Höga berg i Napelonsviken.
Plötsligt två gamla havsörnar över Ägnö. Vad mer kan man begära?
Här finns strandnära berg som reser sig till över 80 meter över havet. Det är en klippig skärgård av helt annan karaktär än den vi såg för en vecka sedan. Skärgårdshavets vida fjärdar med hukande ögrupper vid havshorisonten gav oss rymd. Här är landskapet mer intimt.
Hallonholmen, härligt namn eller hur.
Miljöerna kompletterar varandra vilket gör oss landskapsskådare lyckliga. Just det - vi är landskapsskådare lika mycket som skrinnare. Grillorna är främst ett färdmedel för att komma ut i den havsnära naturen. De är läckra att färdas på förstås, men några farttjusare är vi inte. Det kan man inte vara som landskapsskådare. Vi vill känna in landskapets nyanser och skiftningar. Då måste man ta sig fram ganska beskedligt. Stanna och begrunda detaljer och vyer när man kommer till något intressant att betrakta. Och fotografera.
Undertecknad i farten. Foto: Per Lind.
Istappar på Söderuddsbergen på Ägnö.
Bergatrollets garnityr.
Ständigt dessa skärgårdstaller. De slutar aldrig att inspirera en fotograf.
Jag kan inte säga att det ena området med öar är finare än det andra. Skärgårdhavet må vara storslagnare, men ”Klippiga skärgården” är mer dramatisk. Som alltid i naturen är variationen det stora mervärdet.
Napoleonsviken.Stora Korpmaren.
Stora Korpmaren.
Från badplatsen vid Trinntorp på halvön Tyresö-Brevik drar vi rakt över Erstaviken till Ägnö och den omtalade Napoleonsviken. Den har fått sitt namn efter en medlem av den franska kejsarfamiljen, Louis-Napoléon Bonaparte som var son till kejsaren Napoleon III (som var brorson till den mer kände Napoleon Bonaparte). Enligt gamla uppgifter besökte Louis-Napoléon Sverige och kom till Ägnö vid mitten av 1800-talet. Det sägs att han stannade till i viken för ett bad – vilket gjorde ett sådant intryck på lokalbefolkningen att platsen fick hans namn.
Båda bilder på Skräddaren.
Naturen och strandklipporna är kejserligt högresta här. För vår del kryddas synen av två gamla havsörn som seglar över ön. Sedan fortsätter vi längs raden av klippiga öar. Passerar Domkyrkan på Härsö och tar oss söderut till Skräddaren för en rast. Idag är isen mestadels täckt av pudersnö, inte lika glansig som i söndags, men lika åkbar. En annan skillnad: vi är ensamma mest hela tiden. Ser någon enstaka skrinnare på håll. Det är allt och i sanningens namn - ödsligheten gör naturupplevelsen större. Vi gör en abrovinkel till Stora Jutskär, en fantasieggande profil med klippor som påminner om ryggfenan på en Stegosaurus.
Hemfärden över Erstaviken bjuder på motvind. Samma sits som i söndags! Och lika stridig. Långfärdsskridsko är främst en medvindssport.
Stora Jutskär.
