Framme! Klart! Färdigt! Avslutat! Fullbordat! Genomfört! Kirrat! Utagerat! Undanstökat! Komplett! Avklarat! Fullgjort! Slutfört! Färdigställt! Avgjort!
Turen har kommit till sitt slut alltså. Om det inte var uppenbart? Men låt oss ta det kronologiskt och gå igenom sista etappen med start i Nikkaluokta.
Med från Nikkaluokta var ju också Sisco och TVÅ reservskidor. Det första trevligt och skulle bestå i tre dagar innan han vek av på egen tur med avslut i Abisko. Det andra lite onödigt men som skrivet, jag orkade inte strula med att skicka tillbaka en skida från Nikkaluokta så den fick följa med hela vägen.
Drog mot öster på sjön vilket ju är en lite ovanlig riktning när man börjar en fjälltur i just Nikkaluokta. Fjällen finns ju norr, väster och söderut. Men det ger fina vyer och var såklart bara en positionering.
Efter typ 15 km sjöåkning vände vi norrut vid Årosjåkk. Samma ställe där jag tidigare startat en fin tur över Mårmastugan och genom Lapporten med några kamrater. Men då hoppade vi av bussen här, nu krävdes det lite dikeskörning för att komma fram till leden.
Om den här etappen skulle ha en undertitel så skulle det kunna vara femtielva nyanser av blått, vitt och svart. För det blev mkt kalfjäll i mestadels bra väder. Svårt att välja lämpliga bilder eftersom nästan allt var så storslaget. Men leden norrut från Årosjokk är nykryssad och i utmärkt skick. De gamla kryssen hängde i grupper vid sidan av och de nya visade stolt vägen. Tror jag nämnt det tidigare men när de infördes i Sverige kallades de ledstjärnor istället för dito kryss. Tycker mer om det gamla namnet. En ledstjärna leder ju rätt, ett kryss bockar man av. Från rättesnöre till prestation. Det var bättre förr.
Men även om kalfjäll är fint och jag trivs utmärkt där så är man ju lite utsatt. Inte alltid det finns så mycket att gömma sig bakom när det blåser. Vilket det alltså inte gjorde. Men jag letar ändå alltid reda på åtminstone en liten upphöjning i landskapet att tälta bakom. Något som bryter vinden. Om vinden nu alltså inte har den dåliga smaken att ändra riktning under natten. Det händer ju ibland och då blir det som det blir.
Solnedgången kryddade utsikten när jag kockade inne i tältet.
Nästa dag fortsatte på samma sätt med fint väder och kall vind vilket är bra för snön. Och allt som är bra för snön uppskattas i april!
Jag hade varit lite orolig över snötillgången inför denna etapp. Visade sig vara obefogat dock. Fläckvis saknades det såklart snö här och där, särskilt i vissa lågt liggande sydsluttningar. Dock inget som inte gick att passera. Men sedan finns det ju också vissa dalar som aldrig brukar få ngt direkt snötäcke. Kaskasvagges östra del tex. Där blåser den bort helt enkelt och blir inte liggande. På andra platser typ dalen där Kebnekaise fjällstation ligger och runt Abisko försvinner snön snabbare än i granndalarna. Lokalbefolkningen har koll på sånt så det är alltid bra att chitchatta lite med passerande skotrar där det sticker upp en isborr ur packningen. De flesta skoterförare är synnerligen trevliga dessutom.
Dalen Vealevuomos söder om Rautasjaure visade sig tillhöra den första sorten. Här fastnar inte snön helt enkelt. Men även om den hade markant mindre snödjup än granndalarna så var det inga problem att komma fram.
Precis innan nedfarten mot Rautasjaure hittade vi den perfekta tältplatsen! Fin utsikt, lä, platt och sån där snö som man kan bygga med.
Några byggnadsexcesser blev det dock inte. Däremot minst en halvtimmes begapande av utsikten från en närbelägen kulle. Vyn över Rautasjaure var bland de finaste jag sett. Bara satt och tog in. Kvällsljuset och den snabbt nedgående solen skapade hela tiden nya skuggspel. Så fint!
Kul också att återkomma till platser för gamla turer. Rautasjaure paddlade jag och AA på min första riktiga packrafttur. Vi gick över fjället från Kaisepakte bärandes våra båtar och satte i uppströms Rautasjaure i Aliseatnu. Avslut en dag efter att vi passerat E10an. Den turen värmer extra eftersom det var mitt förslag och AA som paddlat varenda liten vattenförande sänka i landet aldrig ens övervägt att paddla just Rautasälven. Men efteråt tillstod han att det var en av de finaste fjällpaddlingarna han gjort. Ha, ha, det kändes som att lära påven ett nytt bibelcitat. :-)
Men! Rautasjaure innebar också ett krux och ett vägval! Den som studerar kartan finner att det finns vinterleder till Rautasjaure söderifrån (som vi nyss skidat) och sedan en led ut längs med älven österut. Men inga norrut mot Torneträsk vartåt jag ville! På den utmärkta kunskapsbanken skoterleder.org finns dock två svarta leder norrut från sjön, en i öster och en i väster. Svart betyder odefinerad led vilket i praktiken betyder inofficiell, dvs icke-kryssad och inte heller underhållen på ngt sätt. Men folk kör där ibland och det är troligen den bästa vägen i den nära omgivningen. Men man kan alltså aldrig veta, det räcker med ett otajmat snöfall för att eventuella spår skall vara helt osynliga.
Nyss nämnda AA hade tagit den östra leden över Nagijavri på sitt vita band och den rutten är utan tvekan kortare och snyggare eftersom den reducerar tråkskidåkningen på Torneträsk till ett minimum när man skall vidare norrut. Västra leden går upp i kanjonen i Rautasjaures norra ände och innebär en dags tråkskidåkning på det stora träsket.
Östra leden via Nagijavri var alltså såklart stalltipset för turen. Men! Gabna sameby hade utlyst ett tillfälligt skoterförbud i hela området under hela mars månad för renarnas skull. Vi var nu tio dagar in i april men skulle någon hunnit beåkt spåren under dessa dagar? Att skida dem utan ngt slags hårt skoterspår i botten lockade inte alls men i värsta fall fick det såklart bli så. Väster eller öster? Vad välja??
Som redan skrivits, skoterfolk är hyggligt folk och brukar veta. Särskilt om de är lokala. Så i Nikkaluokta hade jag letat reda på en av Sarri’s yrkesskoterförare och frågat honom. Han betonade flera gånger att han inte hört någon som kört någon av lederna sedan skoterförbudet hävts. Men efter lite hummande sade ändå hans magkänsla att den västra leden mest troligt var körd givet allt. Så det fick fälla avgörandet! Västra leden upp till träsket fick det alltså bli!
”Leden” börjar vid typ Rautaskåtan i sjöns norra ände. Det är åtminstone där man kan börja leta spår. Och de fanns! Tjohoo! Snö däremot, det fanns det lokalt lite mindre av…
Rautaskåtan ja. Det är en relik från gamla dagar. Underhölls en gång i tiden av STF tillsammans med några andra kåtor på andra platser. De är fortfarande utmärkta på kartorna men det är tyvärr många år sedan de underhölls. Vår tragiskt bortgångne kamrat HE har berättat att just Rautaskåtan hade färskt björkris på golvet och mycket ved på 80-talet. Idag återstår bara skelettet. För det är riktiga kåtor vi pratar om. Byggda av knotiga fjällbjörkar och täckta av näver och torv. Trist att de inte underhållits. Med (snart) 50-åringens gnällighet får jag återigen konstatera: det var bättre förr.
Snöbristen forcerades och vi följde spåren in i kanjonen allt djupare. Det är egentligen ett helt galet vägval. Det sista man vill är ju att fastna inne i en brant trädfylld kanjon när man drar pulka. Men på den tidigare nämnda turen över Mårma skråade vi oss upp längs östra kanten på samma kanjon. Och jag kan säga/skriva att det var helt sjukt oländigt och jobbigt. Så allt annat torde vara bättre.
Men skoterspåret visste som vanligt vad det gjorde! Efter att ha slingrat sig till synes onödigt långt in rycker det liksom till och drar uppåt. Spåret lyckas hitta den kanske enda delen av kanjonväggen som är någorlunda platt och farbar. Fem av de mest kritiska metrarna saknade visserligen snö helt och hållet men även det var forcerbart. Så till slut var vi uppe och spåret upplöstes.
Bessesvaggi spårade vi mest själva men här och där fanns ändå skoterspår att följa mellan moränkullarna. Men skaren var bra så det gjorde för en gångs skull ingen större skillnad med eller utan skoterspår.
Efter tre dagar var det nu dags att vinka av Sisco och fortsätta på egen hand. Sista gemensamma tältplatsen hade grym utsikt över mellersta delen av Torneträsk.
Startade solo tidigt dagen efter och fortsatte på det odefinierade skoterspåret mot Kaisepakte. Trodde jag i alla fall. Enligt skoterleder.org skall spåret sluta där. Men spåret har sin egen vilja och googlar sällan på vart det borde befinna sig. Så jag fick korsa Malmbanan nära Bessesjohka istället.
Lite oväntat blev det ett krux till vid E10an. Skoterspåret var uppenbarligen nöjt och slutade snällt vid en parkeringsficka. Men på fjäll- och inte sjösidan av vägen. Krävdes lite rekande innan jag hittade en passage nerför den branta vägbanken och genom snårskogen för att komma ut på träsket.
Sedan var det platt och storslaget resten av dagen. Men lite tråkigt också får erkännas. Hittade en bra tältplats i sjökanten mittemot Laimoluokta. Sökte främst ett ställe med skugga för eftermiddagssolen som gjorde allt väldigt hett.
Efter denna tremiladag med tidig start och tidigt slut insåg jag att det var ett vinnande koncept lite till. För sträckan från träsk till röse domineras av ett platt Padjelanta-liknande fjällandskap. Storslaget och grandiöst i finväder. Oförsonligt och riktigt jobbigt i fulväder. Men nu hade jag ju det förra så lika bra att nyttja det.
Som nämnts tidigare är jag motsatsen till soldyrkare. Fint men jobbigt med gassande sol. Så jag började gå upp tidigt (03:30) och avsluta tidigt. På så sätt försköt jag skiddagen från tidigare typ 08:00-16:30 till ca 06:00-14:30. Bättre för mitt mående. Att man slapp klabbföret sena eftermiddagar och fick uppleva fina soluppgångar blev en bonus.
Efter lite björkskog kom jag så ut på kalfjället igen. På vägen hade en äldre erfaren same garanterat snötillgången ända till röset och berättat roliga historier om ölsugna vandrare. Det har blivit många roliga möten med folk som man inte träffat annars på denna tur.
Passerade några renstängsel genom samiskt subtila ”grindar”.
Mitt i plattheten ligger berget Tsåktso utslängt. Inget speciellt berg egentligen men placeringen i allt det platta gör utsikten därifrån minst sagt spektakulär! Jag besteg alla dess tre toppar med AA och BW för några år sedan. Kan klart rekommenderas när man har vägarna förbi!
Samma berg från en annan vinkel.
Ja, som sagt, oerhört storslaget i finväder och oerhört bistert i fulväder. Finns verkligen inget mellan dig och elementen så man får hoppas på att de är snälla när man passerar.
Mellan björkskogen i söder och Pältsa i norr finns egentligen bara en enda bra tältplats, björkskogen vid Sinotjavri. Av någon anledning är den markerad med grönfluff på kartan vilket brukar betyda vide eller dvärgbjörk. Men det är en prima björkskog, tillräckligt gles för att tälta i men tillräckligt tät för att bryta vinden. Tältat där två gånger tidigare men passerade den på förmiddagen denna gång. På eftermiddagen hittade jag dock några videbuskar för mentalt vindskydd nära Rostojavri.
Men oavsett hur blå-vitt-svart det är ute så är det rött inne! :-)
Soluppgångarna var bonus som sagt. Men en väldigt fin sådan!
Finvädret fortsatte och jag skippade kryssleden efter Rostojavri. Man kan passera berget norr om denna relativt stora sjö lite hursomhelst i bra väder och sikt. Men jag valde kortast möjliga och passerade passet vid Mordanjohkka (vilket namn!) för tredje gången. Denna gång utan drivor i passet så ovanligt lättpasserat.
På andra sidan tältade jag med utsikt över Sveriges kanske vackrare berg, Pältsan!
Vill inte berätta hur många bilder jag har på Pältsan men det är fler än de som visas här. :-)
Kom tidigt till Pältsa stugan och bestämde mig för att jag var värd en halv vilodag. Om jag nu inte stressat hitintills, varför börja nu? Jag har ju fortfarande semester. Tjötade med det trevliga värdparet och den enda andra gästen som var norskt stugvärd på väg hem från Gappohytta. Påsen med rena strumpor var toktom så jag passade på att tvätta strumpor och några mer odörrika underställsdelar. Torkade kanon på stugans södervägg under eftermiddagen.
Dags för turens sista dag! Startade tidigt som vanligt och gick på isbarken över Duoibal massivet. Leden är en verklig jojoled just här. Branta uppförsbackar följda av lika branta nedförsbackar. Onödiga höjdmeter alltså. Men alternativet att gå runt via Gappohytta lockade inte.
Fint väder och fin utsikt var det dock!
Till slut plattar det ut lite och en långsam och bred nedförsbacke börjar. Pulkavänlig eftersom den tillåter svängar med flera hundra meters radie.
Och till slut!! Första skymten av den bastanta gula betongklumpen som är turens officiella mål! Syns den? Rågången mellan Norge och Finland i bildens högerkant ger en ledtråd. Följ sedan sjön i dalen lite västerut och strax över träden så syns en liten gul prick!
Gött att komma fram! Även om Boye har helt rätt om att det är vägen som är mödan värd.
Fick fotohjälp av en schweizare. För det är inte folktomt vid röset. En strid ström folk med löparskidor, skotrar, fatbikes och allt möjligt annat kommer dit på dagsutflykt från finska Kilpisjärvi. I Sverige ligger Treriksröset avlägset, i Finland inom spårområdet för en av landets mest populära skidorter.
76 dagar tog det. Värt varenda dag. Men det blev en tältnatt till innan civilisationen i Kilpisjärvi. Fin morgon när jag skidade mot hotellet och Kilpisjärvi’s omisskännliga berg Saana.
Efter en sån här tur är det snudd på kutym att lägga ut bilder på trasiga och lappade fötter. Men tyvärr, där får jag göra alla besvikna. Mina fötter ser ut som när jag åkte hemifrån. Men jag har ca 2 liter oanvända compeed och skavsårsplåster att skänka till bättre behövande. Har skickat påfyllning i varje depålåda till ingen nytta. Men synd att klaga på den detaljen, fördelen med hela fötter överväger klart! :-)
Så, tänker att det blir ett blogginlägg till, med lite reflektioner över bra och mindre bra saker. Vad kan rekommenderas och vad kunde gjorts annorlunda? Borde kunna intressera kommande bandare kanske? Kommer inom en vecka hoppas jag.
Men, några slutord redan nu: jag är oerhört nöjd med turen. Med risk för plattityder så känner jag mig laddad i både knopp och kropp. Nu har jag aldrig varit på ett riktigt spa men det är väl så man känner sig efter ett dylikt också? Ro i sinnet och fyllda energinivåer? Så det är kanske den bästa liknelsen?
Vita Bandet: en 76 dagar lång spa upplevelse av yppersta klass! :-)
