Brösarp- mer än backarna.

Brösarps backar, på Österlen i
Skåne, är själva sinnebilden för lantlig romantik.

Stand by me

Men backarna är uttjatade. Vi valde bort dem för en promenad på järnvägsspåret och Karin Hoffmans Rundvandringar.

Brösarp Centralststion

Järnvägen mellan Brösarp Centralstation och S:t Olof, lades ned i början av 1970-talet. Återstår gör turisttrafik med ånglok. På hösten går där inga tåg.

Det är vanskligt att vandra på syllarna. Impregneringsmedlet och vätan gör dem såphala.

- när stinsen var kung i samhället och lokförare drömyrket, skriver Föreningen Skånska Järnvägar

 Vi passerar mindre stationssamhällen där järnvägshotellets skylt har bleknat i takt med charterturismens expansion.

Skåne har ca:500 kyrkor som är skyddade enligt lagen om Kulturminne.

Fantasieggande namn som Ravlunda Brenneri.

 Rundvandringar

 Karin Hoffman är en legend inom vandringskretsar genom hennes bokserie, Rundvandringar i Skåne.

Rundvandringar är en kulturgärning och kommer att beskrivas mer utförligt i kommande artiklar.

 Hoffmans rundvandringar är inte som vanliga leder. Det saknas helt skyltar eller någon form av ledmarkering. Vandringsleden finns endast beskrivna i ord. Texten är inte enkel, med ofta förekommande äldre ordval.

Var på din vakt.

Ibland övergår hennes text till rebus. Skulle vi svänga höger eller gå rakt fram.

Det är kul.

Men tillbaka till Rundvandringen. Från S:t Olof vände vi åter mot Brösarp station. På små grusvägar och ännu minde skogsstigar. 

Finns det något mer äkta svenskt, än ett kalhygge?

Attusa, små röda torp i frodigt landskap. Vi blev något trötta mot slutet och kunde inte riktigt uppskatta landskapet.

Vem är det som sätter upp julgranskulor i de skånskaskogarna?

Total sträcka: 33, 5 km varav 13 km på järnväg.

Stort tack till Annika, som tar oss ut på Hoffmans Rundvandringar.

 Text: Anders Hermansson

Foto: Nils Olof Nilsland

Ivön - Svarta döden på den vita ön.

Ivön

 Del I

Svarta döden på den vita ön

Coronavandring på Ivön, i spåren av pestepidemin på 1700-talet.

- Efter några dagar kom yrseln. Sedan obeskrivlig törst. Den unga flickan gick ut i Ivösjöns kyliga vatten för att dricka men drunknade.

Många är de berättelser om hur pesten skapade huvudyra vilket kunde medföra drunkning då sjuklingen gick ut i vattnen för att dricka.

Smittspårning

Pestepidemin hade kusliga liknelser med vår tids Corona smitta. Epidemins uppkomst, framfart och framförallt nedgång är fortfarande en gåta för forskarna.

Skåne drabbades hårt eftersom smittan kom från alla väderstreck.

- Uppemot 70 % av befolkningen på Ivön försvann i pesten under några vintermånader i början av 1700-talet.

Till Ivön kom sjukdomen från Blekinge genom förfalskade sundhetspass eller av återvändande sjömän från andra sidan Östersjön.

- hemvändande båtsmän spred smittan till ryttare som i sin tur spred sjukdomen bland friskt folk kring Ivösjön.

Danska soldater beskylldes för att för att sprida smittan, när de marscherade genom Skåne under deras fälttåg i början av 1700-talet. De flesta soldaterna dog inte i strid utan av smittsamma sjukdomar. När danska soldater förlades på Ivön grasserade pesten.

Jag undrar hur det måste ha känts för dem som överlevde. Att som vi vandra runt på en nästintill folktom ö.

Anti-pestare v/s statsepidemiolog

Pesten spreds längs med handelsvägarna och på både krogar samt skjutshållarställen.

Myndigheterna försökte förgäves begränsa smittan genom att införa restriktioner. Borgarna i Ystad struntade i restriktionerna och fortsatte med sin handel. De ville fortsätta att tjäna pengar. Med linnetyger spreds pesten norrut mot Kristianstad och Ivön.

En smittad skomakare fortsatte att arbeta trots restriktionerna men blev levande begravd av arga ortsbor.

Överdödlighet

Döden var en ständig följeslagare för 1700-talets befolkning. Dåtidens myndigheter har ändå noterat pestepidemin som överdödlighet. Vissa präster däremot, undvek att nämna pest som orsak i dödsböckerna.

Det finns olika uppfattningar hur sjukdomen uppstod, men att den spreds genom dålig hygien är oomtvistat.

Pesten grasserade även snabbare under vintermånaderna än på sommaren. Andra året var den på nedåtgående.

Flockimmunitet

Varför försvann pesten efter knappt två år?

Historiker pekar ut tre samverkande faktorer.

Förändringar hos bakterien och immunitet hos människan tillsammans med förbättrade hygienkrav och användande av tvål.

Den tredje faktorn var karantän som höll människor åtskilda.

Hemliga Pestkyrkogård

Det hände att pestsmittade inte begravdes på den ordinarie kyrkogården. Sjuka begravdes i ovigd jord tillsammans med gastar och strandvaskare. Den undanskymda platsen bär namnet Pestkyrkogården.

Häxornas tid

De kallades Trollkona /häxor. Medicinalkunniga kvinnor på Ivön, vars kunskap utsatte dem för livsfara. Fara när de ifrågasatte prästens envälde och manligt förtryck.

- Män och sprit var en farlig kombination och ve den som satte sig upp. Men kvinnorna vågade.

Svarta döden omringade Ivön genom både svenska och danska soldater.

Medicinkvinnorna hade en dröm. Lämna den fördömda ön och leva anonymt i storstan, Kristianstad.

Men pest, fattigdom och krig förhindrade avfärden.

Prästen på Ivön såg pesten som ett guds straff att härda människorna.

De modiga kvinnorna som ifrågasatte prästen blev ett hot.

Medicinkvinnorna städar hemma hos prästen. De finner ett hemligt brev från Skånes guvernör, kongens förtrogne

Brevet innehåller en order från kungen.

- Trollkona är orsaken till pesten och prästen ombedes att avrätta dem, undertecknat Skånes guvernör.

Läs vidare i den spännande romanen Häxorna av religionshistorikern, Elisabeth Östnäs.

Bli din egen statsepidemiolog genom att läsa om pestens härjningar i skåneland av Bodil Persson.

Stort tack till Bengt Lerkén för en både solig och blåsig vandring i fager försommar blomstring.

Text: Anders Hermansson

Foto: Line Ryan och Nils Olof Nilsland

Ps: Men varför kallas Ivön för den vita ön? Det svaret får vänta tills nästa vandring eller läs vidare här.

Söderåsen- folkbildningsvandring

Hemomkring vandring på Söderåsen

– Myten om det röda torpet med vita knutar

Hemomkring vandring är ett begrepp inom friluftsvärlden, där du utforskar din omgivning med lika nyfiket sinne som det vore Annapurna.

Corona pandemin har förändrat fritids mönstret mot regionala naturupplevelser. I Skåne har de klassiska åsarna fått ett stort uppsving av turistande närboende.

Tingvalla, Åstorp, barnens naturskola

Som folkbildare vill jag använda åsarna som ett klassrum enligt devisen: förstå dagens samhälle genom att lära av historien. De skånska åsarna är även allmängiltiga i förståelsen av äldre tiders fattigdom.

Metoden är att vandra Söderåsen och insupa kunskap från skyltar som vid kulturminnesmärken. Hur var levnadsförhållanden i forna tider.

Skyltarna är oftast uppsatta av traktens hembygdsföreningar och innehåller detaljerade berättelser om traktens invånare.

Det är ingen munter läsning som möter mig vid torparruinerna.

Det bistra klimatet tillsammans med eländiga torp och ännu sämre backstugor, ger vittnesbörd av kyla och fukt in i märgen.

– Flyttblocket fungerade även som långsida till torpet. Hur kallt och fuktigt var det inte när vatten rann längs med stenväggen, berättar skylten.

Jag fantiserar om att kondensen i tältet är vattnet som rinner längs med stenväggen och börjar samtidigt huttra i min sovsäck.

Dejebäcken, där snapphanar gömde sig

Gör socialrealism barnvänligt med rollspel. Klättra ned till botten av ravinerna och lek, likt de snapphanar som gömde sig under trädkronorna. Berätta sägnen om den modiga snapphaneflickan som försvarade sin heder, genom att knuffa ned en svensk soldat utför stupet. Halvvägs ner fastnade hans hjälm på en trädgren, därav namnet Kopparhatten.

Hålvägar, äldre tiders motorväg.

Söderåsens fattigdom berodde på flera faktorer som sammanföll med industrijordbrukets framväxt på 1800 talet. Det mekaniserade jordbruket krävde större arealer som medförde att byarna splittrades, det så kallade skiftet. De tidigare småbrukarna i byarna drevs mot utmarkerna på de skånska åsarna.

Carl von Linné kallade utmarkerna på de skånska åsarna för arabiska stenöknar, föga lämpade för jordbruk.

Söderåsens sluttningar gör det svårt för växtligheten.

Vandringsleden går längs med stenmurarna som omgärdade de små odlingslotterna, lyckor kallade.

Med ryggsäcken fylld av snacks och stretande uppför backarna vid Lierna, känner jag släktskap med Liaspöket.

– Liaspöket var smeknamnet på den torpare som slet hårdast på ”den mest vanlottade marken i socken”, berättar sägnen.

Vid botten av Söderåsens raviner finns det rester av urskog. 

De ensamma torparna

Skiftet innebär även att byarnas sociala gemenskap upphörde. När byarnas småbrukare flyttade upp på åsarna kom samtidigt ensamheten. Torpen låg ödsligt till och den enda kommunikationen var de undermåliga ”hålvägarna”.

– Trots den branta lutningen var hålvägen välanvänd och hade mejslat sig ner flera meter i marken, något som ger dagens vandrare både mjölksyra och andnöd.

Torparens medelålder var låg. Det dagliga slitet, tillsammans med näringsfattig kost och sjukdomar, gjorde livet kort för männen. För de änkorna återstod en tillvaro som inhysehjon, längst ned på den sociala hierarkin och helt utlämnad för godtycke av husets ägare.

– Ruinen berättar om en torparfamilj där änkan plötsligt blev inhysehjon i sitt tidigare egna torp, på grund av ny ägare.

Söderåsen är en bergsrygg och ger ett bistert inlandsklimat med kyla, vilket gjorde sig påmint i de oisolerade och dragiga torpen. Den enda värmekällan var öppna eldstäder som i vissa fall låg direkt på marken. Eldstaden brann oavbrutet men innebar samtidigt en allvarlig brandfara.

En företagsam torpare hade insett faran med öppna eldstäder och ersatt det ”varma” trägolvet med ett lager kullerstenar. Jag tänker på den uppoffring torparens familj hade gjort och att på dessa kullerstenar försöka skapa ett normalt liv.

Elden värmer nu som då

Orsaken till torparens fattigdom var det feodala systemet med dagsverken. Dagsverken var den arrendeavgift som torparfamiljen skulle utge till markägaren, som därigenom fick gratis arbetskraft. Jaktslottet Wrams Gunnarstorp hade många dagsverkare. De byggde bland annat den tre kilometer höga stenmur som omgärdade slottets hjorthägn. Skåneleden löper parallellt med stenmuren och jag tänker om det inte hade varit enklare att uppföra en gärdsgård. Men då hade slottet fått samma typ av staket som inhägnade torpens små kohagar.

Wrams Gunnarstorp, muren längs med hjorthägnet verkar aldrig ta slut

Fattigaste av de fattiga

Befolkningsökningen på 1800 talet innebar samtidigt att andelen fattiga ökade snabbt. Många av de fattiga kom att tillhöra den växande underklassen, backstugusittarna. Till skillnad mot torpet var backstugan oftast i sämre skick och saknade odlingslott.

– Backstugan Rallate låg på Söderåsens nordsluttning och påminde om en jordkällare. Bäcken rann rakt igenom stugan! Praktiskt när man skulle diska…

Många backstugusittare var ensamstående kvinnor eller änkor som hade en kärv tillvaro.

– Grassa Johannas hus var en koja, inte större än ett klädskåp och byggt av granris. Johanna försörjde sig som kringvandrande tvätterska under namnet, Åsakärringen.

Backstugusittaren var visserligen fattig men hade en fördel gentemot torparen, då den arbetade mot lön och därmed undgick dagsverken. Dock sågs inte det relativt fria livet som lönearbetare med blida ögon av myndigheterna.

Dåtida polisen varnade för att backstugusittarna var kriminella som gjorde landsbygden farlig.

Skogen beskrevs i äldre tider som farlig plats

Backstugusittarnas rykte förändrade knappast bilden av Söderåsen vars låga anseende bland annat berodde på ökända landsvägskrogar. En av tillhållen var krogen Rallate, belägen i en vulkankägla. Namnet Rallate, kommer från att gästerna ”ramlade in” på krogen.

Från mitten av 1800 talet blev backstugusittarna fler än torparna och bidrog därigenom till den moderniseringsprocess som utmanande den lutheranska arbetslinjen på de skånska herresäten.

Adelns motdrag blev den nationalromantiska identiteten med vurmen för naturen i centrum. I verkligheten var Sverige under 1800 talet till stora delar ett kalhygge och Söderåsen utgjorde inget undantag. Nationalromantiken förändrar även bilden av torparna, som strävsamma par framför en prydlig röd stuga omgiven av åkervall.

Kalhygge vid Krika skog. I slutet på 1800-talet bestod Söderåsen främst av ris och ljunghedar.

Industrialismen skapade en burgen medelklass som vill tillbringa fritiden i den ”rena” naturen. Söderåsen får en järnvägslinje med tillhörande turisthotell och restauranger.

Söderåsen blir tillgänglig alla

När moderniseringen utvidgades mot de breda folklagren följde reglerad arbetstid och den nya uppfinningen semester. På Söderåsen uppförs festplatser dit städernas arbetarklass tillbringar sin fritid. På klippbranterna vid Klöva Hallar byggs en dansrestaurang i tre våningar, dit cyklar folk långväga för att se stjärnor uppträda.

Klöva Hallar, dansrestaurangen invigs och gästerna ristar in sina namn. 

Med andra världskriget upphör de sista resterna av den feodala arbetsordningen i Sverige. Dagsverkare och statare blir antingen lantarbetare eller flyttar in till de växande städerna. Många torp säljs som ved under kriget eller överges och blir till ruiner. Det är tack vare hembygdsföreningarnas flit som ruineras historia kan berättas för omvärlden.

Kulturen moderniseras. Nattklubbar under discoeran konkurrerar ut de ålderdomliga dansbanorna. Av festplatserna återstår kärlekshälsningar inkarvade i barken på bokträden. Järnvägslinjen revs upp och dansrestaurangen brinner ner 1977.

Dagens friluftsmänniskor har slängt klassbakgrunden för individualismen som den nya markören. Vid Skäralids sprickdalar sammanstrålar de olika typerna av vandrare.

De med gemyt i blicken som vandrar tre rätters middag, endast bärandes fika. Fnyses på av hard-core typerna som anser att allt under 10 mil och 30 kilo är en promenad. Gruppen vandra fjäderlätt är introverta och diskuterar nyttan av att slipa bort ett hundradels gram på tandborsten. Tuffast anser de som sover i hängmatta under bar himmel och lagar mat på en ombyggd bestickkorg från IKEA.

Men på Söderåsen är historiens gång obeveklig. Likt torparnas upphörande kommer även hard-core vandrarna att utmanas av moderniseringen. Nästa år kommer återigen en järnvägsstation att öppnas, mitt på Söderåsen och skogarna fyllas av gemyt vandrare

Text & foto: Anders Hermansson

Artikeln ursprungligen publicerad på visitsoderasen.se i maj 2020.