Det var sportlov för barnen och jag fyllde 50 år. Hur fira på bästa sätt i mars i Jämtland? Jo en familjetur på turskidor. Tyvärr hade min fru skadat knäet så hon kunde inte följa med, men hon följde med oss i tanken hela turen.

Vi skidade Vålådalsfyrkanten medurs-hållet och bodde i tre stugor. Då vi bitvis mest träffade på några andra barnfamiljer på sportlov, blev rundan omdöpt till Sportlovsfyrkanten.

Framförallt sista dygnet träffade vi på många som inte var barnfamiljer och våra barn överöstes med beröm om hur duktiga de var och några föräldrar frågade mig nyfiket om tips för att få med deras egna barn på liknande turer. 

5 mars: Vålådalen - Lunndörrstugan

Dagen började med ett traditionsenligt supermysigt födelsedagsfirande på morgonen hemma. Man fyller ju bara 50 år en gång (tyvärr). 

Packandet hade vi mestadels gjort kvällen innan. Vi vinkade av mamma Anja och körde till Vålådalen. Vi 11-tiden skidade vi iväg mot Lunndörrstugan. 

Denna etapp är mestadels uppför. Jag hade den mesta packningen  i min pulka medan Emil samtliga dagar hade dagens lunch/fika i en ryggsäck.

Siri bar på sin kamera och på de tygmärken hon samlade på sig i stugorna, tillsammans med de hon fått vid förra årets tur.  

Vi kom snabbt in i en rutin av att ca var tredje km blev ett stopp då vi åkt några godisbitar var. Noga fördelat oss emellan.

Värmen var tryckande denna dag och det upplevde vi som rätt jobbigt. Lunchen intog vi i skuggan. 

Då det var så varmt (ca 6 plusgrader) så åkte snart de mesta kläderna av. Barnen skidade i underställ. 

Vi fick eget fint rum på Lunndörrstugan. Två andra barnfamiljer var där, bl a en familj med tre hundar. Den familjen åkte samma varv som vi gjorde. 

Det blev skön bastu på kvällen.

6 mars: Lunndörrstugan -Vålåstugan

I gryningsljuset tog jag en lite egen skidtur mot Lunndörren så att jag fick fin sikt in mot den mäktiga dalen. Barnen sov under tiden.

Innan vi lämnade stugan sågade, högg och bar vi in ved till stugan. Som man bör göra i en STF-stuga.

Föret var hårt efter gårdagens varma väder. Vi for nerför backarna i full fart. Ibland när det var för brant fick vi göra några slag för att komma ner hela.

Leden förde oss till en smalare ravin där vi skulle skida uppför. Innan uppförsbacken fikade vi. Då kom familjen med hundar i fatt oss så vi fick en trevlig fikastund med dem. Sedan bar det uppför backen. Det var den brantaste uppförsbacken vi hade på hela turen. 

När vi kom fram till Vålåstugan fick Siri testa på att bli dragen av en av hundarna. Snabbt och kul tyckte hon.

I stugan var redan en famil som vi känner. Vi umgicks en del med dem under kvällen. Det blev kortspel och memory.

Utsikten från fönstrena bjöd på fina vyer i skymningen.

7 mars: Vålåstugan - Stensdalen

En jättefin morgon i ett fantastistiskt fjällområde. Jag vara bara tvungen att få till en morgontur medan barnen sov. Klart väder men lite kallt i vinden.

Jag började med att skida upp på den lilla kullen bakom stugan: Rovpe. 

Ner från kullen i björkskogen var det riktigt kul åkning på hårda snödrivor mellan träden.

Frukost, städa rummet och packa pulkan. Sedan dags att bidra med nyhuggen ved.

Halva denna dags tur gick på led som delas med skotrar. Jag känner ett behov här att beklaga mig lite. I ett så fint område som Vålådalens naturreservat har jag svårt att första att det inte skulle gå att hålla skotrarna borta. Varför inte leda dem runt om reservatet istället för rakt igenom det. För att ta sig fram i området går det att skida, och de flesta verkar göra det. Och skoteråkarna har ju nästan hela Sverige att åka i - varför måste de åka köra skoter i de finaste naturområdena? Jag antar att det är politiskt svårt att hindra skoteråkande, men nog är det inte en mänsklig rättighet att få köra skoter nästan överallt.

Hur som, vi skidade på leden i medvind på hårt underlag i lätt nerförsbacke så det kändes väldigt trevligt. Vi hade fjällen Smällhögarna på vår vänstra sida. Då och då brummade det förbi enstaka eller många skotrar (skotersafari?).

Efter att vi skidat över en ås blev det nerförsbacke ner mot Stensdalen. 

När vi passerat korsningen där skoterleden vek av tog vi lunch och njöt av lugnet och utsikten. 

Vi fortsatte nerför de fina backarna i det hårda föret.

När vi kom längst ner i dalen var det verkligen inte mycket snö. Oftast kunde man hitta lite mer snö bland träd där det var skugga.

Vi kom som första gäster denna dag till Stensdalstugan kl 14. Saft bjöds vi på och en pratstund med stugvärdarna.

Då barnen var sugna på att hänga inne i den finfina stugan och jag ville åka lite mer skidor gjorde jag en egen liten tur över en bergsrygg och ner i Tväråns dalgång. Varmt, soligt och vindstilla. 

Jag skidade över bergsryggen mot Tvärån och sedan ner i den dalen. Fantastisk utsikt åt sydöst mot Anarisfjällen.

I denna stuga var det många andra skidåkare. Nästan alla skulle skida Vålådalsfyrkanten. Och våra barn fick mycket beröm från de vuxna. Och en del frågade mig om tips för att få till liknande aktiviteter med sina barn.

8 mars: Stensdalen - Vålådalen

Denna dag skulle nästan enbart bjuda på nerförsbacka. Ner mot Vålådalen.

Det gick undan både nerför, på platten och uppför när det var så hårt på förmiddagen. Isigt och packat av skotrar. Vi kom snabbt upp på den lilla fjällrygg som vi skulle passera. 

En nerförsbacke var rätt läskig: smalt isigt, slingrande och guppigt skoterspår som lutade på en hel del. Backen fortsatte rätt länge och jag var osäker på om jag skulle kunna stå upp. Men till både min och barnen förvåning klarade jag det. 

Vi kom till Vålådalen redan kl 13. Efter att ha packat in i bilen besökte vi naturumet. Barnen brukar älska att komma in på de olika naturumen vi passerar runt om i landet. Här hade de varit tidigare, men för rätt länge sedan.

När vi var klara på naturum var det dags att köra hemåt. Hem till fru och hem.

Det känns som att vi tre fick en väldigt fin tur. Men den hade säkert blivit ännu bättre om Anja hade kunnat följa med.