Det är väl inte så konstigt att det spökar i Mårmastugan då bergen ser ut såhär runt om. Det här måste väl vara den värsta klippväggen i hela svenska fjällen, man kan ju bli rädd för mindre och bilden kan man ju skrämma barn med.

Fjällmassiven har olika personligheter, olika typer av karaktärer, ungefär som om dom har något av obekanta sällsamma egenskaper vi vill locka ur dom.  Vissa tilltalar oss, andra inte. Vissa känns trygga, andra definitivt inte. En del skrämmer. Vissa har namn som: ’Sjuodji’, ett väsen som både ser och hör allt, särskilt när någon skryter eller talar illa om någon. ’Äpar’ ungefär vid samma plats, som kanske många vet, är namn på en myling, ett dött barn som skriker. Längre in i Sarek vid Sarvesvagge finns fjället ’Kalme’, en plats där nån legat obegravd. Vissa namn är fortfarande besjälade med mystik och undanhåller det outsagda.

Hårdföra alpinister brukar säga att det är först genom och efter ansträngningen belöningen kommer. Den estetiska upplevelsen av fjället kan i viss mån graderas utifrån den prestation någon utfört. Först när toppen är nådd kan landskapet nedanför vecklas ut och beundras. Och först då när andra gett bevis på detta, kan denna upplevelse förmedlas och även kanske även konstateras. Likheten är beviset tror vi.

Än mer blir detta i dag då alla kommunicerar med bilder kors och tvärs. Bildbombardemanget är idag fullständigt och totalt. Inget friluftsliv utan bilder. Dessutom, en bild säger mer än tusen ord som man brukar säga.