Att säga farväl till ett landskap
Ibland slår det mig när jag betraktar ett fotografi: det är som att titta in i en spegel. Man söker inte bara motivet, man söker sig själv.
Att Claes Grundsten behärskar språket visste jag redan när jag skrev om hans guideböcker över Kungsleden. Den prosan var fast, klar och redig. I hans nya bok, Sarek, är det likadant, men tyngdpunkten har förskjutits. Här är det texten som bär bilderna, mer än tvärtom. Grundsten tar oss med på djupet, långt bortom de välbekanta vyerna.
Det är en gammal sanning att den som odlar sitt bildsinne ofta också vaktar sitt språk. När jag själv undervisat i fotografi har jag tvingats konstatera motsatsen: den som skriver magert fotograferar tyvärr ofta torftigt. En bild utan inre innehåll blir bara en registrering. Ett fotografi måste ju, som jag brukar påpeka, alltid vara något mer än sig självt. Fotografi är ett språk, inte en mekanisk knapptryckning. Behärskar du det ena, finner du oftast vägen till det andra.
Men det centrala i den här boken är varken tekniken eller kompositionen. Det är kärleken. Kärleken till det urberg och den vildmark som heter Sarek.
Med orden ger Grundsten oss denna kärlek. Genom platserna, mötena, vandringarna. Allt det där man har undrat över när man betraktat de jättelika panoramor som fyllde hans tidigare praktverk. Man stod framför de enorma landskapen och frågade sig: Var finns människan? Ofta syntes hon bara som en pytteliten varelse, en mörk punkt djupt nere i ett hörn av rutan.
Här är det annorlunda. I den här boken kliver människan ut ur texten och går emot oss. Vi vandrar inte längre i ett iskallt, perfekt avfotograferat landskap, utan i minnenas ljus, genom sidor rivna ur dagböcker.
Vi är många som bär på en förälskelse till Sarek, och för oss är den här boken en ren gåva. Men jag läser den med ett stråk av vemod. Det som drabbar mig hårdast är skildringen av den kärleksvandring han nyligen genomförde tillsammans med sin fru. Den visar att det är med hjärtat och tanken vi bäst tar in ett landskap. Att ta med sig sin älskade till Sarek är det finaste man kan göra – jag vet det av egen erfarenhet. Då smälter landskapet och sinnet samman till ett.
Själv kan jag bara spegla min egen glädje i hans, men också min egen förlust. Med en lätt förskräckelse lyssnar jag till mina egna knän; de låter numera som tjock våris som sprängs under tryck. Balansen sviker, stegen blir kortare. Med stigande ålder tvingas jag inse att de där kämpevandringarna med tjugofem kilos packning på ryggen… ja, den tiden är förbi. Ska jag njuta av dessa miljöer i framtiden får det bli sittande på en trapp bro utanför en fjällstation.
Därför behövs inga utvikbara jättepanoramor i den här boken. De svartvita halvtonsbilderna bär ändå. De är fint inpassade, nästan japanskt beskurna, insmugna i textsidorna med en lågmäld precision. Det är klokt gjort. Inga överdrifter tröttar ögat.
Man läser om Grundstens liv i fjällen och inser att han i mångt och mycket är skaparen av den moderna svenska fjällskildringen, i både ord och bild.
Det berättas att pionjären Axel Hamberg en gång fräste ifrån på ett möte där forskarkollegorna diskuterade hur rikets natur skulle fördelas och mutas in för vetenskapen. Hamberg slog näven i bordet och deklarerade: ”Sarek, det är mitt det!”
Efter att ha stängt den här boken, har man snarare lust att vända sig till Claes Grundsten och säga: Sarek, det är ditt.
© Norstedts ’Sarek’ Claes Grundsten 2026.
Sarek som det blir när jag själv fotograferar 2018 utsikt mot Låvdak i regn och moln.
Länkar till ett par andra recensioner om Sarek.
https://www.utsidan.se/blogs/terraincognita/tva-bocker-om-sarek.htm
https://www.utsidan.se/blogs/terraincognita/om-axel-hamberg-i-sitt-sarek.htm
