Ulfson och jag passade på under årets sista dagar att unna oss en bivacktur på Fulufjället, för att få lite vita vidder och gräva i snön. Julmaten var uppäten och det kändes skönt att göra något vettigt av mellandagarna. Efter 81 mils körning parkerade vi bilen vid Brottbäcksstugans parkering. Jag startade min resa i Åhus och Ulfson från andra sidan Skåne.
Jag valde att dra pulka den här gången medan Ulfson packade allt i ryggsäcken. Vi skidade uppför backen och svängde lite åt vänster när skogen började tunnas ut. Målet var en driva vid trädgränsen där vi båda byggt bivacker tidigare. Sonden plockades fram och vi sonderade området en stund innan vi hittade ett lovande ställe.
Vi började gräva oss inåt men stötte snart på en backe. Envist kämpade vi på ett tag innan vi beslutade oss för att sondera igen och välja ett nytt ställe cirka 20 meter bort. Det visade sig vara helt rätt beslut – arbetet gick betydligt lättare. Vi byggde den klassiska modellen med en mittgång och bäddar på vardera sida. Taket välvdes och ett lufthål gjordes med staven. Vi genomborrade 130 centimeter snö ovanför våra huvuden innan staven bröt igenom ytskiktet. Köket startades och vi började smälta isblock till maten.
Kvällen bjöd på fullmåne och stiltje. Skidspetsarna smög fram under snötäcket och visade sig bara ibland när de bröt igenom det fluff som bildades framför oss när vi långsamt skidade runt i vinterlandskapet. Vi gjorde det enkelt och skidade i en stor cirkel medsols tills vi återvände till bivacken. Väl tillbaka kröp vi snabbt ner i sovsäckarna och låg och pratade en stund innan vi somnade.
På vägen upp hade vi sovit några enstaka timmar i en slogbod bakom folkhögskolan i Malung, där vi båda gått utbildningen till Fjäll- & Vildmarkledare. Nu var det dags att ta igen de förlorade timmarna. Kommande morgon vaknade vi först vid tiotiden. Det var lugnt inne i bivacken, men stora snöflingor och kall vind mötte mig när jag stapplade ut för morgonbestyren. Ulfson konstaterade att vi sovit i 14 timmar – inget man gör till vardags som småbarnsförälder.
Vi packade ihop oss men valde att inte riva bivacken, för att ha något att falla tillbaka på om vädret skulle försämras. Vi hade varken tält eller vindsäck med oss. Därefter följde vi vinterleden upp mot Särnmanskojan. Där åt vi lunch och pratade med den enda person vi mötte på kalfjället innan vi började leta efter en lämplig plats att bygga igloo och såga ut block.
Vi ställde in en stav på 135 centimeter och markerade innerkanten på igloon genom att rita en cirkel i snön. Blocken sågades ut med spadens bredd som djup, vilket också fick bestämma igloons väggtjocklek. Ett första varv byggdes och lade grunden till skapelsen som senare kom att kallas Toppaluvan. Skidans bakre kant placerades i mitten av igloon och med hjälp av stålkanten skar vi en vinkel genom blocken. Detta upprepades efter varje varv för att få rätt lutning. Alla sprickor och hål mulades kontinuerligt – mulningen stelnar med tiden och cementerar ihop blocken samt minskar drag.
Vi byggde varv för varv i stället för rampprincipen, vilket sannolikt ställde till det när de sista fyra varven skulle stängas. Krafterna började tryta och bygget blev slarvigare mot slutet. Blocken blev större och avslutningsvis skyfflade vi upp stora mängder snö över igloon, packade lätt och formade toppen efter att snön fått frysa till.
Under de sista två–tre timmarna tog rimfrosten över landskapet. All utrustning – och till viss del även vi själva – täcktes av de vackra mönster som byggdes upp i stillheten.
Vi valde att äta i vindskyddet och därefter genomföra kvällsrutinerna i igloon. Golvytan hade räckt för tre personer, men längden använde både jag och Ulfson till max. Det var nästan ståhöjd där inne och rymden kändes lyxig. Innan jag tog sågen och formade taket såg bygget mest ut som en toppaluva – men funktionen fanns där och vi var nöjda. Jag har läst att två timmar är en rimlig byggtid för en igloo, men vår tog åtta timmar inklusive pauser. Å andra sidan är ståhöjd och dansgolv knappast standard.
Morgonen bjöd på nästintill total whiteout och därefter flatljus. När jag lämnade igloon, som mätte cirka 2,3 meter i höjd, kunde jag knappt urskilja den bara några steg bort. Pulkan utanför hjälpte mig att orientera mig. Vädret lättade senare under morgonen och omgivningen samt ledkryssen blev tydligare inför återfärden.
Väl nere packade vi in allt i bilen och körde förbi Naturum, som tyvärr var stängt. Kaffet fick istället avnjutas på macken i Särna innan vi svängde höger mot Malung och vidare hem mot Kungälv.
