Mest om svenska fjällen.

Social, vettig och trevlig. Jättevan fjällvandrare med stor erfarenhet av orösade leder.
Gillar öde natur, tillika väl valda vackra tältplatser med vida utsikter där jag får vara ensam.
Gillar mest att bada vid öde fjällsjöar.
Står ut med det mesta..Alltifrån folk till ödemark.
Pensionerad polis nu plus 70, med konstnärliga och litterära ambitioner.
Lärare och handledare i kriminalteknik med inriktning på dokumenterande fotografi. Statlig utredare.
Boendes i Vasastan i Stockholm och på släktgård på norra Gotland.
Favoritområden i fjällen är: UnnaRäita, Mårma.

Användarnamn: Anders_sthlm

Intressen: Vandring, Jakt, Turskidåkning, Litteratur, Bär & svamp, Paddling, Foto, Resor, Stockholms vildmarker. Gotlands stränder. Norra Lapplands skogar och fjäll. Kajak i skärgården. Jakt och fiske.

Mer på profilsidan


Svenska Fjällklubbens Årsbok 2010-2011

Ambitionen bortblåst.

Denna årgång av Svenska Fjällklubbens årsbok ‘Till Fjälls’ 2010-2011 har tydligen Jämtland som huvudtema fast väldigt lite handlar egentligen om Jämtland i boken.

Såhär står det i förordet:

‘Det var ju faktiskt här som den svenska fjällturismen började”.

Och det stämmer nog. När fjällturismen en gång började var just ett besök i fjällen i Jämtland just en verklig upptäcktsresa och kraven på både vandrare som skidåkare var då höga, inte minst kunskapsmässiga. Kunskap har förut genom tradition varit en ledstjärna för SFK.

I dag verkar dessa krav om kunskap eller kanske snarare ordet ’vetenskap‘ borta, Här menar jag: kulturhistoria, topografi, botanik och etnologi. Årsboken verkar dessutom hållningslös och ger uttryck för varumärkesplacering på ett både trist och ogenerat vis. Det är väldigt tråkigt tycker jag att den här årsboken blev så väldigt dålig, spretig och osammanhängande.

I vanliga fall så höjer man ju inte nämnvärt ögonen över det som på tidigare år stått i årsboken. Ordet ‘konventionellt’ har ju varit ett högt betyg tidigare så att säga..

Men i år blev jag tyvärr inte ett dugg inspirerad eller intresserad av det jag läser i SFK årsbok .

Jan Lundhag.-Kängfabrikören. som var redaktör för boken frågar sig i förordet ’Hur gör man då en bok när man är amatör på området? Kanske det innehållslösa i boken tar sin början i detta konstaterande, och sedan blir det ju just inte bättre, vare sig språkligt eller bildmässigt , förrän boken håller på ta slut. Men då har man släpat sig igenom allehanda banala texter som inte ens någon skrivglad gymnasist som varit i fjällen för första gången, ens skulle ha skrivit.. Just då, när man undrar över hur det riktigt gick till, när boken skulle sättas ihop...då finns faktiskt en väldigt fin och vettig liten, hör och häpna ‘enkel’ betraktelse av en ung kille som heter Jörgen Vikström, först där i den berättelsen verkar det hela lite mer otvunget och relaxat.

Där i hans text, helt plötsligt, hittar nu äntligen en berättelse sig själv och blir ovanligt läsvärd, reflekterande och framförallt ny, och vill söka sig bort ifrån genomtröskade Himalaya- och Sarek-berättelser.

Varför är det så låg kvalitet då på det övriga i boken?

Ja, det kan man ju fråga sig! Det måste ju finnas en förklaring till det?

Det är ett stort problem när en anrik klubb som Svenska Fjällklubben inte längre kan attrahera kunniga skribenter av rang. Av tradition har det urval, den kontinuitet inom traditionen och den kompetens inom klättring, geologi eller Sameliv som tidigare präglat klubbens årsböcker helt försvunnit nu.

Jag bläddrar snabbt igenom årsboken ett antal gånger om och om igen, läser och läser och hittar egentligen ingenting som fängslar, griper tag eller förklarar något mer än att dom berättar om personernas egna upplevelser. Frågan är om man överhuvudtaget kan attrahera en ny och ung läsepublik till detta ämne: Jämtlands Fjällvärld i en bok (eller i klubb) som inte ens har ens ambitionen att hålla ett starkt fokus på innehållsmässig kvalitet.

Det bådar inte gott detta.

Drömmar av Silver


 Drömmar av Silver.

Svenska Fjällklubbens Årsbok.

Idag kom SFK årsbok för år, 2008-2009. När den här boken kommer känns det lite som en fin present, en speciell gåva ifrån någon snäll och välmenande vän. I dagens läge är en årsbok ifrån en förening något som är mycket sällsynt. Det betraktas som ‘gammelmedia’ något nästan som är att jämställa med en trilobit ifrån Silurtiden.. Man granskar den, känner på trycket och pappret och tänker hur den passar in i tiden och undrar hur länge den kommer bestå. Det är ju en klassiker det här och något ofta förnämligt.

Jag vill passa på och här dels uppmärksamma boken och dom som redaktionellt arbetar med den.

Den här boken har betytt oerhört mycket för mig faktiskt genom årens lopp. Det finns alltid en substans i det som publiceras på nått vis, mest kanske beroende på att dom som medverkar verkligen är de främsta experter kanske vårt land har inom sina specialområden.

I år tycker jag följade artiklar står ut:

‘Polarområderna’ Resurser och vildmark‘, av Anders Karlqvist.

-----

‘Vindelfjällen blir de skandinaviska fjällens största nationalpark’ av Per Erik Persson

------

‘Tur og opplevelse’ av Ben Johnsen

------

Alla dessa är väldigt fint hållna i en klassisk årsboksstil som stilistiskt passar in både till layout och till innehåll.

Annars spretar det väl lite hit och dit med berättelser och nationalparker, samegnäll och Claes Grundstens märkligt nog förfördelade känslor kring Kirunafjällens nationalparks antiklimax.

En berättelse som verkligen ligger utanpå de flestas Sarekvandringar måste nog Sven Sundius Sarekvandring vara... Tänk om årsbokens norm hade varit detta? Att ständigt upprepa sitt klassiska femtiotal? Men vare sig en förening eller årsbok kan ju stå still i nått nirvanaliknande tillstånd, där för de flesta ord som: nostalgi, orördhet och för att nämna Tore Abrehamssons ord..’Tidlöshet och Trygghet’ blir till ett féspö som kan svingas över fjällkedjan och få oss att bli rofyllda och meditativa..

Så visst är det underbart och just tryggt att veta att sådana artiklar som just Sven Sundius alltid kommer finnas med. Det är ju kanske lite därför man vill ha fjällboken varje gång den nu kommer ut. Och det är ju därför den ju aldrig liknar någon annan årsbok mer än att den ibland kanske kan likna sina tidigare utgåvor..

Nåväl.. Nån gång skulle jag dock önska mig ‘mer geologi’ i form av ‘mer vetenskap‘. Ett sådant sällsynt exempel var en artikel som jag tycker är en av de bästa jag läst i årsboken fanns år. 1994 - 1995 ‘ i ‘Bilder av Sarek’ författad av en otroligt kunnig geolog vid namn Olaf Svenningsen, inte bara att den innehöll en otroligt bra substans i sitt ämne, utan den var så pedagogisk och charmigt skriven dessutom. Den hette: När Sarektjåkko låg under vatten’

Den var så späckad med substans och fakta att man bara ville klättra up på Spikakammen och riktigt känna de där ‘evaporiterna’ i händerna. Nåväl..

Den fick mig att tänka på det jag saknar i Årsboken ibland, berättande fakta, kunskap och klassisk svensk folkbildning. Jag skulle önska mig att något år i framtiden att årsboken kunde göra ett specialnummer om just fjällen. Alltså, om fjällen som dom berg dom är.. Jag tror ämnesområdet skulle vara geologi då...

Men visst är den emotsedd vår årsbok och alltid lika omtyckt!


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...