaterade jag att det hade varit enklare att gå några hundra meter längre norrut och vada Gihtsejåhkå för att undvika den labyrint jag nyss tagit mig igenom - såvida man inte har en förkärlek för labyrinter.

8.Ruonasvágge.8. Ruonasvágge.

9.Sluttningen upp mot Girkkovárre och Gihttse.9. Sluttningen upp mot Girkkovárre och Gihttse.

Regnet upphörde och himlen sprack upp. När jag kommit upp en bit i sluttningen såg jag att det var brantare bergssidor om jag skulle gå genom Gihtsekåhppe. Eftersom berget var blött efter regnet valde jag att gå upp mot passet mellan Girkkovárre och Gihttse då sluttningen där var mindre brant. Dessutom blir den vägen till Reinoksfjellet knappast längre.

10.Gierggetjåhkkå och till höger passet Gihtsenjoasske.10. Gierggetjåhkkå och till höger passet Gihtsenjoasske.

Sluttningen bestod av fin fjällhed som var översållad av större stenar och stenblock upp till 5 meter höga, men det var lätt att ta sig fram. Klockan var nu drygt fyra och då jag var osäker på hur det var med tältplatser uppe vid Gihtsejávrre slog jag läger högt upp i sluttningen vid jokken som kommer från sjön, så att yttertältet skulle få en chans att torka upp innan det var dags att sova.

Länk till Google, för optimal bildkvalitét:

Hievsttinjávrre till Gihttse.

Gihttse till GjerdalenDag 9 (15:e september)

Karta dag 9.Karta dag 9.

Natten var kall men jag klarade mig bra i min sovsäck med dunjackan som extra täcke. Det var +2 grader på morgonen. Det blåste inte mycket men vindens kyleffekt var märkbar. Som tur är har tältet två absider och jag kunde sitta i lä och laga frukost. Efter frukosten steg kroppsvärmen. Blåsten hade i alla fall förhindrat att det bildats kondens på yttertältet - alltid skönt att packa ihop ett torrt tält.

Jag gick på norra sidan av Gihtsejávrre och tänkte sedan svänga söderut för att komma ner mot norra sidan av Hierggevárre (Reinoksfjellet). Girkkovárre är ett märkligt berg med en nästan lodrät östsida som stupar rakt ner i sjön. Terrängen var lättare att vandra i än vad jag föreställt mig då området ser stenigt och kargt ut på avstånd.

1.Passet mellan Girkkovárre och Gihttse.1. Passet mellan Girkkovárre och Gihttse.

Efter att ha passerat Gihtsejávrre kommer man till ett namnlöst större plant område som är passet mellan Ruonasvágge och Slædovágge. Där går en markerad led - cirka 25 km lång - mellan Hellmobotn och Gjerdalen.

2.Vy mot norr över passet mellan Gihttse och Livsevárre.2. Vy mot norr över passet mellan Gihttse och Livsevárre.

Här vek jag av söderut och när man tagit sig igenom passet mellan Girkkovárre och Livsevárre har man en mäktig vy mot Reinoksfjellet och Bajep Slædovágjávrre (772). Jag går ned mot Slædovágge där även Vuolep Slædovágjávrre (760) ligger. Dalgången har fått ge namn åt den brant stupande Slædovágvárre (1313). Den väg jag på kartan trott skulle vara möjlig att påbörja en uppstigning mot Hierggevárre såg svårare ut än väntat då den delvis gick över brant svaberg. Molnen och regnet sänkte sig strax över berget så en uppstigning blev aldrig aktuell. På med skalplaggen och ner med kameran i ryggsäcken. Det skulle fortsätta regna resten av dagen utan avbrott.

3.Vy mot norra sidan av Hierggevárre och Bajep Slædovágjávrre.3. Vy mot norra sidan av Hierggevárre  och Bajep Slædovágjávrre.

När jag fick syn på rösningen av leden så följde jag den. Man kunde ta sig över utloppet från Vuolep Slædovágjávrre med kängorna på. Eftersom det regnade tog jag det lite försiktigt där leden gick över hälleberget. Leden var inte svår att följa. På höger sida har man den reglerade sjön Livsejávrre vars blottlagda stränder lyste vita då vattennivån var låg. Hela området med Hierggevárre och Gasskatjåhkkå skulle ha varit en pärla i fjällvärlden om sjöarna hade fått vara orörda. Det är fortfarande ett intressant område att vandra i.

Det rinner en jokk från den västligaste glaciären på Hierggevárre ner till en reglerad mindre sjö nedströms Livsejávrre. Den kunde jag passera på stenar men under sommaren behöver den nog vadas. Det blev strax nedför mot Gjerdalen och här fanns en stig gjord av fyrhjulingar som i stort följde kraftledningen. Man förlorar 350 meter i höjd för att sedan behöva ta sig upp 250 meter innan man är framme vid parkeringen. Stigen korsar Hierggejåhkå där den breder ut sig över en sandig botten. Tar mig nätt och jämt över med kängorna på. När stigen kommer nära vägen väljer jag att gå vägen sista biten. Regnet har minskat till dugg. Jag försöker byta om snabbt så att inte kläderna ska hinna bli blöta. Äter en sen lunch i form av en påse nötblandning innan jag vid 3-tiden börjar återfärden. Trodde att jag skulle kunna sova över på vandrarhemmet i Arjeplog, men de har stängt över helgen. Fortsätter en bit till men beslutar mig för att sova i bilen i stället för att köra till min syster i Umeå och riskera en viltolycka. Lyckas sova någon timme insvept i sovsäcken. Ute tindrade stjärnorna.

Länk till Google, för optimal bildkvalitét:

Gihttse till Gjerdalen.

Världsarv

Området jag vandrade i dag 6, 7 och 8 (en del av Tysfjord kommun runt Hellmofjorden) föreslogs år 2002 ingå i UNESCO´s Världsarvslista, tillsammans med Rago nasjonalpark. Om förslaget går igenom så skulle LAPONIA världsarv utökas då både Rago och Tysfjord gränsar till Padjelanta.

The Laponian Area - Tysfjord, the fjord of Hellemobotn and Rago

Hot mot planerna finns i form av Musken Kraftverk som vill bygga ut vattenkraften i de orörda området söder om Hellmofjorden.

Naturvernforbundet (Norwegian Society for the Conservation of Nature) motsätter sig planerna och beskriver området så här:

Vasja er helt urørt av tekniske inngrep og har rik flora. Det går en sti opp langs vassdraget og inn i Sverige.

I dag er det planer om å bygge Musken kraftverk og lede vannet fra elva i en 6 kilometer lang tunnel i fjellet.

I dette området var det planer om nasjonalpark både i Norge og Sverige, for å sikre et sammenhengende verneområde.

Vasjaelva har tidligere vært vurdert for vern, og fikk da svært stor verdi. Nå er det på tide å sikre disse verdiene for ettertiden.

Nästa år har jag planerat in en tur - med start i Gjerdalen - som går genom området söder om Hellmofjorden. Det gäller att besöka hotade områden innan de exploateras.

Tur genom föreslaget Världsarv gränsande till Laponia.Tur genom föreslaget Världsarv gränsande till Laponia.

Postat 2018-11-19 07:36 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Amásvágge - den okända dalen. Placerad på karta

Dag 7 av turen Gränsfjällen i norra Padjelanta.

En dagsutflykt till norra Amásvágge. Amás på lulesamiska betyder okänd eller främmande. Amásvágge kan då översättas med den okända dalen. Ett dramatiskt landskap format av istiden.

Amásvágge - den okända dalen.Dag 7 (13:e september)

Karta dag 7Karta dag 7.

Att Amásvágge betyder den okända dalen verkar logiskt i mina öron då det nog är näst intill omöjligt att gå in i dalen från Hellmobotn pga mycket branta klippor. En lättare väg är att från Ræhtjátvágge gå genom passet Amásvágnjoasske mellan Tjuolak och Hievsstinvárre och det var den vägen jag beslöt att ta i dag. Jag hade planer på att gå runt Tjuolak för att undersöka om det trots allt var möjligt att ta sig upp längs de branta klipporna i nordvästra änden av Amásvágge, men det var regn i luften och det kunde göra klipporna hala och potentiellt livsfarliga.

Jag har inga nämnvärda kunskaper i samiska språket, så översättningarna av lulesamiska namn har gjorts med hjälp av ett Lulesamiskt-Norskt lexikon utvecklat Anders Kintel - lärare i lulesamiska vid bl.a. høgskolen i Bodø.

Lättaste vägen att ta sig in i Amásvágnjoasske är från norra sidan av Hievsttinjávrre, då en småbrant utlöpare från Hievsstinvárre går längs hela östra sidan av sjön. För att spara in ett par km försökte jag ändå ta mig över den 70 meter höga höjdryggen då det inte såg svårt ut att ta sig upp. Det var brantare på andra sidan men det gick att leta sig ner längs klippavsatserna utan risktagande.

Eftersom Amásjávrre (Amásvágjávrre på norska kartor) ligger 136 meter högre än Hievsttinjávrre blir Amásvágnjoasske en lång halvbrant uppförsbacke som är okomplicerad om man undviker blöta klipphällar. Uppe vid sjön känns det som om man hamnat i en annan geologisk period - möjligen Prekambrium då djurlivet ännu inte tagit sig upp på landbacken. Den känslan avbröts tvärt av en flock fjällripor som unisont flög iväg under spöklikt kacklande.

1.Norra sidan av Amásjávrre och Tjårok.1. Norra sidan av Amásjávrre och Tjårok.

Amásjávrre: Areal: 2,80 km2. Höjd: 769 möh. Längd: 3,1 km.
En fjärdedel av Amásjávrre ligger i Sverige och utgör gräns mot Padjelantas nordligaste del.

Nedanför Tjuolak gick berget rakt ner i sjön och man fick kryssa sig fram för att undvika de såphala algbevuxna svarta delarna av klippan. När man tagit sig förbi Tjuolak blir landskapet platt, välslipat och lättframkomligt. Framme vid foten av Tjårok ökas dramatiken igen av tvärbranta klippavsatser från några meters höjd till betydligt mer. Här ligger även sjöns utlopp som utgörs av ett vackert vattenfall.

2.Utloppet från Amásjávrre.2. Utloppet från Amásjávrre.

3.Utloppet från Amásjávrre.3. Utloppet från Amásjávrre.

Jag följde jokken (Amásvákjåhkå) där det var möjligt men det blev till slut för brant och jag fick hålla mig på den flatare mittsektionen av dalen som här bestod av välslipat urberg. På 10000 år har inget jordlager lyckats etablera sig, annat än i fördjupningar här och där.

4.På väg mot kanten av det översta "trappsteget" i Amásvágge.4. På väg mot kanten av det översta "trappsteget" i Amásvágge.

Framme vid den mer än 100 meter höga "tröskeln" gick det inte att fortsätta då det var i det närmaste tvärbrant. Hellmobotn och Hellmofjorden syntes bra härifrån. Det är ingen jämn stigning från Hellmobotn upp mot Amásvágge då området mer är utformat som en trappa där trappstegen befinner sig på cirka 70, 300, 500, 600 och 780 meters höjd. Nästa år ska jag undersöka möjligheterna att ta sig upp från Hellmobotn till trappsteget på 780 meter, där jag nu stod. Det skulle även vara intressant att veta om man kan ta sig vidare mot Sverige genom Amásvágge då den 3 km långa Amásjávrre ligger som en propp tvärs över dalen och är omgiven av branta bergssidor.

Det finns ingen anledning att ta vägen genom Amásvágge om man enbart vill ta sig till Sverige från Hellmobotn. Dels så finns ju Nordkalottleden som går till Vájsáluokta och dels kan man enkelt gå genom Ræhtjátvágge. Men om man som jag redan vandrat båda dessa vägar så blir vita fläckar på kartan lockande.

5.Vy mot Hellmobotn från kanten av det översta "trappsteget" i Amásvágge.5. Vy mot Hellmobotn från kanten av det översta "trappsteget" i Amásvágge.

Då det inte gick att fortsätta mot väster ville jag undersöka Amásvákjåhkå närmare. För att kunna komma ner till jokken fick jag gå tillbaka mot utloppet där avsatsen ner till jokken inte var lika hög. Efter lite snirklande kom jag ner till jokken där den kastar sig ut över den 10 meter höga avsatsen som ser ut att ha bildats genom att ett lager "urberg" (här bestående av granitisk gnejs) glidit upp på ett annat lager. Men enligt geologiska kartor går skollgränsen här uppe på de kringliggande bergen. Så "trappsteget" är nog ett resultat av onormalt mycket erosion och frostsprängning pga jokken. Lösgjorda stenblock har sedan transporterats bort av påföljande istid - det har varit minst 4 stora istider de senaste en miljon åren.

Skollor är beteckningen på de olika skikt av berggrunden som tvingats glida upp på varandra då två kontinenter "krockar". Även om kontinenterna bara rörde sig mot varandra ett par tre cm per år så blir det 20 till 30 km på en miljon år. Ofta kan äldre berggrund hamna ovanpå yngre berggrund.

6.Det andra vattenfallet i Amásvákjåhkå.6. Det andra vattenfallet i Amásvákjåhkå.

Jag såg det här landskapet första gången år 2016 då jag gick upp på Tjårok och befann mig nästan 600 meter ovanför dalen. Bild 7, 8 och 9 togs då. Amásvágge är nog den mest dramatiska landskapstyp jag sett.

7.Bild från 2016-08-20 av Amásjávrres utlopp. Vy från Tjårok.7. Bild från 2016-08-20 av Amásjávrres utlopp. Vy från Tjårok.

Bild 8 visar det översta trappsteget och det ser mer eller mindre omöjligt ut att ta sig upp för det. Det såg inte helt omöjligt ut nu när jag stod uppe på trappsteget och tittade ner. Möjligen kan man följa jokken som skurit sig ner i berget och hoppas på att man kan ta sig upp längre in.

8.Bild tagen 2016 från Tjårok, av det översta "trappsteget".8. Bild tagen från Tjårok av det översta &quot;trappsteget&quot;.

Bild 9 visar det trappstegsformade området mellan Amásvágge och Hellmobotn. Man ser även att Amásvágge går rakt ner i Hellmofjorden och att dalen därför måste ha varit en viktig väg för glaciärer i inlandsisens utkanter på väg mot Atlanten. Det förklarar kanske också varför fjällens största drumlin ligger i Amásvágges förlängning mot Sverige cirka en mil från riksgränsen.

9.Bild tagen 2016 av norra Amásvágge och Hellmofjorden.9. Bild tagen 2016 av norra Amásvágge och Hellmofjorden.

Jag fortsatte längs jokken mot sjön och tog mig enkelt förbi vattenfallet vid utloppet då vattnet flyter under bitar av sprucken klippa nu när vattenståndet var lågt.

10.Amásjávrres utlopp.10. Amásjávrres utlopp.

Jag gick i stort sett samma väg tillbaka till lägret men fick avstå från fotografering då det åter började duggregna. I skymningen, när jag låg i tältet och vilade, small det helt oväntat av två skott. Efter några sekunders funderande insåg jag att det måste ha varit ripjägare. Det går en stig mot Hievsttinjávrre från Hellmobotn och jag hade sett en etablerad lägerplats vid sjön som verkade ha använts av fiskare.

Stötsida - läsida.Glaciala landformer

När inlandsisen rörde sig över en del av berggrunden som var välvd, så kallas den sida som isen rör sig mot för stötsidan, och den sida som isen rör sig från för läsidan. Man menar att det höga tryck som isen utövade mot stötsidan fick undersidan av isen att smälta och smältvattnet pressades mot läsidan där trycket var lägre. Vattnet rann ner i sprickor i berggrunden där bitar bröts loss genom frostsprängning och forslades bort av isen. Det förklarar varför läsidan ofta har sektioner som är branta. Stötsidan är oftast slät då den slipats hårt och blivit s.k. rundhällar. Rundhällar finns över hela Sverige, men fenomenet i stor skala med branta läsidor verkar vara vanligare där fjällkedjan börjar slutta nedför mot Atlanten.

10.Bildandet av rundhällar och "trappsteg".10. Amásjávrres utlopp.Illustration av Jasmin Ros. Hämtad från Wikimedia.

Länk till Google, för optimal bildkvalitét:

Amásvágge - Den okända dalen.

Postat 2018-11-14 21:38 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista