Jaget

Utsikt från Påssustjåkka.1992.Panorama ut över Mårmafjällen; Från vänster till höger: Bogitjåkka, Vassatjårrå, Mårmatjåkka, Höktopparna, Vierratjåkka.

Utan fjällnamn får vi ingen kunskap. Bara estetik. Ett rabblande av namn besvärjer bilden och gör den begriplig. Den går från obegriplig till känd och hanterbar. Jaget blir stimulerat och lugnat.

Det finns numera enorma textmassor om naturfotografi på nätet. Det känns när man läser igenom det hela, att det verkar vara ett något genomtröskat ämne inom fotokonsten. Alla gör anspråk på att vara mästerliga naturfotografer. Börjar man läsa bloggar och fotosidor som handlar om naturfotografi så börjar man undra hur det står till. Mycket går tydligen ut på att skriva elaka kommentarer till varandra. Eller prata om vilket bildbehandlingsprogram man kan använda för att frisera bilder. Den sociala biten är dock tydligt. ’Bildknarkandet’ är idag mycket påtagligt och utmärkande för vår tid.

En ung tjej på en folkhögskola som går en fotolinje, blir nedstämd av elaka kommentarer hon får. Dessutom kan hon inte sova, utan scrollar alla dessa elaka kommentarer i en strid ström i sängen och funderar på att sluta fotografera. En annan, anklagas för att inte vara vidare ’etisk’ i sitt fotograferande, en tredje anklagas för att stjäla andras bilder av just: ugglor. Deltagare på Fotosidan, Reddit, och alla möjliga sociala plattformar hackar hit och dit på varandra, och kritiserar varandras natursyn. Ibland träffar man på namnet på den ökände norske fotografen som var på modet för femton år sedan, han väcker fortfarande irritation. Själv är jag inte direkt intresserad av detta, utan förvånas över hur mycket talgoxar, rävar, torrfuror och sjöblänk ändå det kan produceras. Tillslut måste ju någon Microsoft-datahall bli full av dessa digitala bilder, och explodera uppe i Sollefteå. Jag har förstått att det här inte är något som kan intressera den stora allmänheten. Rävar i motljus eller utsikter ifrån Skierfe. Hur mycket orkar vi med egentligen?..och vart tar alla dessa bilder vägen?

Men vänta, orka, det kan vi det tydligen. Det hela eggar och retar jaget. Om vi lägger till ett jag, då rimmar vår narcissistiska tid väl med: vild natur, höga toppar och äventyr. Inte bara det att dessa fotografer vill utnämna sig själva såsom ’mästerliga’ där dom befinner sig bakom kameran, eller framför.. Dom vill att andra tydligen ska applådera dom. Men så har det inte alltid varit och vill mästerfotografen betrakta sig själv som stor konstnär, så är det nog jaget som i första hand ska bort. Men… i vår tid ar det just jaget som står i centrum

Den icke sublima bilden. Folkhemmet som beger sig norrut© Nordiska Museet

 Jaget står i konflikt med både det sublima och det icke sublima. Man tror, av någon märklig och egendomlig anledning, att det finns högre ’finare’, universella värden som ska skildras. Men dom är liksom bortknuffade nu. Dessa enda övergripande värden som man kan kalla: ’universella värden’ som är: Motiven, de måste alltid omförhandlas med publiken för att accepteras, vilket ’jaget’ inte är vidare intresserad av. Jaget saknar i mångt och mycket en självdistans numera. Dessutom måste bilden bekräftas av någon, ofta då en kritiker, men en allmänt accepterande publik går också bra. Men sådana fall är ju väldigt sällsynta. Det finns få fotografer inom genren som är folkkära. Ännu få av dessa är naturfotografer.

Man kan säga att idag är betraktaren av ett fjällfoto en aktiv medskapare till att skapa just: ett värde av ett fotografi, genom att själv kommentera det på någon plattform, kanske till och med gå och köpa det själv på någon stormarknad, uppklistrad på väv och skiva för att likna en målad tavla, att hänga över soffan. Motivet är oftast då en utsikt. 

Men oftast når inte dom tagna fotografierna ut alls, utan dom samlas i privata egna arkiv, där fotografen ruvar på dom till sin egen tillfredställelse. Dom får ett värde av fetisher.

Distansen till verkligheten

Min syn på fotograferandet är att det faktiskt är något som väldigt mycket liknar en social rit. Ett sätt att göra världen hanterbar genom att bokstavligen förminska den, att just betrakta naturen genom en distanserande lins och tryggt låta avbilderna bestämma. Det fotografiska återbruket av just verkligheten gör alla upplevelser till en räcka av ’souvenirer’ och bekräftar ytterst tydligt tidens gång. Kameran ställer fotografen (ja, det är faktiskt kameran som bestämmer!) inför valet, att antingen registrera eller ingripa i det fotografiska skeendet. Skeendet i sig förändrar ingenting, men det gör ändå livet uthärdligt. Allting i naturen blir till en bild och till slut väldigt vackert. Så formas en bildvärld som kommer överleva oss alla.

Man kan gott säga att fotografin är surrealistisk till sin natur  -öververklig alltså- Den inte bara återger och förvränger utan faktiskt skapar det vi kallar verklighet.

 Det finns alltid en lite överdriven tilltro till fotografin som något slags samtidsdokument, även så i naturfotografi. Man kan ta Axel Hambergs Sarekfotografier som exempel. Förvisso är dom dokumentära, och säkert av ett värde i forskning som dokument, men för en nutida betraktare utan glaciologiska intressen framstår dom bara som återsken av en svunnen tid, utsikter som appellerar till vårt undermedvetna., mer än som dokument. Ofta säger man ju att ’En bild säger mer än tusen ord’ ofta kan det vara sant. Men ett panorama över Sarek blir ändå alltid ett mångtydigt återsken. Man kan här verkligen tala om: ’Fladdrande skuggor på väggen mittemot öppningen till den riktiga världen utanför’(Platons grottliknelse om verkligheten) Som sagt: Fotografin skapar det vi kallar verklighet och får verkligheten att framstå som mer verklig.

Fotografen och den store vägledaren

Något som slagit mig genom åren då man betraktar naturfotografin och dess vidhäftade texter om äventyr, stämningar och upplevelser, är väl att man inte kommit vidare långt ifrån Romantiken, dessutom verkar genren dras med en slags märklig finhet som ibland inte jämt, men oftast känns pålagd och ’något chosig’. Idealet är nog Dag Hammarskjöld och hans dikter: ’Vägmärken.’ En bok som nu blivit med all rätt en svensk kulturkanon. Och som alla nog sett, blivit citat på stenar på en led runt om I Abisko. Boken är nog med sitt innehåll bland det starkaste vi har kring känslor om fjällen. Nu var ju inte Hammarskjöld fotograf, utan det var Gösta Lundquist som ju fotograferade Dag Hammarskjöld på fjällsidorna.

Det Sublima. Dag Hammarskjöld, På väg mot Palkattjåkko. 1947. Nordiska museet Stockholm© Gösta Lundquist.

Hammarskjöld framstår som bland det finaste och renaste vi har inom vårt land. Han är en stark symbol för godhet, förfining och det mesta vi värdesätter. Högst värde på våra sedlar dessutom. Helgonförklarad. Märkligt nog försöker man på alla sätt och vis idag mörka Hammarskjölds läggning och snipigt säga att han nog ’inte hade något sexliv’ Han var ’asexuell’,(tydligen mycket ’fint’ att vara det!) Logiskt: Ett helgon kan ju inte heller ha något med det sexuella att göra eller ens ha något slags driftsliv, drömmar eller undermedvetna känslor. Att den godhetsälskade världsmedborgaren skulle haft ett sexliv är ju en fullständig omöjlighet. Om han haft det, så kan man då rakt inte prata om det. En sådan sak vore totalt omöjlig, en hädelse. Låt oss hellre kalla det ’ett olöst mysterium’, hellre det än befläcka eller skända. 

Sverker Åström diplomaten, och Hammarskjölds sekreterare drar på munnen åt detta i olika interjuver på slutet av sitt liv. ”Varför tror ni då han valde mig? blev svaret hans. ”Jag var ju ständigt bjuden hem till honom innan jag blev hans assistent”-. ”Det berodde ju på mitt snygga yttre. ”Dag gillade mig för mitt utseendes skull.” 

Så: Visst, Hammarskjöld sprang nog inte omkring i några regnbågskläder, det är nog sant. Det är nog inte ens alla bögar som gör det ens idag. Homosexualitet var ju dessutom kriminaliserat på 40 talet, straffbart alltså. 

Det finns nog många nyanser man kan välja i sitt liv, och jag tror nog att det här är bra att detta kan komma fram. Att kalla Hammarskjöld ’asexuell’ verkar nog lite märkligt, inte minst i dagens läge, utifrån det pussel man kan lägga. Folkhemmet hade på denna tid svårt att hantera sina sexuella minoriteter.

Det är nog bra om det kan ses med klar blick idag. Visst, ett nationalmonument ska inte ha någon sexualitet, det vore ju outhärdligt om det smetades på det. En skändning rentav. Och är man då så fin som Hammarskjöld uppenbarligen var, så är det väl bäst att förneka att något sådant ens fanns, om det nu funnits. Nåja, ..Journalerna om Hammarskjöld är hemligstämplade fram till 2059 så vi får vänta till dess. Tage Erlander ger ändå lite vettiga antydningar i sina dagböcker.

Hammarskjöld och Åström; Privat ägo 

Hur som helst, boken ”Vägmärken” är nog det intensivaste, nästan nervöst överspända, och samtidigt nog det yppersta vi har om Fjällen i ord, och dessutom skrivet under Fjällens guldålder. Man kan gott säga att boken sammanfattar vad många fotografer inte ens kommer i närheten av med sina bilder. Text skapar ju som bekant bilder av egen kraft. Och här är vi inne på något mycket viktigt: Att ord kan i sig skapa bilder, Och dessa bilder är i allra högsta grad beroende av vårt undermedvetna. Dessa bilder skapas av ett jag.

På något vis ger Lundquist bilder av Dag Hammarskjöld en illustration av de högstämda känslor vi förknippar med Hammarskjöld. En iskall värd, stora fjällsidor. En utmärkt fond för en ensam man som brottas med dom eviga värdena- ”Bed att din ensamhet blir sporren att finna något att leva för, stort nog att dö för.”

Renheten i det absoluta fjällfotografiet är nog ouppnåeligt vad det verkar. Men längtan efter det bara fortsätter. Det blir paradoxalt till en dröm, där vår förväntan kan dras,. Vår slutsats! I denna ideala avbild ryms bara människan som en liten figur. Hon kan endast anas genom sin avsaknad, avtryck eller vad., Eller då hellre idag som vi vill kalla det: skuld. Ett avtryck av en skuld. Ett konstaterande av: miljöhot, förluster av levande natur. Hon är bannlyst ur den bilden eftersom hon anses som ond. I den ideala nutida fjällbilden saknas människan, och ska hon finnas är det som en liten figur, en antydning. Som ödmjukheten inför det storslagna.

Slutet är då inte långt borta i denna dystopiska bild. Runt hörnet möter vi omdömen: ”Människan är ond och naturen god, och således: alltför storslagen för vår anblick”. Fortfarande syns det romantiska konstbegreppet om än då, med det bortträngda jaget i sällskap med en önskan om det perfekta fotografiet.

Det märkliga här är också en annan dimension i det mänskliga undermedvetna: Vittnespsykologer som har att göra med hypomana och naturfixerade människor, med olika slags patologiska tvångssyndrom som utfört brott av olika slag, brukar notera deras aversion mot sexualitet i olika former. (Typ: Man kan älska kattungar, men anse att människor är fula, hatiska och onda.)

Fotografier är alltså inte bara dokumentation av ett förflutet, utan även ett sätt att hantera nuet för oss och vårt undermedvetnas förhållande till verkligheten och dess avbild. De utkristalliserar vår världsbild, inte nödvändigtvis genom att skildra en sanning, utan snarare genom att utgöra en: En slutsats! 

Således kommer fotografiet gå ifrån: Estetik till Etik.

Redan har dessa tankar fått denna form trehundra år tidigare:

”Vilken underlig skapelse är då inte människan: vilken otrolig figur, ett monstrum, vilket kaos, vilken levande självmotsägelse, vilket ofattbart väsen! Alltings domare – och en usel mask; sanningens bärare – och ovisshetens och villfarelsens kloak; universums prydnad – och avskum. Vem ska kunna skingra detta töcken? Naturen dementerar skeptikern, och förnuftet dementerar dogmatikerna. Vart skall du då vända dig, o människa, som med det förnuft naturen skänkt dig strävar efter att nå kunskap om din situation? Du kan inte undgå att hamna i en av dessa sekter, och du kan heller inte hålla ut i någon av dem.”

Filosofen Pascal. 1670.

Tarfaladalen med Kebnekaise. 1952 © Gösta Lundquist

Det berömda panoramat ifrån Tarfalatjåkka.

Helt utan människor. Förebilden för alla kommande fjällpanoramor.