Näst sista etappen! Mer om det snart. Men först ngt om ngt som ligger varje turåkare varmt om hjärtat: mat!
På de flesta depåstopp har det funnits affärer att handla i. Jänsmässholmen, Årrenjarka och Nikkaluokta är nog undantagen? Så vad äter man till middag om man måste förbereda middagsmaten några månader innan och vill slippa torkade röror och pasta? Stekt lök, bullens pilsnerkorv och vita bönor såklart! En klassiker som ackompanjerat med ett glas rött blir en riktig festmåltid! :-)
Men även om kvällen före avfärd från Årrenjarka var en gastronomisk höjdare började etappens första skiddag i moll. Jag kollar igenom utrustningen vid varje depå. För skidorna handlar det mest om att nagelfara bindningarna, sitter skruvar, etc? Men hade helt missat att ena skidan delaminerat i bakkant. Inte bra!!! Skidan konstaterades dock åkbar så jag gav mig iväg västerut på sjön mot Kvikkjokk och Kungsleden norrut. Sisco hade mer spring i benen och körde direkt norrut över berget Kabla. Men de 800 höjdmeterna lockade mig inte med maxfylld pulka (efter depåfyllningen) så min plan var att istället åka runt berget. Tidsmässigt samma och vi hade en plats på andra sidan där vi skulle ses efter två dagar.
Gick och lurade på hur jag bäst skulle hantera skidproblematiken under de platta 16 kilometerna till Kvikkjokk. Insåg att jag gjorde bäst i att ta tag i problemet idag och inte vänta. Som det var nu gick det fint att skida och jag skulle kunna fortsätta så hela vägen till Treriksröset. Scenariot som oroade mig var istället vatten och kyla. Det skulle bli omöjligt att undvika vatteninträngning i skidan så länge den var öppen på sidan. Och tillräckligt med vatten inne i skidan kombinerat med en kall natt skulle kunna skapa en rejäl frostsprängning. Vilken morgon som helst skulle jag kunna vakna till en sprängd skida där belag och skida gått skilda vägar. Absolut INTE ngt jag vill ligga och fundera på vid sovdags.
Så även om det bar emot så avslutade jag dagen där, i Kvikkjokk efter bara 16 km. Tog in på det synnerligen trevliga Holy Motors där jag även fick låna en tving och ett skruvstäd. Efter att ha nogsamt torkat ur skidan med hjälp av en hårtork så blev det limning och fixering inomhus framför braskaminen så härdningen skulle ske i rätt temperatur.
Reparationen verkade ha gått bra och som kompensation för föregående dags korthet blev det en tremiladag på etappens andra dag. Men vädret var fint och föret nästan klabbfritt så det gick ok trots den relativt tunga pulkan.
På kvällen konstaterades tyvärr en ny spricka på motsatt sida av skidan jämfört med igår. Suck. Betydligt mindre dock. Fick nyttja gravitation och kvällsljus istället för tving och braskamin. Verkade bli ok ändå men jag ville nu också försöka få fram en reservskida. Skickade en mängd Inreach meddelanden till min Karin hemma och hon lyckades posta en av mina gamla skidor till Nikkaluokta redan dagen efter. Kalenderdagsmässigt skall den hinna fram. Men så var det där med påsken och röda dagar. Hur påverkar det? Inte mkt att göra än att hoppas…
Nästa dag var mulen och blåsig och började med en passage av den extremt reglerade/punkterade sjön Tjaktajavvre. Vattenytan här regleras hela 35 m vilket i praktiken tömmer hela övre halvan av sjön. Lätt bisarr syn men stenar på botten skapar vackra isrosor i två-meters klassen när de krossar det sjunkande istäcket underifrån.
Passerade också Rapadalen med dess två mest kända profiler Nammatj och Skierfe. Det skiftande molntäcket gjorde att vyn blev mer dramatisk än vanligt.
Efter Rapadalen på väg norrut väntar Aktse och dess backe med sina 400 höjdmeter. Entusiasmen är väl sådär för dylika tilltag när man har en pulka på släp. Men gick igenom gångna Sarekturer i huvudet samtidigt som utsikten öppnade upp sig mer och mer.
Dagen började lida mot sitt slut men givet blåsten så avverkade vi kalfjället också innan det blev tältplats i björkskogen.
Vädret fortsätter att variera stort, både under och mellan olika dagar. Nästa dag blev solig igen och jag stod och betraktade soluppgången i säkert en kvart. Det är imponerande hur snabbt solen rör sig egentligen. Besökte ett gigantiskt solur i Indien under min backpackerperiod i tjugoårsåldern. De gamla maharajahorna gillade astrologi och tävlade i att bygga gigantiska anläggningar för bra horoskop. Anyhow, det största soluret jag sett hade faktiskt sekundupplösning. Man tänker liksom inte annars på hur snabbt solen förflyttar sig över himlen, det märks bara vid soluppgång/nedgång eller om man har ett gigantiskt solur till hands.
Dagen fortsatte förbi Sitojaure med bländade sol och fina fjäll.
Solen var så bländande att korvhatt och solkräm fick kompletteras med uppdragen huva för skydd. Som tur var blåste det kallt hela dagen så inga problem med långärmat heller.
Passerade Saltoulokta och tittade på nybygget av annexbyggnaden. Den gamla brann ju ner för några år sedan men den nya med fler bäddar såg nästan klar ut på utsidan i alla fall. Men insidan verkar de fortfarande jobba på.
Efter Saltoulokta var det dags att lämna Kungsleden. Vill ju helst skida för mig nya vägar och då passar det bättre att komma norrut via Tjuonajokk och Nikkaluokta snarare än Kungsleden och Abisko. Så vi tog Luleälven österut till Kirjaluokta där det finns en led åt rätt håll.
MEN!! STF Saltoulokta hyr ju ut skidor!! Så jag kunde inte låta bli att fråga efter udda begagnad hyrskida som jag skulle kunna ha som backup. Man vet ju aldrig om skidan Karin skickar till Nikkaluokta kommer fram i tid eller ej. Och de var snälla nog att sälja mig en väl begagnad men fullt användbar Åsnes skida med kort stighud till!! Tjohoo!! Hoppas att jag inte skall behöva den men nu ligger den där på pulkan! Känns oerhört skönt att veta att jag inte kommer behöva avsluta pga frostsprängd skida i alla fall!
I Kirjaluokta tältade vi nära vägen och fick kärt besök av farbror med sambo. Jättetrevligt! Det är ju inte alla delar av släkten man träffar så ofta så desto roligare att ses när det blir tillfälle. Bjöds på både korv- och kanelbullefika där mängd och storlek passade en fjälltur perfekt. :-)
Varannandagsvädret fortsatte så det var dags för en mulen himmel igen när vi fortsatte på den för skidåkare lite mer sällanåkta leden som går nästan helt rakt norrut mot Nikkaluokta. Efter en tältnatt passerade vi den exklusiva fiskecampen Tjuonajokk vid Kaitumälven. Känns som ett ställe man inte passerar så ofta bara så där. Men det var faktiskt bara ett drygt halvår sedan Sisco och jag hade vägarna förbi sist. Då hade vi burit våra packrafts från Vakkotovare upp till källsjön Kaitumjavvre för att paddla Kaitumälven. Isättning typ nedanför STF stugan. Hela turen inklusive bärningen tog en vecka och vi lyckades paddla hela älven till dess att den förenas med Kalixälven vid E10an i Lappesuando. Mkt fin tur med många forsar. Kul också att börja på kalfjäll och paddla sig ner genom alla naturtyper till den täta tallskogen.
Uppförsbacke igen efter älven och sedan kalfjäll med spelande moln och solglimtar.
Efter en natt på fjället närmade vi oss nu Nikkaluokta. Backen ner mot Paittasjärvi var brant och leden liknade en gammal hålväg och bar spikrakt nedåt. Bara att ta av sig skidorna och gå ner.
Men helt grym utsikt mot Vistasdalen!! Hade svårt att slita mig. Också här började jag fundera på tidigare turer. Var i Nikkaluokta första gången som 14-åring med familjen då vi gick in här och bla upp på Kebnekaise. Har blivit ett antal besök till i området även om jag inte varit uppe på just Kebnekaise sedan 18-årsåldern.
Väl nere i björkskogen var det inget snack om åt vilket håll man skulle. Mot Tolpagorni!
Ett lite kul molnfenomen gjorde att det såg ut som två bergskedjor när man tittade österut. En lägre av berg och en högre liggande bestående av moln men som kunde varit snö om man inte visste bättre.
Men bokningen i Nikkaluokta gällde inte förrän dagen efter. Så det blev en tältnatt till, nu med utsikt mot Vistasdalen från tältet. Dagen efter kom vi tidigt till Nikkaluokta men hade tur och kunde kvittera ut stugnyckeln redan före 11. Två nätter här blir det innan turens sista etapp påbörjas mot Treriksröset.
Har fått några frågor kring kök och bränsle på vintertur. Första filosofiska funderingen är ju varför vi överhuvudtaget kallar prylen man lagar mat på i fält för kök? Borde det inte heta spis? Anyhow, både t-sprit, gas och bensin funkar. Men olika bra och olika bekymmersbefriat. De två förstnämnda funkar klart sämre i kyla och kan behöva tillföras värme, tex sova med vitala delar i sovsäcken inför morgonstöket eller liknande. Bensin är på det sätt enklare, i princip okänsligt för kyla. Men större och klumpigare ”kök” som också har fler potentiella felkällor. Med det sagt är ändå dessa kök osannolikt driftsäkra tycker jag. De flesta strul jag har hört talas om (faktiskt aldrig drabbat mig själv) beror på lite väl exotiska bränsleblandningar eller byten. För bensinköken är oftast av multifueltyp. Min personliga erfarenhet är att så länge man håller sig till kemiskt ren bensin (heptan) eller primus power fuel så är det bara att tuta och köra på år efter år. Om nu någon mot förmodan sitter på ett gammalt fotogenkök av gammal klassisk modell så kan också nämnas att bensinkök förvärms med samma bensin som man kockar på. Till skillnad från de fotogenkök vi hade på min första vintertur som 16-åring, de krävde en separat t-sprit plunta som man fick förvara varmt till förvärmningen. Sånt slipper man alltså med bensin. Men har inte sett ngt sådant fotogenkök på fjället på många år? Så mitt val blir bensinkök eldat med kemiskt ren bensin från vilken bygg- eller färghandel som helst. Det första pga enkelheten och det senare pga priset jämfört med primus. Billigaste bränslet är dock akrylatbensin vilket lär funka bra enligt uppgift. Inte testat själv men lätt att få tag på i både mackar och fjällnära livsmedelsaffärer.
Inför vita bandet tog jag intryck av min kamrat AA och tillverkade en köksbricka där jag har kök och bränsleflaska fast monterade. Så skönt att slippa bygga ihop och riva köket morgon och kväll. Själva skivan ser bastant och tung ut. Bastant är den men inte tung. Kärnan består av 10 mm balsaträ i en fackverkskonstruktion. På topp och botten 1.5 mm björkplywood för hållbarhet. Tunn aluminium plåt och inbyggd korkplatta isolerar kök från platta och underlag. Väger nada alltså men har stått emot slitaget galant så här långt. Kommer nog vara en livstid?
Nästan all matlagning sker i mysare. Dvs kärl som jag isolerat med liggunderlag och silvertejp. Mest använd är min matlåda som har innehållit potatissallad från Willys innan den fick ett andra liv. För att göra tex morgongröten häller jag bara i rätt mängd gryn, salt och torkad frukt. På med kokande vatten och låt stå i 7-8 min under det isolerade locket medan man gör annat. Häll på 5-7 cl rapsolja och klart att äta! Lagar nästan all annan mat på liknande sätt. Kokar alltså bara vatten, nästan aldrig maten.
Rapsolja ja. Min kamrat föredrar en blandning mellan raps- och solrosolja som har påstår har lägst sorbetpunkt. Men i mina experiment har jag fått ännu bättre resultat med ren rapsolja från Zeta. Sorbettillståndet inträffar först vid typ -15 men även vid -25 blir den snabbt flytande igen om man låter flaskan ligga i det ljumma vattnet som skall kokas och sedan skakar häftigt. I bilden nedan syns flaskan med rapsolja i bakgrunden. Uppenbar sorbet där, troligen runt -20 alltså. Och mkt riktigt är bilden från februari och inte nytagen.
Skidan då? Den som Karin postade. Kom den fram? Nä, tyvärr inte. Missad omlastning i Luleå gör att den inte kommer fram förrän efter att vi lämnat Nikkaluokta. Så jag beställde retur av den försändelsen. Men ingen fara på taket, jag har ju skidan jag fick köpa i Saltoulokta och behöver inte en till reservskida. Stoppa pressarna! Efter detta skrevs KOM faktiskt skidan fram och levererades till dörren av Sarris servicemindade personal! Nu behövs den som sagt inte egentligen. Men orkar inte strula med retur härifrån så det får bli två reservskidor på pulkan. Kanske ngn annan har behov?
Dags för sista etappen! Mot Treriksröset! Start imorgon. På återhörande om typ två veckor från Finland och Kilpisjärvi.
