Bild: Kapar ett cykellås dag 2, Australien 2009

En kväll vid kusten i Australien

När jag cyklade från Melbourne och norrut längs Australiens kust mötte jag en så kallad “grey nomad” – en äldre person som sålt allt för att leva och resa i sin bil. Vi var på väg åt samma håll och under en vecka korsades våra vägar gång på gång längs småvägarna.

Till slut bestämde vi oss för att slå läger tillsammans vid vattnet.

Jag fick en plats utmärkt på kartan och cyklade dit under eftermiddagen. Det var en fantastisk plats – men också tydligt skyltad: camping förbjuden, med dryga böter som följd. Min nya vän var redan där. Bilen stod parkerad, allt var redo.

När jag nämnde skylten skrattade han bara, sa att han kände vakten och hängde nonchalant en handduk över förbudsskylten.

Kvällen föll. Skymningen tog över.

Då berättade han att han bjudit in två vänner som också skulle sova över.

Den första dök upp med en bong i handen – något jag aldrig sett tidigare, men snabbt förstod innebörden av. Den andra kom strax efter, iklädd en poncho i militärkamouflage och med en köttyxa i handen.

Några öl, en stjärnklar himmel – och en situation som var… svår att läsa.

Jag övervägde “great escape”, men insåg snabbt att det inte var så enkelt. Mina saker låg utspridda, tältet var uppsatt. Så istället valde jag att stanna. Jag tackade nej till allt utom mat och öl.

Kvällen blev, under omständigheterna, ändå bra – men med en konstant underton av obehag.

Köttyxan? Den användes till att tälja grillpinnar och hålla händerna sysselsatta under våra konversationer. Då vi demonstrerade vår kunskap om stjärnkonstellationer var det med fingrar, grillpinnar och såklart även köttyxan som vi pekade med.

Förutfattade meningar – och överraskningar

Möten är en stor del av resandet.

Jag har många gånger haft förutfattade meningar om människor – och lika många gånger blivit överraskad.

Jag har blivit inbjuden till familjemiddagar, träffat en pappa till en dotter som tidigare arbetat som livvakt åt Kofi Annan, mött riktiga original som sticker ut i dagens samhälle, vandrat längs väggrenar utanför Stockholm med landshövdingen och delat bord med kändisar på uteställen.

Ibland är det enklaste det bästa.

Att knacka på hos någon. Få slå upp tältet på en gräsmatta. Duscha utomhus med vattenslangen och plötsligt sitta med vid kvällens grill eller dela en gryta som stått och puttrat hela dagen. Familjen är samlad. Barn och vuxna. Du är den nya med alla berättelser och de är de boende i ett område du ville besöka och de vet det mesta om området.

Det är då man kommer människor nära. På riktigt.

De små mötena

Alla möten är inte stora eller dramatiska.

Ibland är det bara en busskur i en sommarskur. Ingen väntar egentligen på bussen – men regnet för två människor samman för några minuter.

Jag minns en äldre man som berättade att han blivit uppsagd från ett stort telekombolag. Vi satt där i kanske fem minuter. Han var enligt utsago VD och såg ut som en sådan också. Sedan gick vi åt varsitt håll.

Men mötet stannade kvar.

Eller tågresor norrut.

Jag kliver på, lämnar packningen vid min plats och går till bistron för att köpa kaffe. Och där blir jag kvar. I timmar. Samtal som bara uppstår och sedan försvinner lika naturligt bara man vågar närma sig.

En gång stod tåget stilla i flera timmar. Folk var trötta, frustrerade.

Jag skulle guida för STF i Storulvån och hade en liten whiteboard i A4-format med mig. För att fördriva tiden började jag rita.

Två personer sneglade. Sedan satte de sig bredvid.

Vi kom från tre olika länder.

Jag ritade ett rakt streck, och ovanpå det fyra korta streck.

“En gaffel”, sa den ena.

“Japp. Svarade jag”

Sedan fortsatte vi. Lekar, gissningar, skratt. Tiden gick. En efter en försvann de.

Jag vet inte vad de hette eller vart de skulle.

Men känslan av gemenskap finns kvar än idag.

Ett möte från en annan tid

Många minnen dyker upp när jag tänker tillbaka.

År 2003 vandrade jag från Smygehuk och norrut i tre månader. En vårdag stannade en äldre bil – mitt på vägen, som jag upplevde det. En man klev ur och började prata.

Om livet. Om området. Om framtiden.

Han sa att jag, som tvilling, kanske skulle få problem med spriten.

Jag saktade ner men stannade aldrig. Han hakade på och jag lät han.

Vi gick i 45–60 minuter innan han plötsligt stannade. Mestadels hade det varit en monolog och jag inflikade oftast med ja, nej, mmm.

Han behövde vända tillbaka och hämta bilen, sa han. Den stod dåligt till.

Och lika snabbt som han dykt upp, var han borta.

Det som blir kvar

Vi bär alla på olika bagage.

Och även om alla möten inte alltid känns enkla eller bra i stunden, så är det ofta de som stannar kvar längst.

Det är där, i det oväntade och ibland obekväma, som något händer.

Det är därför jag fortsätter att ge mig ut.↟