Jag började vandra i Sarek 1971. Det här inlägget är en återblick. Viktigast för mig var att vi fick den första topografiska kartan i december 1969. Innan dess fanns Generalstabskartan från slutet av 1800-talet som inte var tillräckligt detaljerad eller tillförlitlig för planering av turer. 1922 gav Axel Hamberg ut sin Sarekkarta som bilaga till hans bok SAREKFJÄLLEN VÄGLEDNING FÖR FÄRDER I HÖGFJÄLLEN MELLAN LULE ÄLVS KÄLLARMAR. Kartan är speciell och erbjuder än idag ett unikt perspektiv på Sareks storformer men för mig då, som aldrig hade gått i Sarek, var det inget jag vågade utgå från. Men så kom då den topografiska kartan 1969. Ni hittar dessa i järnvägsmuseet samlingar - Väghistoriska samlingen, skannat material, Topografiska Kartan samlingsportalen.se.

Här gick jag:

De olika turerna har olika färger: 1971 – grå. 1972 – svart. 1973 – röd. 1974 – orange. 1975 – gul. 1976 – grön. 1977 – blå. 1978 – lila. Ni kan förstora kartan maximalt genom att välja ”öppna bild i ny flik”.

Vägval i Rapadalen

1971 startade vi i Saltoloukta och gick den klassiska vägen genom Rapadalen. En sak som jag tog med mig var – aldrig mer kommer jag att gå nere i Rapavuobme. Vuobme betyder ju skog på samiska. Amma Grufvisar berättar för Axel Hamberg att gränsen för denna skog bör dras vid ”Vassjabäcken”. Ovanför skogen finns Rapaselet där man kan följa Ráhpaädnos strandkant. En underbar och lättgången sträcka. Men sen. I fotot ser ni slutet på Rapaselet och där skogen börjar.

Svante Lundgren beskriver det så här:

”Man kan undra varför Rapadalen inte heter Rapavagge på ordentlig lapska. Sannolikt är det björkskogens fel. För dess skull glömde lapparna, då de fordomdags flyttade igenom här, att det var en vagge stigen följde. De var ständigt invärvda i ett grönt trassel, och de fick ständigt röja för att hindra stigens lilla slingrande spricka i vegetationen att klämmas samman av det allerstädes uppträngande björkslyet.”

Så 1972 valde vi en annan väg. Vi vek av från stigen och följde jokken som går upp till renvaktarstugan. Nuförtiden kallas den ”den höga vägen”. Därifrån följde vi platån med vidunderlig utsikt över Rapadalen fram till Gierdogiesjtjåhkkås sydvästra sluttning. Vi skråar och möts av denna syn:

Den fortsatta vägen går över en snöfläck. Här ett foto från 1974 med länk till Min Karta:

Det här har blivit min ”höga väg” genom Rapadalen sedan dess både från öster och väster.

Om vädret i Sarek och om att gå för långt

För alla turer utom 1977 var utgångspunkten att jag skulle gå i tio dagar. Men det blev alltid bara åtta. I mina planer fanns– vad gör jag om det blir dåligt väder? Kommer jag att ”hinna fram”? Hinna fram till vad? Jag har aldrig varit tvungen att passa någon bestämd tid för att komma hem. Bussen eller senare bilen fanns ju där. Som ni kanske ser i kartan avslutades alla turer i Kvikkjokk förutom 1977 då vi hade två bilar, en i Vietas och en i Ritsem. En ledtråd till varför det blev som det blev finns i hur långt jag gick. De första fem åren gick jag ungefär 15 km per dag med stor variation. Det längsta jag gick var 26 km från Dielmaholmen till Skierffe 1972. Förklaringen till varför det blev som det blev var att jag var rädd eller om ni så vill ängslades över vad som kunde hända. Som om detta att jag låg före i ”tidtabellen” gav mig känslan att vara på den säkra sidan. Men vädret? Tja det var som det brukar vara i Sarek, omväxlande om jag så får säga. Men inte var det något hinder, det var bara att anpassa sig. Jag har alltid haft bra utrustning och planeringen har varit extremt noggrann. Men… Så hände det som jag hade fasat mig för. 1975 råkade vi ut för ett riktigt oväder som nästan slet sönder tältet. Jag har bloggat om den turen som ni kan läsa om här om ni är intresserade. Där skriver jag att det tog många år för mig att komma över min ängslan. Så var det men det hände något annat också. Jag tänkte om. Varför går jag i Sarek? Varför är jag inte i Sarek när jag är där? För att gå tillräckligt långt? I Sarek finns det ett annat budskap alldeles precis framför fötterna. Skifta blicken från dit du ska till där du är. Nästan varje ögonblick är fyllt av mening bara du stannar upp. Som första gången jag gick och träffade på den här lilla vännen.

Vi hade tältat en bit nedanför Snávvájávrre och jag strosade omkring på egen hand när jag träffade på honom. Fullständigt orädd som fjällpiparen är. Men sedan tog brådskan och blindheten över som vanligt, det gällde ju nu att ta sig fram till Nammásj i tid för att passa båten till Aktse

Vändpunkten 1976

1976 blev annorlunda. Vi tog sjöflyg till Sjiddojávrre och landande precis utanför parkgränsen under Tjålle. Sedan gick vi vidare genom Basstavágge och tältade här:

Sedan tog vi en tur upp på Nilas Kam:

Vi gick långsamt, 7 till 8 km per dag och stannade där vi tyckte det var fint. Ingen stress, bara vara. Planen var att ta roddleden över Rapajåkkå. Så här såg kartan ut.

Roddleden hade vi använt oss av året innan:

Nu var planen att klättra upp på Bielloriehppe Stuollo. Vi tog på oss två dagar innan vi började klättringen. Jag hade varit där uppe 1973 så jag visste vad vi hade att vänta oss. Det hade inte de två färdkamraterna gjort. Klättringen är något av det mest fantastiska man kan göra. På väg upp:

Sen kommer chocken. Man har klättrat och klättrat och undrar om man någonsin kommer upp. En hävning till och plötsligt öppnar sig en formlig avgrund 1000 meter nedanför:

Rapaselet i all sin härlighet. Maken till utsiktspunkt får man nog leta efter tror jag. Den slår i alla fall Stortoppen enligt min mening. Sedan gick vi till Kvikkjokk. Vändpunkten var att nu ägnade vi 10 dagar åt färden utan att gå långt ”för säkerhets skull”. Jag kanske äntligen hade lärt mig något av hur jag ska hantera Sarek, inte minst känslomässigt.

Tre veckor i Sarek

Så kom då 1977 med planering för en helt annan tur. Som vanligt var topografiska kartan utgångspunkten. Kartan från 1969 skiljer sig från den vi har idag. Det gäller speciellt två platser. På den tiden gick det reguljär båttrafik mellan Vietas och Sjöfallsbryggan. Därifrån gick stigen upp mot södra sluttningen av Alep Gierkav och fortsatte ner till Rissajåkkå (namnet finns inte längre kvar i Min Karta).

Den här vägen var slutet på den Kungsled som Louis Améen stakade ut på uppdrag av Svenska Turistföreningen. Läs hans berättelse i STF:s årsskrift 1900.

Den andra platsen låg här:

En roddled vid Nienndo. Det stora målet var att gå upp på Stortoppen. Det innebar att vi skulle gå över Mihkajiegŋa. Då bör man vara minst tre personer i replag med broddar. Vi satsade på fyra personer där Erik och jag skulle gå själva de första tio dagarna och Lena och Lauritz skulle ansluta i Vietas. De skulle också ha med sig påfyllning av proviant.

I väntan på båten till Sjöfallsbryggan.

Längs stigen finns dessa enorma stenblock.

Här är jag på väg ner mot Rissajåkkå.

Det hade regnat under ganska lång tid så det var högvatten. Här vadar Erik Rissajåkken.

Roddleden.

Kalvmärkningsudden vid Nienndo på andra sidan.

Vi gick vidare till Bielavallda. Tanken var att använda roddleden över Ráhpajåhkå men det visade sig att båda båtarna låg på andra sidan. Då tänkte vi gå till Skárjá men vi tog oss inte över Bielajåhkå. Något sådant har jag aldrig varit med om men det hade regnat nästan oupphörligt i veckor. Så vi levde vårt liv i regnställ och det saktade vårt lopp och vi blev i än högre grad ett med Sarek. Vi träffade inte på några människor förrän vi stötte ihop med Henrik Nilsson Kuhmunen vid Vuojnesuobbala. Med honom fanns en av hans söner och en trevlig lapphund. De frågade oss om vi hade sett några renar och det hade vi.

Henrik sa – dä ä mycke vatten i bäckarna i år va. Sen fick de syn på några renar och rusade över vattnet mot Vuojnesskájdde med en hiskelig fart.

Nu var det dags att samlas alla fyra för att gå mot Stortoppen. Vädret hade vänt totalt, nu var det vackert och plötslig vimlade det av folk i Sarek. Vi fortsatte och här är vi på väg över Mihkajiegŋa.

Klättring nära toppen.

På Stortoppen med Nordtoppen och Guhkesvágge i bakgrunden.

Via Ruohtesvágge gick vi till Änonjálmme och åkte båten över till Ritsem.

Bergtagen

Efter denna perfekta långa tur borde jag väl kunna betraktas som en någorlunda erfaren Sarekvandrare. Men då hade jag inte räknat med den dragningskraft som hade utvecklats – jag hade blivit bergtagen. 1978 hade jag inte tänkt gå i Sarek och hade då inte heller planerat något. Men i mitten på augusti kom det över mig – jag bara måste dit igen. Så jag och min syster flög till Stáloloukta för att gå genom övre Njoatsosvágge till Tjoultavágge över Vállevárre ner till Kvikkjokk. Vädret så här pass sent kan den annalkande vintern göra sig påmind. Så blev det också. Vi tältade strax innan Njoatsosvágges passhöjd och när vi öppnade tältduken på morgonen presenterade sig Vássjábákte.

Vi hade ganska hård vind i ryggen och vi frös. Inte förrän vi kom ner i Tjoultavágge blev det ”sommar”. Som jag skrev hade jag inte planerat turen ordentligt, vi borde ha haft varmare kläder exempelvis bra underställ. Men det blev ändå en minnesvärd tur med belöningar i Tjoultavágges hjortronland.

Choklad och cognac

Den viktigaste lärdomen…. Se till att inte drabbas av nedkylning och blodsockerfall. Hur det gick för mig 1972 har jag beskrivit här. 1973 borde jag ha vetat bättre. Vi gick då från Njoatsosstugan som inte finns längre men den låg här:

Sedan gick vi över Luohttoláko, gick upp på Noajdde och ner till Noajdevallda. Väl därnere låg jag plötsligt på rygg och tittade upp mot himlen. Jag hade svimmat helt utan förvarning. Allt berodde på att vi hade gått långt utan att fylla på med kolhydrater. Så se till att stanna upp med jämna mellanrum, dricka kaffe med torkat renkött, ta en chokladkaka och en kapsyl cognac.

En tältplats i Sarek

När man går upp från Rapaselet kommer man till renvaktarstugan. Här finns det plats för ett tält – ett lite suddigt foto från 1974:

Alldeles intill finns den namnlösa jokken med öppningen mot hela selet.

Man ska väl inte rangordna tältplatser, varje plats är unik, men skulle jag tvingas välja blir det denna plats som för mig innefattar så mycket av Sarek och där man vederkvicks.