Isens välde växte för etthundra år sedan 

Det finns en artikel i Dagens Nyheter från 1923-09-23 som har rubriken ”Isens välde växer”. 

För att läsa artikeln behöver du vara prenumerant på DN. Adresserna är https://arkivet.dn.se/tidning/1923-09-23/11161-258/26?q=%22Isens%20v%C3%A4lde%20v%C3%A4xer%22 och https://arkivet.dn.se/tidning/1923-09-23/11161-258/31?q=%22Isens%20v%C3%A4lde%20v%C3%A4xer%22. Jag har fått tillåtelse av DN att publicera vinjettbilden. 

Här beskrivs en klimatförändring som är den motsatta till den vi har idag. Artikeln har underrubriken – Större jöklar och ökad nedisning i Lapplands och Jämtlands fjälltrakter under det senaste året. Vidare står att läsa: 

Att de senaste åren även i strängare mening kunna anses karaktäriserade av klimatförsämring framgår särskilt uppe i de områden av vårt land som ligga invid den skarpa klimatgräns som bestämmer utbredningen av den eviga snön. 

Var skulle också en klimatförsämring synas först och bäst kunna påvisas om inte här, där man har en, bildlikt talat, knivskarp gräns mellan två klimatområden, mera grundligt och avgörande skilda från varandra än några andra. Å ena sidan is och snö och död, å den andra möjligheter till ett, om också sparsamt organiskt liv. Det finns i själva verket ingen bättre naturlig mätare på klimatförskjutningar än glaciärerna. 

Beskrivningen grundar sig på flera observationer av fjällvandrare och inte minst på Axel Hamberg. 

Bland dem som redan lämnat förelöpande meddelande i ämnet märkes professor Axel Hamberg, vår främsta kännare på glaciärområdet. I fjälltrakterna norr om Kvickjock förblev, enligt hans iakttagelser, snömängden hela den gångna sommaren vida större än den vanligen brukar. 

Hände det något speciellt i början på 1920-talet när det gäller klimatet? SMHI har mätningar för Sverige som helhet från 1860 - Sveriges klimat | SMHI - där det ser ut så här: 

Här kan anas en liten ”dipp” i temperaturen vid denna period följt av en kraftig ökning som blir extrem fram till idag. Några motsvarande data från just fjällvärlden har jag inte hittat. 

Men det finns andra källor. På Bolin Centre for Climate Research - Svenska glaciärer | Bolin Centre Database (su.se) - kan ni få en uppfattning om vad som har hänt fram till idag. Exempelvis Mikkaglaciären från 1907 och 2012. 

Det finns ett stort tidshål mellan bilderna. Själv var jag uppe på Sarektjåhkkås Stortopp 1977 och tog den här bilden den 4:e augusti.

Axel Hamberg stod på samma ställe antingen 1895, 1899 eller 1900 i slutet på juli eller i början på augusti och tog den här bilden:

Foto Axel Hamberg. Panorama skapat av två foton från Alvin. 

Avsmältningen syns tydligt längst ned på glaciären. Så här såg tungan ut 1977. 

Till höger ser vi Máhtutjåhkkå. På Axel Hambergs foto från början av 1900-talet ser vi också Máhtutjåhkkå. Glaciären hade dragit sig tillbaka avsevärt på drygt 70 år.

Foto Axel Hamberg. Från Alvin. 

Så det hela har pågått länge och värre blir det. Isens välde slutade växa antagligen strax efter att artikeln skrevs för etthundra år sedan. Idag finns inte något sådant välde kvar. ”Det finns i själva verket ingen bättre naturlig mätare på klimatförskjutningar än glaciärerna”. 

Varför nedre Njoatsosvágge inte kom att ingå i Sareks nationalpark

I vår Njoatsovággeblogg skrev Hans Fowelin:

Gränsdragningarna av nationalpark och naturreservat är ganska komplicerade när det gäller Njoatsosvágge. De mellersta och övre delarna ligger helt och hållet i Sareks nationalpark. I höjd med berget Tjuollda och ner till Máderjåhkå är det bara östra/norra sidan som ligger i Sarek. Västra/södra sidan tillhör Kvikkjokk-Kabla fjällurskogs naturreservat, ner till området Änok. Och så finns det slutligen ett område som varken är nationalpark eller naturreservat, nämligen östsluttningen av Tjuollda precis söder om Goabrekbákte.

Här ser ni hur det ser ut idag. Inom den grön-röda markeringen finns Kvikkjokk-Kabla fjällurskogs naturreservat. Reservatet är alltså inte en del av nationalparken.

Gränsdragningen av Sareks nationalpark fastställdes 1910. Men varför drogs gränserna på detta sätt? Varför inkluderades inte hela Njoatsosvágge och för den delen också Tjuoldavágge?

Jag kommer att försöka besvara denna fråga utifrån två perspektiv som illustrerar de intressemotsättningar som fanns med utgångspunkt från historiska källor:

• Att bevara fjällvärlden orörd
• Att exploatera naturresurserna i fjällvärlden

I min framställning kommer det att saknas andra viktiga perspektiv, inte minst samernas och ortsbefolkningens. Jag hoppas att det jag skriver om ändå kan vara av intresse trots dessa brister.

Beslutet 1910 föregicks av viktiga betänkanden.

Exploatering – gruvdrift och dammar

1903 avgavs ett betänkande angående ”staten tillhöriga vattenfall”. Där fanns stora planer på uppdämningar. Av alla vattenfall som redovisades var det några som är speciellt intressanta när det gäller gränsdragningen av Sareks nationalpark. I kartorna här nedan är de tänkta dammarna utritade (med namnen som anges i betänkandet).

Öfre Melädnofallet och Nedre Melädnofallet.

Luobalkårtje:

Och Själmakårtje, Vallatsjkårtje, Ruonaskårtje, Ruotevarekårtje, Kamafallet och Njåmiltkårtje. 

På kartan här ovan är även Ruotevare (Ruovddevárre) markerat i rött. Det handlade om dammar som skulle ha förött Njoatsosvágge, Tjuoldavágge, Änok, Kvikkjokk, Tarradalen och Miellädno. Men inga sådan projekt realiserades så vad är det i så fall för mening att ge denna historiska återblick?

I anmärkningarna för dessa utbyggnadsplaner står att läsa:

I anledning af nådig remiss å framlidne öfversten C. O. Bergmans underdåniga ansökan att för tillämnad grufdrift vid Ruotevare-Vallatsj järnmalmberg få arrendera vissa i trakten befintliga, kronan tillhöriga vattenfall har kommittén den 22;4 1902 afgifvit särskilt underdånigt utlåtande, hvari ifrågavarande fall upptagits såsom för ändamålet lämpligt.

Detta gäller för alla dessa vattenfall förutom Njåmiltkårtje. För Njåmiltkårtje anförs istället magnesitförekomsterna i Tarradalen. För Melädnofallen anförs också silverfyndigheterna i ”Alkavare, Nilagrufvan och Silpavare”. Med andra ord, syftet med dämningarna var sekundärt. Primärt var gruvdriften vid "Ruotevare-Vallatsj järnmalmberg". Där fanns de ekonomiska intressena.

Vem var Carl Otto Bergman?

Carl Otto Bergman var riksdagsledamot och benämndes ”Norrbottenskungen”. Han inmutade järnmalmsfälten i Gällivare, det som vi idag känner som LKAB inklusive Ruovddevárre. Han dog 1901 och hans inmutningar togs så småningom över av LKAB. I Nordisk familjebok står att läsa:

Energiskt uppsökte och inmutade han andra malm- och mineralfyndigheter inom lappmarkerna; hans intressentskap i Routevare järnmalmsfält blev ödesdigert för hans enskilda förmögenhet.

Inmutningarna och planerna för vattenkraftsutbyggnaden fanns dock kvar 1903 som har redovisats här ovan.

Orörd fjällmiljö – Skydd för vårt lands natur

1907 kom ett betänkande ”rörande åtgärder till skydd för vårt lands natur och naturminnesmärken”. Där står att läsa:

Ändamålet med nationalparks afsättande bör af ofvan angifna skäl vara att söka bibehålla icke blott områdets naturliga beskaffenhet samt dess växt- och djurlif utan äfven dess naturskönhet, och detta genom att området lämnas i största möjliga mån åt sig själft.

Med områdes afsättande till nationalpark afses att för framtiden söka i största möjliga mån bevara dess naturliga beskaffenhet, dess växt- och djurlif samt naturskönhet; och vare till följd häraf, med nedan nämnda undantag inom parken förbjudet: att förstöra eller skada fast naturföremål eller ytbildning så ock att inmuta mineralfyndighet eller bortföra mineral

Här fanns också en viktig anmärkning:

I omedelbar fortsättning med det föreslagna området utbreder sig söderut det intressanta Sarjekmassivet, hvilket såsom alplandskap utmärker sig för en vida storslagnare natur än Sjöfallsområdet. I närliggande dalgångar finnes ett ovanligt rikt djur- och växtlif. Och slutligen är detta område genom docenten A. Hambergs och hans medarbetares mångåriga undersökningar, för hvilkas bearbetande lämnats frikostigt statsanslag, från naturvetenskaplig synpunkt säkerligen mera kändt än något annat område af motsvarande storlek inom Lappland. Med denna utmärkta utgångspunkt måste studiet af denna trakt, om naturen där lämnas att ostördt utveckla sig af sig själf, blifva särskildt lärorik. Från naturvetenskaplig synpunkt vore det alltså utan tvifvel önskligt, att äfven detta område, hvilket lika litet som Sjöfallsområdet i sitt nuvarande skick är af något ekonomiskt värde, kunde infogas i nationalparksområdet.

Med denna formulering skulle Sareks nationalpark alltså inte få inkräkta på exploateringsintressena vad gäller gruvbrytning eller vattenkraftsutbyggnad.

Gränsdragningen 1910

Uppdraget att föreslå gränsdragningen av Sareks nationalpark gick till Einar Lönnberg. Han var zoolog och intendent vid naturhistoriska riksmuseet och vice ordförande i Naturskyddsföreningen som bildades 1909. Lönnberg beskriver arbetet med gränsdragningen i Naturskyddsföreningens första årsskrift 1910. Här antyds vilken betydelse Axel Hamberg hade för Sareks nationalpark. Och gränsdragningen beskrivs:

Från Tarreluopal går gränsen mot öster och följer en liten bäck, som kommer från norra sidan af det fjäll, som åt öster begränsar sistnämnda plats, och fortsätter sedan utefter Låptåvakjaures vattendrag till midt för sänkan söder om Kåbrek, där den går mot öster, följer en bäck som utfaller i Niåtsosjokk. Gränsen följer sedan detta vattendrag utför dess lopp. Till dess att det mottager tillflödet Säkokjokk (Matirjokk). Därifrån uppför sistnämnda vattendrag, till dess att detta gör en tvärkrök mot norr. Där lämnar gränslinjen Säkokjokk och fortsätter rakt mot öster över Påreksjöarna 

Denna gränsdragningen gäller än idag för nedre Njoatsovágge (Sareks nationalpark utvidgades 1964 och inkluderade Pårekområdet).

Exploateringsintressena bestämde gränsdragningen av Sareks nationalpark

Med den gränsdragning av Sareks nationalpark det talas om här ovan – ”som inte är av något ekonomiskt intresse” – så berördes inte Ruovddevárre eller magnesiten i Tarradalen. Ej heller silvret i ”Nilagrufvan och Silpavare”. De lämnades utan det ökade skydd som en nationalpark skulle ge. Undantaget är silvret i Alkavare som ingår i nationalparken. Observera att Padjelantas nationalpark inte fanns då. Idag ingår inte de skuggade områdena i nationalparken, det är detta område som Naturvårdsverket föreslog 2008 som utvidgning av Sareks nationalpark men som inte längre är prioriterat.

Ett historiskt efterspel

Einar Lönnberg som ansvarade för gränsdragningen avgick som vice ordförande i Naturskyddsföreningen 1919. Skälet till avgången var en konflikt inom föreningen. Thor Högdahl som var sekreterare protesterade mot utbyggnaden av Stora Sjöfallet som återfinns i årstidskriften 1920:

Lönnberg ansåg att ensidigt ta ställning för naturskyddet skulle vara kontraproduktivt. För honom var det viktigt att också ta hänsyn till behovet av energiförsörjning efter krigets importrestriktioner.

Dagsläget – gruvbrytning i Ruovddevárre

Ruovddevárre har spelat en viktig roll i denna historiska återblick och gör så än idag. Det var denna tänkta gruva som var centrum för gruvbrytningen. Med den bakgrund jag har gett står det klart att hotet mot Njoatsovágge idag och imorgon är gruvbrytningen. Det senaste exemplet är Beowulf Minings prospekteringar som påbörjades 2006. Redan från början lanserades planerna som ”Routevare & Kallak” där Ruovddevárre var ”flaggskeppet”. 2013 övergav Beowulf planerna tills vidare och koncentrerade sig på Gállok. Men som skrivs i Beowulf Minings ”conceptual study”; “Ruoutevare and Kallak are among the largest known, undeveloped iron ore deposits in Sweden.” Så vad händer när malmen i Kiruna tar slut tidigare än förväntat?

Det här handlar om LKAB:s framtid, om brytningen efter den nuvarande huvudnivåns livslängd som sträcker sig fram till 2035. Man kan säga att LKAB nu är ett gruvbolag som andra, som måste söker mer intensivt efter nya malmvolymer för att överleva, säger Jan Moström, vd och koncernchef på LKAB. 

Malmen i Ruovddevárre innehåller också vanadin, en kritisk metall som bland annat används för batterier och elnätlagring.

Vad skulle det innebära om Sareks nationalpark utvidgades?

Om Sarek utvidgades till att innefatta hela Njoatsosvágge och Tjuoldavágge skulle det innebära att Bergsstaten inte skulle kunna ge undersökningstillstånd utan beslut från riksdag och Kungl. Majt. Jämför med Gállok idag där det räcker med ett regeringsbeslut. Det betyder inte att området skulle vara skyddat för evigt. Fortfarande har antagligen de ekonomiska intressena företräde över att bevara fjällvärlden orörd. Jag påminner om vad som hände i Stora Sjöfallets nationalpark.

Jag vill tacka Hans Fowelin och Tor L. Tuorda för all hjälp och alla synpunkter som jag har fått av er.

En notis om en annan Kungsled

I en kommentar i min blogg om Axel Hamberg och Hotell Säkokjokk frågade ”Bertilianius” om en STF stuga och i mitt svar påminde jag mig om Louis Améens rekognosering av ”Kungsleden” på uppdrag av Svenska Turistföreningen. Det inspirerade mig att försöka illustrera på kartan hur Améens föreslagna väg för Kungsleden såg ut. Jag kommer att utgå från och citera ”På hyddstakning i Lappland” i STF:s årsskrift 1900 - http://runeberg.org/stf/1900/0088.html. Mitt blogginlägg kommer att handla om de hyddor eller stugor som planerades och som går att placera mer eller mindre exakt och jag kommer att ta en hydda i taget. Men det är Améens beskrivning som ger liv åt färden – läs den!

Uppdraget beskrevs som:

Det ligger något af denna uppfriskande enkelhet i den plan Svenska Turistföreningens styrelse uppgjort att skapa en för den svenska turistvärlden afsedd kommunikationslinie tvärs igenom vårt förnämsta lappländska fjällområde den naturskönaste delen af vårt fädernesland. Styrelsen har lagt sin lineal å ena sidan på Torne träsk, å den andra på Kvikkjokk, dragit en linie dem emellan via Stora Sjöfallet och sagt: »Här skall bli kungsvägen genom Lapplands fjällvärld».

Den första hyddan vid Unna Järta

Följande morgon klarnade det, men det stormade fortfarande och temperaturen var ännu klockan 11 midt i det strålande solskenet endast + 3*. Fram på dagen gåfvo vi oss ut på fjället och markerade där platsen för den tilltänkta första hyddan. Denna plats är belägen på en liten kulle midt på fjällvidden, ungefär i förlängningen väster ut af Unna Järtas södra vägg samt midt i linien emellan Tatasjön och Järtatjåkko. Man har en vidsträckt, storartad utsikt öfver fjällslätten och kringliggande berg. Nedanför kullen rinner en liten bäck, kantad af vide. På kullen uppsattes ett hvit- och rödmåladt röse.

Och vägen dit på kartan:

Den andra hyddan vid Rapaälven

Vägen till nästa hydda inbegrep att komma över Kåtokjokk som Tuorda kallade ”rackarbäcken”. Platsen beskrevs så här:

Vid 2-tiden upphörde regnet och vi började nu söka efter plats för hyddan. En sådan var ej svår att finna. Det sade sig nästan själft, att en liten björkbevuxen kulle några steg upp i land från den af lapparne vanligen begagnade båtlänningen var rätta stället. Här målade vi vackra röd- och hvitrandiga strumpor på en björk och tre i marken nedslagna pålar för att utmärka stugans läge. Framför densamma kommer man att få en liten af knotiga björkar bevuxen, grästäckt platå och mellan de glesa trädens krusiga löfverk ser man Rapaälfvens glittrande fåra, öfver hvilken på motsatta stranden Pellorippes tre gigantiska pyramider skyhögt torna sig upp. Strax väster om hyddan utfaller den porlande Vassjaälfven.

Läget är hänförande. Vi trodde oss kunna spå platsen en stor framtid. Denna hydda blir af stor betydelse icke blott för leden Torneträsk—Kvikkjokk utan äfven för leden Tjåmotes—Laidaure—Rapadalen—Saijek, en redan nu någon gång trafikerad, synnerligen lönande led.

Men var fanns ”den af lapparne vanligen begagnade båtlänningen”? Sällskapet hade vadat Kåtokjokk och gick nedåt mot Rapaälven utefter jokkens västra sida. Därefter:

Så började nedstigningen. Vi satte kurs på mynningen af en liten bäck, som leder vattnet från en på kartan utmärkt glacier vid Vassja ned till Rapaälfven. Midt emot denna bäcks mynning hade nämligen docenten Hamberg, som vistades här uppe på glacierundersökningar, lofvat att placera en båt, för att vi skulle kunna komma öfver Rapaälfven, hvilken här icke är vadbar på långa sträckor.

Det gick raskt att komma utför. Snart nådde vi den börjande björkskogen, som efter vår tre dagars vistelse ofvan trädgränsen föreföll oss helt paradisisk. Så följde ett bälte af våta myrar med tätt och besvärligt vide, där det enligt en af våra bärares förmenande icke skulle gå synnerligen bra att dansa vals, och så nådde vi älfven.

Vi började därpå leta efter båten och kände oss ganska oroliga, att den icke skulle finnas där. ty vi kommo till platsen omkring 14 dagar senare än docenten Hamberg ägt anledning vänta oss. Det var därför med verklig lättnad vi fönummo ropet ”båten finns här!” och i en björkdunge varseblefvo en upp och nedvänd, rymlig tygpråm. På stranden midt emot slogs läger och vi började se oss om i Rapadalen, ty här tänkte vi oss, att vår andra hydda skulle stå.

Vilken karta hade de? Generalstabskartan som då fanns är så grov att det inte går att urskilja glaciärer eller bäckar. Här kan jag bara spekulera. Den bäck som omtalas ”som leder vattnet från en på kartan utmärkt glacier vid Vassja ned till Rapaälfven” skulle kunna vara Alep Vássjájågåsj. Men Améen skriver om ”en liten bäck”. Hade han menat Alep Vássjájågåsj skulle han nog ha skrivit om ”den porlande Vassjaälfven”. Min gissning är att den bäck som åsyftas är den jokk som kommer ned från renvaktarstugan.

På motsatta västra sidan av Rapaälven finns myrar. De tog sig över i en tygbåt (eller kanot) som Axel Hamberg hade använt sig av från 1897.

Då kanoten, ehuru förvånande lastdryg, hade den egenheten att sittplatser endast funnos i aktern och fören, samt dessa platser samtidigt måste vara besatta, enär i annat fall den ensamt belastade ändan blixtsnabbt dök under vattnet samt därtill kom, att älfvens stränder voro ohyggligt grunda och öfversållade af uppstickande stenar, blef den i flera vändor företagna öfverfarten ganska roande. På stranden midt emot slogs läger och vi började se oss om i Rapadalen, ty här tänkte vi oss, att vår andra hydda skulle stå.

Stenigt och grunt? Jag kan bara jämföra med dagens ortofoton och då finns det ett stenigt område strax innan älven breder ut sig med sina slamområden strax nedanför där jokken från renvaktarstugan mynnar i Rapaälven:

Om jag nu har gissat rätt så skulle hyddans planerade placering finnas bara några steg från Rapaälven:

Vid 2-tiden upphörde regnet och vi började nu söka efter plats för hyddan. En sådan var ej svår att finna. Det sade sig nästan själft, att en liten björkbevuxen kulle några steg upp i land från den af lapparne vanligen begagnade båtlänningen var rätta stället.

Här finns ett björkskogsområde kanske med den kulle som omtalas?

Det kan vara frestande att tänka sig att de hade kommit till Axel Hambergs ”Runda Vallen” men den ligger inte där.

Här målade vi vackra röd- och hvitrandiga strumpor på en björk och tre i marken nedslagna pålar för att utmärka stugans läge.

Alla Utsidanvänner; är det någon som har varit där?

Den tredje hyddan vid Rapaälven

Färden fortsatte uppefter Rapaälvens deltaland och de slog läger vid Låddebákte.

Fram på dagen lämnade vi vår lilla idylliska lägerplats, sedan såväl den som omgifhingarna och utsikten fotograferats (se försättspl. 2). Vi höjde oss småningom upp ur björkskogen och nådde efter ett par timmars promenad i solsken passhöjden emellan Rapaälfven och Perikjaure-dalen

Inget sägs om att det planerades ytterligare en hydda här utan de gick vidare mot ”Perikjaure-dalen”. Här utgår jag från att de gick via Snávvávagge precis som vi går idag.

Men hvad som framför allt ådrog sig uppmärksamheten var det branta Perikpakte (se försättspl. 3) med sin hvassa, mot höjden riktade rofdjurstand och det öster om detta liggande imponerande Eppartjåkko. Perikpakte är liksom herre i huset i den lilla intressanta fjälldalen. Den dominerar densamma hvar man än står, och vid dess fötter ligger sjön Perikjaure med djupt grönt vatten, ett riktigt litet praktexemplar af fjällsjö. Vi följde dennas västra strand på mycket god terräng och gjorde halt för kvällen, när vi kommit i det närmaste i höjd med sjöns norra ända. Platsen här funno vi så tilltalande, att vi beslöto att till detta ställe förlägga vår tredje hydda. Man kan icke se sig trött på det från denna plats rent af öfverväldigande Perikpakte. Namnet betyder Galningsberget

Det kan tyckas att vägen från hyddan i Rapadalen till Bierikvávvre är ganska lång, ett par mil. Varför rekommenderas inte en hydda till där Skårkistugan nu ligger? Sällskapet föredrog ju själva att slå läger där.

Målet – Sjöfallsstugan

Apropå alltför långa dagsturer:

Sedan vi upprest ett kummel till utmärkande af hyddans plats, bröto vi upp kl. 12, beredda att om möjligt söka på dagen komma fram till Stora Sjöfallet. De föregående dagarne hade vi till följd af det dåliga vädret endast gjort halfva dagsmarscher. Men för att öfvertyga oss om att vi icke lagt hyddorna alltför långt ifrån hvarandra, var det af stort intresse att se, om sträckan Perikjaure Stora Sjöfallet kunde tillryggaläggas på en dag, helst detta var det längsta afstånd som, när hyddorna blifvit färdiga, skulle ifrågakomma såsom dagsmarsch. På jämförelsevis god väg tågade vi fram ända till Kukkesvagge och öfvervadade denna i närheten af dess utlopp i Letsitjaure. Vadet, som sträcker sig i form af en mot strömmen riktad vinkel, utmärktes genom ordet »Vad» måladt med oljefärg på åtskilliga vid stränderna och utefter vadet uppskjutande stenar.

Dessa ”halva dagsmarscher” borde kanske ha varit utgångspunkten för en realistisk planering av hyddorna?

Sedan vi öfvervadat Sluggajokk, råkade vi slutligen in på en riktigt bra lappstig och marschen gick nu raskt. Vi uppnådde snart de små vackra och egendomliga Rissasjöarne, där vi åter mötte björkskogen, öfvervadade Rissaälfven och lägrade oss för en liten stund på dess norra strand.

Efter en kort hvila fortsatte vi färden, och nu visade sig Tuorta vara en mästerlots. Han hade icke på 25 år gått denna väg. Men trots mörkret och den svåra terrängen förde han oss utan ringaste tvekan mellan västra Kirkao och en liten öster därom befintlig, på kartan utmärkt tjärn, förde oss hela vägen på förvånande god mark, och snart hade vi nått passhöjden, hörde bruset från Sjöfallet och kunde börja den branta nedstigningen. Väldiga nipliknande terrasser och ett bredt bälte af björkskog hade vi ännu att passera, och först kl. 1/2 3 på natten nådde vi hyddan vid Stora Sjöfallet (se försättspl. 5). 

Och så är de framme:

Sjöfallsstugan byggdes 1890. Den har idag hamnat utanför färdvägarna liksom den Kungsled som aldrig blev av. Men det går att gå vägen idag upp från stugan till det här:

Att det inte blev en Kungsled så som Améen hade föreslagit var inte så konstigt. Vem skulle vilja lita på en tygbåt för att ta sig över Rapaälven? Å andra sidan - hade STF ansvarat för båtarna och en Kungsled som gick genom Sarek... hade ni gått den vägen?

Ett tillägg och en korrigering

Som jag skrev i kommentaren till Bengt Noläng så fick hans beskrivning och foton över vadstället mig att ompröva min gissning om var hyddan skulle ligga. Min fråga var ju var ”den af lapparne vanligen begagnade båtlänningen” låg. Det finns eventuellt en ledtråd i Axel Hambergs foto ”Simmande renar vid Rapaselet” https://www.alvin-portal.org/alvin/imageViewer.jsf?dsId=ATTACHMENT-0001&pid=alvin-record:56822

Bengt Noläng kunde utifrån fotot skapa en siktlinje från Låddebákte till båtlänningen – tack för hjälpen Bengt!

Den lilla röda pricken visar min tidigare gissning och det stora röda området ska visa både var båtlänningen och hyddan skulle kunna ha legat, en kilometer norr om vadstället. Placeringen stämmer också bättre överens med Améens angivelse - ”strax väster om hyddan utfaller den porlande Vassjaälfven”.

Ytterligare en korrigering

Efter många diskussioner med Bengt Noläng kommer ytterligare en korrigering, viktigare än den förra som gällde Rapadalshyddan. Sällskapet gick inte i Snávvávagge, de rundade Låddebákte! Så här ska den korrekta kartan se ut. Där är även Rapadalshyddan omplacerad enligt den tidigare korrigeringen.

I den första skiss som jag gjorde hade jag ritat ut vägen på detta sätt men jag ändrade mig. Så här i efterhand inser jag att mitt misstag berodde på att jag tog för givet att Améens tältplats vid foten av Låddebákte låg på södra sidan av fjället. Men de hade redan rundat Låddebákte och i bakgrunden på fotot syns Tjåggŋåris och Svarta spetsen. Tältplatsen låg en bra bit upp efter övre Rapadalen gissningsvis strax norr om Spökstenen nere i dalen. Améen skriver:

Men det mörknar. Det är tid att slå läger. Detta är emellertid lättare sagdt än gjordt. Vi få vandra en timme, innan vi finna någon plats med så pass torr mark, att det är möjligt uppsätta tältet. Slutligen finna vi en. Det är en liten björkdunge, där en förbiflytande stenig bäck besörjt afdikningen.

Där finns också bäckar som passar in i beskrivningen.

Axel Hamberg – Hotell Säkokjokk och gränsdragningen av Sareks nationalpark

I blogginlägget ”Axel Hamberg och Sähkokjåhkå” kommenterade Bengt Noläng (Örnsätran) att han hade GPS-koordinaterna för Hotell Säkokjokk. Nu har Bengt publicerat ”I Sarek 50 år efter första gången” och där finns koordinaterna. Tack Bengt för dessa ovärderliga uppgifter och tack för att jag får använda ditt foto från hur det ser ut idag.

Varför är det intressant att veta var Hotellet låg? Jag hoppas att jag kan ge en liten inblick i vilken tid Axel Hamberg verkade i. Mycket stod på spel i början av 1900-talet, en expansionspolitik som kanske saknar motstycke. Då stod ekonomiska intressen i form av gruvbrytning och vattenkraftsutbyggnad mot ambitionerna att bevara fjällvärlden orörd. Ett sätt att ta hänsyn till och försöka skydda fjällvärlden var att bilda nationalparker. Trots att Stora Sjöfallets nationalpark bildades hindrade det inte de stora ingreppen som vi ju ser effekterna av idag. Axel Hamberg hade en avgörande betydelse för bildandet av Sareks nationalpark. Det finns mycket att skriva om när det handlar om helhetsbilden av dessa intressekonflikter men det återkommer jag till lite senare. Här kommer jag bara att försöka förklara ”felritningen” som jag har beskrivit i de föregående bloggarna och varför detta misstag kan förstås när det ses i det stora sammanhanget – gränsdragningen av Sareks nationalpark. Och varför det är intressant att veta var Hotellet låg.

Var låg Hotellet?

Om jag utgår från Bengt Nolängs GPS-koordinater låg hotellet här:

I de tidigare bloggarna beskrev jag att Axel Hambergs karta från 1922 inte var korrekt

Utgår vi från den korrekta fjällkartan skulle den blå markeringen heta Sähkokjåhkå och den gröna Máderjåhkå (slarvigt utritat).

Zoomar vi in i topografiska kartan i ser vi att det bara är 700 meter från hotellet till bifurkationen med Máderjåhkå.

Men hur såg det ut för Axel Hamberg? Till att börja med, var låg hotellet om vi utgår från Hambergs foto? När jag skrev om felritningen tidigare hade Axel Hambergs eget foto en avgörande betydelse. Det var riktigt knepigt att hitta det. Jag gick igenom alla hans foton som finns på ALVIN. Så hittade jag fotot ”Slätten”. Om du laddar ner fotot så visar det sig att det har mycket hög kvalitet vad gäller upplösning.

Det är förstås inte möjligt att placera ut Hotellet exakt i fotot. Med Bengts koordinater ser ortofotot i ”Kartsök och ortnamn” ut så här:

Och i Hambergs foto skulle den nedre röda punkten markera Hotellet, den övre högra Máderjåhkå och den övre vänstra Sähkokjåhkå.

Här framträder Máderjåhkå minst lika tydligt som Sähkokjåhkå.

Hotell Säkokjokk

Hotellet byggdes 1902. Håkan Hultberg har beskrivit hur det gick till. Axel Hamberg beskriver byggandet i sin dagbok 1902 s 13:

Den 29 Juni. Karlar och renar hämtare bräder af alla de våren 1901 vid Tatasjön och i björkskogen kvarlemnade lådorna och fraktade dem till tältstället. De skulle användas till uppförande af ett litet hus vid Säkkokjock.)

Foto: Axel Hamberg

Texten till fotot: ”Den första mycket enkla hyddan byggs. Säkok 2 juli 1902”

Så här ser det ut idag:

Foto Bengt Noläng.

Denna hydda var en central plats för Axel Hamberg i ett decennium innan Pårekhyddan byggdes. 1902 var också ett speciellt år. Jag citerade Kennert Torelgård i ett tidigare inlägg:

"De fotogrammetriska upptagningarna i Sarek var i huvudsak avslutade 1902.”

Felritningen är då svår att förstå. Inget talar för att Axel Hamberg var ”slarvig” med hans krav fotogrammetrisk precision. Speciellt inte i ett område som han borde vara särskilt bekant med.

Gränsdragningen av Sareks nationalpark

Som jag antydde tidigare var det mycket som stod på spel när det gällde intressemotsättningarna. 1890 gavs generalstabskartan ut över området med en än mer märklig felritning. Något som Hans Fowelin skrev om i vår Njoatsosvággeblogg. Ett fel som fanns kvar i 1961 års fjällkarta som hade generalstabskartan som grund. Då hette det ”Matirjokk”:

Redan 1901 samtalade Hamberg med Pirkit Amma:

”Pirkit Amma påstår (31 juli 1901) att namnet Matirjokk är orätt. Den bäck som kommer från Tjäuranjåske heter Säkkokjock. Matirjock är mindre bäck som upprinner från snöfläckarne strax söder om Säkkokapparaten. Der en knabb med särskildt namn Matirvaratj; äfven tjärn Matirjauratj.”

 Det är omöjligt att veta om Pirkit Amma bara refererade till småbäckarna från Sähkok eller om han också inkluderade bifurkationen. När gränsdragningen fastställdes 1910 står att läsa:

”Från Tarreluopal går gränsen mot öster och följer först en liten bäck, som kommer från norra sidan af det fjäll, som åt öster begränsar sistnämnda plats, och fortsätter sedan utefter Låptåvakjaures vattendrag, till midt för sänkan söder om Kåbrek, där den går mot öster, följande en bäck, som utfaller i Njåtsosjokk. Gränsen följer sedan detta vattendrag utför dess lopp, till dess att det mottager tillflödet Säkokjokk (Matirjokk), därifrån uppför sistnämnda vattendrag, till dess detta gör en tvärkrök mot norr. Där lämnar gränslinjen Säkokjokk och fortsätter rakt mot öster öfver Påreksjöarna.”

Gränsdragningen är en skrivelse till domänstyrelsen från miljö- och energidepartementet. Uppdraget att föreslå gränserna gick till ”intendenten vid naturhistoriska riksmuseum, profesorn A.J.E. Lönnberg”. Lönnberg överlämnade förslaget 1 november 1909. Men varifrån kom benämningen ”Säkokjokk (Matirjokk)”? Hade utgångspunkten varit Generalstabskartan så fanns inte Säkokjokk, bara Matirjokk.

Einar Lönnberg var med och grundade Naturskyddsföreningen. Han skrev om gränsdragningen i Naturskyddsföreningens årsskrift 1910. Där beskrivs gränsdragningen och:

Kan det ha varit så att Axel Hamberg i kommunikation med Einar Lönnberg korrigerade felritningen i generalstabskartan så att Matirjokk benämndes Säkokjokk precis som i Axel Hambergs egen karta från 1922? Men då återstod ett problem. Eftersom generalstabskartan bara angav Matirjokk kunde det uppstå tveksamheter när det gällde var gränsen till Sareks nationalpark gick. Lösningen blev benämningen ”Säkokjokk (Matirjokk)”.

En tydlig angivelse stod kvar - ”tvärkröken” oavsett om den kallades Säkokjokk eller Matirjokk. Den är utritad i såväl generalstabskartan som i Axel Hambergs karta och är geografiskt säkrad. Det blir den här ”tvärkröken” som får en avgörande betydelse oavsett om den ska heta Säkokjokk eller Matirjokk. Här definierar ”felritningen” nationalparksgränsen även om nu Matirjokk inte anges av Hamberg. Jag tror inte att Axel Hamberg var slarvig, inget talar för att han hade sådana brister med hans krav på fotogrammetrisk precision. Den karta han publicerade borde ha varit viktig för honom. Viktig också för att överensstämma med nationalparksgränsen och benämningen Säkokjokk (Matirjokk) även om det var en felritning. Hade Axel Hamberg angett Máderjåhkå och Sähkokjåhkå i sin egen karta korrekt skulle den inte avbilda gränsdragningen 1910.

Gränsdragningen 1910 följde det röda strecket och det gröna strecket hur nationalparksgränsen ser ut idag efter utvidgningen 1964.

Topografiska kartan 1969 och namngivningen av Sähkokjåhkå

När den nya topografiska kartan gavs ut över Sarek 1969 fick vi den korrekta återgivningen av fjällandskapet. Men var den korrekt?

Det här var första gången Sähkokjåhkå angavs i en statlig officiell karta från Lantmäteriet. Om denna benämning hade varit korrekt så skulle Hambergs Hotell ha hetat Hotell Materjåkkå. När Axel Hamberg skriver om kartläggningen – är han väl medveten om problemen med de ”topografiska namnen”. Han skriver:

Men Pirkit Amma korrigerade Hamberg 1901. Var det därför Hotellet fick sitt namn? Och var det därför som gränsdragningen beskrevs som ”Säkokjokk (Matirjokk)”? Sedan tog det många, många år innan vi fick vår fjällkarta med Sähkokjåhkå korrekt återgiven med den ”genuint” samiska benämningen. Jag har kontaktat Lantmäteriets Ortnamnsenhet för att få hjälp med i vilken edition av topografiska kartan som Sähkokjåhkå angavs korrekt. De har dock långa handläggningstider så jag återkommer i en kommentar när jag har fått besked.

Med detta har jag försökt ge en bakgrund till varför ”felritningen” fick finnas kvar för Axel Hamberg. Men hur många idag är medvetna om att Máderjåhkå är en gräns till Sareks nationalpark? Då handlar det om det bortglömda nedre Njoatsovágge och Tjuoldavágge som inte kom att ingå i nationalparken. Där finns också en historisk förklaring som jag kommer att återkomma till.

Sarek 1975 - en livsvandring

Det här var min femte vandring i Sarek och Lenas andra. Vi hade redan gått vägen från Kvikkjokk genom skogen och valde därför att flyga till Aktse. På den tiden var det sjöflyg som gällde.

Första dagen gick vi upp ovanför Aktse och tältade. Denna plats är lite märklig – det finns inget vatten.

Nästa dag gick vi långt. Över ”snöpasset” nedanför Gierdogiestjåhkkå.

Genom passet mellan Niether och Suorkitjåhkkå där Bielloriehppe visar sig på avstånd.

Denna högslätt ovanför Rapadalen borde ha ett eget namn. Den mynnar i denna öppning mot andlösheten.

Vårt mål var renvaktarstugan. Längst ned på den lilla ängen finns det plats för ett enda tält. Där finns allt. Plats för en eld.

Och... (detta är en stereobild för er som kan skela med ögonen)

Dag tre vandrade vi i Rapaselet med målet att runda Låddebákte.

Jag hade tidigare gått under Låddebákte från Dielmavadet och det hade varit en ganska lätt vandring. Den här gången gick vi lite för högt upp och hamnade i förrädisk terräng med stora stengropar med nästan ogenomträngligt björkris.

När vi försökte ta oss längre ned kom vi istället in i manshögt vide där jag blev ”korsfäst” med ryggsäck och allt. Till slut hittade vi en plats att tälta på. Min eventuella trovärdighet som ”Sarekkännare” hade dock fått sig en ordentlig törn.

Morgonen därpå inleddes med en pliktskyldig grötfrukost.

Sedan fortsatte vi. När vi hade rundat Låddebákte lättade allt.

Örtängar med manshöga midsommarblomster.

Och med Bielloriehppe.

På kvällen innan hade en älgko passerat nedanför vår tältplats. Vi hörde mer än såg henne. Nu när vi gick uppåt dalen stötte vi på henne igen, med sin kalv.

Kalven kom alldeles nära oss med mamman bakom och hon reste inte ens ragg. Vi fortsatte upp efter övre Rapadalen. Kvällen hade kommit när vi satte oss ned och tittade ut över Ráhpajåhkå. Där kom älgkon med sin lilla kalv för att vada över älven.

Men det gick inte alls så bra. Kon vadade över men kalven fick inget fäste i den branta älvkanten utan spolades nedåt. Kon följde kalven och försökte få den att kämpa sig upp. Det pågick så länge, så länge och kalven försvann flera gånger under vattnet. Vi satt och grät.

Under över alla under – kalven kämpar sig upp, skakar av sig som om inget har hänt och de fortsätter vidare. Vi är alldeles tagna och lyckliga över att allt har gått så bra och slår upp vårt tält strax under Bielavárásj.

På den tiden fanns en roddled över Ráhpajåhkå. Att använda sig av en roddled innefattar tre överfarter. Över och hämta den andra båten, tillbaka med båda båtarna och över med en båt. När vi kommer ner till älven ser vi:

På andra sidan finns parkvakten som gör sig redo för överfarten. Vi väntar förstås på honom och får en pratstund på köpet. Han har med sig en stor kamerautrustning och berättar att han har varit ute för att filma djur. När vi berättar om vår uppskakande händelse kvällen förut säger han att ha inte har sett en enda älg.

Denna roddled ska egentligen ha en vajer spänd över älven. Någon sådan finns inte kvar. Båtarna ska förstås ha åror – några sådana finns inte heller. Det finns en bräda och jag hänger mig längst fram i fören och ”dubbelpaddlar” oss över till andra sidan.

Västra sidan av övre Rapadalen är paradisisk. Vi vadar:

Och efter Sarvesjåhkå slår vi läger. Nästa dag går vi upp efter Gaskasvágge. Vi går nere i jokken efter tröskeln. Där finns märkliga och trånga passager med geologiska lagringar som jag stryker med handen.

Vi kommer upp på slätten under Gaskastjåhkkå och slår läger. Öster och väster om Gaskastjåhkkå ligger Lullihavágge och Gaskasvágge. Som kilar in mot slätten. Kvällen är klar och lugn och jag är precis på väg att somna till ljudet av Skájdejågåsj som ger ro. Så försvinner ljudet av jokken helt. I nästa ögonblick hörs det som om jag ligger mitt i jokken. Vårt Tarfalatält exploderar på något konstigt sätt. Det är yttertältet som är på väg att lyfta. Jag går ut ur tältet och kan inte stå upprätt för vinden. Hittar stenar som jag försöker förankra tältpinnarna med men ser att tältduken går sönder. Jag ropar åt Lena att vi måste riva tältet och att hon måste kasta sig över tältet när jag tar bort tältpinnarna. Det regnar inte så det går bra att ta hand om det kollapsade tältet. Vi packar ryggsäckar och börjar gå ned mot Gådokjåhkå. Vi skrämmer upp småfåglar som har tagit skydd i riset. De försvinner i vinden.

Så kommer vi fram till Gådokjåhkå. Jag tänker bara på en enda sak -  att komma över jåkken. Av någon anledning tror jag att vi ska få lä på andra sidan. Vi tar av oss och börjar som vanligt vada barfota. Tårna är känsliga! Lena går efter mig och jag håller henne i handen. En meter från andra stranden känner jag att jag lyfter från botten. Jag svävar i vattnet. En bild kommer för mig – den här jokken har tagit flest liv i Sarek. Vi är nära Bårddejiegna och det finns ett ”muller” i jokken. Jag vet att stenar har slagit av ben. Så då vänder vi och går tillbaka. Och slår upp vårt tält. Och somnar.

Dagen därpå går vi över Bårddejiegna och ser lämningar av hagel stora som pingpongbollar. Hur stora var de på natten och varför slog de inte sönder vårt tält?

Sedan gick vi förstås ned till Kvikkjokk i strålande väder. Vi gick direkt ned. Men det tog många år för mig att komma över min ängslan. Varje kväll i tältet lyssnade jag efter tystnaden – inte vinden. Tystnaden som föregick stormen eller orkanen. Jag är och var nog inte odödlig trots allt.