Det är när mobilen sätts i flygplansläge inför 9 dagars batterispar som det slår till. Jag lämnar världen nu. Det är ett avsked som skrämmer, smärtar och oroar. Det är ett vemod. 

Antecknat på bussen mot Kvikkjokk inför Sarek via nedre Njoattsosvágge, augusti 2024.

Jag har mått dåligt i flera dagar. 

3 dagar före: Smånervös, rastlös. Tar ledigt från jobbet em.

2 dagar före: Mår jättedåligt. Kass i magen, vemod, dödsångest, säger farväl och fiskar bekräftelser hemma att de kommer ha det bra utan mig. Läser anteckningar från förra året och inser att det kan vara värre. (se nedan*)

1 dag före. Resdag. Exakt när jag rullar förbi vid flygplanshotellet före Arlanda börjar jag känna mig sjuk på riktigt. Det är halsont, huvudvärk och rejäl sjukkänsla. Köper strepsils.

Mår allt sämre. På natten sover jag dåligt. Jag har ont i halsen på riktigt, uppblåst mage, illamående och tungt huvud.

*Anteckningarna från föregående år:

2023, inför Sarek med bl a norra sidan av Rapadalen

4 dagar före: Kaos i huvud.

3 dagar före: Skräck och gastkramande skräck. Rädsla, REALISM, VILL INTE. Kallt, farligt, obehagligt, tråkigt, ångest, rädsla. Har jag tappat det? Inget behov längre av ensamhet, äventyr och strapatser? Bara ren olust. Det känns inte roligt att göra det här.

2 dagar före: Skräcken växer ännu mer och jag börjar ifrågasätta min mentala hälsa samt vill lägga om rutten till något bekvämare.

1 dag före (resdag): Rampfeber. Mår illa, huvudvärk, pirrigt på ett negativt sätt. Sjukt nervös så jag mår dåligt och vill gråta. I bilen slår det mig att det varit så här varenda gång. Man glömmer det negativa? Varför glömmer jag varje år bort att det är så här och tror att jag denna gången blivit knäpp på riktigt? Kanske har jag inte tappat det ändå? På tåget fantiserar jag om att allt kommer att släppa ute. Jag visualiserar att det först övergår i adrenalin och eufori, och sedan bara LANDAR jag. Vi får se. Hur ska jag annars hantera det? Jag ser framför mig 9 dagar av kallt och jävligt lidande. Fan också. Varför planerade jag en så jävla lång tur??

Imorse sattes väckarklockan 5.48 till buss 6.20. Fick vänta länge. Fortfarande tung i huvudet efter sömnlös natt, halskli, småsnuvig och lätt feberkänsla. Matt. Hur ska det här bli? Vandrarhemmet är bra med gasen jag beställt redo på sängen och fräsch liten frukost i kylskåp. Det enda negativa är att det är extremt lyhört och låter även genom öronpropparna. Kaffe på macken i Jokkmokk så huvud och mage kommer igång. Blir något lättare. Köper med mig en kebab att äta på bussen. 

Vad är det jag lämnar som gör så ont? Allt jag älskar i livet finns kvar. Min dotter har det bra hemma. Vi ses igen snart.

Jag har en hemlighet. Jag vet att när jag står där ute är allting som finns i det vanliga livet knappt ens ett minne. Jag har förmåga och möjlighet att lämna allt som är viktigt för mig. Är det samvetet över att det så lättvindigt bara försvinner ur mitt medvetande som hemsöker mig? 

Det finns stunder därute, när jag knappt minns vad jag är och har. Det kan susa förbi i periferin, men jag kan nästan inte se och känna det mer än som en mycket suddig bild. Varken det goda eller det dåliga. Värderingar, känslor, prioriteringar, människor, uppgifter, saker hit och dit, de betyder inget. De finns inte. De berör mig inte i någon riktning.

För att det ska bli uthärdligt att tänka det här försöker jag tänka fram att det är bra att få slippa sådant som tynger mig och att “jo men grundkärleken finns ju med, även om det inte är konkret, så självklart är det liksom inte helt borta.” Men är det så? Just nu reser jag ifrån det viktigaste jag har, och jag kommer att glömma det. 

Det är att dö en stund. Jag behöver göra det här i alla fall en gång om året har jag fått för mig.

Jag lämnar för något gott, ändå är jag alltid så rädd inför det precis innan. Jag föreställer mig äventyret som obehagligt och kallt, före. En ständigt nattsvart åskhimmel, isande kyla och kalla vatten (i midnattssolens Norrland...), så kommer det bli. 

Kanske kan jag inte veta förrän jag står där ute hur jag ska landa i det nya. Det nya, som är jag. Avskalad. Egentligen det gamla, och ursprungliga. Bekant men ändå så fjärran. Och ändå vet jag ju det. Det kommer bli bra. Det kommer bara att vara mark under mina fötter. Den är helt ofarlig, mamma. Även om den är långt borta. Det är bara mark när jag står där. Antagligen är det mjukt gräs och sol ibland också. Kanske en fjäril.

Kanske sörjer jag redan återkomsten. Den hårda landningen tillbaks till Matrix om 9 dagar. Men nu ska jag få lämna på riktigt. Nu ser jag fjällen bortom de blåa sjöarna. Till och med de tjattrande tyska tjejerna bredvid tystnar. Bussljudet vaggar mig ditåt. Våga släppa taget nu. Det finns inget som håller mig kvar. Jag kan lämna. Nu gör jag det. Redan nu.

Fast först halvtimmeslånga rasten i Årrenjarka.