Att säga farväl till ett landskap
Ibland slår det mig när jag betraktar ett fotografi: det är som att titta in i en spegel. Man söker inte bara motivet, man söker sig själv.
Att Claes Grundsten behärskar språket visste jag redan när jag skrev om hans guideböcker över Kungsleden. Den prosan var fast, klar och redig. I hans nya bok, Sarek, är det likadant, men tyngdpunkten har förskjutits. Här är det texten som bär bilderna, mer än tvärtom. Grundsten tar oss med på djupet, långt bortom de välbekanta vyerna.
Det är en gammal sanning att den som odlar sitt bildsinne ofta också vaktar sitt språk. När jag själv undervisat i fotografi har jag tvingats konstatera motsatsen: den som skriver magert fotograferar tyvärr ofta torftigt. En bild utan inre innehåll blir bara en registrering. Ett fotografi måste ju, som jag brukar påpeka, alltid vara något mer än sig självt. Fotografi är ett språk, inte en mekanisk knapptryckning. Behärskar du det ena, finner du oftast vägen till det andra.
Men det centrala i den här boken är varken tekniken eller kompositionen. Det är kärleken. Kärleken till det urberg och den vildmark som heter Sarek.
Med orden ger Grundsten oss denna kärlek. Genom platserna, mötena, vandringarna. Allt det där man har undrat över när man betraktat de jättelika panoramor som fyllde hans tidigare praktverk. Man stod framför de enorma landskapen och frågade sig: Var finns människan? Ofta syntes hon bara som en pytteliten varelse, en mörk punkt djupt nere i ett hörn av rutan.
Här är det annorlunda. I den här boken kliver människan ut ur texten och går emot oss. Vi vandrar inte längre i ett iskallt, perfekt avfotograferat landskap, utan i minnenas ljus, genom sidor rivna ur dagböcker.
Vi är många som bär på en förälskelse till Sarek, och för oss är den här boken en ren gåva. Men jag läser den med ett stråk av vemod. Det som drabbar mig hårdast är skildringen av den kärleksvandring han nyligen genomförde tillsammans med sin fru. Den visar att det är med hjärtat och tanken vi bäst tar in ett landskap. Att ta med sig sin älskade till Sarek är det finaste man kan göra – jag vet det av egen erfarenhet. Då smälter landskapet och sinnet samman till ett.
Själv kan jag bara spegla min egen glädje i hans, men också min egen förlust. Med en lätt förskräckelse lyssnar jag till mina egna knän; de låter numera som tjock våris som sprängs under tryck. Balansen sviker, stegen blir kortare. Med stigande ålder tvingas jag inse att de där kämpevandringarna med tjugofem kilos packning på ryggen… ja, den tiden är förbi. Ska jag njuta av dessa miljöer i framtiden får det bli sittande på en trapp bro utanför en fjällstation.
Därför behövs inga utvikbara jättepanoramor i den här boken. De svartvita halvtonsbilderna bär ändå. De är fint inpassade, nästan japanskt beskurna, insmugna i textsidorna med en lågmäld precision. Det är klokt gjort. Inga överdrifter tröttar ögat.
Man läser om Grundstens liv i fjällen och inser att han i mångt och mycket är skaparen av den moderna svenska fjällskildringen, i både ord och bild.
Det berättas att pionjären Axel Hamberg en gång fräste ifrån på ett möte där forskarkollegorna diskuterade hur rikets natur skulle fördelas och mutas in för vetenskapen. Hamberg slog näven i bordet och deklarerade: ”Sarek, det är mitt det!”
Efter att ha stängt den här boken, har man snarare lust att vända sig till Claes Grundsten och säga: Sarek, det är ditt.
© Norstedts ’Sarek’ Claes Grundsten 2026.
Sarek som det blir när jag själv fotograferar 2018 utsikt mot Låvdak i regn och moln.
Länkar till ett par andra recensioner om Sarek.
https://www.utsidan.se/blogs/terraincognita/tva-bocker-om-sarek.htm
https://www.utsidan.se/blogs/terraincognita/om-axel-hamberg-i-sitt-sarek.htm
Det var en positiv överraskning att få läsa ännu ett inlägg av dig! Jag kan dock inte säga något om din recension av Grundstens bok då jag ännu inte har läst den. Dock kände jag mig manad att beställa boken, så jag får återkomma till ditt inlägg senare. Bilden du tagit av Låvdak får mig nästan att känna hur regndropparna faller - verkligt stämningsfylld.
Axel Hambergs uttalande att "Sarek är mitt" gällde väl endast en specifik situation forskare emellan. Hamberg hade ibland med sig forskarkollegor, till exempel biologer som Ivar Trägårdh och Sven Ekman. Flora och fauna var ju inte hans forskningsområden.
Genom att skriva den första guideboken om Sarek 1922, och genom sitt samarbete med STF så kan man i vilket fall dra slutsatsen att Hamberg åtminstone inte ville "ha Sarek för sig själv".
Lika kul som att få kommentar av dig Hans!
Jag har tydligen vad det verkar lite svårt att släppa skriva. När jag ser hur naturen ’går igång’ då kliar det lite i en. Får se om man kan pussla ihop en vistelse på någon fjällsluttning i år.
Jo, men jag tyckte ju boken var vettig. Det fina i den är ju just kärleken till landskapet som kommer fram . Sedan klart kul att läsa om allt, vi är ju ungefär lika gamla , Jag gjorde ju min värnplikt på I22 -74 och jag vet inte hur många gånger jag varit i Sarek --drygt trettio tror jag.. I Keb, mer naturligt vis..
En grej som slog mig var: Det jag tycker är intressant i boken är hur Grundsten orkat med att ta runt folk i denna eländiga terräng, som man ändå får anse Sarek vara, på dessa fotoexkursioner. Vilket tålamod karln måste ha! Beundransvärt.!. Det är ju dessutom ett ansvar.. Ett par incidenter tycks ha inträffat.
Själv har jag sökt mig till fjällen oftast ensam, då jag inte orkat med direkt att ha folk omkring mig. Jobbet mitt, har gjort att jag behövt ’tvätta ren hjärnplåten’ från folk faktiskt, och då har tystnaden faktiskt varit en tillgång i den processen. Omgivningen däruppe har varit läkande i vilken form den än gestaltat sig.
Men visst jag har nog brottats med landskapet där, det gör ju alla förr eller senare.
Boken då... Jo, den kunde kanske korrekturlästs lite bättre. Det är lite störande upprepningar här och där, tyvärr, och: Staffan Tengnér är ju felstavad! Till: Tegnér- en helt annan släkt.
Hans Fowelin får en ’Hallmarksstämpel’ i nått kapitel dessutom, och omnämns på en sida som fjällkännare. Kul!
En fin recension som gör mig nyfiken på boken. Är fortfarande mest bekant med Grundstens färdbeskrivningar om fjällen men är redo för djupare betraktelser och större bilder. Ska läsas.
Jag kommer alltid att vara en usel fotograf och förhoppningsvis gäller din observation om bildsinne kontra skrivförmåga bara i ena riktningen. Ska åter till Sarek i sommar och gör ett nytt försök att sätta ord på upplevelsen efteråt.
Tack för fin kommentar Bertil. Jag tycker du skriver bra och fotar bra med. Jag följer med stort intresse dina inlägg ofta i forumet här.
Nya böcker om fjällen är ju faktiskt allt mer sällsynta, speciellt utav den här kalibern som nu Claes Grundsten tillhör. Förlag idag vill inte satsa på fackböcker om just fjäll, då ju det mesta och ’flödet’ är ju på nätet då som skrivs. Trycka böcker är dessutom dyrt. Det blir som att ta en omväg till något.
Grundsten står med ena foten i det analoga och med den andra i det digitala, det är dom erfarenheterna det rör sig om. Vi själva idag, befinner ju oss i det ofta alltför fragmentiserade och splittrade tillståndet för att riktigt inte kunna blicka tillbaka på oss själva och den roll vi spelar i att gestalta den samtida upplevelsen. Den blir tyvärr ofta lite virrig och tillfällig.
Ta exempelvis: Tore Abrahamssons bok ’Kebnekaise’. (1968) eller något av Svante Lundgren och du möter som sagt en sällsynt poetisk språkbild som inte finns idag.