För denna påsktur hade vi fram till dagarna innan planer på en tur i Dovrefjäll nationalpark. Väderprognosen visade på hård vind de första turdagarna så vi planerade om till det närliggande Rondane nationalpark. Start och slut på turen blev en parkering i byn Fallet i östra änden på vägen in i Grimsdalen, nära Folldal.

Vi hade inför turen ganska noggrannt granskat snödjupskartor över området och det såg ut som att det skulle finnas tillräckligt med snö. Men när vi närmade oss startplatsen för turen blev vi oroliga. Knappt någon snö i Folldal. Och i byn Fallet såg det endast lite bättre ut. Över lag känns det som att snödjupskartorna har överdrivit snödjupet. Men vi tog oss fram, tog med en hel del nya repor på både pulkor och skidor.

2 april: Grimsdalen - Var är snön?

Denna skärtorsdag började med att vi körde bil från Östersund till Folldal vid Rondane nationalpark. Mellan Åre och Trondheim mötte vi många norrmän på väg mot svenska skidorter - rätt många av dem verkade uppenbart partysugna.

När vi passerade Hjerkinn var det nästan barmark. I Folldal var det om möjligt ännu mindre snö. 

Vår turkompis Björn mötte vi vid avtagsvägen mot Grimsdalen. Vi diskuterade om vi skulle börja skida i detta område eller om vi skulle byta. Men vi kom fram till att detta nog var bästa alternativet. Så vi körde någon km in på vägen och parkerade och packade pulkorna.

Vid 17-tiden skidade vi iväg. Soligt och vindstilla. Vi skidade på en väg som i början gick i skog. Där kunde vi finna snö på vägen. 

Vägbommen passerade vi utan att betala. Pris för skidåkare fanns inte med på prislistan.

Efterhand blev det mer öppet runt vägen och snötäcket nästan obefintligt. Ofta skidade vi endast på 3 cm nysnö, som nog kommit senaste dygnet. Vid sidan om vägen var det barmark. 

Det blev uppenbart att vi behövde byta dal till en som var mindre öppen, så att skugga skulle kunna ha sparat mer snö. Och söderut ville vi då vi sett på snödjupskartan atgt åt det hållet skulle det finnas mer snö. Vi siktade in oss på den lite mindre Haverdalen. Vi behövde korsa ån Grimse som går igenom hela Grimsdalen.

Vägen gick väldigt nära ån Grimse vid ett ställe så där tog vi oss ner på ån och över den. Längs åns kant fanns en snökant så den skidade på några 100 meter. 

I en liten svacka vid ån fanns stenhård snö i kanterna. Där slog vi läger. Björn och Andreas grävde fram en platt yta i en snödriva för sitt tält, medan jag och Magnus satte vårt tält på den stenhårda snöisen i botten av svackan. 

Termometer jag har på min pulkaskackel är jag mycket skeptisk till, men någon annan termometer hade vi inte. När vi gick och lade oss vid 21:30 visade den minus 11 grader. Molnigt och vindstilla.

Dalripa hördes på kvällen.

3 april: Haverdalen och Gravhöe

Detta blev den kallaste natten på turen. Minus 25 visade min termometer när jag gick upp kl 7.

Det var dåligt med snö hela dagen och oftast bristande skare. 

Från lägret skulle vi skidad upp i Haverdalen. Bristande skare med så kallad sockersnö under skaren. Med sockersnö menar jag grova korn som inte bär och inte sitter ihop.

Vi behövde skida upp en lite rygg för att komma in i dalen. Det blev zickzackande upp genom björkskog och när vi kom högre på snösträngar Jättedåligt med snö. Skidor och pulka fick många skrapmärken från stenar denna dag.

När vi väl kom över rygg och in i dalen blev det ok att skida då vi hittade snösträngar och snöfält lite här och var. Soligt och varmt.

Lunch i glänta i fjällbjörkskog. Soligt och varmt. 

Efter lunchen satsade vi på att skida upp på fjället Gravhöe. Först en brant i björkskog och sedan flackt men stenigt. Vi såg snöfinkar i flock och en nässelfjäril i branten. Uppe på kalfjället var det endast lite snö. Desto mer sten. Men vi fick fin utsikt. Bl a till Snöhätta i Dovrefjäll.

Först skidade vi upp till ett toppröse vid en liten brant. 

Sedan upp till högst punkten till denna del av fjället. Riktiga toppen var ytterligare några km bort. 

Vi tog oss ner ungefär samma väg. På kalfjället gällde det att se upp för alla stenar som stack upp ur det tunna snötäcket.

I skogsterrängen var utmaningen mer bristande skare och att vi zickzackade mellan träden. Gick ganska bra tillbaka till pulkorna.

Nu skulle vi ner med pulkorna till Haverdalens dalbotten. Det visade sig utmanande, då det mycket träd och lite snö. Pulkan fastnade ofta i grenar, stenar och tuvor. 

Sista biten ner till ån i dalbotten följde vi en vandringstig. Det fanns knappt någon snö. Tog av oss skidor bitvis och drog pulkorna. 

Väl ner vid ån tog vi oss fram delvis på ån och delvis mellan träden vid sinda om ån. Vi följde ån några km. Ibland öppet vatten. Vi tog en fika vid ån. och fortsatte seda lite till uppströms. 

Vid stor ås i lä slog vi läger. Kommande natt skulle det enligt väderprognosen blåsa och kanske snöa. Vi hoppades på mycket nysnö.

Minus 9 vid kl 20-tiden. 

Det kom lätt snöfall under natten - totalt ca 5 cm. Och blåst i byar. Det kändes mysigt att ligga i tältet och höra det bakom den vind-skyddande ås. 

4 april: Djupdalen-passagen och medvind

På morgonen hörde vi orrspel, dalripa, kråka och snösparvar 

Minus 8 grader på morgonen.

Vi kom iväg vid 8:30. Skönt med lite nysnö, då det blir så mycket lättare att skida med mer snö på backen. Soligt och svag vind till eftermiddagen.

Vi skidade längs åskant för att hitta tillräckligt med snö. Vi skulle mot den trånga Djupdalen. 

Vi hade på kartan sett ut den lite trängre Djupdalen som en eventuell passage. I början var dalgången skogsbevuxen med fjällbjörkar och vide. En skoter hade kört i dalen, vilket gav hopp om att det skulle gå att ta sig fram. Det var ibland trångt bland träd. Skidade ibland på ån Haverdalsåe. Såg strömstare. Efter ett par km öppnade dalen upp sig och det fanns mer snö och färre träd. Den ökade snömängden fick en att känna att vi nu hade kommit till ett lite snösäkrare område. 

Nu kom vi till den väldigt trånga delen av passagen. Skulle det fungera? Eller behövde vi skida över ett fjäll där det nog inte skulle finnas så mycket snö. När vi kom till vägval åt vi lunch. Soligt och varmt.

Vi delade upp oss för rekognoscering. Jag och Magnus kollade den högre vägen över fjället. Andreas och Björn kollade den trånga dalen. På tillbakavägen åkte jag och Magnus ner i spännde ravin. 

När vi fyra återsamlades var det tydligt att den trånga dalen verkade funkar. Så kul och bra!. Vi skidade vi i dalgången in med pulkorna.

Bitvis jättetrångt men det gick! Häftig passage.

Vi kom upp till bred dal högt upp: Dörålflye. Det blev fika där. 

Vi hade möjlighet att skida lite till denna dag. Topptur eller skida längre ner? Det började blåsa mer. Kallare vindar. Molnen rörde sig snabbt över topparna. Det kände som att det var dags att hitta läig tältplats.

Vi följde dalgången. Mäktiga fjäll runt oss med branta sidor, bl a Vassberget.

Vi skidade längs en jättestor snödriva.

Kom ner på en kalblåst sjö: Dörålsvattnet. En liten översnöad stuga syntes i strandkanten. Vinden ökade och vi hade den snett bakifrån oss. Snön virvlade och vindbyarna var bitvis rätt friska. Blåste alltmer. Medvind eller sidovind. Drevsnö.

Vi behövde skida ner i bäckravin för att komma ner till den stora huvuddalen Dörålen. Mycket medvind och en hel del lutning, men det gick bra att komma ner. Snö yrde och bitvis brant. 

Vi kom ut ur ravinen i den stora dalen Dörålen. Mycket vind från söder.

Vi ville hitta bra tältplats. Buskarna var låga där vi kom in i dalen och det var ett tunt snötäcke. Så vi behövde söka oss nerströms i dalen, dit det verkade finnas fjällbjörkar.

Vi skidade ca 3 km i medvind. Hittade ok tältplats i lä bakom träd. 

Minus 11 vid 21. Rätt blåsigt från sydväst.

5 april: Fin dalåkning runt Neverbuhöe

Stundtals blåsigt på natten. Snöfall på morgonen 

Dalripor på morgonen och minus 11 grader.

Vi packade ihop och skidade ner till där vinterleden går mot mot fjällstationen Rondvassbu, som ligger i södra delen av nationalparken. Skidade på ån dit och lite i skog bredvid.

Satte upp tälten på läigt ställe ställe utifrån beräknad blåst kommande natt. Packade dagsturruggsäck och skidade mot fjällstationen och fäbodvallen Dörålsäter.

Leden var markerad med bambukäppar. De var inte så lätta att se. Följde leden till fäbodvallen/sätern och dess fjällstation. 

Skidade runt stationen och kikade. Huvudbyggnaden stängd. Stugan som är för självhushåll (självbetjänt) gick vi in i med DNT-nyckel. Där åt vi lunch. Blåste och snöade mycket ute. Mysigt och fint i stugan.

Det blev bättre sikt och vi skidade iväg på en eftermiddagstur runt ett litet fjäll: Neverbuhöe. Vi började med att skida upp i Vidjedalen. Varmt och soligt. Dalen är bitvis trång och när jag kikade på kartan insåg jag att jag och Anja gick där 2013 på vår fjällvandring i Rondane. på väg mot Högronden. 

När dalen tog slut och vi var uppe på kalfjället tog också snön slut. Vi behövde vi ta sikte mot en sänka som skulle föra oss mot en dal på andra sidan fjällen. Förhoppningsvis skulle det även finnas snö i sänkan. Fantastisk utsikt från högplatån vi befann oss på mot höga fjäll. Men det blev sämre sikt.

Stenigt så vi gick en del. Kom till svacka vi skulle följa. Nerför och medvind. Lätt lutning så vi kunde åka på. Jag stakade och det gick undan i medvinden. Sänkan och bäckfåran blev allt brantare. Fin snö ovanpå hård skare. 

Vi skulle nu ner via en ravin ner till en trång dal: Neverbudalen. Det gick bra.

I Neverbudalen fick vi jätterolig åkning mellan träden och över ån. Jag tänkte på att mina barn hade älskat att skida här. Mellan träd och över ån. 

När vi kom ut i den stora stora dalen Dörålen var det dags för fika. 

Sedan hade vi några km att skida tillbaka mot tälten. Vi valde ofta att skida rätt högt upp på södra sluttningen i dalgången, då det var mer snö där och inte så många träd. Gick helt ok.  

Tillbaka vid tälten vid 18.  

Småsnöigt och blåsigt. 

Minus 9 vid kl 20 och lätt snöfall. Småblåsigt nere bland björkarna.

Dalripor utanför tältet.

6 april: Via Rondvassbu mot Björnhollia

Det kom rejäla stormbyar under natten. Kändes tryggt med tältplats inne i dungen.

På morgonen minus 6. Strömstare vid tältet.

Vinden hade lugnat sig och det kom vindbyar och lite snö ibland annars lugnt.

Vi skidade längs vinterleden till Rondvassbu.

Först upp för branta åsar.

Sedan längs stensträngar på snö. z

Ibland drog vi pulkorna över kortare stenområden. Leden går upp på en förlängning av fjället Austre Smedhamran.

När vi kom upp högst upp blåste det. Men vi hade medvind.

Leden förde oss ner nerför en brant hög snödriva. Vid snödrivan mötte vi två skotrar som plockade in bambukäpparna för leden. Det var dags att stänga igen för vintersäsongen så ledmarkeringarna plockades in. 

Vi kom ner på sjön Bergedalstjönnin. Vi skulle fortsätta söderut, men här kom också leden från öster - från den stora dalen Langglupdalen. Därifrån skulle vi komma några dagar senare.

Vi fortsatte följa leden mot Rondvassbu söderut. Vi kom längre ner i dalen Rondvassdalen.

Till slut kom vi ner på den långsmala sjön Rondvatnet. Branta berg vid sidan om, framförallt Svartnutens branta västsida. 

Vi åt lunch i en driva där det yrde snö i blåsten. Mina dunöverdragskläder blev fuktiga av yrsnön, som inte var så kall. Det var runt noll grader i luften.

Vi skidade vidare i medvind till Rondvassbu. Vi passerade en bergvägg inklädd i blå isfall. Jättefint!

Rondvassbu är en stor anläggning. Vi gick in och pratade med värdinnan och kikade lite. De hade stängt anläggningen kl 11 samma dag. Enligt regler för att visa hänsyn till vildrenarna i området. 

Jag kikade på fjällstationens påskprogram, som var uppsatt på väggen. De såg ut att ha haft roliga aktiviteter, med bad i vak och skidåkning. 

Klockan var inte så mycket och vi ville skida vidare mot mot nästa fjällstation: Björnhollia. Från Rondvassbu blev det en backe uppför till den stora dalen Illmanndalen. Även här hade vi medvind. I sluttningen uppför fick vi mobiltäckning och jag smsade Anja.

Vi mötte återigen skotergängen som plockade in ledmarkeringar. Två skotrar med släp. På varje släp satt en person som höll i alla pinnarna. Från den första skotern plockade personen på släpet upp de flesta pinnarna. Föraren på skotern som kom efter plockade upp de pinnar som var svåra att få loss, och gav till personen på släpet. Det kändes effektivit. 

Vi skidade på i ett ganska lugnt tempo och vi hade medvind.

I den här dalen fanns det betydligt mer snö än vad som fanns längre norrut i nationalparken.

När det började gå nerför tog vi fika. Vi hade då nästan lä. 

Vi följde nu ån Illmannåe nerför i dalgången. Fin skidåkning.

Där ån gjorde en trång sväng gick leden upp över en brant sluttning och ner i en granndal. Det gick utför.

Dalgången blev trängre och det kom lite träd.

Vi korsade ån lite då och då. Ibland var det utmanade med snäva svängar mellan träd och lutning utför. Gällde att bromsa med pulkan tryckande på bakifrån.

Vi valde att tälta relativt nära fjällstationen (ca 700 meter från den), då Andreas behövde ta sig dit och kolla lite. Han behövde eventuellt avvika från turen.  

När Andreas återvände från stationen berättade han om en utmanade passage vi skulle behöva passera till fjällstationen: igenom en trång skog och över en ås utan snö. Värden på fjällstationen hade också nämnt för honom att i Rondane borde man inte skida med pulka. Ja ja nu var vi här med pulkor och denna passage behövde vi passera.

På kvällen hade vi klar himmel och ca minus 10 vid 20-tiden.

7 april: Fint topptursväder - Hornsflågan

Vi tältade bredvid ån och strömstare hördes flyga längs den. Minus 8 grader på morgonen.

Andreas hade bestämt sig för att åka hemåt, via fjällstationen. Han hade fått problem med en hälsena.

Vi följde honom till åsen han behövde bärhjälp för. Vi bar upp hans pulka. Så synd att han skulle lämna oss och åka hemåt.

Vi skidade över ån och upp på ås.

För oss andra var dagens mål att skida ner i Musvoldalen och runt fjället Hornflågan. Vi försökte komma ner i dalen men såg att det var en ravin i dalbotten. Så vi följde brant sida med tät björkskog. Klurigt med lutningen och att det var så trångt mellan träden.

Till slut kom vi ner i dalen. Det var varmt och soligt. 

Skidade i dalen uppströms. Vi såg ett ställe där många renar hade gått omkring. Alltså vildrenar. Spännande.

I detta område i Rondane var det relativt mycket snö. Vi kunde se att det var snö uppe på Hornflågan och vi blev sugna på att skida upp på fjället.

Det blev lunch nästan längst in i dalen.

Sedan skidade vi in till slutet av dalen. Magnus höll på att fastna med skidan i en spricka.

Vi skidade uppför till kalfjället.

Vi kom in i Hornflågådalen. Gott om snö och det fanns flera fina fjäll som lockade till besök.

Det var fint väder så vi siktade på toppen för Hornflågan. 1650 meter  över havet. Det tog en dryg timme att skida upp till toppen. Bitvis var det bristande snö på sluttningen då det var en sydsida. Ju högre upp desto blåsigare. 

Finfin utsikt. 

Vi skråade runt toppen för att komma till ett pass.

Såg järvspår.

Vi skidade ner i passet norrut. Härliga utförsåkning. Hård slät snö. Kall väl bärig snö då detta var en nordsida.

Nu skulle vi ner i Musvoldalen igen och siktade på ett ställe där det såg ut att korsa dalen. På väg ner i dalen såg vi en stor flock vildrenar. Häftigt! Vi stog stilla och lät dem passera. 

Vi kom ner till Musvoldalens botten. Fika i dalbotten. Soligt och varmt. 

Nu skulle vi upp för den branta andra sidan av dalgången. Vi siktade in oss på en relativt flack del. Zickzackade upp mellan träden. När vi kom upp till en brant knix utan snö gick vi.  

Vi skulle nu över en flack bergsrygg för att komma ner till vår tältdal. Vi hittade snösträngar att skida på.

Det gick bra att skida ner i vår tältdal. 

Nerför längs leden någon km mellan träden. Roligare åkning där utan pulka.

När vi kom fram till tälten noterade vi att ingen hade passerat tälten under dagen. Vi hade fortfarande inte sett någon annan skidåkare under turen. Det kändes lite konstigt.

Minus 9 på kvällen. Vindstilla och klart.

Det var en lugn natt. Detta var förmodligen den natt vi hade lugnast väder. Synd i efterhand att vi inte tältade lite högre då på kalfjället. 

8 april: Via Langglupdalen till Dörålen

Minus 8 på morgonen. Svag vind

Hörde talgoxe vid lägret.

Jag hade iordningställt en plats vid ån där vi kunde hämta vatten. Lyxigt på vintertur med rinnande vatten vid lägerplatsen.

Vi packade ihop och skidade ner till Björnhollia. Det gick bra att lyfta pulkorna upp till åsen.

De som driver fjällstationen höll på att stänga igen den för vintern. men vi gick runt utanför och kikade. Fantastiskt fin plats. Hit skulle jag vilja återvända sommartid. 

Vi skulle nu skida in i Langglupdalen. Dit skulle det gå en vinterled, men den var bortplockade. Vi såg på karta att den skulle gå på en väg i början, så vi följde den. Den gick upp på kalfjället på myrar öster om fjället Veslsvulten och där fanns knappt någon snö.

När sommarled och vinterled gick åt olika håll valde vi att testa att följa sommarleden. Den skulle gena lite in i Langglupdalen. Vinterleden skulle följa vägen ner i dalbotten. Att gena kändes bra och ditåt fanns det lite snö att skida på. 

Men ganska snart kom vi till en hård brant sluttning som vi behövde skida längs. Frisk vind och hård skare puttade pulkorna neråt sluttning. Pulkorna kasade medan vi försiktigt tog oss fram på sluttningen. Vi var inte sugna på att tappa greppet och kasa ner för slänten. Vi tog oss över slänten till en liten ås.

Med facit i hand känner jag att att det hade varit bättre att följa vinterleden på vägen ner i dalen och sedan skida i dalbotten.  Men det visste vi ju inte innan. 

Efter den lilla åsen skulle vi ner i dalbotten. Det blåste fortfarande en hel del sidovind och snön hade bildat drivor. När vi passerade drivorna så ville pulkorna ofta välta. Så lite besvärligt var det allt. Men vi kom ner via skrået också. Till slut.

Lunch i dalbotten. Varmt och soligt.

Nu var vi nere i Langglupdalen. Vi skidade upp längs den. Här i dalen fanns vinterledsmarkeringar kvar. De bestod inte av bambukäppar utan av björkkvistar.

Vid ett ställe missade vi att leden åkte ner i dalbotten och vi fortsatte uppe på en sluttning. Vi hamnade på södra sidan och där tog snön slut. Blåsigt. Vi gick och kollade om det skulle bli bättre längre fram, men nej. Vi behövde vända tillbaka en liten bit och sedan ner till dalbotten.

Från dalbotten gick leden upp på en brant snödriva. Lite kämpigt att ta sig uppför med pulkorna, men det gick.

Sedan var det lättskidat uppför. Lätt lutning och vi följde dalbotten tills dess att vi hade nått dalens högsta punkt.

Fika i passet. Vindstilla.

Vi kände att det började bli sent. Vi visste att det skulle bli blåsigare på kvällen så vi ville ner i dalen Dörålen.

Det gick snabbt utför till Bergedalstjönnin. Kul åkning. Där hade vi ju varit ett par dagar tidigare, då vi var på väg mot Rondvassbu.

Vi skidade till branta drivan. Vi gick uppför den och drog pulkorna. Magnus och jag puttade bak på varandras pulkor. Björn fixade uppdragningen själv. Det hade nog Magnus också gjort men jag tyckte det kändes skönt med lite putt-hjälp uppför.

Efter att vi kommit uppför drivan följde vi spår bort mot Dörålen.

Det gick bra med alla passager ner för drivor och över stensträngar. Vi kom till området där vi tältat tidigare. 

Vi valde ny fräsch tältplats men väldigt nära den förra i området. 

Vi kände oss rätt trötta efter en lång och strapatsrik dag. Det blev skönt med middag och sova sedan.

Dalripa hördes vid lägret.

Minus fyra kl 21. Blåsigt.

9 april: Blåsig halvdagstur och mot bilen

Minus fyra på morgonen. Lite blåsigt. 

På morgonen tänkte vi oss en dagstur västerut. Vi hade tänkt skida in i dalen Smedbotn, som är omgiven av branta fjällsidor. Så vi packade för en dagstur och skidade iväg.

Innan vi skidade upp i dalen Smedsbotn så vi hur vinden yrde i dalen och det såg inte så välkomnande ut. Det var en blåsig dag och utan sikt och med hård vind i den dalen får man inte ut så mycket.

Vi fortsatte istället skida åt sydväst in mot Verkilsdalen. Bitvis hård vind. Mäktiga bergssidor.

Såg snösparvar flyga mot vinden, jag imponeras och förundras över deras driv. Det känns ofta som att de flyger där det är kallt och blåsigt. Finns det verkligen inget annat ställe de hellre vill vara?

Vi såg ett mäktigt isfall och skidade ditåt. Vi åt lunch vid snödriva med mycket drevsnö. Det blev blött på kläderna av snön som yrde.

Den hårda motvinden gjorde att vi inte skulle kunna skida så mycket längre in i dalen, så vi vände.

Vi kul medvindsåkning längs bäcken tillbaka. Ibland på blåis.

Vi pratade lite kort om vad vi skulle göra resten av dagen. Alla tre kände att vi lika väl skulle kunna skida med pulkorna mot bilen. Så skulle vi kunna komma hem en dag tidigare. Det fanns inte så mycket mer givande skidåkning i området för oss, med snöbrist och mycket blåst.

När vi kom tillbaka vid lägret packade vi ihop och skidade mot bilen via Dörålsäter.

Vi följde vad som verkade vara en vinterled parallellt med vägen. Först lite på vägen och sedan länge på skoterspåret.

Det var för det mest bra skidföre. Ett tag passerades öppna myrstråk och där fanns knappt någon snö.

Men sedan gick det bra igen.

När vi kom till tallskog fanns mindre snö. 

När skoterspåret kom tillbaka till vägen var det snöfritt på den. Men det fortsatte ett skoterspår på andra sidan vägen. Vi följde det. Spåret gick längs snösträngar och vi såg också äldre skidspår längs samma sträcka. Kändes lovande. Det gick bra. 

Vi valde att tälta ca 3 km från bilen.

Det var varmt i snön och den bar dåligt när vi gick runt omkring i lägret. Även denna måltid åt vi utomhus. 

10 april: Sista sträckan till bilen

På morgonen var det lite hårdare snötäcke, vilket vi uppskattade. Det var rätt blåsigt och använde termosvatten för frukostgröten. Plockade ihop allt och skidade iväg.

Leden gick nu neråt. Bitvis brant ner till ån i dalbotten. Byn där vi hade bilen heter Fallet och det var vattenfallet som vi nu skulle passera. Över en liten bro som gick över en smal kanjon. Så mycket häftig natur det finns i Norge!

Sedan uppför mot bilen igenom en skog och förbi en gård. Sista metrarna drog vi pulkorna på lerig väg. Men leden tog oss helt perfekt tillbaka till bilen.

Vi packade i allt och körde hemåt. Från Hjerkinn körde Björn söderut och jag och Magnus norrut. 

I Hjerkinn kikade jag även på det för säsongen stängda Vildrencentret. Hade varit kul att komma in. Men då får jag vänta till i juni.

Det blev en fin påsktur, men vädret, terrängen och snöbristen begränsade en hel del. Kul att ha fått besöka Rondane även vintertid.