Alla dagar är inte likadana
En morgon i augusti 2019 behövde vi flyga ut en person med helikopter. Jag grät medan helikoptern lyfte och försvann bakom bergen. Gruppen hade jag tidigare skickat norrut längs leden med fjälledaraspiranten, och nu var det dags att gå ikapp. Jag torkade näsan med min vänstra läderhandske, tog på mig ryggsäcken och fortsatte mot gruppen. Personen var illa däran och låg i medicinsk koma i flera dagar på sjukhus. Jag träffade henne åter då de skulle flyga hem.
Stötta skadade deltagare
När jag guidade en grupp från Korea i Danmark gick vi ikapp en kvinna som haltade kraftigt. Hon berättade att hon var läkare, trampat snett i ett hål och brutit ett ben. Hon ville varken vila eller låta mig bära hennes ryggsäck. Hon var ensam, hade tagit mod till sig och kämpat sig hit själv. Vi vandrade tillsammans till checkpointen. Under vägen bearbetade hon det som hänt, och när vi kom fram var hon redo för sitt sjukhusbesök. Hon grät i mina armar en stund – allt jag gjorde var att finnas där och lyssna.
Personliga utmaningar
Året därpå, när jag guidade i Danmark, fick jag ett telefonsamtal om att min mormor gått bort. Vi hade träffats på palliativa innan resan och båda visste att det var nära, men sorgen var ändå tung. Jag gick längst bak i gruppen en stund efter samtalet, utan att säga något. I början av augusti begravdes hon – samma dag som jag började ett nytt uppdrag med en grupp från Taiwan längs Dag Hammarskjöldsleden. När morfar begravdes cyklade jag i Australien. Elsa tog sina första steg när jag skidade genom Routesvagge i Sarek.
Under en tur i Sarek skulle tre personer ta sig nerför en sluttning på skidor vid Piela. Första personen åkte ner utan problem, men den andra gjorde en skrämmande framåtvolt och blev liggande. Jag kopplade loss mig från pulkan och hjälpte honom upp. Skakeln var skadad på båda sidor, men vi lyckades laga den med bambupinnar och silvertejp. Jag har även senare varit ute på tur då både skaklar och pulkor tagit skada – men vi ändå kunnat fortsätta.
En gång mötte jag en kvinna med sitt barn mellan Kebnekaise och Sälka. Det regnade och blåste, de var blöta och barnet satt på en sten utan isolering emellan. Vi gav barnet en smörgås och såg till att hen åt. Mamman frågade om jag verkligen älskade att vara ute på det här sättet. Jag svarade instinktivt ja, men erkände att just den dagen var tuff.
Att leda vid olyckor
Under ett evenemang mellan Nikkaluokta och Abisko 2023 tog jag ledarskapet när en person halkade i en bäck. Jag skickade åter iväg min egen grupp norrut för att slå läger vid Sälka och vandrade själv söderut med ryggsäcken, samtidigt som jag kontaktade evenemangets journummer. Kvinnan hade slagit huvudet hårt mot en sten och låg med allvarliga nackskador i en glaciärbäck. Ansiktet var kraftigt svullet. Vi flyttade henne försiktigt efter att vi pratat en stund, satte upp ett tält, gav hennes grupp mat, höll åskådare borta samt skickade vidare information och förberedde en plats för helikoptern att landa säkert på. Tre timmar senare landade en polishelikopter på anvisad plats då ambulanshelikoptern fått tekniska problem och vänt.
När helikoptern försvann släppte också spänningen. Känslorna åkte berg-och-dalbana. Jag följde de kvarvarande i den gruppen upp till Sälka, där vi fick veta att kvinnan fått vård och skickats vidare till ett sjukhus med specialkunskap och hennes sällskap evakuerades samma kväll. Långt senare fick jag reda på att hon hade fått fyra sprickor i nacken, att alla utom en hade läkt och att den sista med all sannolikhet också skulle bli helt bra.
Alla dagar är inte som dessaa. Men varje äventyr lär mig något nytt. Jag har själv fått blåmärken, sår och blåsor, lärt mig av dem och gått vidare. Min poäng är enkel: gör det du älskar, följ ditt hjärta, var förberedd och se till att det är värt det.
En rese- och säkerhetsplan är bra att ha när saker händer. ↟
