Claes Grundsten

Välkänd naturfotograf och författare som ägnar sig åt bokproduktion, utställningar, föredrag och bloggar.

Användarnamn: ClaesGrundsten

Intressen:

Mer på profilsidan



”Klippiga skärgården”

är något annat än Skärgårdshavet där vi skrinnade i söndags. Idag fredag 20 februari väljer Per Lind och jag att befara hemmavattnen. Vi åker över fjärdar och mellan öar på nära håll. Målet är Erstaviken och Ingaröfjärden och arkipelagen mellan dessa stråk. Trakten kallar vi gärna Höga Kusten i Stockholms skärgård.

Höga berg i Napelonsviken.

Plötsligt två gamla havsörnar över Ägnö. Vad mer kan man begära?

Här finns strandnära berg som reser sig till över 80 meter över havet. Det är en klippig skärgård av helt annan karaktär än den vi såg för en vecka sedan. Skärgårdshavets vida fjärdar med hukande ögrupper vid havshorisonten gav oss rymd. Här är landskapet mer intimt.

Hallonholmen, härligt namn eller hur.

Miljöerna kompletterar varandra vilket gör oss landskapsskådare lyckliga. Just det - vi är landskapsskådare lika mycket som skrinnare. Grillorna är främst ett färdmedel för att komma ut i den havsnära naturen. De är läckra att färdas på förstås, men några farttjusare är vi inte. Det kan man inte vara som landskapsskådare. Vi vill känna in landskapets nyanser och skiftningar. Då måste man ta sig fram ganska beskedligt. Stanna och begrunda detaljer och vyer när man kommer till något intressant att betrakta. Och fotografera.Undertecknad i farten. Foto: Per Lind.

Istappar på Söderuddsbergen på Ägnö.

Bergatrollets garnityr.

Ständigt dessa skärgårdstaller. De slutar aldrig att inspirera en fotograf.

Jag kan inte säga att det ena området med öar är finare än det andra. Skärgårdhavet må vara storslagnare, men ”Klippiga skärgården” är mer dramatisk. Som alltid i naturen är variationen det stora mervärdet. 

Napoleonsviken.Stora Korpmaren.Stora Korpmaren.

Från badplatsen vid Trinntorp på halvön Tyresö-Brevik drar vi rakt över Erstaviken till Ägnö och den omtalade Napoleonsviken. Den har fått sitt namn efter en medlem av den franska kejsarfamiljen, Louis-Napoléon Bonaparte som var son till kejsaren Napoleon III (som var brorson till den mer kände Napoleon Bonaparte).  Enligt gamla uppgifter besökte Louis-Napoléon Sverige och kom till Ägnö vid mitten av 1800-talet. Det sägs att han stannade till i viken för ett bad – vilket gjorde ett sådant intryck på lokalbefolkningen att platsen fick hans namn. 

Båda bilder på Skräddaren.

Naturen och strandklipporna är kejserligt högresta här. För vår del kryddas synen av två gamla havsörn som seglar över ön. Sedan fortsätter vi längs raden av klippiga öar. Passerar Domkyrkan på Härsö och tar oss söderut till Skräddaren för en rast. Idag är isen mestadels täckt av pudersnö, inte lika glansig som i söndags, men lika åkbar. En annan skillnad: vi är ensamma mest hela tiden. Ser någon enstaka skrinnare på håll. Det är allt och i sanningens namn - ödsligheten gör naturupplevelsen större. Vi gör en abrovinkel till Stora Jutskär, en fantasieggande profil med klippor som påminner om ryggfenan på en Stegosaurus.

Hemfärden över Erstaviken bjuder på motvind. Samma sits som i söndags!  Och lika stridig. Långfärdsskridsko är främst en medvindssport.

Stora Jutskär.

Föregående Startsida
AvClaes Grundsten Publicerat 2026-02-20 Läst 47 ggr
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Polarkänsla i ytterskärgården

Söndagen 15 februari 2026 överträffar Svartlögafjärden sig själv. Isen ligger utbredd som ett nybonat golv vilket gör oss lyriska över alla möjligheter som står till buds. På långfärdsskridskor far vi mot hägrande öar långt borta i havsbandet. Vidden breder ut sig mot öster och den klarblåa himlen gör vädret bitande kallt. Detta islagda skärgårdshav bjuder oss faktiskt på mer polarfeeling än vinterfjället.

Att färdas med långfärdsskridskor genom en frusen skärgård är som att åka rakt in i en annan värld. När isen har lagt sitt lock över fjärdarna suddas gränserna ut. Landskapet ritas om och förvandlar sommarparadiset till något annorlunda. De vikar och sund som brukar gömma sig bakom uddar och holmar öppnar sig nu som inbjudande salar. Öar som på sommaren kräver en båt, blir åtkomliga för alla som vågar sig ut.

Läs inlägget

Om Rapaselet och ny bok om Sarek

I år är det sextio år sedan jag vandrade i Sarek för första gången, och de närmaste dagarna kommer min nya bok ut: Sarek – en biografi. Det är en textbok med många kapitel. Jag har vävt ihop färdminnen med uppgifter om områdets historiska utforskning och mina naturskildringar från olika delar av Sarek. Till texten hör också några äldre fotografier tagna av mig och några färdkamrater. Arbetet började när en redaktör på Norstedts undrade om jag kunde skriva en bok om mina mångåriga upplevelser i Sarek. Kanske fanns erfarenheter av allmänt intresse. Tanken lockade eftersom jag hade utförliga dagböcker från inte minst turerna på 1960-, 70- och 80-talen, och dessutom ett omfattande bildarkiv med Sarekmotiv, vilket är ett bra stöd för minnet. Skrivandet tog sin början för fyra år sedan.

Boken baseras på de olika sätt som jag har besökt Sarek. Först som vandrande fjällnovis, sedan som klättrare, toppbestigare och skidåkare, men också som geolog, naturvårdare, färdledare och fotograf – och hela tiden som nyfiken utforskare av naturen. Utöver upplevelserna har jag skrivit flera personliga reflektioner om olika aspekter på bergsbestigning och vandring, men också om naturvårdens utmaningar och min egen utveckling som människa. Den starka, nästan besatta kärlek till Sarek som vuxit fram har behövt en förklaring. Varifrån kommer den, och varför har just detta område fått ett sådant starkt grepp om mig? I sökandet efter svaren har boken fått formen av en slags självbiografi. Samtidigt är den också en ”biografi” över Sareks natur – dess landskap, processer och naturvärden. Jag har försökt förstå vad området betyder, inte bara för mig, utan i vårt gemensamma medvetande.

Läs inlägget

Naturfotografens bästa julklapp – det skånska vinterljuset

Årets jul tillbringade jag i Skåne. Förutom det traditionella firandet med familjen tog jag tillfället i akt att göra några utflykter med kameran som självklar följeslagare. Syftet var att gestalta vinterns avtryck i det skånska landskapet. Trots min starka dragning till fjällen och skärgårdarna har Sveriges sydligaste landskap blivit en annan favorit – inte minst fotografiskt. Skånes natur bjuder på speciella kvaliteter. Motiven är påfallande egna i ett svenskt sammanhang och variationen är ständigt närvarande: från de öppna kusternas vida horisonter och deras eviga vågspel, till skogarnas rika förekomst av ädla lövträd vilket präglar färgskalan, formerna och stämningen. Ställvis framstår landskapet som oväntat vilt, trots att det till stora delar är format av människans hand.

Dagsljuset under midvintern är en återkommande källa till min inspiration. Ljuset förstärker de skånska särdragen och gör dem tydligare än annars, inte minst för att vegetationen är avklädd. När löven fallit ned blottläggs naturens former utan försköning. Färgerna har en stram klarhet i december, eftersom solen står lågt över horisonten och ett blekt skimmer breder ut sig. Under en molnhimmel får landskapet dämpad lyster, som vore det belyst genom en mjölkvit kupol. Kontrasterna mjukas upp, och varje fotomotiv jag upptäcker har en plastisk närvaro som sällan infinner sig under andra årstider. Träden, stenarna och terrängens mönster bildar diskreta konstverk, formade med en stillsam estetisk eftertanke, som det kan tyckas. Dessa intryck kräver min blick. Kameran kräver det.

Läs inlägget

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips

Upptäck