Jag har drivit mitt enskilda företag i ungefär sex år. Det föll sig som en slump, men mitt första barn, Elsa, kom till världen samma månad som företaget startades. Tankar på att starta eget hade funnits i många år, men jag var aldrig riktigt redo – ”inte nu”-mentaliteten tog alltid över. Jag skulle bara få lite mer erfarenhet först, göra en resa till, vänta lite längre…
Drömmen om att gå en guideutbildning i Malung hade också funnits där länge – minst tio år. Men tvivlen gnagde: Var jag rätt person? Hade jag tillräckligt i bagaget? Var jag bra nog? Det var väl ändå inte dags än?
Jag minns exakt när allt vände. Jag satt i bilen efter ett långt skift på mitt gamla jobb i Nöbbelöv (2015) och skulle precis köra hem när Hannibal Thorsen, en av lärarna från Fjäll- & Vildmarksledarutbildningen i Malung, ringde. Vi pratade länge, och efter det samtalet tog jag mod till mig och skickade in min ansökan. Senare samma år flyttade jag upp och påbörjade utbildningen.
Jag pratade med min vän Nicklas och sa att jag alltid kunde återvända till mitt gamla jobb om det inte gick som planerat i Malung. Hans svar? Han lovade dyrt och heligt att om jag någonsin stämplade in där igen, skulle han köra på mig. Det var dags att gå vidare!
Det ena ledde till det andra, och jag träffade Emelie. Jag flyttade till Göteborg, vi förlovade oss längs en led i Porto och gifte oss senare samma år efter en höstvandring i Sarek med några vänner.
Jag hade många tankar och drömmar. Jag skrev ner dem på post-it-lappar, whiteboards, i telefonen och skickade mejl till mig själv. Det blev aldrig riktigt samlat, även om det hjälpte mig att sortera tankarna och göra det lättare att leva med mig själv. Till slut började jag samla anteckningarna på en enda plats. Det utvecklades till ett dokument på datorn, och jag gav det ett fint typsnitt – för stunden. Dokumentet växte.
Någon gång frågade min mamma om det inte kunde bli en bok av allt detta. Jag har hört det från många genom åren, och det kändes som att det faktiskt kunde vara en början på något publicerbart.
Elsa fyllde sex år – och företaget likaså. Namnet Inspirational Outdoors kom till en kväll under utbildningen i Malung, när jag satt med en vän i vårt klassrum. Några dagar senare myntades även Connect, Create, Explore, Inspire, även om jag idag oftast använder tailor-made adventures in Scandinavia.
Jag var trött på berg och toppar i logotyper – de finns överallt. Jag är fostrad längs Skåneleden, där det knappast finns några berg. Jag sökte efter inspiration och landade i tre barrträd på en kulle. Loggan, precis som boken, har haft flera versioner, men tack vare Åsa @kobolt fick den sin slutgiltiga form.
När Elsa var liten hade jag mycket abstinens – jag ville sova ute och cykla jorden runt, men samtidigt vara en bra pappa. Jag var splittrad, och min räddning blev delvis att sortera mina samlade tankar och arbeta med den framtida boken.
Som många andra använde jag Instagram och hade sedan en tid blivit vän med @frilufts. En dag hämtade han mig på jobbet i Göteborg, och vi vandrade i skogen en eftermiddag. På den vägen är det. Idag är vi goda vänner, även om vi inte träffas många gånger per år. Han hjälpte mig att redigera bilderna till min bok och bidrog även med några egna från våra turer tillsammans. Åsa, som hjälpte mig med loggan och har ett fantastiskt bildsinne, kom också till min räddning när jag frågade henne om hjälp med bokomslaget. Jag hade en tydlig bild av vad som skulle vara med, Fredrik @frilufts hade bilderna, och med hjälp av Peter Vinthagen från skoltiden fick jag till en bra text till omslaget.
Jag printade ut några sidor och lusläste BoD:s instruktioner om marginaler. När jag såg utskriften tyckte jag att den liknade en skoluppsats från högstadiet. Jag gjorde alla nybörjarmisstag man kan tänka sig – skapade, fixade, ändrade, drog i marginaler, lärde mig om dpi, hur en bok bör se ut… Jag bad Emelie om hjälp tusen gånger om dagen och växlade mellan Peppa Pig och mitt dokument så fort jag fick en chans, beroende på vad barnen gjorde.
Pandemin var igång, pappa hade ALS, och det var kaos på många plan. Men boken blev publicerad, och pappa hann se den. Jag var stolt, och han var stolt. Formatet på boken och den något större texten kom från en tanke om att han skulle kunna bläddra själv trots sjukdomen – och att den skulle sticka ut på en hylla, omöjlig att stapla med andra böcker.
Pappa blev sämre. Vi åkte ner, och jag fick tillbringa en längre tid med honom. Vi pratade inte mycket om händelseförloppet, men jag minns det fina i att få vara tillsammans – och grymheten i att veta att tiden var begränsad. Han låg i sängen, jag satt i soffan med Elsa i knät. Vi pratade, kollade på saker och ställde sportfrågor från en elektronisk bok. Vi hade vattenkrig och fikade på framsidan.
En kväll kom jag hem till huset jag växt upp i. Slutet var nära. Jag tände hallampan, tog av mig skorna och vankade av och an. Jag visste inte var jag skulle sova, även om det var bäddat till mig där nere. Jag låg en stund i pappas sjukhussäng, flyttade sedan till mammas. Stirrade i taket ett tag men hamnade till slut i fosterställning ute på balkongen, där jag sov några timmar innan jag gick in till min säng.
Pappa försvann en morgon. Jag körde och hämtade syrran på vägen till Palliativa. Jag vet fortfarande inte hur det stavas, men jag vet hur det känns. En tid senare bar jag honom under min arm och la ner hans urna i marken.
Tiden gick och några månader senare flyttade Elsa, Emelie och jag till Diseröd, norr om Kungälv. Det var strax innan jul. Alla var grymt förkylda under flytten, och Emelie hade inte långt kvar på graviditeten – Edith skulle snart komma till världen.
Tiden gick. Version 1 av boken försvann mystiskt från datorn en dag, och jag fick kopiera allt från en PDF och börja om från början när jag skulle göra version 2. Sedan kom en version 3, där marginalerna blev helt galna.
Samtidigt utvecklades en oväntad vänskap. En kund från mitt jobb, som fått ett exemplar av min första version, blev någon jag tyckte om att prata med. Han kontrade med att sticka strumpor till mig och jag fick dem en dag då vi samtalade om livet i Botaniska trädgården. Han tog sig an boken och satt med den i en månad, fixade engelskan, och gjorde den till vad den är idag.
Med fantastisk hjälp från många håll, en enorm dos tålamod och ganska många tusenlappar senare sitter den där den ska – och ska banne mig inte ändras igen. Det är version 5 eller 6? Den kommer att förbli så. Jag har hittat min röda tråd, och det tog några försök.
Jag försökte sälja in boken till en friluftskedja. Svaret blev nej. Den var på engelska, och han som läste den hittade ingen röd tråd. Han visste inte vad jag ville med boken. För mig var det en käftsmäll – men jag bryr mig inte längre. Det var aldrig hans bok. Det är min.
Jag har valt designen, storleken, bilderna, och jag har skruvat på texterna tills jag känner att jag har förmedlat det jag vill. När jag saknat orden har jag gett mig ut på äventyr, för att uppleva tankarna snarare än att tvinga fram formuleringar.
Nu känner jag att jag har fått till det. Progress, not perfection. Det känns bra nu. Jag kan stå för den varsomhelst, hur som helst. Tankarna är mina. Utvecklingen är min.
Om boken når en stor publik? Ingen aning. Men jag är tillfreds. Det viktigaste målet var aldrig försäljningen – det var att hitta mig själv, att få ner tankarna i skrift och kunna gå vidare.
Boken blev på engelska eftersom jag har guidat många från Asien och varit ute på längre äventyr, både i Sverige och utanför. Jag ville dela med mig, och engelskan kändes mer naturlig för det. Dessutom ville jag utvecklas i språket.
Nu är den här. Loggan likaså. Jag är stolt över båda.
Hemsidan älskar jag. Jag har lagt ner en osund mängd tid på att få den som jag vill ha den. Om jag inte blir nöjd är det ofta shift-delete och börja om. Jag kodade mina första hemsidor i högstadiet, rad för rad i Notepad++. Det har blivit många nätter framför skärmen för att få till den jag har idag.
Ändå funderar jag ibland på att radera allt, gå ut i skogen och tända en eld istället. Är det värt all tid och arbete? Sanningen är att det pendlar mellan ett absolut ja och aldrig i livet!
Jag står för turerna jag erbjuder. Jag har gjort dem, även när minimum antal deltagare inte blivit uppfyllt. Jag älskar att guida. Jag älskar att dela tid i naturen med andra.
Men livet fortgår. Folk blir sjuka. Räkningar kommer. Gräset växer. Barnen har varit på akuten, och jag har fått små uppdateringar via min InReach. Elsa tog sina första steg när jag skidade i Sarek. Mormor gick bort när jag vandrade i Danmark med en grupp från Taiwan. Hennes begravning var samma dag som jag gick ut på Kungsleden med en annan grupp från Asien.
Jag har tur. Jag är evigt tacksam för Emelie, som låter mig åka och roddar hemma när jag är iväg.
Jag längtar ut lika mycket som gästerna. Nu jäklar är det dags!
Min historia är inte unik. Alla har en. Den är blandad med glädje och sorg. Men den berättas inte alltid.
/ Daniel Vilhelmsson Wesén
