Kallaktjåkkå

(Akka blir såhär lite halvvägs upp på Kallaktjåkko som ett skimrande sagoslott. Möjligen uppvisar fjället ifrån detta håll och höjd sin vackraste sida mot vandraren. Juli 2010)

Kallaktjåkkå

När man går på Kassalako i norra Sarek  så undrar man vad för slags fjäll egentligen Kallaktjåkkå är, som man  ser norrut. Kallaktjåkkå verkar vara ett fjäll man egentligen bara ser på håll långt bort i horisonten. Få personer verkar besöka fjället sommartid, om ens någon nu gör det. Kallaktjåkkå betraktas nog som ett ‘tråkfjäll’ av konnässörerna.

Anledningen till att jag besökte det nu i Juli, var att jag blev intresserad av ‘den där hyllan’ som går längs med sydsidan av fjället, och tyckte på nått vis att den måste ses och vandras på. Läget mellan Sarek och Kebnekaisefjällen måste ju dessutom borga för en enorm utsikt åt alla möjliga håll. Jag fick för mig att det skulle vara lättgånget, lite platt rentav, och ha vackra och vilsamma tältplatser i överflöd. 

Tältplatser med vida utsikter.

(En av många perfekta tältplatser Juli 2010)

Fjorton dagar tidigare hade jag traskat och tråcklat mig igenom den besvärliga Norska Nordkallotleden med sina minst sagt lite egendomliga leddragningar,

Enorma blockhav och de mest besynnerliga rangliga broar som hängde och dinglade i det blå. Finns det någonting som är så påfrestande som dessa norska osäkra broar ,som man knappt vet om de håller för en själv?. Några bräder som knappt bär en lös vajer att hålla sig i. Det påminner om någon slags Hollywoodfilm, som man ovilligt hamnat i och som man ibland ser där ofta någon störtar ner i någon brusande jokk på slutet.

Vill man ha det ska man vandra där!
Efter ha vilat upp mig på Ritsem igen i två dagar och bunkrat upp mer mat, var det alltså dags för en nu mer lättare och vilsammare vandring i en vecka. Ett slags soft och mjukt strosande i behaglig takt.  Vandringen hittills har ju direkt inte bjudit på något vidare väder. Det är synnerligen påfrestande att gå själv och ensam lida i blötsnö, regn och dimma och i kall och blåsig luft..
Det pratas ofta om strapatser här bland folk, och då kommer ju alltid Sarek på tapeten som någon 'rikslikare av plågor'. För folk som vill ha något mer ovanligt och lagom besvärligt och kanske rentav om ‘än mer jobbigt‘, tycker jag dom kunde testa denna sträcka runt i Norge: Huke/Gautelis/Skåddåive/Sitas/Pauro/Röysvtn/Vaisa‘. Får ni inte ont i knäna efter det så..

Tillbaks till Kallaktjåkkå då.. 

(Sarek ifrån Kallaktjåkkå Juli 2010)

Ja, Sjöfallsdalen är ju en vidunderlig och enormt mäktig skapelse. Det märker man när man går uppe på Kallaktjåkkå. Det är en enorm vidd här i landskapet. Man ser i ett stycke hela Sarek, Norge med Blåmanisen, Atlanten och norska fjäll i mängder, och åt norr ser man hela Kebnekaisefjällen. Rundsynen är helt enorm. nästan ofattbar.

Som geologisk skapelse blir man helt hänförd av den här jättedalen och är man inte från början geologiskt intresserad blir man det här. Dalen är som en jättelik vid sänka som leder blicken in mot Norge. Sjöfallsdalen är i botten blottat urberg och fjällmassiven ligger liksom runtomkring den som stora brödbullar på en plåt..Vid förra sekelskiftet måste detta ha varit något enormt märkvärdigt att ta sig hit. Kallaktjåkkå var ju då något som verkligen gjorde skäl för orördhet, ödemark.  Det gav ordet ‘storslagenhet’ ett ansikte. I jämförelse med sin granne Akka, är ju Kallaktjåkkå tvåhundra meter lägre (1810 meter) och betydligt modestare och blygare i sin framtoning.

Men Kallaktjåkkå har en bredd och monumentalitet som inget annat fjäll i landet har.  Dessutom syns fjället överallt i trakten, även när man är inne i Norge. Men man måste veta vad det ligger. Annars blir det ju bara Akka man identifierar. När man är på Kallaktjåkko är det ju bara som om man är på en rund klump inuti dimma. Det är ju inte som att vara på någon topp i Sarek där man känner att man bestiger nått.Men när man väl kommit upp på över tusenmetersnivån så känner man att man är otroligt högt uppe.

(Rena Provence nästan..)

Det här fjället innehåller dock mer än hela nio glaciärer, en massa spetsiga småtoppar som man inte ser förrän man kommit upp en bit till topparna. Fjället är uppdelat som i olika plattformar med terrasser som gör det lätt att bestiga om än lite långtråkigt och enahanda.Men inte vidare brant alls är det, utan nästan som om man kunde cykla upp. En lång uppförsbacke i behaglig lutning.När man går på den här hyllan, (nordsidan som vetter mot Teusajaure är lite brantare) så upptäcker man en mängd gamla stigar. Många av dessa stigar är verkligen väl använda. Svarta och vältrampade och ibland rentav tydliga av ålder. Stigarna leder ofta fram till gamla rastplatser, gamla kåtahärdar med svartjordslager. Innan Akkajaure skapades måste det här varit en naturlig färdväg åt väster precis som alla de gamla sjöarna som försvann (det var sex styckna) och som man färdades på i båt, och då måste även denna hylla som ju leder in mot norska Tysfjorden varit något man inte bara gick på utan även åkte på med renar, snabbt och enkelt. En av de mer märkligare platserna man förr eller senare leds fram till, är en gigantisk samling med tre enorma flyttblock som ligger tillsammans och liksom bildar en sluten värld för sig. De tre blocken är större än normala trevånings hus och lutar mot varandra. Tre trånga öppningar kan man ta sig igenom och innanför ser man upp mot himmelen som i ett slutet takfönster. Utanför i rät linje ligger flera så kallade ‘vilande hönor‘, Alltså stora block uppallade på mindre stenar. Under dessa är det fullt av renhorn och kulturlager i svart jord med mögel och mossa.

Man går även förbi en del nu förfallna och öde renvaktarstugor byggda på trettiotalet i grått silvrigt trä. Det känns lite märkligt och vemodigt att stugorna står tomma och förfallna. Murkna tidningar ifrån femtio och sextiotalet, visar gulnat upp äldre händelser. Madrasser, fotogenlampor och metallskrot. En tyst och övergiven värld. Dessutom högt upp.
Att vandra på Kallaktjåkkå är faktiskt magiskt. Man känner sig unik. Ödsligheten får en ny valör. Så få har gått här. Inte bara det att det ges en landskapsvy som jag aldrig sett i fjällen utan även det att fågellivet var så påtagligt livligt. Både havsörn och kungsörn. Järv och Rödräv. Rödbena och grönbena.I blomväg är väl inget att skriva om hem egentligen. Det finns dock en plats  som gjort att Kallaktjåkkå ändå hamnat på botanikernas önskelista över landets mera sällsynta växter och det är på nordsidan vettande mot Teusajaure, där finns en plats med vittringsgrus där jokken ifrån fjället Slätotjåkko rinner ner- Slätojåkkåtj- i Suorggejohka, där i gruset, växer en lokal variant av Fjällvallmon, här den sk. ‘Lappvallmon’ växer( ( Papaver hyperboreum) Den växer endast här och på en plats till i Abisko. Det är få förunnat att ha sett den. Den blommar dessutom när man inte direkt orkar gå i fjällen. Det är dom där dagarna under snösmältningen.

Men gigantiska fält av blomängar finns ändå med smörblommor, som kan smälta hjärtat på den mest trötte och förhärdade fjällvandrare finns det. Dessa platser är som gjorda för att sätta upp sitt lilla Aktotält på, och bara njuta oreserverat och utsikter och klarblå himmel. Där kan man sitta och koka sina Tortellini och sedan sova gott och mjukt.

(Sarektjåkkås nord och stortopp ovanför molnen)

(Kebnekaises toppdriva i moln.)

Att den där vandringsvänliga hyllan finns får man ju som så mycket annat i fjällen tacka geologin för. Just här där den bildats är det mer lättvittriga glimmerskiffrar och dom har nött ner mer än dom uppåtstickande knölarna i massivet som ju är utav amfibolit.

Under en sådan här mer vandring i maklig takt kan man mer kosta på sig små dagsutflykter lite hit och dit till stenar och formationer man oftast går förbi. Att vandra i fjällen är att lära sig se.Precis som Kassalako på andra sidan Akkajaure som denna hylla hör ihop med så är hela sluttningarna här beströdda med block av kvartsit, dom blir lite mer fyrkantiga och kubiska och ligger liksom slängda över slätten.

(Maukojaures sjövindlingar. Ett sällsamt fågeleldorado)
Att vandra är ändå inte att sträckgå, utan man får snirkla och göra omvägar än hit och än dit-. Och precis som på Kassalako så är det en massa flikiga småsjöar som inte riktigt vet hur dom ska breda ut sig och skapa omöjliga små vikar som är ibland svåra att avgöra vart dom slutar.. För rätt vad det är skyms ju sikten av en liten bergknalle och då ligger det alltid en ny liten pöl där, som hindrar en från att gå den väg man är inne på. Och att bara gå efter en karta det går ju inte. 
Ibland när man är inne i svårgångna landskap utvecklar man tillslut efter en tid, en metod- som är högst personlig- när man känt av landskapet, hur man ska gå. Hur, och vilken teknik som behövs. Ibland måste man liksom ligga före i tanken och just undvika vissa miljöer som man ändå vet kanske verkar genväg, men som blir till en senväg.Visst, svär man ve’ och förbannelse när man kommer fram till ett stopp. För det finns sånna stopp. Men, är vädret fint och solen lyser kan man ju kosta på sig ett gott skratt och rannsaka sin egen analytiska förmåga. För kom ihåg. - Det är du emot naturen!På så vis kan vi som vandrare uthärda de mest otroliga miljöer och klara av att lösa kraven på att korsa ett obeskrivligt blockhav, ett skrämmande vad eller en ofattbar björkdjungel.

(Jag och Rieppetjåkkå Juli 2010)

'Även där finns vildmarken'

”Dom måste satsa mer på turismen här uppe någon gång” Det är dags för det!. så säger den folkkäre och välbekante busschauffören Kjell i sin mikrofon när han kör i bussen 93 ifrån Gällivare upp till Ritsem till alla besökarna som sitter i bussen.

Han guidar på olika språk och man tror nånstans att turistbyrån sponsrar honom.

Just Ritsem har unika förutsättningar till att bli något. fortsätter han berätta för oss alla även för dom som inte vill lyssna.. ”Varför inte riva skiten som finns här och bygga ett nytt hotell. Det skulle ha en gourmetrestaurang, bättre än Saltoloukta. Det skulle bli modernare större och mer lättillgängligt.. Det måste till en nyare publik här.. Man kan inte satsa på bara fjällvandring. Dessutom finns det andra som inte kommer upp på fjället: Barnfamiljer i bil. Gamla med husbilar, Bussresor. med grupper.....” Tänk.. Stora panoramafönster mot Akka här..Mot Sarek.. Filmrum, barnhage, sovenirshopp’

 
Det räcker inte bara med er som fjällvandrar med ryggsäckar och torrmat.. Det måste till en ny publik.. Det finns andra som aldrig kommer upp till fjället.. Någon måste satsa på dom med. ”The mountains belong to everyone.. -Die Gebirge gehört zur allem”

Mikrofonen sprakar och piper allt medan Kjell guidar och skojar med alla i bussen.

Alla i bussen nickar och ler.

Efter en timmas eller var det två..(?) predikan om fjällvärldens framtid, är jag väldigt trött på sånna här utvecklingsåsikter märker jag, om fjällens framtider. Det känns så oerhört tröttsamt och genomtröskat alltihop om vad man ska kunna göra Ritsem till. Sådana här proselyter som predikar om fjällens framtid och kommer med lösningar...

Dock STF ser ingen framtid i Ritsem vad det verkar.

STF verkar av rädsla ha tagit sin hand ifrån det här hopplösa platsen numera och platsen verkar ha återgått till vad den kanske en gång var, och inte vill vara.En slags charmig antiplats.En utpost väldigt långt, långt borta vid vägs ände. Nu är den igen lämnad till husbilar, sommarboende lappar och tysktalande husbilsturister, som påpekar att allt är “ Wunderschön Huete’ Allt är faktiskt redan tycker jag ,väldigt fint där. Om det är ’wunderschön’ direkt vet jag inte.. Men den dag i Juli nu som jag steg av där var ju solig och fin.
Jag råkar tillhöra den fåtaliga grupp som nu gillar utrangerade husbilar, sönderrostade skotrar och sorterade sopor omvartannat och små glatt målade hus med skällande hundar. Jag vill inte ha någon ultramodern restaurang här eller nytt hotell..

Alla fjällvandrare som satt på bussen gick dock av nere vid bryggan för att ta båten över. Jag blir ensam kvar i bussen upp till Ritsem. Dom alltså som inte steg av vid helikopterplattan. Just helikopter verkar hur inne som helst idag.. Alla ska just idag till Sarek eller till Padjelanta och det snabbt.. Alla vill gå just där prompt!. Marknadsföringen av Sarek och fjällen där, har gett resultat vad det verkar. För de flesta existerar bara Sarek numera. Snabbt in dit och snabbt ut. Max, en vecka inte mer.Sarek verkar ha blivit till nått alldeles extra här, i individualismens tidsålder. Ingen fjällvandring utan Sarek vad det verkar. I bussen pratar alla om Sarek på olika språk. Sarek verkar nu idag än mer populärt och ska älskas sönder i från alla håll och kanter. Ska det vara fjällvandring ‘måste man ju till Sarek‘. Det måste nog alla förr eller senare. Och nu i sommar verkar väldigt många inse att man måste dit innan det blir för mycket turister, som turisten själv ofta ju klagar på. För hur lite folk nu än vet om området så måste det ju ändå omges av något som ger ett sken av vildmark. Och alla verkar tänka detta, denna sommar.

Redan i tågkupén ifrån Stockholm sitter två äldre gubbar och diskuterar just Sarek högt och tydligt utan någon direkt hänsyn till andra och pekar och låter alla höra att dom minst av alla kan något, med att peka på sin slitna fjällkarta. Orden liksom kommer av sig själv. “Piellorieppe, Snavvavagge, Södra Rapadalen. Sarvesvagge, Tielma“ Dit ska vi gå!! ..Pratet blir som ett tyst tjatter, ett “Fader Vår” för fjällen, en slags bön. Den ene gubben går ut i gången i vagnen- han verkar trött på sin väns fjällmalande, -den andre sitter kvar och upprepar namnen för sig själv mekaniskt, nästan debilt.. Tyst och högt om vartannat.. Båda har jättelika trästavar i björk med metallskoning på ungefär som gamla biskopskräklor. De beniga fingarna följer fjällkartans höjdkurvor upplysta av pannlampans kalla sken. Och ögonbrynen höjs. Som en tystlåten besvärjelse ser jag hur den ene farbrodern upprepar orden på fjällkartan om och om igen, trots att ingen lyssnar längre eller förstår innebörden i orden..: “Piellorieppe, Snavvavagge, Tielma”.. om och om igen... Antagligen gör han det för att kunna sova och drömma. Med tom blick fastnar fingret på nån obskyr topp. Efter någon snarkning vaknar gubben. med ett ryck.

- Tror du vi hinner upp på Axel Hambergs topp, Per?

- Vi måste ju ha en toppbestigning av Akka också... Det blir lite tajt om tid..svarar den andre gubben ifrån korridoren i skymningsljuset... Han verkar redan trött han med.

Någonstans tycker jag mig känna igen dessa söndervandrade och väderbitna fjällgubbs‘. En gång var dom ju inte gubbar ,utan jag tror jag mötte dom i Unna Räita i Kebnekaise som i en uppenbarelse ifrån en annan tidsålder, i en yngre version.. Kanske var det på sjuttiotalet...

Jag sitter i timtal och både ser och hör på detta “upprepande och peppande fjälljoller” i tågkupén, innan det är dags att slafa.. Kanske är det charmen med att vandra ensam att man kan tjuvlyssna på andras prat utan att behöva lägga sig i.

--Du kanske.. Ska du till Sarek du med?

 
Jag tror inte jag gav något utförligt svar till honom, fjällgubben. Han verkade orolig och ville nog att jag skulle vandra där i Sarek jag med och tycka något om deras fjällvandring.Jag vill helst behålla vart jag går för mig själv numera.. Så tyst och med öronproppar drömde jag om Sitasjaurefjällen.
Claes Grundsten, skriver dock i sin utförliga guidebok om ‘Vandra Kungsleden 1’ i förordet där på slutet om ‘Fjällvärlden mellan Torne Träsk och Stora Sjöfallet’ kortfattat bara om fjället Kallaktjåkkå.. Han slutar det hela med orden: ‘Men även där finns vildmarken...---“

"Även där finns vildmarken....”? --Dom orden tog jag till mig i våras.

Jag har inte direkt ägnat orden ..“även där finns”.. någon vidare tanke, tänker jag, när jag sitter och hör på denne Kjell bussen på morgonen, busschaffören alltså, som mal och mal i timtal om Ritsems unika läge, om utsikten över Akka och om dom uteslutna ur fjällvärlden.och om sina hotelldrömmar. Dom andra alltså dom som aldrig kommer till fjälls.. Inte dom här söndervandrade gubbarna på tåget utan ‘ Dom andra’.
Dom som aldrig kommer till fjälls..

Alltså inte dom som har pengar och flyger helikopter till Stalo’ utan dom som inte kommer någon vart..

Jag möter en sådan figur när jag väl sitter på trappan på affären och slickar på en glass i solvärmen i Ritsem..

‘Tänk att få vandra sådär som du verkar göra.... “Men att vandra.. det skulle jag vilja göra.”.

’ Det skulle jag vilja göra jag med” skriker hennes ungar”.

Så säger den oerhört feta och svårt rörelsehindrade kvinnan till mig när hon stiger ur sin jättelika husbil.. Jag är så glad att den här vägen finns -fortsätter hon och går på kryckor, ...för den gör att min man och mina barn kan komma upp så här på kalfjället och se hur det ser ut.. 

Jag fortsätter slicka på min glass jag nyss köpt och ska snart börja min oerhört ansträngande treveckors vandring på Nordkalottleden. Men först en glass för att öka fettintaget.
“Tänk om dom kunde bygga nått här för oss andra” fortsätter hon och slår dramatiskt ut med händerna framför Akkas vy.. En stor och fin restaurang, kanske... något fint, något som visar fjällen för oss som inte kan gå..” Det borde ju finnas något för oss med” “ 

“Och vad är det för mening med att vara borta i tre veckor, som du säger?”“Alla kan ju inte vandra med ryggsäck på ryggen så där som du ska göra”.. fortsätter hon för sig själv.

Helt plötsligt känner jag mig oerhört skyldig till att jag inte vill att någon ny restaurang och fjällhotell ska byggas i Ritsem... Helt plötsligt, känner jag mig samtidigt skuldbelagd över att jag har den oerhörda friheten av att vandra själv dit jag vill.

Tanten i affären i Ritsem vill att Sitasvägen någon gång i framtiden ska byggas ut till Norge, för tänk hur mycket norrmän då som skulle kunna komma hit och handla.. En fåfäng dröm.

Ja tänk och dröm om det tänker jag...

Även i detta misshandlade landskap vid Sitasjaure finns åsikter och drömmar.
Helt plötsligt i glassätandet pekar jag på den stora Kungsörnen som seglar i den blå himmelen för kvinnan i husbilen på parkeringen i Ritsem.

“Titta! En örn säger jag””

Jag har aldrig sett en örn ,svarar kvinnan, mer än på teve”

Tänk vad fint.. Tänk om fler kunde få se den i verkligheten..

('Sälka och Jag'  Juli 2010)