Vi hade tröttnat på regnskogsklimat och ville se vida vidder.

Då passar en vandring på Madeiras östra spets, Ponta de São Lorenco.

Spetsen består av en karg och klippig halvö, motsatsen till öns gröna dalar.

Lite märklig känsla att plötsligt befinna sig på vindpinade grässlänter utan träd. Påminner om Färöarna.

Högsta toppen, Ponta do Rosta, är klättring uppför lava med rullgrus. 

En kvinna faller omkull och kasar nedför branten men hennes sällskap fortsätter uppåt, som om inget hänt. 
Vågar vi ställa oss vid klippkanten. När man ska leka influencer men blivit för gammal återstår endast ättestupan!

Levada das 25 Fontes och Cascado do Risco, är en av Madeiras största turistattraktioner.

Trångt om saligheten är en underdrift men Risco vattenfall på 100 meter är värt allt besvär.

Mer eller mindre avklädda influencers poserar bland vattenfallen.

Den ilskna guiden snäser åt långsamma pensionärer. 

Ungdomar fuskar genom att åka Taxi uppför backen. 

Jag och N, tävlar mot varandra.

Passerar ett förött landskap med tydliga spår efter bränder. Det torra klimatet och topografin försvårar släckningsarbeten. 

Mitt på vägen står en hårig ko och ser beskedlig ut.

Sakta framträder de knotiga Fanalträden ur tjockan. Fanal är ett Lagerträd och den 500 åriga skogen har fått skydd från UNESCO.

Det här måste vara den tjockaste dimman vi upplevt och först på nära håll syns de mossbevuxna grenarna. 

Från den suggestiva skogen fortsätter vi på Levada dos Cedros, som har betydligt färre turister. Skönt. 

Tar oss ned till den lilla kuststaden Port Moniz, känt för sina naturliga havsbassänger. Bassängerna är en sorts naturliga pooler, men var avstängda på grund av stormar.

Vågorna vräker sig in mot kajen i ett spektakulärt raseri.

Fika och öl på en bar. När vi sitter på barstolarna lossnar det stora sjok av grus och lera på golvet. Pinsamt men samtidigt roligt.

Inleder dagen med poolläge, men tröttnar snart. 

Câmara de Lobos, är en traditionell fiskeby på sydkusten. Fiskebåtarna är målade i glada färger. Byn är mest känd för att Winston Churchill kom hit och målade. 

Tog bilen uppför Madeiras brantaste backe. Däcken skriker och det gör även mina passagerare i baksätet. 

Med hjälp av All Trails går vi Levada Santa Cruz Stream Route. 

Fritt från både turister och skyddsräcken. 

Härligt, härligt men farligt, farligt.

Varningsskylt för icke besiktigad hängbro. Men vem bryr sig om varningar i djungeln. 

Stigmarkeringarna är borta och vi klättrar uppför den brantaste lervällingen. 

Trappstegen har blivit insektshotell.

Ormbunkar större än oss själva.
Ett tyskt par har gått vilse och frågar om lerstigen är görlig.

Mastodontträd utan bark sträcker sig mot himlen. Vi blir allt mindre och växtligheten allt större.

Santa Cruz Stream Route, var nog den häftigaste vandringen och samtidigt den mest spontana. Det gör resan mer levande och minnesvärd.

Svalkade oss med havsbad i Machico, ett måste!

Poolhänget fick ge vika för en sista stadsvandring längs dieseldoftande gränder. Alltså, även vid stadsvandringar går vi långt. Just saying.

Jardim Municipal, parken är ett andningshål med vackra växter.

Klassisk cafékultur längs med strandpromenaden och Romfestival för att fira årets skörd.

Avslutningen blev adrenalinstinn. Nattbuss med galen våghalsig chaufför mellan bilarna på smala gränder. Bättre action får du inte för 2 ½ euro eller fråga de bargäster som fick trycka sig in mot väggen när bussen dundrade förbi.

Stort tack till arrangören Nils, men främst till mina medresenärer. Inga sura miner trots besvärligt väder och strapatser.