Båda bilderna visar Sveriges vackraste fjälltopp enligt min mening, Bierikbákte i Sarek. Det är en djärv skapelse för att ligga i svenska fjällen. Kanske är ordet vacker mindre passande när det gäller ett hårt och skarpt format fjäll som detta. Imponerande och eggande kanske bättre beskriver vad som attraherar mig. Skönhet är ett mångtydigt begrepp.
Vissa filosofer hävdar att skönheten kan bedömas objektivt, utifrån ett objekts proportioner och symmetri – en ganska märklig uppfattning kan tyckas. För de flesta människor är skönhetsupplevelsen djupt personlig, formad av vår smak, våra erfarenheter och våra minnen. Skönheten är således en subjektiv känsla som sträcker sig bortom det rent visuella. Ofta upplever vi något som vackert just därför att det väcker positiva associationer. Någon entydig och allmängiltig definition av skönhet kan helt enkelt inte finnas. Ändå är tankegods från konstvärlden och landskapsanalysen ett gott stöd när vi diskuterar vad som är vackert. Värdefulla infallsvinklar är till exempel fjällens former och silhuetter, proportioner och balans, relief och dramatik, variation och komplexitet, linjespel och struktur, topparnas plats i landskapet och helhetsintrycket.
Bilden ovan av Tolpagorni visade jag nyligen för flera grupper på facebook och texten var denna: ”Trots att toppen Tolpagorni som ligger strax söder om Kebnekaise är relativt låg 1672 meter över havet, blev den utsedd till Sveriges vackraste fjäll i en omröstning för många år sedan.” De flesta som kommenterade bilden höll med. Tolpagorni är vackrast enligt deras mening. Den refererade undersökningen hade genomförts av amerikanska tidningen Outside som då hade en svensk upplaga. Att ”Tolpa” vann var knappast överraskande. Toppen har ett uppseendeväckande utseende som i vissa perspektiv påminner om en vulkan. Dessutom har många människor sett denna topp i verkligheten. Betraktad från välbesökta Kebnekaise fjällstation ser man den bästa sidan av Tolpagorni. Andra fjäll som också är mycket vackra ligger avigare till och är mindre kända. De har setts av färre personer, vilket också har betydelse i sammanhanget.
Bálgatbákte i Sarek tillhör kategorin vassa fjäll.
Generellt sett uppvisar fjällens topografi en rik variation av former som kan delas in i olika typer. Detta gjorde geologen Fredrik Svenonius redan 1894, då han i Svenska Turistföreningens årsbok publicerade artikeln ”Några svenska fjälltyper”. Där urskilde han fyra huvudformer: avrundade fjäll, pyramidala toppar, platåberg och kamlinjer. Enligt Svenonius var fjällens utseende ett resultat av deras geologiska historia – en i grunden riktig iakttagelse. Hans intresse var dock främst vetenskapligt snarare än estetiskt. Samtidigt tycks han ha förbisett en kategori: de tydligt tillspetsade topparna. I själva verket finns ett antal vassa fjäll i Sverige som han sannolikt aldrig kom i kontakt med, eftersom högfjällsområdena ännu var bristfälligt utforskade under hans tid.
Svenonius tankar om fjälltopparnas utseende baserades på geomorfologin, läran om landskapets former och de krafter som skapar och omformar dem. I boken ”Former i fjällen” som STF gav ut 1984, berättade naturgeografen Olle Melander om massivens uppbyggnad och de geologiska processerna bakom fjällens former. Nästan alla bilder i den boken hade jag fotograferat. Tyvärr är den utgången sedan länge.
Begreppet primärfaktor har sitt intresse. Det förekommer ofta i topografiska sammanhang och används för att beskriva ett bergs dominans i landskapet. Begreppet definieras som höjdskillnaden mellan en topps högsta krön och den lägsta punkt man måste passera för att nå ett högre berg. Egentligen är detta mest ett teoretiskt mått. Primärfaktorn säger inte nödvändigtvis något om den omedelbara, visuella resningen som vi upplever när vi står nära toppen. Primärfaktorn mäts på kartan och är ingen direkt sinneserfarenhet. Ibland stämmer den väl överens med intrycken på plats – men inte alltid. Vår upplevelse av fjällens höjd bestäms i första hand av deras direkta resning över den omgivande terrängen, det vill säga den relativa höjdskillnaden.
Bielloriehppe Östra kam är 1832 möh (den högsta svarta triangeln i bilden). Primärfaktorn för denna topp är bara cirka hundra meter. På andra sidan toppen härifrån sett, ligger ett pass nedanför toppen Oalgasj som är 1922 möh och alltså är högre. Det förklarar den svaga primärfaktorn. Relativa höjdskillnaden mellan Rapaselet och Östra kammen är däremot 1250 meter vilket bättre än primärfaktorn beskriver det mäktiga intryck som toppen gör i landskapet. Det framgår i bilden.
Sett ur detta perspektiv är Ahkka mer högrest än Kebnekaise, trots att både dess primärfaktor och höjd över havet är lägre. Förklaringen ligger i den relativa höjdskillnaden: Ahkka reser sig drygt 1 600 meter från fot till topp, medan Kebnekaise når omkring 1 400 meter. I praktiken motsvarar relativa höjdskillnaden den uppstigning vi måste genomföra för att ta oss från fjällets fot upp till dess högsta punkt. Det är också denna direkta resning som avgör hur mäktig och dominerande toppen upplevs i landskapet.
Två sidor av Nammásj i Rapadalen. Profilen från norr överst, skiljer sig markant från den från öster, nedre bilden.
En annan estetisk dimension i topografin är hur fjällens utseende skiftar med betraktarens position. Topparna liknar skulpturer vars siluetter förändras beroende på synvinkel. En topp som framstår som vacker från ett håll kan te sig mindre tilltalande från ett annat. Många fjälltoppar kombinerar både harmoniska och mer oroliga former, vilket ger dem en dynamisk karaktär. Därtill spelar ljus och skuggor en avgörande roll för hur fjällen uppfattas.
Bortom den avrundade och flacka fjällhöjden Allak i Padjelanta framträder Sarektjåhhkås starkt kuperade högfjällsmassiv med Nijak till vänster. Bilden fångar den växlande topografin i fjällen.
I början av mitt fjälliv drogs jag främst till de mest spektakulära topparna. Deras former utstrålade en stark magnetism som omedelbart tilltalade mitt estetiska sinne. Skarpa fjäll framstod per definition som vackra. Med tiden blev min syn mycket mer nyanserad. Även mjuka, avrundade former rymmer en betydande skönhet. Den svenska fjällvärlden domineras till stor del av böljande höjdsträckningar, där de milda fjällen bär på en annan, mer lågmäld men lika fascinerande estetik som de dramatiskt spetsiga topparna.
Suottasjtjåhkkå i Sarek är exempel på en markant topp som ingår i ett större massiv. Den skulle kunna ha varit med i min lista om inte konkurrensen var så stor.
För att bringa ordning i mina intryck av Sveriges vackraste fjäll har jag sammanställt två listor. Den ena omfattar solitärt framträdande toppar, den andra större fjällmassiv med flera sammanhängande höjder. Med denna uppdelning blir det lättare att urskilja och värdera olika slags skönhet – den enskilda toppens tydliga gestalt och den mer komplexa helheten hos ett helt massiv. Att välja ut mina främsta favoriter bland alla tänkbara alternativ har varit långt ifrån enkelt.
Detta massiv i Sarek saknar ett eget namn men har sina byggstenar vackert arrangerade. Den runda toppen till vänster är Luohtttjåhkkå och direkt till höger om den ligger Ryggåsberget. Glaciären Nuortab Luohttojiegna fyller ut sin bassäng på ett tilltalande sätt.
Med framträdande fjälltoppar avser jag de som är tydligt avgränsade i landskapet och därmed framstår som självständiga för ögat. I fjällvärlden är dessa solitärer relativt få. De flesta markanta toppar ingår i stället i sammanhängande massiv, med sina system av bergväggar, kamlinjer och glaciärer. Det är massiven som utgör den övergripande strukturen i fjällens topografi.
Städjan sedd från Lillnipen. Olof Rudbeck den äldre utnämnde på 1600-talet Städjan till världens högsta berg och gudarnas boning. En märklig fjälltopp är det.
Trots sin relativt låga höjd över havet framträder vissa fjäll mycket tydligt i landskapet. Ett exempel är Städjan i Dalarna, vars ovanligt symmetriska form ger toppen en särpräglad uppsyn. Skierffe vid Rapadalen är ett annat iögonfallande fjäll, men med en asymmetrisk fjällkropp. Från söder påminner profilen om en hajfena, medan den norra sidan smälter samman med en rundad fjällrygg. Höjden över havet är ungefär densamma som för Städjan, men Skierffe utmärks av sitt dramatiska stup mot söder. Från toppen öppnar sig en storslagen utsikt, och i en rangordning av landets främsta utsiktstoppar skulle Skierffe utan tvekan höra till de främsta. Dock innebär den estetiskt svaga nordsidan att jag ändå väljer att utesluta fjället från min lista.
Två perpektiv på Skierffe, från slåtterängarna vid Aktse och från Laitaure-deltat. Fjället har onekligen en stark fjällprofil och är en älskad utsiktspunkt, men bakom stupet ligger en estetiskt svag nacke för den estetiska finsmakaren.
Förstaplatsen i min lista över Sveriges vackraste fjäll intas som sagt av Sareks mest självständiga och dramatiska topp - Bierikbakte. Den reser sig som en vässad huggtand och är i mina ögon en mycket vacker skapelse. Dess skarpa figur imponerar trots att höjden över havet inte är särskilt hög, 1793 meter. Min andraplats går som redan nämnts till Tolpagorni. Även jag är svag för den här toppens udda utseende. Det mäktiga sydstupet är stiligt och övergår i klättrarnas berömda Silhuettled som följer den branta profilen. Glaciärnischen strax under toppen bildar en skål som gör hela looken intressant.
Bierikbákte från norr.
Bierikbákte från sydväst på Bielatjåhkkå.
Bierikbákte från väster med sjön Bierikjaávrre.
Bierikbákte från sydost på Nilas kam.
Tolpagorni från Nikkaluokta.
Glaciärnischen överst på Tolpagorni.
Tolpagorni från väster på Singitjåkka.
Längre norrut i Kebnekaisetrakten ligger dalen Unna Reaiddavágge med tre oavhängiga fjäll av stor skönhet: Vaktposten, Knivkammen och Pyramiden. Med sin väl avvägda arkitektur har Vaktposten ett majestätiskt och slottsliknande utseende, sett från öster. Fjället hamnar på en tredjeplats i min lista. Pyramiden gör skäl för sitt namn och blir nummer åtta med sin regelbundna karaktär i alla vädersträck. Knivkammen däremot, gör mig ambivalent. Allra överst på dess utdragna fjällrygg reser sig en utpräglad spets. Toppen har definitivt en alpin resning, men av oklara skäl känner jag ingen förkärlek för Knivkammen. Så kan det vara med våra böjelser. Man vet inte varför de uppstår, eller varför de inte gör det.
Knivkammen till vänster och Vaktposten till höger, från öster i dalen Unna Räitavagge.
Vaktposten från Unna Räitastugan.
Pyramiden från öster.
Pyramiden från väster.
Nummer fyra i listan är Nijak i Sarek. Den toppen står upp som ett pampigt och stadigt landmärke. Profilen förändras påtagligt ur olika synvinklar, men är oavbrutet dominerande i sin geografi. När man vandrar mot dalen Ruothesvagge från Änonjalme uppvisar Nijak sin bästa sida. Även sedd på större avstånd är toppen anmärkningsvärt synlig tack vare sin oavhängiga position i nordvästra änden av det avlånga massivet Sarektjåhkkå. Nordväggen hos Nijak utgör ett häftigt och fårat stup.
Nijak från nordost.
Nijak från öster.
Nordväggen på Nijak.
Nijak från väster i Ruohtesvagge.
Det stränga fjället Kaskasapakte intill massivet Kebnekaise imponerar åt alla håll, särskilt norra sidan. Toppen får plats nummer fem av mig. Jag föredrar gamla stavningen framför nya Gaskkasbákti. Detta är ett renodlat klätterfjäll av samma karaktär som Bierikbakte, men högre. Kaskasapakte når 2040 meter över havet, och ståtar med ett monumentalt utseende mot alla vädersträck. En magnifik, utmanande och vacker topp. 
Kaskasapakte från nordost på Kaskasatjåkka.
Kaskapaktes nordvägg från Kuopertjåkka.
Kaskasapakte från söder på Giebmebakti.
Den berömda fjällfotografen på 1960-talet Svante Lundgren ansåg att Sáitáristjåhkkå i Sarek var ett svenskt Matterhorn. Lite överdrivet kanske, men jag placerar denna vassa topp på plats nummer sex. Samernas namn betyder ”det spjutliknande berget”. Designen liknar en tagg med branta sidor åt alla håll. Toppen är symmetriskt utformad men inte lika smäcker som Svarta Spetsen, som även den ligger i Sarek. Svarta Spetsen liknar en skorsten och är den smäckraste av alla svenska fjälltoppar. Därför blir den nummer sju i min lista.
Sáitáristjåhkkå från väster.
Svarta Spetsen gör skäl för sitt namn, här fotograferad från Rijddatjåhkkå.
I Kebnekaisetrakten finns många attraktiva fjäll som jag uppskattar. Hit hör Drakryggen, en långsträckt fjällrygg av växlande utseende. Mot väster och öster framstår den som en synnerligen elegant och pyramidal topp med väl avvägda proportioner. I perspektiven från söder och norr är den dock en tämligen normal fjällsida. Denna dualism gör Drakryggen motsägelsefull ur estetisk synpunkt. Hursomhelst gillar jag fjället som därför hamnar på plats nummer nio. Nästa är nummer tio och den reserverar jag för en annan speciell fjällprofil i Kebnekaisetrakten, Rusjka. Det är en solitär topp vars krön ritar en snygg båge mot himlen. På håll liknar hela detta fjäll en uppochnedvänd båt. Med sin tilltalande och mjuka kontur når Rusjka ganska högt 1707 meter över havet.
Drakryggen från öster på Tarfalatjåhkka.
Rusjka från öster.
Fjällmassiven är mer vidsträckta topografiska formationer än solitära toppar. Därför är de också svårare att bedöma estetiskt – variationen inom ett och samma massiv kan vara stor. De arkitektoniska dragen kan tyckas vara mer splittrade och mindre entydiga än hos ensamstående berg. I den här listan har jag valt att lyfta fram fem massiv, vilket får räcka i detta sammanhang.
Bilden visar ett av de mest komplexa massiven i Sarek, nämligen Bielloiriehppe. 
Ahkká från norr.
Först bland massiven placerar jag Ahkká, ofta kallad Lapplands drottning enligt gammal legend. Namnet syftar på en kvinnlig beskyddare, fjällvärldens mäktiga härskarinna. Massivets resning och mjukt böljande former är sällsynt tilltalande.
Kebnekaise från nordost på Tarfalatjåkka.
Kebnekaise från sydost.
På andra plats kommer Kebnekaise, landets högsta massiv. Det framstår som en trubbig koloss med storslagen alpin karaktär och utmanande bergväggar. Som vackrast ter det sig från öster, där man ser den dramatiska störtdykningen från krönet ner i Tarfaladalen.
Ähpar från nordost på Norra Ähparkammen.
Av alla svenska fjällmassiv är Ähpár i Sarek det mest spektakulära och djärva. Det märks särskilt från öster. När man vandrar mot Sarek från Suorva framträder topparna som både utsökt formgivna och brutalt uppskurna landformer.
Topparna i Pårte från nordväst i Jiegnavagge.
Som nummer fyra placerar jag Pårte i Sarek. Massivet liknar en alpin borg, med en taggig parad av självsäkra toppar som omsluter den stora glaciären Bårddejiegna. Intrycket är som starkast från högslätten Luohttolahko.
Sarektjåhkkå från norr på fjällheden nedanför Kallatjåhkkå.
Femte plats går till Sarektjåhkkå, vårt till ytan största fjällmassiv. Den sydöstra delen rymmer en tätare samling skarpskurna toppar än den nordvästra, och variationen inom massivet är betydande. Nästan mitt i denna storslagenhet reser sig Sarektjåhkkå Stortopp. Det är helheten – mer än de enskilda linjerna – som gör starkast intryck.
Härmed har jag presenterat mitt urval och som framgår har jag inte tagit med några skönheter från södra och mellersta delen av svenska fjällvärlden. Där finns också vackra toppar, men skönhetstävlingar är sällan jämlika verksamheter. Det ligger i estetikens subjektiva natur.
Syltoppen i Jämtland är en stilig topp men högsta punkten ligger på norska sidan.
