Jag hörde en gång ett påstående som fick mig att stanna upp. Att man, en kristallklar dag, skulle kunna se en elftedel av Sverige från toppen av Kebnekaise. Det låter imponerande, nästan poetiskt, men också tveksamt. Sverige är drygt 1 600 kilometer långt, upp till 500 kilometer brett och har en yta på över 450 000 kvadratkilometer. Kan man verkligen överblicka så mycket från ett berg som knappt når 2 100 meter över havet?
Se YouTube avsnittet här: https://youtu.be/kbUlsLo6eHY
Bild: Fredrik på Sydtoppen med Nordtoppen (Sveriges högsta fjäll) i bakgrunden.
Första gången jag besteg Kebnekaise var 1997 under min tid som Lapplandsjägare i Kiruna. Den gången såg jag inte en elftedel av Sverige – jag såg knappt någonting alls. Det var whiteout, platt ljus och ingen horisont att orientera sig efter. Ett totalt antiklimax. Men Kebnekaise har en märklig förmåga att dra en tillbaka, och genom åren har jag återvänt många gånger, både som guide, under träning och i tävlingssammanhang som Kebnekaise Classic.
Att bestiga Kebnekaise är för många ett första steg in i högre berg. Vi börjar oftast i Nikkaluokta och vandrar de 19 kilometrarna mot fjällstationen, ibland med en båttransport över sjön som ger en stunds vila. Därefter väntar toppförsök över två dagar, ofta via östra leden med glaciärpassage och via ferrata upp mot sydtoppen. Turen är fysiskt krävande, men tillgänglig för många som förbereder sig väl. Och just förberedelsen är avgörande – inte bara för att nå toppen, utan för att kunna uppskatta den.
Bild: Tuolpagorni och Kebnekaise från sjön Laddjujavri
2015, under Kebnekaise Classic, fick jag uppleva ett sådant där sällsynt ögonblick då allt stämmer. Det var vindstilla, sikten var nästan perfekt och horisonten kändes oändlig. Det var ett sådant tillfälle då man börjar ifrågasätta sin egen intuition. Kunde det verkligen vara sant att man såg en elftedel av Sverige, eller var det bara känslan av rymd som spelade mig ett spratt?
För att få ett svar kontaktade jag min vän Andreas Sandmon, matematik- och fysiklärare. Det visar sig att det som begränsar vår sikt inte är ögat, utan jordens krökning. Från Kebnekaises topp ligger horisonten ungefär 160–170 kilometer bort under ideala förhållanden. Det skapar ett cirkulärt synfält med en radie på cirka 165 kilometer. Men Kebnekaise ligger nära den norska gränsen, vilket innebär att en stor del av det man ser inte ens är Sverige. När man räknar på det med hjälp av kartdata blir slutsatsen tydlig: man ser betydligt mer än en elftedel av landet (se YouTube-filmen för exakta svaret: https://youtu.be/kbUlsLo6eHY). Det är ett bra exempel på hur vår intuition ofta misslyckas när det gäller stora skalor.
Om man istället för Kebnekaise tittar på Mount Everest förändras skalan dramatiskt, men inte slutsatsen. Från 8 849 meters höjd sträcker sig horisonten ungefär 335 kilometer bort. Jag stod där i maj 2006 under ovanligt stabila förhållanden och kunde sitta på toppen i nästan 40 minuter. Utsikten var hisnande. Jag såg Makalu resa sig i fjärran, ett berg jag senare själv besteg som första svenskar tillsammans med Niklas Hallström), och jag såg Kanchenjunga på omkring 125 kilometers avstånd. Känslan var att världen bredde ut sig oändligt. Men när man räknar på det visar det sig att man även från världens högsta punkt ser mindre än en procent av jordens yta. Det som känns oändligt är i själva verket bara en mycket liten del av helheten.
Bild: Utsikten från toppen av Mount Everest av Fredrik Sträng
Tar man steget ännu längre, upp i rymden, förändras perspektivet igen. På cirka 400 kilometers höjd, där astronauter som Christer Fuglesang befinner sig, kan man se en betydligt större del av planeten. Det handlar inte om bättre syn, utan om avstånd. Ju längre bort man kommer, desto mer av jordens krökta yta faller inom synfältet. Perspektiv är alltså inte bara en fråga om höjd, utan om avstånd och vinkel.
Så vad handlar det här egentligen om? Delvis om siffror och geometri, men i grunden om något annat. Att stå på en bergstopp handlar inte bara om utsikten. Det handlar om processen – träningen, förberedelserna och alla beslut längs vägen. Utsikten är en belöning, men förändringen sker på vägen upp. Bergen lär oss inte bara hur långt vi kan se, utan också hur små vi är i förhållande till världen och hur mycket som krävs för att få ett nytt perspektiv.
Vi tenderar att tro att vi ser mer än vi gör, både bokstavligt och bildligt. Men kanske är det inte hur mycket vi ser som är det viktiga, utan vad vi gör med den insikten. För även om vi bara ser en bråkdel av världen från en topp, kan det räcka för att börja ställa bättre frågor om vår plats i den.
Se YouTube avsnittet här: https://youtu.be/kbUlsLo6eHY
--------------------------------------------------------------------------------------
Om Fredrik Sträng: Fredrik har bestigit sju av jordens fjorton 8 000 m-toppar, satt ett Guinness världsrekord (7 Summits), är den förste svensk och snabbast att bestiga Norges 377 2 000 m-fjäll, 3x Sveriges Äventyrare, föreläser om arbetsglädje, ledarskap, kommunikation, beslutsfattande och krishantering. Han är 2 x TEDx talare, skrivit två böcker och gjort dokumentärfilm för National Geographic, Discovery, TV4 och SVT. Han guidar även företag till bl.a. Kebnekaise.
Med vänliga hälsningar,
Fredrik Sträng
Alpinist – Föreläsare – Coach
Instagram: https://www.instagram.com/fredrik.strang/
