Expedition - mulle och familjen

Med tanke på de missförstånd som uppstod rörande föregående blogg, så vill jag skriva om mulle idag! Jag tycker att Friluftsfrämjandets mulle verksamhet är en av de absolut bästa och viktigaste möjligheterna för barn att älska, lära sig och komma ut i naturen. Våra klassiska organisationer, som jag har förstått tappar en hel del medlemmar idag, på grund av samhällets nya utseende, är oerhört viktiga och det skulle vara underbart om alla barn vore en del av det. Jag har själv under några år varit Friluftsfrämjarledare, en tid jag minns med glädje. Och mulle verksamheten är så framgångsrik och genomträngande i vår vardag att professionella äventyr hamnar långt bakom. Vilket är helt ok!

Jag tror man måste vara förälder för att till fullo förstå mulles värde. Jag har nu en liten dotter på snart tre månader, som med enkelhet är den största Expeditionen i mitt liv och jag kan ärligt säga att jag har ingen aning om jag någonsin kommer att bege mig Expedition mer. Eller ens om jag vill! Tyvärr är det idag den enda utbildning jag har. Även om hon mest är en leende bärbar människa, så märks direkt hur mycket mer nöjd med livet hon är, så fort vi tar steget in i skogen. Hon är visserligen oerhört lugn och glad, men där tillkommer likväl ännu en sorts harmoni.

Jag kan också säga att den oro jag känner som 48-årig första gångs förälder är enorm! Det är ju ett sanslöst ansvar att bli förälder. Å andra sidan, jag som ägnat hela mitt liv åt att försöka förstå meningen med livet och förberedde en Expedition per kamel två år genom den arabiska öknen och Sahara, åter i sökan på detta, har nu hittat det jag alltid sökt efter. Det är oerhört stort! Och den kärlek man känner för sina tjejer, ojojoj! Nu vill jag mest bara skapa möjligheter för de här två underbara att få alla möjligheter i livet. Och, helt klart, Friluftsfrämjandets mulle verksamhet är en del av det!

Har ni tid att döda, kanske titta på detta Packat och Klart inslag många år bakåt i tiden, som jag nyss fick mig tillskickad.

Expedition och äventyr - 3 bloggar att läsa

Av olika skäl sitter jag en hel del och läser olika bloggar på nätet från Expeditionsvärlden. För det första vill jag hitta någon att skriva om, för det andra bli road och inspirerad. Även här är ju smaken som baken, delad. För egen del vill jag att det skall ge mig någonting mer än hur stark och duktig person tycker att han eller hon är själv. Tyvärr är äventysvärlden fylld av mer eller mindre seriösa individer. Och jag har märkt hur oerhört viktigt det är att man uppdaterar sin blogg ofta, minst ett par gånger i veckan för att hålla kvar intresset. Jag har tyvärr inte hittat någon svensk blogg än, som är heltäckande på så vis. Jag väntar med spänning på att Lars Bengtsson skall börja skriva.

Därför vill jag rekommendera tre stycken, på engelska, som jag finner oerhört underhållande och lärorika.

1. Arita Baaijens från Holland är en god vän, men också en av världens främsta öken- och kamelexperter. Just nu utforskar hon Altai regionen i Sibirien per häst. Underbart lärorikt och spännande! Läs här!

2. Sherri Jo Wilkins runt globen färd med motorcykel, hon är just nu i Sibirien, är fantastiskt rolig och underhållande! Läs här!

3. Helen Lloyds cykeltur genom Afrika är en riktig höjdare av en lätt filosofiskt ung dam. Just nu är hon i Kongo-Kinshasa och besöker mina favotirer, bonoboerna. Läs hennes berättelse här!

Som ni ser, bara tjejer. De är helt klart mer roande, varma, ifrågasättande, personliga och roliga. Någonting har hänt med männen inom branschen....Ryktet för manliga äventyrare är klart på nedgång globalt. Men även i Sverige.

Jag är ute på föreläsningsturné i landet, igår fullt hus i Nyköping och efteråt kom det upp ett gäng äldre damer och herrar med akademisk bakgrund som nyligen hade sett en föreläsning av en ung herre som de tyckte skrävlade och skröt sanslöst och helt saknade ödmjukhet. Och de undrade vart äventyrsvärlden var på väg. Inte är det här som under Sten Bergmans tid, påpekade de anklagande. Mycket bra fråga. Denne unge man har ett osannolikt dåligt rykte i äventyrsgenren internationellt. Tråkigt. Det här är säkert tionde gången på kort tid hans namn kommit upp, när folk ställer mig till svars för äventyrsvärlden. Mitt förslag är att läsa bloggarna ovan!

I den här frågan skulle jag verkligen vilja veta mer om svenska och skandinaviska bloggar, jag har letat på Utsidan, men inte hittat någon som passar in kraven ovan. Rekommendera gärna!

Bilderna Copyright Arita Baajiens, Sherri Jo Wilikns och Helen Lloyd.

Fredrik Eriksson - ett för högt pris att betala?

När jag fick förra veckans nyhetsbrev från en av mina favoritsajter på nätet, Explorersweb, läste jag om Fredrik Erikssons tragiska död. Det fick mig att fundera på det här med meningen med livet igen och vilket högt pris det kan vara att välja ett liv som bryter mot det gängse samhällsmönstret. Men jag tror inte han personligen ångrade sitt val alltför många gånger. Allt har sitt pris. Jag har personligen aldrig ångrat mitt val av detta liv. Jag vill inte förlora mitt liv, men om det nu skulle bli så mycket tidigare än jag hoppas, då är det ett pris jag betalar utan att ägna för mycket tankar åt det. Kanske har tappat några hjärnceller, eller förmodligen massor, men jag har aldrig riktigt förstått varför någon i västerland, där alla möjligheter finns, tvekar att prova någonting nytt och spännande. Stort eller litet. Utan väljer att planera för sin ålderdom när de är strax under trettio!!! Märkvärdigt! Jag har haft ett fantastiskt liv och hoppas det får fortsätta. Men vågar man inte leva fullt ut, då missar man mycket av det här fantastiska livet!

Jag fick tyvärr aldrig möjligheten att lära känna Fredrik, ja, faktiskt skäms jag över att tala om att jag aldrig hört talas om honom! Det är i och för sig inte så konstigt, eftersom jag inte läser vare sig rese - eller friluftstidningar, inte i Sverige, inte globala, men när jag läser ExWebs artiklar om Fredrik så blir jag mycket förvånad! Han har ju en fantastisk meritlista och vilka storslagna utmaningar han har gett sig på! Och genomfört!!!

Och det får mig att fundera på hur vi i detta land värderar olika människor och äventyr. Sverige är lustigt på många sätt och vis, även om det är ett klart övervägande helt fantastiskt land! Vackert, varierande, rättvist, ganska jämligt, på pappret ganska fritt från rasism, oerhört många hyggliga människor (med undantag av sursvensken förstås, den där avundsjuka rättfärdigande typen som alltid har negativa åsikter om andra och kan och vet allt....det finns en del av dem....) Men, jobbiga lustigheter har vi, i synnerhet när det gäller sådana här saker. Vad är som är genuint och bra. Vi köper lätt det som saluförs mest, men kollar aldrig riktigt vad som finns förpackat. Vi tror alldeles för mycket på lättviktig media som de här sanslöst usla tabloiderna. Jag har aldrig riktigt förstått det, men det stör mig heller inte särskilt mycket. Men jag minns en föreläsning från Travellers Club för några år sedan när ordförande Jan Mårtensson presenterade den kvällens föreläsare, den genialiske fotografen Lennart Nilsson:

"Det finns många i vårt avlånga land som kallar sig kända i hela världen, men i verkligheten gäller det högst några få, en av dem är Lennart Nilsson."

I min genre, äventyr och expeditioner, finns idag ingen. Senast kända var Göran Kropp, som jag märker att många känner till, i synnerhet i USA, men även i Storbrittanien, när jag reser runt där. Det gör mig glad! Utanför Sverige är dock mina mycket goda vänner Tomas och Tina Sjögren, ganska kända namn, idag främst genom den fantastiskt informativa, spännande, nyhetssnabba, ärliga och okorrumperade sajten ExWeb. Och de lämnade tyvärr Sverige, för att de tröttnade på ankdammen. Ungefär av samma skäl som Göran Kropp. Tillsammans skidade de på riktigt till bägge polerna och besteg Everest. Sanna meriter i det tysta. I Sverige är de fortfarande ganska okända. Märkvärdigt. Jag gillar dem också oerhört mycket för att de är så oerhört ärliga med sina åsikter, på gott och ont! Kanske därför.....

När jag läste genom deras sajt hittade jag denna artikel om svenskar. Ganska förödande, men sådan är deras stil och attityd till äventyret och vad som är rätt och fel. De har en fantastisk inställning till livet. Läs mer här! Det beundrar jag dem för, men åsikterna är deras. Jag vill inte döma någon som modigt valt ett annat sorts liv från det normala, dennes sätt att marknadsföra sig själv, berätta om sina äventyr, och sig själv, när denne är en människa som försöker leva sin dröm. Det är tillräckligt för mig och det har jag oerhört mycket respekt för. Jag själv kämpar ju för att kunna leva på detta med äventyr och vet vad som krävs och ibland gör man misstag. Det är bara att rätta till det och gå vidare och försöka göra allt bättre nästa gång. Men analysen om dagens äventyrare och instant gratification, no effort håller jag helt med!!! Precis vad jag menade tidigare i denna rapport!

Men, ibland blir det fel, även när intentionerna är de bästa. När jag, Daniel Lindås och Anders Åberg höll på att spela in filmen här nedan som en säljande pilot för den kommande kamelturen, för vår världs globala mediaföretag, så blev det en väldigt skrävlig text som dessutom är fel...

Det finns flera som cyklat längre.....det finns en tysk som cyklat, ja, jag tror det är snart 40 år på raken nu, jag tror 500 000 km, jag har glömt hans namn förstås....men det blev så där i 50 graders värme och stor stress att få till något säljande på den korta, och extremt dyra tid, vi hade. Och när vi kom hem med materialet, gick det inte att åka tillbaka och ändra...

Ingen skugga skall dock falla på den fantastiske filmaren och regissören! Vill ni läsa mer om Expedition Arabien, läs här och här!

Kom gärna med åsikter och våga kritisera! Och minns, kritik kan också vara positiv....

Travellers Club, 113 länder, Kongo och Jemen

   Ah, det märks att Sverige är på semester! Inte en endaste fråga förra veckan om någonting per mejl! Men, hur som helst är det så att en av de allra vanligaste frågorna är:

"Hur många länder har du varit i?" 

   Osäker är jag på detta, eftersom jag aldrig räknar efter riktigt. Det är helt oviktigt för min del, men eftersom jag får frågan så ofta, ville jag verkligen kolla nu. Därför gick jag in på Travellers Club Stockholms hemsida och gjorde testet. (Se fliken topptravlare till vänster.) 113 länder blev det, men det var inte ens i närheten av direktörerna Tomas Juhlin och Rolf E. Eriksson! De har varit i 269 respektive 220 av världens alla länder och autonoma stater! Jag vet också att min personlige favorit på Travellers Club i Stockholm, Arnold Wernersson, ligger i de trakterna. Nu har han ett kannibalmuseum i Önneköp!

   Jag får också ofta den här frågan ofta:

"Vilka är de här Travellers Club då?"

   Travellers Club är naturligtvis mest känt genom den brittiska varianten lokaliserad på 106 Pall Mall i London, som jag är medlem i, men även Sverige har tre klubbar. En i Göteborg, en i Malmö och så den största i Stockholm. Klubben har även en egen tidning, men det mest spännande är alla medlemmar som har de mest säregna och fantastiska liv bakom sig! Medlemmarna kommer från alla olika landskap och yrken. Alltifrån murare till ambassadörer. Man vet aldrig vem man hamnar bredvid, på en av klubbens möten eller på den traditionella kräftskivan i Skansen Akvariet hos Jonas Wahlström. De flesta möten äger rum på Sällskapets lokaler. Föreläsningarna som erbjuds är mycket intressanta. Alltifrån austronauter till bibliotekarier. Jag har varit med i över tio år nu och trivs som fisken i vattnet. För att få vara medlem krävs att man helst skall ha besökt världens alla kontinenter, får två underskrifter från två av medlemmarna och så väljs in av medlemskommittén. För den som gillar att resa, prata om äventyr och som vill lära sig nya saker om de mest skilda ämnen, ansök så snart ni kan.....

   Det senaste landet jag besökte var Kongo Kinshasa. Jag passerade där för 21 år sedan och när jag nu återvände, så var det inte mycket som hade förändrats. Främst kanske att mobiltelefonen hade anlänt! Annars var det fortfarande ett sant afrikanskt kaos och dilemma, men med fantastiska invånare och förmodligen Afrikas mest spännande land, alla kategorier! Läs mer här på engelska och se det här bildspelet!

Ändå är det land som förändrat mitt liv mest det senaste året är Jemen! Jag tillbringade 12 veckor där förra året och det är min absoluta favoti av världens alla länder. Helt fantastiska människor! Läs här på engelska och se bildspelet!

Jag saknar landet, mina vänner och den fantastiska atmosfär som råder varje dag av mitt liv! Ja, det gjorde lika starkt intryck på mig som Sibirien! Se gärna denna föreläsning på engelska hur mycket Sibirien gav mitt liv riktning!

Överlevnadsskolor, behövs de?

   Häromdagen blev jag mycket inspirerad under en intervju gjord av en trevlig ung man vid Restaurang Blå Dörren i Stockholm. Han ville skriva en artikel om man verkligen lär sig något från de överlevnadsprogram som visas på TV. Exempelvis The Survivorman på Discovery Channel. Och ger överlevnadsträning någon egentlig hjälp i en nödsituation? Och vad hade jag lärt mig efter att ha sovit över 2500 nätter i tält exempelvis? Vilka överlevnadssituationer hade jag hamnat i?

   Jag vill först säga att om man hamnar i en drastisk överlevnadssituation, har man gjort något allvarligt fel innan. Så lektion ett är att undvika att de uppstår! Vilket man gör till största del genom mycket träning som ger erfarenhet.

   Har jag hamnat i många nödsituationer?

   Jag har gjort en hel del misstag, under mina år som resenär. Jag har stått öga mot öga med björnar i Sibirien, tigrar i Malajsia, elefanter i Massajland, utsatts för attacker i talibanområden, upplevt krig på nära håll som i Yemen, hållit på att torka till döds i Tanzania, haft malaria i två år under Afrika cyklingen och varit i närkontakt med hotfulla myndighetspersoner. I de flesta länder. Oftast har nödsituationerna bara dykt upp, som mötet med vilda djur. Ibland för att man hamnat på fel plats vid fel tidpunkt. Som med myndighetspersonerna. Och, exempelvis, när man mött drogade medlemmar ur sepah pasdaran i Iran. Fram till nu, har jag överlevt, utan några större skador vare sig kroppsligt eller psykiskt. Att jag överlevt har helt enkelt berott på rätt inställning till livet, dvs. jag älskar människor och tror gott om alla, jag har haft en hel del tur och så tycks jag ha en nedärvd överlevnadsinstinkt som alltid präglat mitt liv. Alla har nog den, men bara några få får tillfälle att använda den. 

   Men jag tror att jag har nog inte lärt mig alltför mycket som räddat eller hjälpt mig i dessa situationer, när det gäller ren överlevnad, från vare sig överlevnadsböcker, liknande TV-program eller överlevnadskurser. Utan jag har lärt mig mest av mina egna misstag. Misstag gjorda under 25 års intensivt resande. Däremot tror jag att överlevnadskurser och liknande TV-program skapar en stor längtan att få prova på ett äventyrligt liv, att få klättra i berg, vara ute i skogen och, ja, till och med genomföra Expeditioner. Jag inspireras mycket på så vis, och efter att ha haft en Expeditionsskola i Grövelsjön under tio år, så vet jag att sådana kurser också förändrar människor som går dessa kurser. De får ett hälsosamt perspektiv på sitt eget liv och tillvaron.

   Och med tanke på den bekväma värld vi västerlandsmänniskor lever i idag, så behövs dessa TV-program, böcker och kurser. De hjälper till att få ut folk i vår storslagna natur!

   Sedan är det naturligtvis så att det finns det som är bra och så det som är mindre bra. Jag känner nästan alla av dessa jeppar som figurerar på Travel Channel, Discovery och National Geographic, när det gäller sådana här program. Och jag kan tala om att allt är inte vad ögat tycks se. I en del fall, osannolikt bluffaktigt. Min personliga favorit, är den enda jag inte träffat, Ray Mears.

   Han vet vad han håller på med, han överdriver inte alltför mycket och det är lika spännande varje gång att se hur han lägger upp sina program, för att visa hur man exempelvis startar en eld i Borneos våta regnskog. Han inspirerar! Här hemma finns det så många i mina gamla hemtrakter som kan starta en eld av ingenting, men min personlige favorit heter Peter Käck och bor i Idre. Han är den ende jag träffat som i uruselt väder kan hålla maten inte bara varm, utan att få den att smaka som en lyxrestaurang! Och han kan lika mycket som Ray Mears. Eller, faktiskt, mycket mer! Och det beror på att han bott i skogen hela sitt liv. Jagat, fiskat, gjort eldar och grillat renfiléer.

   Så svar, ja, de behövs! Och, ja, maten på Blå Dörren var kanon! Stekt fläsk med löksås, min stora favorit! På tal om intervjuer, så finns här en ny artikel på engelska om just näringsrikmat på Expedition just här!

   Kom gärna med kommentarer och åsikter i ämnet!