”Jag vill inte åka hem”, sa Dana till kameran. ”Det är något med Sverige som är svårt. Jag kan inte förklara det.”
Jag gjorde de sista intervjuerna med tjejerna—ögonblicket på varje resa när jag försöker fånga det vi kan ha missat längs vägen. Bakgrunden var den röda klippväggen ovanför Jeti-Ögüz, Sju tjurar, brinnande i solen. Dana var redan inne i den där post-expeditionsdippen, trots att vi hade en vecka kvar i Kirgizistan.
Det är inte att Sverige är dåligt; det passar bara annorlunda. Här ute är dagarna enkla: vi rör oss, löser problem, äter, sover. Tydliga mål, direkt återkoppling, riktigt lagarbete. Hemma blir signalen brusigare—många små måsten, ständiga små omdömen, mindre utrymme att styra sin egen dag. På en expedition bestämmer du, agerar, ser resultatet; skolan och klubbfotbollen går på andras tidtabeller och resultattavlor. Hemma kommer de osynliga tavlorna fram—betyg, uttagningar, socialt, vem som tränar mest—och även i lagom-landet dras man mot perfektion utan att sticka ut. Uppmärksamheten slits sönder: hundra små uppgifter istället för ett uppdrag. Och kroppen märker det—mindre sol och vind, mer skärmar och inomhus, mörkare månader som närmar sig. Efter en period med tydligt syfte kommer en dipp; kroppens kemi planar ut ett tag. Det går över om man går tillbaka till grunderna: sömn, träning, mening, ett nytt mål och så mycket tid ute som möjligt.
Just nu är vi tillbaka i ett hektiskt Bisjkek. Det tog oss åtta skumpiga timmar från Karakol hit på grund av vägarbeten, och man ser utmaningarna Kirgizistan står inför. Stora delar av vägen mellan den fjärde största staden och huvudstaden var under ombyggnad. Befolkningen är ung och växer snabbt. Arbetslösheten biter. Många arbetar utomlands, särskilt i Ryssland. Det finns välbekanta postsovjetiska spår—chrusjtjovkor från 50–60-talen med små kök och utan hiss, och till och med några Lenin-statyer—men de unga driver livet framåt. De är teknikvana; några har studerat eller arbetat utomlands, som Alina; och många tittar mer mot Europa än mot Ryssland eller Kina.
Vi har älskat varje minut här. Naturen är i världsklass. Det är ett lätt land att resa i. Jag känner mig fortfarande lite som en av de första besökarna. Folk är lågmälda, sköter sitt, är lugna och seriösa. Maten är bra. Man hittar nästan allt man behöver för expeditioner—kanske inte samma kvalitet, men det fungerar. Internet funkar. Och bortom Issyk-Kuls toppveckor är det fortfarande relativt få turister. En perfekt destination för en modern resenär.
Vi är trötta av intrycken och jobbet—och av tanken på att åka hem till alla måsten. Men det är som det är.
