Eftersom vi är hardcore vandrare från Skåne (samt med gästspel från Vätternbygden) blev det mycket backar och leriga slänter. Naturligtvis blev det en och annan turisttät sightseeing, men vi försökte i görligaste mån gå vår egen väg.

För att lyckas hitta guldkornen behövs tre ingredienser: ett uppslag, ork och en rejäl portion tur. 

Liksom nationaldrycken, Ponchas, blandar vi högt och lågt. Det här är vår reseguide till Madeira.

Upplägget var följande. Vi hyrde hus och bil samt gjorde dagsutflykter.

Flygplatsen i Funchal anses som en av väldens svåraste att landa på, så har du minsta flygrädsla åk någon annanstans.

Oväder över Atlanten medförde en halv dags försening och läskigaste landningen i mannaminne.

Vi bodde i Funchal, men högt uppe på kullarna och slapp därmed bilavgaserna i centrum.

Tog en långpromenad emellan motortrafiklederna till de gamla kvarteren av Funchal. 

Jag och N, gillar gamla gravar och den Brittiska Kyrkogården, hade som uppgift att jordfästa protestanter istället för att slängas i havet.

Madeiras mest kända invånare är fotbollshjälten, Cristiano Ronaldo, som står staty på Strandpromenaden i Funchal. Det riktades stark kritik mot proportionerna av hans kropp, som ni kan se av bilden.

Äntligen dags för vandring, men regnet försvårade. På Madeira betalar du en obligatorisk ”turistskatt” för att utnyttja naturen. Skatten används för att underhålla vandringslederna. 

Ribeira Da Chanela, på nordvästra sidan av ön. Havets krafter har skapat vassa klippformationer. Uppe i bergen ligger dimman tät som i en skräckfilm. Det är både halt och kallt. Stavar anbefalles.

En våt get står mitt i vägen och ser ledsen ut.

Men så tittar solen fram och vi får lätta på kläderna. 

Ja, många klädbyten blev det.

Vi ska besegra Pico de Ruivo, högsta toppen på ön. Runt nollan när vi börjar gå. Dimman tätnar och vattendropparna fryser till is. Det blir allt svårare och kallare. Sista biten till toppen är som klättring och vinden når orkanstyrka. Fikastunden inställes. När dimman pressas mot växterna fastnar vattendropparna och skapar vackra kristaller. 

-           Fingrarna stelnar. Var det så här Scott upplevde färden mot Sydpolen.

Försiktigt nedåt. Inte halka.

Mot pittoreska Machico på andra sidan ön. Här möts vi av högsommarvärme och tar av oss vinterkläderna. 

Vi följer All Trails, rakt uppför nordöstsidan av berget. Fruktansvärt brant men jämfört med Pico Ruivo är vi ensamma på sluttningen. På toppen pågår en fest (för ickevandrare) men vi får en bedårande utsikt över Machico och flygplatsen (som är byggd på pelare). Vid slutet av rundslingan upplyser en skylt att vi just gått en Trail Running bana.

Äntligen dags för Madeiras stolthet, Levadorna. Vatten var en bristvara på Madeira och för att kunna ta vara på regnvattnet anlades smala kanaler längs med bergssidorna. 

Det var ett mycket hårt och farligt arbete att för hand hugga ut kanalerna. Första Levadan anlades på 1400 talet av slavar men senare användes även straffångar. Vattnet användes främst till sockerrörsodlingarna. Poncha, är Madeiras nationaldryck och är en Rompunch med honung. 

Det finns fortfarande över 200 mil av Levador varav de flesta används som turistattraktioner. 

Lombada da Ponta do Sol, snirklar sig längs fuktdrypande bergsväggar. Tämligen kyligt med en överdånig växtlighet som för tankarna till Jurassic Park. 

Möter ett gäng ungdomar i skinnjackor och vita sneakers. 

Tvingas genom en mörk tunnel som blir allt smalare och lägre. Cellskräck.

På andra sidan öppnar sig vad som inte kan beskrivas annat än som ett paradis.
Ingen kamera i världen kan fånga det ögonblicket. Tyvärr.