NormenRuoutesvagge. 2013

Ingen vet egentligen vad dom ser på en bild. Ser man det man nu ser eller förväntas se, när man tittar på bilden, så tolkar man det rent intuitivt. Ingen vet exempelvis: Var någonstans jag står, när bilden är tagen, eller ens vem jag är. Alltså, man tolkar det man ser, utifrån bildens synpunkt vad som finns att tillgå. Man brukar alltså säga att: Betraktaren gör bilden. För att en tolkning ska kunna ske måste så kallade betydelsebärande element infinna sig. Typ, att fjället Niak, ska vara identifierbart, eller att jag verkligen är helt dödstrött, förbannad kanske. Bilden skulle ha ett helt annat värde om den avbildade en kändis. Låt oss säga: Marilyn Monroe. Om hon skulle stått här i fjällen, putandes med munnen, skulle den bilden antagligen vara den mest berömda svenska fjällbilden. Ingen annan fjällbild skulle ens kunnat konkurrera med en sådan.

Jag står på bilden i Sarek i regn ungefär vid Niak i Ruotesvagge och har försökt ta en bild av mig själv i hällregn. Kameran står på en sten i ösregnet. Det är så kanske den mesta tiden i Sarek. Skitväder. Lågt molntäcke, och man ser ingenting av några toppar. Mitt minne hjälper mig att minnas när jag nu ser bilden. Året var 1984. Varför jag minns, är att jag var sjöblöt på kroppen. Dom här nya regnplaggen som skulle fungera på ett helt nytt sätt.: Dom sk. ’High tech’-plaggen skulle släppa ut kondens, och inte släppa in regn. Jag upplevde det rakt motsatta!!: Dom släppte in, men släppte inte ut! Kanske dom i fabriken hade vänt på tyget helt enkelt för att jävlas.

En bild måste ha något som gör att vi kan förstå den. Ett minne kan ju vara något bra att relatera bilden till. Är innehållet svett och trötthet, och att bilden då inte skildrar det förstår vi den då rakt inte. Vi kan inte gissa vad som föregick bilden. Det är här text kommer in. Vi kan på något sätt förstå bättre vad en bild vill säga om den har en vidhängande text. Man brukar prata om identitet och individualitet. För att en identifikation av ett känt fjäll krävs alltså båda delarna. En bild kan uppvisa det ena men sakna det andra. En text hjälper.

Texten skulle alltså bli: ’Här står jag i Sarek…osv, ’ Det hela låter ju trovärdigt, eller hur.! En bild med fjälltoppar och blå himmel signalerar acceptans och tilltalar oss mer. Den skapar heller inga problem.

En verklighetsbild är ju ofta ett förslag till norm för hur vi bör uppfatta verkligheten Fotografiet har en inbjudande ärlighet i och med att det utger sig för att avbilda verkligheten som den är, till skillnad från måleriets subjektiva avbildning. 

Om vi istället då tar detta:”Genom den ökade populariseringen av Sarek har antalet vandrare nu drastiskt ökat”.

Men något stämmer ju inte. Det är ju inte Alkavagge i Sarek!.. (fast det skulle gott kunna vara det.)

”Det som inte har hänt kan ju också vara sant” - som regissören Ingmar Bergman en gång sade efter en film, och då en kritiker ifrågasatte sanningshalten i hans film: ’Bildmakarna’ där inget var eller ens verkade vara sant, utan påhitt alltihop, men vi upplevde det hela som om det hade hänt. Sån är ju filmen och fotografiets natur. En lek med sanning och med de känslor det skapar. För att komma vidare i verkligheten måste vi således ha fantasi. Vi måste bryta normen.

Vad som nu gör vår tid lite speciell jämfört med den gyllne tiden då ’Fjällen var Fjällen’ är på nåt vis inflationen i fotografi. Det är nu alltså historien börjar löpa, och det går åt en massa olika håll: Vad en bild & verklighet representerar. Idag är vi mitt uppe i detta, Vi scrollar, vi svajpar och vi lägger upp bilder, hit och dit. Det digitala har tagit oss i ett fast grepp. Vi är överallt, på olika plattformar, och vi översköljes av bilder. Flödet är starkt och konstant. Ett starkt kaosartat fragmentiserat medielandskap i ett konstant digitalt brus..Vi måste hela tiden ha nya bilder att klicka på.

Vi lever som sagt med det, och vi ifrågasätter sällan det vi ser. Massbilden i samhället är dessutom anpassat till våra undermedvetna önskningar. Det vet reklammakarna som skapar och utnyttjar våra behov. Dom befinner sig i andra änden och denna kedja och vi i slutet av den.

Ser vi ett fint tält, som någon friluftsprofil har, blir vi ju nyfikna. Springer någon i några kända träningsskor är vi ganska avmätta, men ändå tämligen inte mindre nyfikna. Att se på en bild är alltså inte bara att se. Vi relaterar det till något. Det undermedvetna. Ju mer vi blir digitala, desto mer verkar vårt undermedvetna göra sig gällande. Det kommersiella giftet sprider sig i våra ådror. Fotografier förklarar inte, dom konstaterar.

Minnet

Jag har märkt med stigande ålder att bilder jag en gång tog av fjällvandringar påverkar mig på ett helt annat sätt än bilder tagna de senaste åren. En av mina tidigaste fjällbilder är denna, ifrån en passövergång ifrån Pårteglaciären, ned över passet, mellan Lullihatjåkkå och Tvillingryggen och ned över den lilla så kallade Rygglaciären till Luottolako. Nu när jag ser bilden begriper jag inte egentligen hur vi gick. Jag gick med några lumparpolare ifrån militärtjänsten i Kiruna 1972, och vad jag minns, hade en kompis ringt till självaste Tore Abrahamsson- som då var den tidens fjällguru, och frågat hur man skulle gå över passet. Han gav oss tipset om denna passövergång. Dessutom blev vi erbjudna att låna stegjärn ifrån Fjällklubben av honom. Vi fyra hastade iväg över isarna och tyckte oss var oövervinnerliga. Det är ju så i tjugoårsåldern. Jag vet inte direkt hur vi hann med allt, men fram kom vi i alla fall!

Lullihajaure papperskopia 1972

Man behåller ju ett fotografi som detta just för att det är personligt. Det blir hela tiden en avvägning mellan det personliga och det allmänna. En estetisk skattning av ett personligt fotografi är omöjlig att göra., eftersom det undermedvetna i kombination av minnet spelar in.. En bild kan alltså nästan på ett magiskt vis skapa ett förhållande till den en gång upplevda verkligheten.

I min undervisning brukar jag referera till exempel på kända fotografer. En sådan favorit är Eugène Atget. (jag har tidigare skrivit om honom i min blogg här) Flertalet betydande fotografer kom att inspireras av honom som: Walker Evans, Ansel Adams, Edward Weston, och inte minst: Lee Friedlander, för att bara nämna några.

Eugène Atget, slottsparken Château de Saint-Cloud/Musée Carnavalet, Paris ©

Så: Vi ser ett lejon på en sockel i en slottspark. Länge bort ser vi tomma socklar. Lejonet vi ser, vilar tassen på ett klot. Varför gör han det? Varför saknas de övriga lejonen i parken? Var det då lejon på dom socklarna? Vi ser en stor mörk park? Den verkar lite mysko’.. Vi kan skymta ytterliga statyer längs träden. Parken består av mörka träd..osv.. Vi försöker tolka ett dokumentärt fotografi, men som mer och mer när vi tittar på det förvandlas till en drömbild.

Vi ser en ’massa saker’ som fångar vårt intresse och samtidigt väcker frågor. Blicken studsar hela tiden mellan det nästan förbryllande gåtfulla innehållet, som vi inte på något vis kan lösa. Ändå är bilden dokumentär, men samtidigt innehåller den någon form av ogripbar estetik. Den pendlar mellan dessa två begrepp. Den innehåller dessutom två av de begrepp jag nämnde i mitt förra inlägg. Avståndet och Uppenbarelsen. Två viktiga ingredienser för att påverka vårt undermedvetna. Det blir till två spänningsinriktade poler som tilltalar vårt behov av gåta och dröm. I våra drömmar är just dessa två begrepp viktiga.

Avståndet till tid och händelse.

Jag har ägnat större delen av mitt yrkesliv åt kriminalteknik. Efter det att ett brott begåtts lämnas det avtryck och ledtrådar. Folk är som sagt skjutna, uppbrända och ihjälslagna. Blodstänk, kulhål på väggar, kroppsdelar. Var är då ’tiden i det som lämnats kvar’. Inte minst för en kriminalteknisk undersökning. Hur kan vi pussla ihop en händelse av det vi lyckats avbilda med ett fotografi? Hur kan en förhörsledare få en åtalad eller ens ett vittne att ens berätta, minnas och peka på? Hur lång tid tog det att släpa en död kropp en sträcka? Vad avslöjar bilden och vilka gåtor finns inbäddade i ett fotografi, vad kan vi utläsa? För att ett dokumentärt fotografi ska kunna användas måste klarhet, tydlighet balanseras mot en upplevelse av händelse. Ett dokumentärt foto lever således på sina egna villkor. Det lever långt ifrån skönfotografering eller estetiska spekulationer. Ett skickligt utfört kriminaltekniskt foto, lämnar inga tvivel om vad som verkligen hänt och det lämnar även kvar frågor som vi kan intuitivt bearbeta. I det dokumentära fotografiet finns det inbakat ett oändligt antal frågor. Vi är således fången i vår perception i vårt arbete.

Arkiv, Nordvall /Östman. NFC © 

Intrusioner Ähpar Favorithällen

Den så kallade favorithällen. En renspolad klippa med femton på varandra påvisade lagerföljder, uppkomna av genombrytningar av diabas i Sarekkomplexets bildning. Här på berget fanns tidigare en liten nätt sjö framför glaciären och isen hade en ganska rejäl spännande och inbjudande grotta som man tydligen kunde gå in i.Jag tyckte allt detta verkade väldigt lockande för ett besök. Men så hörde jag 1985, att grottan rasat ihop och att sjön dessutom minskat. Jag bestämde mig ändå för att på en kommande Sarekvandring ta mig dit.

Glaciären Ruopsokjekna Sarek 1995

Tio år senare 1995 på sommaren, tömdes tydligen sjön på nytt, och vattnet rann ut ner och häftigt ut över sluttningen i ett väldigt slaskskred. Tydligen av experter var även detta en stor händelse. När jag kom dit på hösten, var det lite som en besvikelse dock. Sjön var bara en grå liten lerig pöl, någon rest av någon grotta fanns naturligtvis inte. Den numera så uppmärksammade ’Favorithällen’ fanns inte för mina ögon, eftersom jag inte visste vad jag skulle leta efter ens. Jag hade inget fotografi av platsen. Efter ett tags letande, såg jag en mycket vacker polerad stenhäll som gråbrun marmor, med stora svarta hårda bollar i. Jag tältade på platsen några dagar, klokt nog så pass högt, att jag inte skulle vara utsatt för något: ’Jökellopp’.

En följande natt hörde jag en stor dov knall, följd av en stark tryckvåg av luft som höll på att blåsa bort både mig och tältet och som gjorde mig orolig. Glaciären hade sjunkit ihop med en suck och tungan hade tryckts ner ytterligare lerpölen. Glaciärtungan låg som en nedrasad brygga i lerpölen. Av trycket hade det mesta av sjöns vatten tryckts bort, mest lera och grus. Tältet mitt var pudrat av grus, trots att det var hundratals meter ifrån sjön.

Hällen då? Jo, den visar på de olika skikten av intryckt mörk diabas, och lite ljusare lager av sediment (faktiskt gammal havsbotten) Ja, det är en ganska så komplicerad bildning att greppa. Man får tänka sig det hela förloppet som en ’bakdeg’ utkavlad och ihopkasad, ungefär som när man gör en fyllning med sylt, och rullar ihop och vrider, drar ihop och pressar, Sylt och kanel trycks ihop i degen. Sedimenten och bergartslagren och skollornas förskjutningar är så till den grad komplicerade att jag inte vågar ge mig in i en tydlig förklaring. Men det rör sig om ett långt tidsskede, väldigt långt.

Det tidsskede en glaciär visar sig för oss, kan bara göras begripligt genom jämförande bilder och text. Som bild fungerar den främmande och egendomlig för vår syn. Även tillbakadragandet. Den är något både levande och skrämmande på samma gång... Genom sin gåtfulla natur skapar den både längtan och förundran hos oss. Inte så konstigt då att den kom att locka fram frågor hos Louis Agassiz,-vetenskapsmannen som såg den jättelika och skrämmande Rhôneglaciären, knaka och braka och sakta röra sig nedåt i dalen..- jag skrev om detta härförleden. Det var till att locka fram vetenskap och gå på djupet i och ur dessa romantiska känslor som på något vis startade glaciärforskningen. Vi har att än en gång göra med det: Fantastiska, det jättelika och skrämmande, det omslutande och iskalla. ingredienser i både det Fasansfulla och inte minst Romantiska.  Vem minns inte Frankensteins monster som tillslut innesluts i en glaciär, och därtill ismannen Ötzi ifrån bronsåldern som tinas upp ur glaciärens is!  Bilden av en glaciär är alltså något som talar till vårt känslostyrda undermedvetna. Att skapa en bra och inspirerad bild av en is är således ett stort konststycke. Och hur dokumentärt det fotografiet ändå blir, kan det inte upphöra att trots allt väcka frågor och locka vår fantasi till egna tolkningar om is. Ska en glaciär avbildas idag måste det ske med hänseende till klimatförändringar. Vi är således långt ifrån det romantiska och undermedvetna betraktandet. Vi skiljs alltså ifrån våra känslor. Den kognitiva dissonansen ökar.

Naturfotografins elände

Under det svart-vita fotograferandets gyllne dagar, under de så kallade, ’STF.s Rosenbergare-fotografernas-tid’, alltså under den tiden ’fjällen var fjällen- på 30-60 talet’ var det betydligt enklare än idag att få uppmärksamhet. Eftersom utvecklingen som kom senare, byggde på att fotokonsten utsattes för en radikal förnyelse av den visuella gestaltningen. Detta var: Digitaliseringen. Den kom senare att skapa en radikal förnyelse av vad som kan vara naturfotografi, och det demokratiska begreppet: ’alla kan vara en bra fotograf’.- genom våra smartphones.

Idag är det sociala och politiska ämnen som är basen även inom ämnet naturfotografi. Till detta kommer behovet av genusfördelning och mångkultur. Dessutom opererar naturligtvis nätverken, kontakter och referenser som smarta fotografer kan lyckas med att beveka. Och att skapa en intressant berättelse som kan kopplas till verken fotografen vill uttrycka. Att vara en skicklig naturfotograf idag består till stor del att bearbeta de nätverk man vill synas i.

Naturfotografins värden i stort är ju minst sagt svåra att mäta på ett meningsfullt sätt.

Att låta minnet ta plats i en fjällbild är en dessutom en mycket svår uppgift idag..

Min lärare på Fotohögskolan i Tyskland, ’’Hochschule für Forensische Wissenschaften’ i Berlin, sade en gång till mig: ”Om du gör påståenden om vad som är och inte är giltigt inom fotografi, riskerar du att vara den som är antifotografi’ ”Jag sitter här i Stuor Räitavagge, 2022, på en av mina sista långvandringar.

Allt medan fjällvandringen fortsätter för alla andra..