Hold your horses…eller Sakta i backarna!
Jag sitter vid jokken Njabbejokkå vid backen ned till Suorva. Jag sitter här och pustar efter den mycket intensiva stigningen upp till kalfjället. Hur mycket man än älskar Sarek så börjar det med åldern bli allt svårare att på något vis riktigt ’njuta’ av sådana här branta snåriga uppförslut. Och det finns ju en del i fjällen, speciellt när man har full packning. Inte direkt för jag vill göra en lista, men det här besväret är nog ett av de värsta.
Jag sitter här på en sten alltså, och vilar. Som så oftast går jag i fjällen själv, och har gjort det de senaste åren. Det har sina fördelar.
Rätt vad det är hör jag någon slags grötig rotvälska ”Vaaejt dåu’ vahr vaddsrjället äer?”
-Va, svarar jag?.. Du menar vadstället, tolkar jag det som..
”Yaeähh, Va-aadstjället.. Croshhings offf e’-riivvver!!!
Jag pekar på den ystra jokken… ”Cross here” förklarar jag och pekar…och viftar med handen tvärs över.
Personen ifråga, vill nu veta när bussen går till Gällivare, och vips dyker hans hela sällskap upp, säkert ett tiotal. En ser ut att ha ramlat och är alldeles blöt och gyttjig av gegga, han har ett sår på handen..Ur en dinglande mobil hör jag slagdängan med E-type. En annan ser också ut att ha ramlat och är svullen i ansiktet.
Vad ska man göra tänker jag..? Han kan ju få ett par Naproxen eller nått starkare, tänker jag och inventerar min påse med nödtabletter..ett subutexplåster, kanske..
Helt plötsligt har sällskapet, polacker tydligen samlat ihop sig, och beslutat sig för att dra vidare och plaskar och halvramlar tvärs över vattnet. Bara det en syn!
Claes Grundsten sa en gång: ”När jag blir gammal ska jag sitta på en stol vid Ritsem, och bara titta ut över på Akka” Det kanske är lugnats så!
Akka ifrån vattnet.2004
Akka lite högre upp Ritsem 2009
Och när blir man då gammal och när kan man då inte längre ta sig till sina favoritplatser? I år kände jag att det verkligen var sista gången.
En helt klar favoritplats ligger här: Vuojnesvaratj
Jag har varit här många gånger, första gången jag tältade här var: 1974. Jag hade tidigare varit en del i Kebnekaise och kände bättre till det området: Vistas och Nikka’ som alla i Kiruna sade. Sedan satt man på Ferrum och ölade, och mindes alla tokerier och skrålade och slogs. Några år efter var man den som slängde ut alla som just satt och skrålade.
Nå’, Platsen här vid Vuojnesvaratj är helt magisk och inbjuder till fjällmeditation, sikten ut mot Slugga.. man är så bra placerad bara, genom att ta sig till andra sidan gör att man kan ta sig upp till Ähpar och topparna där. Behöver jag säga Favoritplatån!. Sedan bakom en, har man nedre delen av Sarekmassivet: Sarvatjåkkå, Vuojnestjåkkå… Man kan gott tillbringa två veckor här och aldrig ha tråkigt. Det finns en kallkälla markerad med stora stenar i nock, i backen. Längre ned ligger rengärden för kalvmärkningen i slutet av juli.
Ibland dyker det upp skuggor ur det förflutna. Jag tror att det är därför jag går i fjällen, därför jag besöker platser som denna, en plats med stor dramatik. Jag vill möta mina demoner, se tillbaka och samtidigt återse platser. Jag vet inte hur många gånger jag varit i Sarek om jag på en rak arm ska minnas.
Man förväntar sig alltid något nytt när man återkommer till Sarek. Men det som är nytt här, för mig det är att återse det gamla. Tillspetsat kan man säga att just bara sitta ned och titta, just levererar det nya. Att bild läggs till bild, minne till minne. Mycket minnen trycker på bak ögats lins.
Svårigheterna med att återkomma, är att man på nått vis utan att veta om det ’trampar i gamla fotspår’ utan att just veta om det. En något märklig paradox!
Här sitter jag, ungefär vid gamla kåtan vid Skarja. Bilden är ifrån 1987. Det har snöat fast det är i slutet av Juli. Jag minns det väl. Det var första sommaren efter jag skiljt mig.
När jag vandrade här tidigare, då med min fru fick jag ideligen anpassa allt efter hennes nycker. Upplevelsen av Sarek blev på hennes villkor. Hon såg mig mer som en guide, eller nog som en lydig uppassare och packåsna. Jag föll lätt in i det hela, helt naturligt. Man gör så med den man älskar.
Min fru var uppburen dansös vid Operan i Stockholm. Jag bodde själv då på annat håll och pendlade. Vi hade dock ett stort naturintresse båda som band oss samman. Birgit Cullbergs ’Månrenen’ skulle sättas upp igen. Den hade tidigare dansats på 50-talet och då gjort succé. Nu trettio år efter, skulle den nybesättas.
Vi tältade nu, vid en annan favoritplats, här vid: Sarvesvagges mynning. Denna plats:Sarvesbuollda håller jag mycket högt -precis som den vid Vuojnatsskajte, så ligger den också med ena hållet mot öppen vidd, och den andra sidan vetter mot högfjällen.
Sarvesboullda
- -- Anders..Vet du att en vit ren betyder lycka.. Ja, det sägs ju så i sagan.. Månrenen, ja.. Titta, där är en i alla fall..En vit ren! På Natten kom den tillbaka. Månen sken på den. Jag är överlycklig, sade min hustru. Det är ju just en Månren!
Sarvesvagge 1986
Cullberg skapade sin dans utifrån en gammal samisk saga. Hon umgicks samtidigt med fotografen Anna Riwkin. Riwkin hade vistats hos samer och fotograferat och gjort film om rajder. Det slog mig sedan, då jag tänker tillbaks på Månrenen att just Anna Riwkin som kom ifrån en judisk diaspora kunde ta upp detta ämne, göra det samtida och inspirera andra, just när Folkhemmet skapas. En hel ny samisk bildvärld formades på just Femtiotalet, formades med andra, som: Astrid Lindgren, Elise Ottosen-Jensen och Birgit Cullberg,i samma veva dök ’Plupp och renarna av ’Inga Borg upp som är ju också en 50-tals produkt, Det samiska var tydligen väldigt påtagligt denna tid. Det var dessutom min barndomstid.
En bok var den om: Elli Kari (1951) flickan från Jåhkågasska sameby. Hon var en föregångare till Lindgrens Pippi. Astrid Lindgren var personen som redigerade och publicerade Elli Kari. Hon berättade senare att den gav inspirationen till Pippi.
Elli Kari , Anna Eiwkin© Moderna Museet
Således, upplevelser i Sarek kan ge sociala aspekter på en vistelse där. En vandrare får dessutom vara beredd på att drabbas av andra upplevelseregler än dom gängse.
Det satte sedan igång och regna på natten. Det regnade oavbrutet i tre dagar, helt oavbrutet. Vad gör man. Jo man ägnar sig åt något fullt mänskligt: Man knullar. Det finns ju inget annat att sysselsätta sig med. Vår dotter föddes sedan.
Mariane Orlando i Birgit Cullbergs Månrenen 1959. Foto privat ägo.
Jag får tacka renen vid Sarvesvagge.
Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023
https://www.utsidan.se/obj/photo/fb/fb4651126a129d09ea9d935423735cd7.jpg
Det gläder mig, att just du Björn skriver. En sådan ’Sarek-habitué’. Jag får tacka för fin kommentar. Du och jag är nog lika Sarekfrälsta. Jag tror att du har en blick för det hela, du med! Bilden på sällskapet som vadar är ju fullkomligt obetalbar. Hoppas ingen kom till skada då det begav sig. Fram kommer man ju i alla fall….men på vilket sätt.
Jag måste på nått vis nu försöka lära mig att vistas i fjällen än bara med långvandringar. Det funkar inte längre, i framtiden blir det fjällstationer med helpension.
Hoppas du har en fin sommar!
önskar Anders.
Fint, mänskligt och lite sorgligt, precis som livet självt.
Med hälsning Anders
Ingen kokar en "Sarekgryta" som du. Huvudingredienserna är ofta landskapet och kulturen, men där finns många andra ingredienser - sociala förvecklingar, historiska reflektioner, samiska traditioner - allt avsmakat med en nypa vemod.
Det är fint att tälta vid Njavvejågåsj - jag gjorde så den 7:e augusti 2024.
https://photos.app.goo.gl/Zn2oPRB294tovrNJ6
Det här med att "vita renar" tros vara speciella lär ha en förankring i den samiska kulturen. Yngve Ryd skriver om saken i sin bok "REN och VARG, samer berättar" - jag citerar:
Stájnak är en honren, men den får aldrig kalvar. Den är ljus och till storleken mitt emellan vaja och sarv. Trots att den är hona betar den inte med vajorna utan hänger ihop med sarvarna och härkarna – de kastrerade tjurarna. När det är brunsttid beter den sig som en sarv. Den stångas med sarvarna och hoppar på vajorna. Sarvarna å sin sida är under brunsten ointresserade av stájnak eftersom hon saknar vajlukten. Här har vi alltså att göra med en ren som vi skulle kunna beteckna som transsexuell eller genusöverskridare och Omma själv kallar den för nåjddjur. ”Stájnak är som nåjddjur och klarar varganfall. Den blir inte uppäten trots att den bär skälla… Den har en skyddsängel, den är ett lyckodjur med offerstenstrolldom…Den är skapad med eget försvar som ingen ser och har fått offerandar i blodet, därför vågar vargen inte bita”.
Det värmer riktigt att få sådana ord ifrån dig, en riktigt konnässör av fjällen. Ingen kommer runt dig brukar jag säga, när det gäller fjällskildringar ifrån Padjelanta, Där finns det ingen överman!
Jag tog nästan precis samma bild på mitt eget tält i år vid just samma plats som den du skickade. Vi har nog samma smak vad det verkar på tältplatser! Eller så nosade jag till mig den på nått mysko’ vis..
Och så denne Yngve Ryd! Lite vemodigt det med. Jag träffade honom ett par gånger och givetvis har jag läst böcker han, och hans syster skrivit. Det är nästan ett måste tycker jag att ha läst något av honom, det tillhör allmänbildningen! Samiska sagor är inte att förkasta. Det är som du säger en vandring blir ju rikare om man har något att relatera till.
Månrenen bygger ju på sagan om sameflickan som förälskar sig i en pojk och en nåid blir svartsjuk och förtrollar flickan till en ren när det är fullmåne. Pojken måste betvinga nojiden genom att joika bort det onda. Den slutar lyckligt efter mycket dramatik.
En sommar på tidigt 90-tal och jag låg i tältet vid Låvdavarddo (ösregn då med) och jag blev nyfiken på vad det var som folk höll på med utanför, dom grävde och mätte.. och det var utgrävning på gång. Jag blev där bekant med en arkeolog som visade mig runt..och marken kring mynningen av Kuopervagge var ’fullkomligt pepprad’ av lämningar. ..allt möjligt förrådsgropar, kåtatomter, arran, gompi-gropar, osv. det var rengärden och mjölkningsvallar, också dessa stora stalotomter. Sånt finns inte uppe i Kebnekaise. Det finns väldigt lite renskötsel där i stenöknarna i dalarna. Men Sarek har.
Med hälsning Anders.