Frågorna har börjat komma in angående vilken utrustning som är bäst på vinterturer. Av alla artiklar jag skrivit globalt sedan jag kom hem från Sibirien för 5 år sedan, är det fortfarande den vanligaste frågan. Den är inte helt enkel att svara på och åsikterna är många. Kommentera gärna och kom med egna förslag, erfarenheter och råd!

För min del gäller fortfarande det jag skrev från Sibirien.

Vi, dvs Johan Ivarsson och jag, fortsätter få mängder av mejl med åsikter, råd och uppmuntran. Mycket trevligt, roligt och mycket spännande. Många av dem rör valet av utrustning i denna extrema kyla. Flera tycker att vi har valt helt fel kläder och övrig utrustning. De kan inte begripa varför vi inte anammat den kunskap som de naturmänniskor vi befinner oss hos just nu, har samlat på sig genom eoners års testande. Ja, människor som levt i ett arktiskt klimat kanske så långt tillbaka som 300 000 år f.Kr! (Den ryske vetenskapsmannen Juri Mochanov har funnit bevis för detta vid en utgrävningsplats som heter Diring Juriakh, lokaliserad norr upp längs floden Lena, en liten ficka liv omgiven av den väldiga inlandsisen!) Jag själv hade ungefär samma funderingar innan avfärd, nämligen att vi snarast skulle skaffa oss pälsverk och vadmalskläder på plats. Det var innan jag tänkte efter riktigt noga. Beträffande polarhistorik. Och i synnerhet efter det att Johan och jag själva testat denna urgamla och mycket beprövade utrustning.

All den utrustning vi använder oss av under denna färd är resultatet av en vidareutveckling som skett alltsedan polarfärdernas fader, Fritjof Nansen, i slutet av 1800-talet började leta efter den mest optimala utrustningen för att genomföra sportprestationer i extrem kyla. Alltifrån kök till kläder. All annan kunskap, för den delen, som vi har med oss idag, hur man skall färdas och överleva i extrem kyla, är också en utveckling från denna epok. Legender som Nansen, Robert Peary, Roald Amundsen och Robert Falcon Scott testade alltifrån päls, bomull, läder, ylle, smärting, vadmal till nylon. Under betydligt mycket svårare omständigheter än de vi har just nu. 

Idag har vi kommit långt i utvecklingen. Vi förstår också kombinationen kost, förberedelser, träning, den mänskliga kroppen, psyket, val av utrustning och kläder mycket bättre. Vilket är självklart, eftersom vi lärt av alla deras försök och misstag. Eller det borde vara självklart, men eftersom vi får så många frågor om detta, och vi har tvivlat själva, och det faktum att i stort sett varenda jägare- och fiskare vi träffar här ute längs Kolyma, ja, de är i det närmaste chockade över hur tunnklädda vi är. De bara skakar på sina pälsklädda huvuden. Vad de inte förstår, i likhet med alla de som påpekar vårt misstag i val av utrustning, och som vi själva inte riktigt förstått förrän nu, är att deras tid ute i detta extrema klimat har ingenting med sportprestationer att göra. Allt de gör går ut på att på olika sätt finna mat, göra så få misstag som möjligt, inte stressa och undvika att frysa. Många åker skoter, några få går och än mindre skidar. De är klädda från topp till tå i tjocka pälsverk eller vadmalskläder. Kläder man skall ha, och som är vida överlägsna allt annat, när det gäller att röra sig så lite som möjligt och hålla bort kylan. Och om man dessutom har en varm koja att å hem till på kvällen, Men att dra en 100 kg tung pulka i en besvärlig terräng iklädd vadmalsskor och pälsverk, nä, svetten som skapas är i det närmaste livsfarlig! Det går inte. Svett fryser till is. Vilket den även gör med våra tunna kläder. Att vakna på morgonen i ett iskallt tält och skaka isen ur understället efter att ha frusit hela natten, är inget jag önskar att någon skall få uppleva. 

Kroppen är en helt fenomenal värmekälla så länge man rör sig. Vilket vi gör hela tiden utom när vi ligger i tältet. Därför klär vi oss för att svettas så lite som möjligt. Då räcker ett underställ, en skjorta, en byxa och en Gore-tex jacka med huva att åka i. Plus en tunn balaklava med ansiktsmask. Och dunvantar med vindskydd. Och två par tunna strumpor i pjäxorna. Men, så fort vi stannar till, åker den stora dunjackan på, varmare dunvantar, tjockare huva, av med pjäxorna och på med dunstövlarna och vi tar oss så snabbt som möjligt in i tältet (det tar oss två minuter att få upp tältet), drar igång köket, snabbt i säcken och så hoppas att man inte fryser för mycket under natten. Dessutom är de här moderna kläderna mycket lättare, bättre sömmar, vindtätare men andas ändå och torkar oerhört mycket snabbare än pälsverk. Plagg som egentligen är sanslöst tunga, med obekväma och svårlagade sömmar och de är ordentligt klumpiga, i synnerhet när de frusit till is. Försök få på dig en pälssko som frusit till is av all fotsvett, nästan omöjligt i 50 minusgrader. Då om någonsin får du en farlig förfrysning. Men, de moderna polarkläderna är ingenting för skogsmänniskor som skall jaga och hugga ved. Som de sibiriska jägarna. 

Sägas skall dock att vi har frusit för mycket den sista tiden, farligt mycket, och kommer att frysa än mer när vi åter börjar skida den 1 februari. Detta beroende på att temperaturerna kommer att vara lika låga samt att snötäcket är mycket tjockare och, värst av allt, februari och mars är stormvindarnas tid. Därför försöker vi nu hitta någon sorts lösning med päls. Som ett extra skydd. I synnerhet på händerna eftersom de tagit så mycket stryk redan. Exempelvis ett par vargskinnsvantar med päls på handens utsida men med vanligt läder på insidan, att dra på som en övervante när de tjocka dunvantarna inte räcker. Vi får se hur det funkar. Just nu verkar det vara en bra idé.

Vad kan nu de moderna produktutvecklarna tänka på framöver? Vad kan de lära av Sibiriens naturfolk? För det första är det viktigt att noga understryka att extremkylan gör alla rörelser extremt tafatta och klumpiga och att det måste gå mycket fortare att värma utsatta kroppsdelar. Inte för tajta handskar, eller ärmar, inga onödiga kardborrelösningar, eller komplicerade förslutningar, betydligt större öppningar vid fickorna, vidare kläder och mer backup lösningar om någonting går sönder. Vilket det gör till slut. Men ändå mindre krafs. Sibirierna här har alltid en snabb lösning om utrustning går sönder. Som exempel kan jag ta våra skidbindningar, vars veka punkt gick sönder direkt när temperaturen gick under 50 minus. Nu gick det bra eftersom vi hade lite snö, så vi kunde gå, men hade det inte varit det, då hade vi haft allvarliga bekymmer. Hade tillverkaren bara sett till att bindningshusen haft två avlånga hål på sidorna, så hade vi kunnat trä in ett spännband som gjort samma arbete som den metalldel som gått sönder. Bindningen hade dessutom varit lättare. Här har de bara ett läderband över foten från skidan, men då är allt mycket obekvämare och det är bara för kortare turer. Men går det läderbandet sönder, har de ett nytt i fickan. 

Visst har vi kommit långt sedan Nansens dagar, men än är det en bra bit kvar till det optimala!

Förra veckan fick jag tre förfrågningar hur man gör en dokumentär när man är på Expedition. Och då mindes jag att jag skrev en rapport om detta från Sibirien. Så jag har läst genom det och det gäller än idag, så jag åter reproducerar då den här nedan!

Att göra en dokumentär.

Det är den 25 januari idag, mitt på dagen och det är -48°C och temperaturen är tyvärr på väg nedåt igen. Vi är bägge förkylda, främst Johan som vanligt med halsont, feber och hosta inför avfärd, och det beror på två olika typer av stress. För det första, den positiva stressen, att få till ännu ett färdigt inslag för SVT:s Gokväll och för det andra, den negativa stressen, nämligen att veta att snart skall vi ut och leva dygnet runt i dessa vedervärdiga temperaturer igen. Den här gången är vi riktigt oroliga. Tyvärr vet vi denna gång vad som väntar.

En av de allra vanligaste kommentarerna jag får från folk hemma på gatan eller i samband med föreläsningar, är medborgare som undrar hur i all världen ett kamera team orkade vara med oss och filma hela tiden. Jag berättar vid varje tillfälle att vi gör allt själva utom sista fin redigeringen, ljudredigering, textningen och grafikpålägg. De tror mig sällan. Jag kan förstå att de undrar. De är vana med äventyrare som genomför sportprestationer och som saknar kapacitet att filma, redigera, tänka dramaturgiskt och se värdet av noggrann ljudbearbetning. Äventyrare som har en egen professionell filmare som dyker upp då och då, eller oftast, som främst filmar före och efter äventyret med statiska inklippsbilder från genomförandet filmade av äventyraren själv. Alla inklippsbilder i regel från stativ. Det är standardgenomförande världen över. Det är inget fel på det, ibland riktigt spännande och nydanande, men i längden blir det synnerligen tråkigt att titta på. Min åsikt. Jag tycker att varje film bör tillföra någonting nytt angående världslig kunskap och sin egen genre. Värst tycker jag det är när en sådan typ av äventyrare ser filmen som sin egen produktion. Tyvärr är äventyrsgenren oerhört självupptagen. En enbart i Sverige känd äventyrare ringde mig en gång och ville veta om jag hade några kontakter inom SVT som kunde hjälpa honom.

´´Jag kan filma!´´ utbrast han när jag sade att det var inte helt lätt och att det var proffs som avgör om din idé och ditt arbete är bra nog, men han hävdade: ´´Det är hur lätt som helst!´´

Det är det inte. Att som vi, Johan och så då jag själv, ja, att vara vårt eget kamerateam är mycket svårt. Det måste dessutom vara en livsstil. I stort sett all tid när man exempelvis sitter i kanoten och paddlar eller skidar och inte tänker på nära eller kära, eller är så trött att man inte orkar tänka alls, ja, då planerar vi för nästa tagning. Hitta rätt miljö, rätt ljus och det måste föra filmen eller inslaget vidare. Och att försöka tänka filmatiskt när en 400 kg tung björn går till anfall är svårt. Än svårare att få det på bild. Därför är det tur att vi insett hur oerhört ointressanta vi är själva i jämförelse med de människor vi möter. Men att filma dessa kan vara ändå svårare. I synnerhet i den här extrema kylan som sätter hela vårt filmprojekt och våra TV-inslag på sin yttersta spets. 

Som exempel kan jag ta härom veckan när vi skulle besöka en avlägsen by dit det tog 12 timmars skuttande bilfärd att åka, så frös alla våra objekt vi skulle filma så mycket, att vi inte fick en enda vettig scen under hela besöket. De vägrade vara ute längre än en kvart i kylan och omtagningar kunde vi glömma. När vi då har spännande människor framför kameran som klarar både lång tid ute och omtagningar, då krånglar oftast kameran. I regel klarar den bara 10 minuters filmning per dag innan bandet fryser och så måste den inomhus och torka upp och bli varm under minst 2 timmar för att inte förstöra någonting för framtida filmning. Det till trots att vi låtit sy upp ett täckande skydd av en gammal filt. Inte heller vet man vad som fastnat på bild, eftersom när bandet rullat i en halv minut har man bara en massa streck i kameralinsen framför sig. Så när vi återvänder inomhus efter ett jobb, väntar vi minst fyra oroliga timmar på att den skall tina upp i väntan på att se vad som fastnat eller inte. Vi har tyvärr förlorat en del unikt material denna färd till följd av kylan. Men det är inte bara kameror som fryser utan även våra fingrar. I stort sett alla förfrysningar vi fick på förra skidfärden var till följd av filmande eller fotande. Kylan gör därför att allt måste klaffa direkt. Vilket är mycket svårt när man skall göra s.k. ståuppor, ja, som man gör i exempelvis TV-inslag när man tittar i bild och berättar. Inför det kommande inslaget i Gokväll som kommer den 1 februari, så har vi två ståuppor. Att ta sig till inspelningsplatsen tar en halv timme till fots och då vet vi att vi har max 5 minuters bandande, så om vi gör ett misstag, ja, då får vi vänta en dag till. Det har nu gått en vecka att få ihop dessa 2 ståuppor.

Men även om vi lyckas få till både filmning och ståuppor, då återstår fortfarande det allra svåraste, att få hem allt unikt material till Sverige. Utan att det frusit sönder utan ens vetskap under vägen. Det är en hemsk oro hela tiden under en färd. Mycket värre än attackerande björnar.

Igår kom ett lång mejl från en förtvivlad ung man som planerat sin resa i ett år, cyklat iväg och, enligt honom, bara kommit en tiodel av vägen han önskat nå. Han ville cykla från England till Asien, men avslutat färden i Mellan Östern.

"Jag tröttnade på hela slitet! Jag hade velat cykla ett helt år! Vad gjorde jag för fel???"

 Efter att ha cyklat 90 000 km under 7.5 år så förstår jag mycket väl vad han menar. Att cykla i tredje världen är den absolut tuffaste formen av Expedition. Det är så mycket svårare att ständigt bli utsatt för olika kulturskillnader, massor av människor, många fattiga och utsatta, och vara på väg under så lång tid. Min Afrika tur var mångfalt svårare änKolyma Expeditionen. Mycket svårare! Men, eftersom jag fått frågan många gånger, en av de vanligaste jag får i epostform, så är mitt svar följande:

"Du hade inte förberett dig nog mycket och tappat motivationen varför du ville göra detta från början!"

Vis av att ha läst massor av liknande mejl, så ser jag att alla dessa mer eller mindre lyckade färder har tre saker gemensamt. De har som sagt, först av allt, tappat motivationen. De har inte sovit eller vilat nog. Och lika viktigt, de har inte klarat av att föda sig själv med god mat under den svåraste etapperna. 

Viktigast dock, är att när det har blivit mycket tufft, inte förstått varför de utsatt sig för allt slit, som de ser det. De har inte förstått varför utan så fort det blivit för krävande frågat sig själv:

"Varför gör jag det här? Jag ser ingen mening i att utsätta mig för allt detta. Jag vill hem."

Så basen för lyckosam Expedition är att veta varför man gör den!

Likaså är flertalet dåligt förberedda. De har helt enkelt inte tillbringat tillräckligt med tid i att sova ute i tält under svåra omständigheter och ej heller kunnat laga välnärande och smakrik mat under samma stunder. Det blir för jobbigt. Man känner sig trött, hungrig, lortig och obekväm. Det är så viktigt, dessa basegenskaper.

För vet man inte var man skall slå läger och hur man lagar marinerad älgfilé med klyftpotatis på ett spritkök i stormväder, då blir det jobbigt. Sömn, vila och bra mat är helt avgörande. På långa expeditioner. Minst ett halv år. Fram dit kan vem som helst lida, men därefter måste man veta vad man gör. Jag har sovit över 2500 nätter i tält, en hel del av dem innan en Expedition.

Så åk inte innan du vet hur och var man slår läger och hur man lagar gourmetmat på besninköket!

Men, ett stort MEN, viktigast är ändå att ge sig iväg och lära sig längs vägen! Mina råd, se dem som en liten hjälp, ingenting annat!

Vill Ni ha mer nyheter, följ hela cirkusen på Twitter!

"Mikael, kan du berätta för mig hur jag får tag på sponsorer?"

Jag har bokstavligen fått den här frågan tusen gånger under mina 25 år som resenär. En tredje del av alla mejl som jag får, ett hundratal i månaden från världen över, rör den här frågan. Oftast är det från unga människor som står i begrepp med att ge sig ut på sitt första äventyr. Jag håller själv på med utmaningen att försöka få tag på passande samarbetspartners en stor del av mitt liv. Det är inte lätt.

"Jag har världens bästa idé på gång och jag vet att det borde vara lätt att få tag på sponsorer, men vem skall jag vända mig till?"

Det är oftast följdfrågan från samma mejl. Att tro att man passar perfekt för att få en sponsor räcker helt enkelt inte. Och vet då att i stort sett alla sponsorförfrågningar nekas! Det spelar liksom ingen roll hur ens idé ser ut om man inte har gjort någonting betydande innan. Sponsorer får man med tiden.

Men, jag har satt ihop dessa tre råd för att visa hur man kan gå till väga:

1. Behöver man verkligen sponsorer? Det är det första man bör fråga sig. Jag vet att många unga och nya äventyrare tycker att det ser både häftigt och professionellt ut att ha en massa loggor på sina kläder. Men om man reser som jag gör, med grundidén att bygga broar kulturer mellan, så vill man inte se ut som en kommersiell Formula 1 förare!

Självklart är det så att kräver omständigheterna att man skall se ut så, dvs. de sponsorer man hittar vill synas pådet viset, och det känns bra för personen i fråga, kör så. Viktigast är trots allt att komma iväg och genomföra äventyret!

Men min personliga åsikt är att det finns mycket bättre sätt att marknadsföra sina samarbetspartners. Efter 25 års erfarenhet vet jag också att de flesta sponsor idag, inte vill bli överexponerade. Det tyder bara på att man är oseriös.

Vad jag vill säga är att har du pengar, undvik sponsorer!

Det innebär mindre arbete, mindre stress och oro och du kan genomföra din Expedition exakt som du själv vill. Dessutom har du då en rent historisk idé, en expedition som är helt nytänkande, dåbehöver du inga sponsorer för att få uppmärksamhet.

Så, mitt råd är, har du inte gjort någonting betydande innan, glöm sponsorer och hitta andra vägar att finansiera äventyret. Därefter, börja prata med sponsorer, när du kan visa att du gjort något.

Så börja jobba och spara pengar!

2. Tänk så här, vad vill egentligen en potentiell sponsor ha? Vad kan jag erbjuda dem som ingen annan äventyrare kan erbjuda? Som exempel kan jag berätta, att jag har en vän som är Chef för Canon Europas sponsoravdelning och han får drygt 300 seriösa förfrågningar per dag! Och de sponsrar ungefär 10 av dessa...per år!

Så det är inte lätt! Men heller inte omöjligt!

Har du en unik idé och ett nytt perspektiv, det är klart att allt är möjligt. Även om du inte är vare sig känd eller etablerad.

3. Planråd, sök bara sponsorer som passar din idé och hitta sådana som blir din vän! Vissa människor gör vad som helst för att synas och få pengar. Det gäller livets alla yrken, likaså inom äventyrsgenren. 

Hitta en sponsor som passar det du skall göra och vad du vill ha sagt med ditt äventyr. Om du exempelvis vill ha en ekologisk anknytning till ditt äventyr, något de flesta vill ha idag eftersom det säljer, varför då skaffa en sponsor som är överkomersiell? Det går liksom inte ihop.

Personligen skulle jag heller aldrig ha en sponsor som inte är, eller blir, en vän. Det är viktigt att det blir en familjär känsla över samarbetet, så att samtligt involverade får ut de vill önskar av samarbetet. Då blir det också ett fantastiskt samarbete!

Jag hoppas dessa råd kan hjälpa en gnutta. Det finns många andra sätt, detta är några. Kom gärna med åsikter eller frågor!