Vy mot Skierffe, Nammásj och Tjahkelij.

"Det hände ingenting märkvärdigt på turen. Och vi gjorde ingenting som är värt att berätta. Men jag skulle önska, att jag verkligen kunde skildra, hur ljuset under de dagar vi strövade österut ned genom Sarek spelade på sitt väldiga instrument av klippkammar och isvidder, branter och dalstråk.”

Så skriver Dag Hammarskjöld i Svenska Turistföreningsårskrift, 1947. Man känner igen sig. Hur ska man skriva om alltihop? Turen som Hammarskjöld beskriver gick från Álggahjávrre, sedan Niejdariehpvágge, Sarvesvágge och Pårek. Avslutning i Kvikkjokk. Själv gick jag med några kamrater också i Sarek innevarande sommar. Vi följde andra och mer ordinära färdvägar. Från Aktse till Akka via Skierffe och Snávvávágge, Skarja, Ruohtesvágge, och Gisuris.

Åtta dagar avsattes för äventyret. Eftersom ingen tidigare varit i Sarek var det naturlig att gå just den den klassiska diagonalen. Man vill se utsikten från Skierffe. Och uppleva Rapadalen. Se ut över rovsdjurstorget. Och så vidare.

Vi var fyra som gick. Det var jag själv såklart, och Michiru, från Japan men bosatt sedan många år i Helsingfors. Sedan Markus från Schweiz, men boende i Estland och svåger till Michiru. Slutligen Kelvin, en kompis och kompis, som ingen av oss innan träffat. Från Kanada och också där boende.

Gruppen formades ett år innan. Jag tillfrågade Michiru, som jag känner väl sedan länge, och min vän Tyler. Michiru frågade Markus om han ville med. Det ville han. Tyler frågade sin gamla kamrat Kelvin. När Kelvin väl rustat upp sin utrustning hoppade Tyler av. Sedan hände inget mer.

Själva planeringen var jämförelsevis enkel. Det blev snabbt tydligt att det var viktigt att komma in i parken ganska omgående och Sitoälvsbron var därför det uppenbara valet. En grov dagsplanering gjordes med två extra dagar inlagda ungefär. Annars ganska långa dagar, 15-20km per dag. Denna plan ändrades sedan inte nämnvärt förrän vi faktiskt var ute på fjället.

I övrigt handlade det mest om finjusteringar av utrustningen. Alla försökte gå lätt. Markus och Michiru, i synnerhet den senare, är mer utpräglade lättviktare. Själv har jag mest vandrat med barn och då får man alltid bära ganska mycket. Men jag har bättrat mig över tid och ville denna gång också begränsa vikten så mycket jag kunde. Inom rimligheternas gränser. Kameran och kikaren är måsten. Ingen låg vid start över 18 kilo och Michiru lyckades kommer ner i endast 14 och då med paraply, två regnponchos samt, till allmän förtjusning, en gurka.

Vi kom därför att alla utom Michiru använda oss av det numer mycket populära tältet X-mid av fabrikat Durston. Michiru däremot använde sig av en slags kistformad tarplösning med myggnät i. Inte helt olik det "sittält" som omskrivs av gamle Hamberg i hans guidebok till Sarek från 1922. Michirus variant dock mer välventilerad. 

Maten blev föremål för en del debatt när avresan började närma sig, och kanske var det just med avseende på maten som vi skilde oss mest från varandra. Själv kör jag nu mest på känsla. Så även denna gång. De senaste åren har jag tagit mig ut åtskilliga gånger per år och för sommarturer räknar jag inte så noga. Det brukar bli något frystorkat, en del nudlar, en del tortellini med olika tillbehör, samt denna gång soppor. Utöver detta oerhörda mängder snacks i form av torkat renkött, godis och nötter. Markus, en detaljorienterad man, gjorde en uträkning av kaloriåtgång baserad på ålder, fysisk form och förmodad ansträngningsnivå och måttade ut födan därefter. Det blev oerhörda mängder. Detta skrämde i sin tur Michiru, som knappt packat någon mat alls, till att införskaffa inte mindre än 40 extra Flapjacks precis mot slutet. Nog många för att det under turen skulle utvecklas en informell ekonomi i gruppen med just Flapjacks som huvudsaklig valuta. Michirus kosthållning var förvisso i princip helt nudelbaserad, men oerhört imponerade med en rikedom av olika intressanta och torkade tillbehör. Kelvin å sin sida gjorde tvärt om. Alla middagar bestod av frystorkat och resten av födan var i pulverform och intogs som shakes.

Avresa och vandring till Aktse

På grund av gruppens internationella prägel träffas vi i verkligheten först i Stockholm innan nattåget. Över en öl diskuterar vi rutten snabbt. Första dagarna mer kämpiga, sedan ganska enkelt. Sedan är det krämporna. "Ska jag börja uppifrån?" frågar Kelvin, och sedan går vi igenom hans och alla andras olika problem. Det är en del ryggar, knän och fötter som trasslar. Men Markus, som några månader innan resan åkt på något diskbråcksliknande, har fått utskrivet smärtstillande tabletter kraftiga nog för att fälla en älg. Det lugnar. 

Resan upp är i övrigt smidig. Inga förseningar, men åtskilliga intressanta möten. Håkan på tåget, som vandrat i Sarek ett 40-tal gånger har mycket att berätta. Och Lars, som kör oss från Tjåmotis. Han berättar om livet där. Hur man köper renkött (man får hem en levande ren) och om vintern och all ved som ska huggas.

Mot Aktse från båtlänningen.

Vi anländer vid Sitoälvsbron vid pass klockan sex på eftermiddagen. Det är lättvandrande kilometrar till Aktse. Enahanda enligt guideboken, men det är underbart att få röra på sig. Lite då och då tittar Skierffe fram mellan träden och man får nypa sig i skinnet. 

Efter båtlänningen blir det stig genom skogen. Trevligare än vägen men ingen mer utsikt mot Skierffe. Vi kommer fram något efter klockan nio. Först jag och Kelvin och lite senare de andra två.  Michiru och Markus sover i STF-stugan. Vi andra sätter upp tälten går och lägger oss i dem.

Aktse till Ridok

När jag vaknar på morgonen går jag upp till Michiru och Markus stuga, där jag hittar dem i full färd med att äta frukost. Kelvin dyker sedermera också upp. Tanken är avfärd vid nio men det ska betalas serviceavgifter, färdvägar ska diskuteras med stugvärd och det ska köpas ett och annat i affären. De andra pratar om att duscha. Det hela tar lite tid och vi blir en timme sena till avfärd. Planen är att gå till Ridok, en av flera trösklar som går ut i Rapadalen, och där hitta oss en tältplats med vacker utsikt. Det är en på kartan ganska ordentlig dag. Distansen är minst 15 kilometer och 700 höjdmeter eller så. Jag har noterat i planeringen att etappen är “medelsvår.” En ren gissning. 

Från Aktsekallio mot Skierffe och Nammásj.

Det är en ganska ordentligt stigning direkt längs med Kungsleden men planar sedan ut en bra bit. Vyerna då oavbrutet förtrollande. Uppe i backen finns också ganska bra med tältplatser. Vi fikar vid Aktsekallio. Solen skiner mestadels men någon mindre regnskur drar förbi. Vi lunchar nedanför backen upp till Skierffe. Innan sista biten upp lämnar vi väskorna och går med bara kamera och stavar.

Skierffe

Det är svårt att skriva om denna utsikt. Alla som varit där själva vet. Och har man sett bilder därifrån har man kanske en aning om hur det kunde vara, även om de bleknar betänkligt i jämförelse med att uppleva det hela i levande livet. Det är hypnotiskt. 

Klippavsatsen orsakar oro i sällskapet. Alla går runt och trampar luft.

Från Skierffe ut mot Laitaure

Från Skierffe ner mot deltat

Efter en halvtimme eller så beger vi oss ned igen. Sedan tar vi sikte på Ridok. Just nedanför ligger ett större område med videsnår som vi tänker att vi ska gå ovanför, på östra sidan. När vi betraktar det uppifrån byter vi plan och tänker istället gå just nedanför. Slutligen hamnar vi ändock mitt i. Det är lite krångligt men ingen större fara.

Nammásj i bakgrunden

Efter att viden blir vandringen mycket lätt i några kilometer. Kelvin stannar och tar fram deodoranten vilket orsakar viss uppståndelse i gruppen.

Innan branterna nedanför Gierdogiesjtjåhkkå

Stugvärden, som vi talat med innan avfärd, rekommenderade en färdväg långt österut, men detta tips ignorerar vi då det förefaller innebära en stor omväg. Dessutom går det en tydlig stig längs just ovanför branten ned mot Rapadalen. Stigen blir mer svårnavigerad när man närmar sig Gierdogiesjtjåhkkå och det börjar gå uppför igen.

Vila i blockterrängen. I bakgrunden Nammásj.

Vi har en kort diskussion om att vi kanske går för långt ner. Bättre med höjd, menar några. Alltså, jag själv. Andra tycker om stigen. Kelvin sätter av i ensam förtrupp. Jag går något högre. De två andra lite mitt emellan. Terrängen nu mer komplicerad. Det är ganska brant, kring 45 grader bitvis, och med stora block och videsnår. Jag tittar på min karta på telefonen och på den (Topo GPS) finns en stig utmärkt bara hundra meter eller så upp i backen. Gruppen minus Kelvin samlas tillfälligt i branten och tar sedan sikte på stigen. Den finns verkligen. Den följer en liten avsats och är därför flack och dessutom rösad. 

Skierffe, Rapadeltat och Tjahkelij.

Efter detta följer ett vad över en jokk som längre ner kallas Nammásjjåhkå. Det är okomplicerat. Sista kilometrarna går över blockig, men jämfört med den tidigare branten, mycket enklare terräng. Vi tar vatten vid jokken innan Ridok och går sedan ut på bergsknallen. Klockan är sen, kanske sju eller åtta, och vi har varit på språng hela dagen. Det landar på 18km och 1100 meter klättring. 

Jag gör ett försök att lokalisera de tältplatser som omnämns i guideboken men det visar sig vara längre än jag föreställt mig. Vi klämmer vi in våra tält i en liten däld mellan två mindre bergsknallar. Utsikten förhäxande. Skierffe står i brand i kvällens djupblå dunkel.

Skierffe i skymningsljus.

Ridok till Skårkistugan

Kelvin betraktar Rapadalen från lägerplatsen vid Ridok.

Lägerplats nära Ridok.

Nästa dag har vi först en mil att gå uppe på kalfjället, sedan ytterligare en mil längs med Rapadalen och, om planen ska hållas, upp till Snávvávágge. Vi bestämmer oss att ta det lite som det kommer. Vi kommer iväg i någorlunda tid. Kelvin, visar det sig, är uppe mycket tidigt. Han är också äldst och har mest ont i ryggen och sover därför dåligt.

Den första snöbron.

Denna dag måste också åtskilliga jokkar korsas. Många av dem omnämns i guideboken som eventuellt utmanande vad. Allting börjar ändå mycket bra. De första två eller tre vaden, Buovdajåhkå inkluderad, korsas utan mankemang på snöbroar. 

Vy mot Rapadalens innersta delar. Ålkatj, rovsdjurstorget och Låddebákte centralt.

Det är först vid Lulep Vássjájågåsj som ett verkligt, men ganska enkelt vad, måste genomföras. Men mer än vadet själv är vägen ner, och sedan upp, ur den ravin som jokken skurit genom berget. I synnerhet upp igen innebär lite lättare "scrambling." Inget farlig alls, men i lervällingen i branten halkar Kelvin och knäcker en av sina stavar. 

På andra sidan träffar vi ett äldre par. De kommer från andra hållet, från Skårki till. Mannen i sällskapet berättar livligt om hemskheterna nere i Rapadalen. “Fruktansvärt.” Sedan berättar han också om passagen vid Spökstenen, alltså från pelaslätten till Snávvávágge. "Ett felsteg" säger han "så är det över." Vi noterar, önskar lycka till, och går vidare.

Stenfalk

Vandringen är i övrigt enkel. Närmare Alep Vássjájågåsj blir det successivt mer vegetation. Två stenfalkar (tror jag) uppenbarar sig precis på gränsen till björkskogen och försöker köra bort oss och vi kan således betrakta dem på nära håll.

Michiru och Markus i snåren på vägen ner mot Alep Vássjájågåsj.

Gruppen delas något i backen ned med jag och Kelvin först och Michiru och Markus efter. Stigen, som till en början är tentativ, blir successivt tydligare. En liten bit ner stöter på många vandrare som kommer från andra hållet. Nästan ett dussin. De vi stannar och pratar med ger lite olika besked om färdvägar. Vissa har gått i skogen och tycker, som mannen vid Lulep Vássjájågåsj, att det varit mycket hemskt. Andra har gått längs med älven och tvärtom tyckt att det varit mycket lätt. Vi siktar på det senare alternativet. Vädret nu strålande.

Nere på platten går vi fel ett par gånger innan vi hittar vadet, alltså ett vad, över Alep Vássjájågåsj. Det är enkelt och jag tar inte ens av mig kängorna. Sedan är det lite buskbrottning att komma ner till älvkanten. Det är eftermiddag och vi badar i Rapaädnos grumliga och kalla vatten. Det är underbart. Sedan vidare. Stigen nära älven är som utlovat mycket enkel att följa och helt platt.

Vid Rapaädno.

Första kilmetrarna måste man ständigt korsa djupa kanaler. De är inte särskilt breda men för det mesta inte möjliga att hoppa över. Ganska snabbt orkar man inte ta av sig skorna mer. Markus går med sina foppatofflor. Först går Kelvin i spets och sedan jag. Det går i ett rasande tempo och snabbt närmar vi oss Skårkistugan.

Vid en liten eldplats, inte så långt från stugan, stannar jag och Kelvin och ombesörjer våra fötter och gör upp en liten eld. Michiru och Markus dyker upp efter en stund. Kvällningen nu nära. Vi bestämmer oss för att det får vara nog: vi går till stugan och sedan inte mer.

Sista biten går genom skogen. Några hundra meter. Kanske en kilometer.

Vandring längs med Rapaädno.

Så dyker stugan upp. Den står halvt som halvt i jokken som kommer ner från Stuor Skårki. I ett träd hänger en aluminiumstege. Det hela ger ett något stökigt intryck. Enligt guideboken ska det finnas bra platser just öster om stugan men vi kan inte hitta dem. Istället tältar vi precis bredvid stugan, vid informationsskylten. Vi får precis in våra fyra tält och kan äta vår middag vid en lägereld. Ett lätt regn kommer indragande. Michiru noterar att det sedimentrika vattnet letat sig in i hans lägertofflor, det är ett par fryspåsar han tagit på Coop, och skavt sönder dem.

Vi är alla trötta och lägger oss tidigt.

Skårkistugan till Pelaslätten

Den tredje riktiga dagen bestämmer vi oss för att gå något kortare. Istället för att gå hela vägen bort till Skarja siktar vi på någonstans i närheten av Pielastugan. Det är en mils vandring eller så, men givetvis med 500-600 höjdmeter att klättra samt den branta dödspassagen vid spökstenen. Det är åtminstone vad de andra vill göra. Själv är jag inställd på att också gå upp på Låddebákte för att där få betrakta utsikten mot rovdjurstorget.

In mot Sarvesvágge från backen upp mot Snávvávágge.

Backen upp från Skårkistugan är angenäm och hela tiden med tilltagande strålande utsikt. Om man kommer ihåg att vända sig om. Det brantar på riktigt ordentligt bara efter Jihlájåhkå, vilken också visar sig vara enkel att vada. På vägen upp mot jokken hittar vi ett flertal tältplatser. Kanske är det dessa som avses i  guideboken? Vi stöter på en fjällripa som häckar precis invid stigen. Vid pass klockan elva på förmiddagen når vi Snávvávágges södra mynning.

Michiru och Markus. I bakgrunden Stuor Skoarkki

Vila just nedanför Snávvávágge.

Jag äter lunch medan de andra fikar. Det är ingen som vill följa mig upp på Låddebákte. Innan de andra går diskuterar vi hur vi ska hitta varandra. Jag pekar ut en liten udde tvärs över från Pielastugan. Allt ser mycket platt ut så inga problem att hitta varandra. Sedan adieu och good bye.

Upp mot Låddebákte.

Till en början tänker jag att jag ska lämna säcken nedanför berget. Men det verkar opraktiskt. Bättre att gå upp på ena sidan av berget och ner på den andra. Låddebákte ska enligt guideboken vara en “lätt.” Kanske “mycket lätt.” Från min utgångspunkt ger fjället ett annat intryck. Det ser inte ointagligt ut, men det är inte uppenbart hur man ska gå. Allteftersom jag börjar klättra löser det sig dock och känns lite enklare. Men det är alltjämt brant, med stora block som ibland vickar till ordentligt när man går på dem.

Längre upp är navigeringen mer självklar. Man kan gå närmare kammen när man kommit förbi de första stupande partierna. Precis på slutet flackar det ut ordentligt. Det tar en och en halv timme eller så att ta sig upp, även med packning på ryggen.

Från Låddebákte ut mot Tjahkelij.

Utsikten är enastående. Rapadalen, Sarvesvágge och Ålkatjmassivet förtrollar. Jag sätter mig vid kanten och tar min kikare och tittar ner mot rovdjurstorget i förhoppningen att se en björn. Ingen björn ser jag, men väl några älgar och en vadande vandrare.

Undertecknad på Låddebákte. Ålkatj i bakgrunden.

När det börjar närma sig klockan tre bestämmer jag mig för att det får vara nog och jag börjar gå ner för berget igen, nu på den flackare sydöstra sidan. Det är enklare att gå här men innebär ändå ett visst krångel och tar ungefär lika lång tid som att gå upp. Också här finns en del mycket branta partier som man vill undvika och det är svårt att se uppifrån var de är.

Ner för Låddebákte med utsikt mot Rapajåhkå och pelaslätten.

Väl nere i Snávvávágge igen känner jag att jag ändå är lite trött. Men det är inte så långt kvar. Jag stannar till vid en liten stenformation. Det är tre svarta stenar, manshöga kanske, som står på en liten förhöjning. De bildar som ett litet rum. Jag “går in” där och äter lite. Regnet hänger i luften.

Vägen genom Snávvávágge är mycket lättvandrad. Vid slutet av dalen letar sig stigen ner i slänten och man får vandra med en vacker utsikt mot Rapajåhkå och Rapadalens nordliga sträckning. Det blir snabbt brantare. Kanske inte riktigt så livsfarligt som mannen vid jokken menade, men det är ändå lätt att förstå var omdömet kommer ifrån. Jag halkar ideligen på blöta stenar och leran runtomkring, och det är ständiga djupa kliv ner- eller uppför stora stenar. Stavarna är i stor fara. Jag är glad för min lätta ryggsäck.

Passagen vid Spökstenen. En vandrare kan synas komma till höger i bild.

Efterhand blir stigen lättare och jag kan på avstånd se tält uppsatta åt Rapadalen till. Det är inte mina vänner. Helt fel tält. Men förstod de verkligen vad jag menade? Det känns inte så tydligt nu. Jag pratade lite med Michiru och lite med Kelvin. Jag minns att jag sa till dem att ta en genare väg mot sjön, på lite höjd. Men när jag nu går här själv känns det krångligt. De måste ha fortsatt rakt en bit till. Det börjar skymma.

Jag funderar lite på vad de andra kan ha tänkt när de kom ut efter passagen i branten. Var de kanske trötta? Kanske bestämde de sig att tälta lite tidigare? Eller? Jag försöker att ta lite höjd och spejar med kikaren. Efter ett tag upptäcker jag en grupp med personer med till synes rätt färg på byxorna. Men de är långt bort och det är svårt att se. Det är åtminstone ett tält och nog har det rätt färg? Platsen är inte rätt, men kanske blev det något missförstånd? Jag tar sikte på gänget och går på.

När jag kommer lite närmare ser jag att de är fyra till antalet och minst en verkar vara kvinna. Inte mina gubbar. Jag viker av åt renvaktarstugan till och fortsätter ständigt spana med kikaren. Men jag har inte riktigt någon bra utsikt. Landskapet böljar något och jag går nära jokken, jag kan inte riktigt få överblick. Fötterna värker lite också.

Det är märkligt långt till renvaktarstugan och jag ser på klockan hur kilometrarna ständigt tickar på.

Bierikbákte

Till sist står jag tvärs över från renvaktarstugan. Inga tält. Vart har de tagit vägen? Jag funderar lite på vad jag ska göra om jag inte hittar dem. Visst sa vi att vi i så fall skulle träffas vid Skarja? I morgon. Jag tittar på Bierikbákte. Hon är bra vacker, det är hon. Jag vänder mig för att betrakta Bielatjåhkkå och när jag gör det ser jag två X-mid och Michirus lilla tarp på en liten kulle! En viss lättnad infinner sig. Men på något vis har det hamnat en liten sjö mellan oss. Jag går runt sjön och ansluter till gruppen. De kom bara ett par timmar innan mig, och var tydligen också trötta. Prognosen säger att det ska bli regn.

Lägerplats på pelaslätten

Pelaslätten till Smajlaträffen

Det är fortsatt regn i luften på morgonen men inte värre. Vi har ingen större oro för växande jokkar. Vandringen enkel men blöt.

Från pelaslätten mot Ålkatj

Tjåggŋårisjåhkå, dagens huvudsakliga vad, når vi vid pass klockan tio på förmiddagen och den korsas utan mankemang. Jag själv korsar den med regnbyxorna fastsurrade runt kängskaften och kan så göra utan större läckage. Michiru har nu gett upp med att hålla fötterna torra och bara går på. De andra byter ännu skor. Nästa vad, det över Máhtujågåsj, kan genomföras genom stenhoppande nästan helt.

Vad över Tjåggŋårisjåhkå.

Vandringen förflyter i övrigt utan incidenter. Det är härligt att gå på lite höjd igen men moln och dimma skyler de omkringliggande fjällen.

Markus säger någonting om att man måste hålla sitt innertält torrt men på engelska är det ingen skillnad på "inner" och "inre" varför det hela låter som ett visdomsord: man måste hålla sitt inre tält torrt. Det blir bilden för hela resan: vi är i Sarek för att ombesörja våra inre tält! Det sätter sig direkt.

Bron vid Smajlaträffen.

Just innan lunch kommer vi till nödstugan vid Smajlaträffen. Där står ett par tält redan uppsatta. Vi går in och hittar i stugan tre bröder, tillika ägare till ett av de utanför stående tälten. De är vid gott mod men berättar att de dagen innan gått mycket långt och därför ännu inte riktigt kommit iväg ännu. Vi klämmer oss in och gör lunch. Bröderna lämnar efter en liten stund men gör sig ingen brådska att ge sig iväg.

I nödstugan.

Vi bestämmer oss för att låta detta vara målet för dagen och sätter upp våra tält. Sedan går vi tillbaka till stugan.

Medan vi sitter inne och äter och pratar med varandra tilltar regnet och vinden. Nya människor dyker med jämna mellanrum upp. Ett österrikiskt och tyskt par, en famlij från tyskland, några finnar, ett svenskt par. Sedan en stor grupp unga och mycket blöta tyska män som just vandrat Álggavágge. De ser härjade ut och berättar om hur jobbigt de haft det i videsnåren. De har kommit in i parken från Staloluokta, men vill nu komma till Kvikkjokk så fort som möjligt. Vi hjälper så gott vi kan med vägval och berättar om hur vi gått. De bjuder på whiskey, sedan går de. Också bröderna har nu gett sig av med sikte på Pelaslätten.

Smajlaträffen.

Under middagen, som också intas i nödstugan, tilltar vinden något. Från fönstret kan jag se ett onaturligt fladder i tältduken min. Jag går ner och upptäcker då att alla tält fladdrar betänkligt. Kelvins allra mest. Det blir snabbt tydligt att det är linsträckarna vid hörnen som inte har nog med friktion att stå emot byvindarna. De ligger på kanske 20 m/s eller så. Ingen vet riktigt. När de dras ut tappar tältet gärna sin struktur. I Kelvins fall har det inneburit ett en av pinnarna vält. Därav det vilda fladdrandet. Jag drar åt sträckarna och sätter upp Kelvins pinne sedan springer jag tillbaka till stugan och manar gubbarna och komma ner och titta över sina boningar. Michiru ser oroligt på sin tarpkista. Det ser ut som om den skulle kunna ta in hel del vatten i sidvindarna. Men Michiru lyckas att aptera sitt paraply, som han givetvis har med sig, i ett av de större gapen i konstruktionen vilket håller sovsäck och annat torrt.

Natten blir sedermera som väntat. Ingen av oss har något tält med solitt innertält, varför det blir rätt dragigt på natten. Dessutom är man ständigt på vakt för att tältet helt sonika ska blåsa omkull. Det är som det kan vara. Mitt liggunderlag tömmer sig långsamt och jag måste fylla på det ett par gånger under natten. Jag ligger också och oroar mig över Michirus lättviktstältpinnar. Endast 6 gram styck. Till formen som en avlång, med krok beskaffad tandpetare. Det känns vådligt.

Men Michiru dyker inte upp under natten, och på morgonkvisten, när inget heller hänt med mitt eget tält kan jag slutligen somna och sova sammanhängande några timmar.

Smajlaträffen till renvaktarstugan vid Ruohtesvárásj

Vid klockan åtta känner jag mig färdig och går jag upp till nödstugan. Den är låst. Men jag hör ljud där inifrån och tänker att det nog är Kelvin. Men det tar lång tid att öppna.

När dörren glider upp är det inte Kelvin utan det är en Erik. Han är från Finland och hans tält har kollapsat under natten varför han blivit tvungen att plötsligt bryta sitt läger. Mellan midnatt och fyra på morgonen har han gått från någonstans uppe i Ruohtesvágge till nödstugan. Allting låter mycket dramatiskt men Erik är mycket glad och berättar ingående om sin nattliga strapats. Han har också ett X-mid. Det oroar lite.

Så småningom ansluter också de andra och vi äter frukost tillsammans. Erik delar till allmän förtjusning med sig flera gånger av sin berättelse till de olika människor som lite successivt ansluter under morgonen. Väderleksrapporten indikerar att regn och vind ska ge sig på eftermiddagen och vi bestämmer oss därför för att ta det varligt och gå norröver först senare.

Innan vi hinner gå kommer de tre bröderna tillbaka. Det visar sig att de stött på patrull vid Tjåggŋårisjåhkå som där de försökt att vada den varit närmast bröstdjup. I den tilltagande vinden satte de upp sitt tält men vågade sedermera varken packa upp eller sova. Nu är det på väg tillbaka Akka och Ritsem men måste ta igen sig i nödstugan först. De ser mycket blöta ut och ser lite skärrade ut. Men glada att vara under tak igen.

Själva vandrar vi vidare.

Ruohtesvágge är lättvandrad och torrare än sträckan från Pelaslätten upp till Skarja. Vi rör oss snabbt men utan att brådska. Under de låga molnen kan vi ana de högre topparna i Sarektjåkkamassivet. Någon topptur kommer dock inte på fråga.

Det enda vadet av betydelse är det över Smájlájåhkå. Enligt guideboken ska det vara mycket enkelt. Enligt Erik ska det inte vara mycket enkelt. Jokken vadas enklast där den breder ut sig och jag, som tycker mig skönja en väg genom de olika fårorna som innebär att jag kan ha kängorna på skuttar genast ut i strömmen. Ingen följer mig. Till en början går det mycket bra men lite mitt på kör jag fast något och bestämmer mig för att ta av kängorna ändå. Michiru och Kelvin korsar jokken med sina trailskor och går sedan direkt vidare för att få upp värmen igen. Markus byter skor.

I foppatofflorna är det inget problem att korsa den sista lilla biten. Men det är ett långt vad jämfört med de vi tidigare gjort och glaciärvattnet är smärtsamt kallt. Bottnen är bra, grus och sand, mest, men det finns djupa fåror och man får känna sig för. Innan jag och Markus hunnit svira tillbaka till våra vanliga skor är de andra långt borta. De sista kilometrarna tar vi det stillsamt.

När vi kommer fram till renvaktarstugen vid Ruohtesvárásj lite innan sju och efter en kortare överläggning med våra färdkamrater bestämmer vi oss för att lägga lägret här. En kort stund överväger vi att sova i stugan men ändrar oss snart. Den har inte längre någon dörr och ger ett lite “ofräscht intryck” även om britsarna är i gott skick.

Något senare dyker två svenska damer upp. De kommer från Akka till och har föregående natt tältat inuti Kisuriskåtan vilket de till allas förnöjelse visar åtskilliga bilder på.

Jag lagar mitt liggunderlag genom att blåsa upp det, blöta ner det med såpvatten (vilket inte känns så bra), och sedan lappa igen det hål jag hittar.

På natten behöver jag inte blåsa upp liggunderlaget, men det läcker ännu lite.

Avslutningen till Akka och Ritsem vis Gisurisstugorna

På morgonen hittar vi damerna i renvaktarstugan. De har slagit upp sitt tält inuti stugan och har således lyckats tälta inuti små hus två nätter i rad i Sarek. Vi äter frukost tillsammans och pratar lite, sedan ger vi oss iväg.

Det blir lite bättre väder allteftersom. Vandringen är lätt. Vi förvägras utsikten mot Akka då hennes toppar ligger ständigt dolda bland molnen.

Denna dag och den nästkommande blir mer transportbetonade. Orginalplanen var att gå via ravinen mellan Akka och Sjnjuvtjudis men eftersom vi har så gott om tid, två hela vandringsdagar, bestämmer vi oss för att gå via Gisurisstugorna istället och på så sätt förlänga allting något. Det är ändå inte väder för något toppturande eller för den delen någon mer substantiell förlängning.

Sträckan mellan renvaktarstugan och Gisurisstugan blir den längsta etappen i kilometer räknat. Men vandringen är hela tiden enkel. Vi går mestadels en och en, var och en i sin egen takt. Vid kisuriskåtan träffar vi åter damerna från renvaktarstugan och byter några ord med dem. Successivt kommer björkarna tillbaka och vi återsamlas alla nere vid treparksmötet. Det står ett tält där som vi misstänker tillhör de tre bröderna. De måste ha passerat oss i Ruohtesvagge i så fall. Sent om kvällen kanske?

Vi kommer till stugorna sen eftermiddag. Michiru och Markus sover i sängar. Jag och Kelvin sover utanför i tält.

Sista dagens vandring upp till Akkastugorna går också enkelt. Vi kommer dit tidigt och får sitta och vänta på helikoptern över sjön. Vi överväger att stanna men vill bada bastu och siktar därför på Ritsem. Men bastun visar sig vara stängd.

Vi sover alla på fjällstationen. På förmiddagen går vi upp lite efter gränsleden och plockar hjortron. På eftermiddagen kommer bussen. Vi åker tillsammans till Gällivare och äter middag där, sedan skiljs vi åt då Kelvin ska vidare till Kiruna.

Avslutning

Jag låter Hammarskjöld få avsluta. Han skriver i samma text från 1947 på detta vis:

“En tur som denna är alltid något oavslutat. Den ropar efter en fortsättning. När en sådan förvägras oss är det som vi någon gång försöker att övervinna tiden och glömskan genom att binda vad vi mött i ord — som brister under trycket. Jag är medveten om att vad jag här berättat knappast når eller förstås av andra än dem som en gång upplevt något av detsamma. Men det är för dem — och mig själv — som jag skrivit.”