Bloggar > BeesBlog > Sarek 1975 - en livsvandring

BeesBlog

Sarek

Sarek 1975 - en livsvandring

Det här var min femte vandring i Sarek och Lenas andra. Vi hade redan gått vägen från Kvikkjokk genom skogen och valde därför att flyga till Aktse. På den tiden var det sjöflyg som gällde.

Första dagen gick vi upp ovanför Aktse och tältade. Denna plats är lite märklig – det finns inget vatten.


Nästa dag gick vi långt. Över ”snöpasset” nedanför Gierdogiestjåhkkå.


Genom passet mellan Niether och Suorkitjåhkkå där Bielloriehppe visar sig på avstånd.

Denna högslätt ovanför Rapadalen borde ha ett eget namn. Den mynnar i denna öppning mot andlösheten.

Vårt mål var renvaktarstugan. Längst ned på den lilla ängen finns det plats för ett enda tält. Där finns allt. Plats för en eld.

Och... (detta är en stereobild för er som kan skela med ögonen)

Dag tre vandrade vi i Rapaselet med målet att runda Låddebákte.

Jag hade tidigare gått under Låddebákte från Dielmavadet och det hade varit en ganska lätt vandring. Den här gången gick vi lite för högt upp och hamnade i förrädisk terräng med stora stengropar med nästan ogenomträngligt björkris.

När vi försökte ta oss längre ned kom vi istället in i manshögt vide där jag blev ”korsfäst” med ryggsäck och allt. Till slut hittade vi en plats att tälta på. Min eventuella trovärdighet som ”Sarekkännare” hade dock fått sig en ordentlig törn.

Morgonen därpå inleddes med en pliktskyldig grötfrukost.

Sedan fortsatte vi. När vi hade rundat Låddebákte lättade allt.

Örtängar med manshöga midsommarblomster.

Och med Bielloriehppe.

På kvällen innan hade en älgko passerat nedanför vår tältplats. Vi hörde mer än såg henne. Nu när vi gick uppåt dalen stötte vi på henne igen, med sin kalv.

Kalven kom alldeles nära oss med mamman bakom och hon reste inte ens ragg. Vi fortsatte upp efter övre Rapadalen. Kvällen hade kommit när vi satte oss ned och tittade ut över Ráhpajåhkå. Där kom älgkon med sin lilla kalv för att vada över älven.

Men det gick inte alls så bra. Kon vadade över men kalven fick inget fäste i den branta älvkanten utan spolades nedåt. Kon följde kalven och försökte få den att kämpa sig upp. Det pågick så länge, så länge och kalven försvann flera gånger under vattnet. Vi satt och grät.

Under över alla under – kalven kämpar sig upp, skakar av sig som om inget har hänt och de fortsätter vidare. Vi är alldeles tagna och lyckliga över att allt har gått så bra och slår upp vårt tält strax under Bielavárásj.

På den tiden fanns en roddled över Ráhpajåhkå. Att använda sig av en roddled innefattar tre överfarter. Över och hämta den andra båten, tillbaka med båda båtarna och över med en båt. När vi kommer ner till älven ser vi:

På andra sidan finns parkvakten som gör sig redo för överfarten. Vi väntar förstås på honom och får en pratstund på köpet. Han har med sig en stor kamerautrustning och berättar att han har varit ute för att filma djur. När vi berättar om vår uppskakande händelse kvällen förut säger han att ha inte har sett en enda älg.

Denna roddled ska egentligen ha en vajer spänd över älven. Någon sådan finns inte kvar. Båtarna ska förstås ha åror – några sådana finns inte heller. Det finns en bräda och jag hänger mig längst fram i fören och ”dubbelpaddlar” oss över till andra sidan.

Västra sidan av övre Rapadalen är paradisisk. Vi vadar:

Och efter Sarvesjåhkå slår vi läger. Nästa dag går vi upp efter Gaskasvágge. Vi går nere i jokken efter tröskeln. Där finns märkliga och trånga passager med geologiska lagringar som jag stryker med handen.

Vi kommer upp på slätten under Gaskastjåhkkå och slår läger. Öster och väster om Gaskastjåhkkå ligger Lullihavágge och Gaskasvágge. Som kilar in mot slätten. Kvällen är klar och lugn och jag är precis på väg att somna till ljudet av Skájdejågåsj som ger ro. Så försvinner ljudet av jokken helt. I nästa ögonblick hörs det som om jag ligger mitt i jokken. Vårt Tarfalatält exploderar på något konstigt sätt. Det är yttertältet som är på väg att lyfta. Jag går ut ur tältet och kan inte stå upprätt för vinden. Hittar stenar som jag försöker förankra tältpinnarna med men ser att tältduken går sönder. Jag ropar åt Lena att vi måste riva tältet och att hon måste kasta sig över tältet när jag tar bort tältpinnarna. Det regnar inte så det går bra att ta hand om det kollapsade tältet. Vi packar ryggsäckar och börjar gå ned mot Gådokjåhkå. Vi skrämmer upp småfåglar som har tagit skydd i riset. De försvinner i vinden.

Så kommer vi fram till Gådokjåhkå. Jag tänker bara på en enda sak -  att komma över jåkken. Av någon anledning tror jag att vi ska få lä på andra sidan. Vi tar av oss och börjar som vanligt vada barfota. Tårna är känsliga! Lena går efter mig och jag håller henne i handen. En meter från andra stranden känner jag att jag lyfter från botten. Jag svävar i vattnet. En bild kommer för mig – den här jokken har tagit flest liv i Sarek. Vi är nära Bårddejiegna och det finns ett ”muller” i jokken. Jag vet att stenar har slagit av ben. Så då vänder vi och går tillbaka. Och slår upp vårt tält. Och somnar.

Dagen därpå går vi över Bårddejiegna och ser lämningar av hagel stora som pingpongbollar. Hur stora var de på natten och varför slog de inte sönder vårt tält?

Sedan gick vi förstås ned till Kvikkjokk i strålande väder. Vi gick direkt ned. Men det tog många år för mig att komma över min ängslan. Varje kväll i tältet lyssnade jag efter tystnaden – inte vinden. Tystnaden som föregick stormen eller orkanen. Jag är och var nog inte odödlig trots allt.

 

Inlagt 2017-01-03 17:11 | Läst 6583 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2017-01-03 17:37   OBD
Intressant och litet "nostalgisk" berättelse med många fina bilder.
Tack ska du ha!
 
Svar 2017-01-03 17:52   Bandersson
Tack Bertil. Lite nostalgiskt kanske det är. Tänker du på sjöflyg? För min egen del betydde denna vandring mycket för mig, att inse min ”litenhet” om du så vill. Eller hellre att den gav mig en knäpp på näsan att jag måste sköta mig om jag ska vandra i Sarek. Det bär jag med mig idag på min ”livsvandring”. I den meningen är det inte alls nostalgiskt. Sarek finns nu.
 
Svar 2017-01-03 22:48   OBD
nej, jag tänkte inte i första hand på sjöflyget, utan på det som Bengt Noläng nämnde, nämligen utrustning och klädsel. Det framkallade nostalgiska minnen.
 
2017-01-03 20:33   Örnsätrarn
Härligt att få läsa om er vandring och era upplevelser även om det var länge sedan. Mina egna tidiga turer i Sarek har gett mig oförglömliga upplevelser och de har stannat kvar i minnet mycket bättre än annat jag varit med om.

Det är roligt att få se er tidstypiska utrustning. En blå Fjällrävensäck och en lite nyare grön gyro, Tarfalatältet, stövlar att gå i, vandringsbyxor var jeans, stickad tröja och grön Fjällrävenjacka, spritkök och T-rödflaska.
Hade ni förresten två tält? Ett grönt Tarfata och ett blått?

Ni tog delvis en ovanlig väg som absolut inte var den lättaste. Hur kom ni fram till att välja den?

Bilderna är skarpa och motiven bra men jag tycker att de är lite väl mörka på min dator. Är originalen dia eller negativ film? Är det Kodakfilm? Hur gjorde du för att få stereobilder?
 
Svar 2017-01-04 10:56   Bandersson
Nej vi hade bara ett tält, det gröna Tarfala. Det har smugit sig in en bild från 1974 (grötfrukosten) vilket jag inte uppmärksammade förrän du påpekade det.
Ett skäl att välja vägen under Låddebákte var att vi trodde att det var störst chans att träffa på björn just där. Vi hade pratat med Edvin Nilsson i Jokkmokk och det var han som tipsade oss. Någon björn såg vi ju dock inte.
Bilderna är dia i original och Kodak. Stereobilderna är tagna med en gammal klassiker - Edixa Stereo. Här kan du se hur den såg ut http://www.stereoskopie.com/Stereokameras/Stereokameras_nach_1945/Edixa_Stereo_IIIA/body_edixa_stereo_iiia.html
 
Svar 2017-01-06 01:26   Örnsätrarn
Tack för svaren. Det kan inte vara så lätt att få se en björn över huvudtaget i den terrängen så tät som den är. Det är förmodligen bättre att sitta still på en höjd och spana. Det har jag gjort men ändå inte sett någon. Bara spillning.
Angående filmfabrikat så valde jag själv att använda Agfas CT18 för naturfotografering under 70- och 80-talen då jag tyckte att gröna nyanser i blad och växter återgavs mycket bättre i den än i Kodaks. Den senare ger en mer murrig och dov grön ton utan större nyanser. Det var därför jag frågade om filmtypen.
Intressant med stereokamera. Jag visste inte ens om att det fanns sådana på den tiden. I jobbet tittade jag på stereobilder i stereoskop på 70-80-talet. Men då var bilderna datorritade. Vi visade även stereopar med diaprojektorer och tittade på 3d-bilder med polariserade glasögon som man nu kan göra på bio. Stereokamera kanske hade varit något för Prof. Hamberg i hans fotogrammetriska mätningar om han haft möjligheten.
Du frågade Hans om första bilden. Jag ger här några av mina synpunkter. Först när jag såg den kunde jag inte se vad det var. Min första reaktion var att det såg ut som abstrakt konst eller en undervattensbild av koraller eller liknande. Det var först när jag förstorade den som jag såg att det var rengärden. Jag har svårt att lokalisera dem. Är det dem mellan Tjoallda och Lulep Várddo? De olika gröna nyanserna ser onaturliga ut för mig (Kodak).
 
Svar 2017-01-06 10:55   Bandersson
Självklart ser man inte eller stöter på någon björn om man klampar på bland stenar och ris i tät terräng. Vår tanke var att slå läger under Låddebákte och eventuellt ”få besök”. Den taktiken fungerade bra när det gällde älgkon med kalv men inte för björn.

Jag använde också en hel del Agfa men dessa dia hade inte alls samma beständighet som Kodachrome.

Stereokameran fick jag tag på från en fotofirma som hade gått i konkurs på 70-talet. Jag köpte två stycken och en Leica M3 med tre objektiv för en spottstyver. Bilderna visade jag med två projektorer på en silverduk. Framför projektorerna satte jag polarisationsfilter och vi tittade genom polariserade glasögon.

Den första bilden är extremt bearbetad i Lightroom och Photoshop. Som Hans skriver - ”Det är helt OK att bildbehandla. Det gör alla, och den "sanna bilden" finns inte. ;)”. Trevligt att du frågar om var rengärdet fanns eller finns. Jag har försökt att spåra var det kunde ha varit. Vi flög en lite ovanlig väg till Aktse. Alla andra gånger jag flög tog piloten vägen över Kabla och Tjaktjajaure men den här gången flög han över Ijvvárláhko och kom in västerifrån för landning (berodde nog på vindriktningen). När jag tittar på ortofoto hittar jag inte riktigt det jag letar efter men det finns två kandidater – vid Unna Jierttá eller vid Tjoallta och den som ändå passar bäst är den vid Tjoallta.
 
Svar 2017-01-07 22:12   Örnsätrarn
Jaha, det var alltså din bildbehandling i Photoshop som gjorde färgerna egenartade, inte Kodak-filmen. Nästan abstrakt konst som jag skrev. En bild att fundera över.
Platsen kan inte vara vid Unna Jierttá eftersom det knappast finns några björkar i närheten där, bara vide.
 
Svar 2017-01-08 11:03   Bandersson
Jag bearbetar alltid mina bilder först i Lightroom sedan i Photoshop. I Lightroom gör jag grundframkallningen och använder mig bland annat av verktyget ”klarhet”. Photoshop har bland annat ”oskarp mask”. Vitbalansen är förstås central och jag testar hur de ser ut på två olika skärmar och på iPad och iPhone. Bedömningen av bilderna görs alltid i förstoring och med maximal storlek. Ändå kan resultatet bli tokigt som du och Hans beskriver (för mörka bilder).

En bild som är lite speciell är den där Lena går genom passet mellan Niether och Suorkitjåhkkå. När vi gick där var snön röd som uppkommer till följd av riklig förekomst av alger. Jag försökte få fram denna färgskiftning - http://www.nrm.se/forskningochsamlingar/vaxter/kryptogambotanik/virtuellautstallningar/manadenskryptogam/alger/chlamydomonasnivalisrodsno.1309.html.
 
Svar 2017-01-09 01:15   Örnsätrarn
Du verkar göra betydligt mer avancerad bildbehandling än jag. Intressant med de röda algerna. Ser jag fenomenet någon gång ska jag försöka fota det. Nu vet jag ju att det inte bara behöver vara luftföroreningar som hamnat i snön och gett färgen.
 
Svar 2017-01-09 18:06   fowwe
Att få rätt intensitet (mörker/ljus) är svårt. Att använda olika skärmar för att kontrollera, så som du Björn skriver, brukar jag också göra. Även kontrasten kan skilja mellan olika skärmar fastän man sförsöker ställa in dem rätt. Jag tror att t ex Photoshop har ett verktyg för att ställa in skärmen, men jag har aldrig tagit mig uppför den backen. Det handlar också om hur mycket ljus man har i rummet när man jobbar, mm. Jag bildbehandlar med gratisprogrammet GIMP på en linuxdator, med det programmet finns för Windows också. Lika bra som Photoshop, skulle jag tro.
 
Svar 2017-01-09 18:53   Bandersson
Riktiga proffs (jag tillhör verkligen inte dem) kalibrerar mycket dyrbara skärmar. Men de gör det tror jag framförallt i förhållande till ett tryckt eller printat alster. Det blir särskilt viktigt om det ska bli en bok. Om jag minns rätt var Sven Hörnell mycket noga med sina böcker. Återigen från minnet hade han stora problem att få sitt praktverk ”mitt Lappland” att tryckas till rimlig kostnad och med god kvalitét. Första upplagan blev tryckt i Schweiz och andra och tredje i Italien – inga låglöneländer precis. Ändå tror jag inte att han blev riktigt nöjd.
Själv blir jag nog mer påverkad av någon slags stämning i det jag bloggar om. I den här bloggen finns det en bild som mer eller mindre medvetet präglade alla andra bilder. Det är bilden av älgkon och kalven på väg att gå över Ráhpajåhkå. Den är nästan som en svartvit bild men med ett rosa moln. Som en slags förebådelse om vad som skulle hända.
 
Svar 2017-01-10 13:01   Bandersson
En liten kommentar till min egen kommentar. Varför tänkte jag på Sven Hörnell när jag skrev? Jag tog fram ”mitt Lappland”. På sidan 11 finns en bild på ett rengärde i Tjårika. Jag vet att just denna bild gjorde stort intryck på mig när jag såg den för många år sedan. Ett konstverk. Apropå medvetet eller inte är jag övertygad om att det vara denna bild som fick mig att göra den första bilden i bloggen. Tyvärr hittar jag ingen länk som avbildar Sven Hörnells rengärde men det finns ett mycket fint reportage på NRK TV om honom - https://tv.nrk.no/serie/ut-i-naturen/fnor10000192/16-12-1992
 
2017-01-03 22:45   Nyingen
Häftig läsning och vilken tur ni gjorde!
 
Svar 2017-01-04 15:40   Bandersson
Tack. Trots alla vedermödor som beskrivs var det en upptäcktsfärd i många avseenden.
 
2017-01-04 21:28   fowwe
Vilken spännande tur! Och att lura ut unga damer i Sarek med försäkran om att man "kan allt" om nationalparken är en väl etablerad, manlig tradition, he he. Ibland slutar det med att vänskapen upphör, men så var det kanske inte för er.
Fotona är härliga, flera med lite gammaldags, fin fjällkänsla. Jag tycker som Bengt att några är lite för mörka. Det är helt OK att bildbehandla. Det gör alla, och den "sanna bilden" finns inte. ;)
Stereobilderna lyckas jag dock inte med, det hade varit kul. Jag får träna lite till. Och den gamla utrustningen, ja, den väcker minnen. Jag får nästan lust att dra fram grejerna igen...
 
Svar 2017-01-05 11:33   Bandersson
Jag kallade ju inlägget för en ”livsvandring” och det är förstås vågat att riskera att bli avslöjad (som självpåtagen expert). Å andra sidan behövde jag nog de ”korrigeringar” som Sarek bjöd och bjuder på. Och vi fortsatte att gå tillsammans.
Bildbehandling ja… vad säger du Hans om den första bilden?
 
Svar 2017-01-06 23:37   fowwe
Jo, den ju väldigt rolig. Jag fick titta på den ordentligt innan jag fick grepp om den och hur den blev som den blev. Jag anade nog bildbehandling där...
 
2017-01-10 13:56   sachsaren
Fantastisk bildkvalité!

Hur digitaliserar du dina bilder? Använder du en scannare (vilken i så fall?) eller ett specialobjektiv + digitalkamera?
 
Svar 2017-01-10 14:24   Bandersson
Jag har en enkel scanner Epson Perfection V600 Photo. Du hittar den här på Cyberphoto https://www.cyberphoto.se/info.php?article=epv600
Den medföljande programvaran EPSON scan duger bra. Efter scanningen bearbetar jag mycket. Så gamla dia som det är frågan om här är ganska smutsiga men det går att göra underverk med bilderna.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!