explorermikaelstrandberg

Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Extrem kyla och underkläder; Vad är bäst, ylle eller konstmaterial

Extrem kyla. När den slår till i USA så får jag omgående frågor hur man skall ekipera sig för att bäst klara kölden. Så jag brättar om flerskiktssystemet, men påpekar vikten av rätt val av underkläder. Och jag brukar då få följdfrågan, vad är bäst, ylle eller konstfibrer?"

Egentligen är det en personlig sak. Endera verkar det som om man föredrar ylle. Eller konstmaterial som syntet. Jag kan i alla fall säga att jag under dessa 25 år av tufft uteliv provad de flesta. Några observationer:

Jag har märkt att underkläder som marknadsförs av märken som i första hand riktar in sig på extrem sport, typ tävlingsåkarepå skidor, inte alls är gjorde för vanligt folk i skogen, som är ute under längre tider. De är alldeles för kalla. För Expedition passar de inte alls, i alla fall om man inte kommer inomhus varje kväll.

Det beror också på hur plaggen tillverkas. Vilka maskiner. Vissa märken tllverkas på ett sätt som gör det svårt att göra alltför stora förändringar och förbättringar.

När det gäller ylle eller syntet, så är det till viss del en smaksak. Jag tycker ylle kliar av och till.

För mig är underkläder med de allra viktigaste prylarna på alla utflykter, Expeditioner i både varma och kalla områden. För min kommande ökenexpedition, när den nu blir av, så håller jag i samarbete med Termo att leta fram passande underkläder som passar i öknen. De är lika viktiga där. Och när det gäller underkläder så ser jag följande saker som helt avgörande:

Plaggen skall både isolera och hjälpa till att justera kroppsvärmen.
De skall knappast ha någon vikt
Det måste vara av bästa kvalité, så de billigaste på marknaden är bara för kortare utflykter. Inte att lita på när kvalité krävs.
Stinkfria och impregnerade på ett vis så man inte tvättar bort den bakteriedödande impregneringen.
De skall ju vara bekväma och sitta skönt.
Inga skavande sömmar!

Kom gärna med åsikter i detta intressanta ämne!

Och följ gärna med på min Facebook-sida, http://www.facebook.com/explorerglobal Här finns alla rapporter/artiklar på både negelska och svenska.

Postat 2012-12-27 20:44 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Extrem kyla; hur är det att sova i tält i -42 grader?

För drygt ett år sedan återvände jag till den riktiga kylan i nordöstra Sibirien och den kallast bebodda platsen på jorden, Ojmjakon. Temperaturerna var lika låga som under Sibirien Expedition år 2004 tillsammans med den enträgne Johan Ivarsson, men förutom själva resandet med ren och släde, var tältvistelsen en dröm. Skillanden var att braskaminen höll värmen tillräckligt länge så att man fick krypa in varm i sovsäcken. Och även om vi då vaknade i nästan 55 minusgrader, så är det en gigantisk skillnad mot att lägga sig svettig och nedkyld i ett tält, som under Sibirien tur nummer ett.

Efter förra veckans artikel om vilka kläder som är bäst i extrem kyla, så har det kommit några mejl angående hur det egentligen är att sova i tält i dessa temperaturer. Min mycket gode vän och saknade partner på färd, Johan Ivarsson, skrev denna rapport från Kolymafärden och den berättar exakt hur det är!

Jag och Mikael vaknade vid 4 idag på morgonen och vi kunde båda känna kroppen värka av trötthet. Vi tog då beslutet att stanna vid den här övergivna skogskojjan och ta en dags välbehövd vila. N 66°18´52,0 och Ö 151°46´34,7. Bara -38°C idag men snöigt och dålig sikt, en lätt men iskall vind från syd.

´´Jag tror vi har ett problem!´´

Jag kan höra stressen i Mikaels röst inifrån tältet,

´´Köket är dött!´´

Jag har alltid trott att det skulle vara omöjligt att sova i tält någon längre tid när temperaturen är så låg som -43°C. Men jag har bevisat för mig själv att jag hade fel! Det är inte alls så farligt som jag har fått för mig. I alla fall inte när man väl har kommit in i tältet och köket är igång. Men det är alltid några ögonblick av stress innan vi har kommit dit eftersom det inte är specielt lätt att få köket varmt nog så att det tänder som det ska. än så länge har det dock ordnat sig tillslut.

Det är även ganska stressigt medans köket är igång, för att hinna få ordning på allting. Så att det enda vi behöver göra när köket stängs av är att, så snabbt som möjligt, krypa ner i den varma och sköna sovsäcken! Det är dock väldigt viktigt att inte bli för stressad eftersom det är oerhört lätt att göra ett otäckt misstag, som att bränna ett hål i sovsäcken på köket, eller som jag gjorde här om dan när jag välte en kastrull och hällde en liter vatten över mig själv och liggunderlaget. Ett sådant misstag kan orsaka stora problem!

Ett annat problem som uppstår när man sover utomhus i så låga temperaturer som de här, är de enorma mängderna kondens som uppstår. Snö som tillsammans med den egna kroppsvärmen och fukten, smälter och förångas och gör att allting blir blött. Ibland är det så dimmigt inne i tältet så att vi omöjligt kan se varandra! Kondens är även ett stort problem när det gäller all den tekniska utrustningen som vi har med oss.

Det första vi gör när vi väl har kommit in i tältet är att smälta lite snö och koka vatten till varsin kopp kaffe. Det är viktigt att få någonting varmt i sig så att kroppen håller sig varm. sedan smälter vi mer snö för middagen, ett packet frystorkad mat var och till det en skiva grovt bröd. Slutligen smälter vi ännu mer snö för två koppar te var innan vi lägger oss.

Det är varmt inne i tältet så länge som köket är igång, men så fort vi öppnar dragkedjan ut för att hämta mer snö så blir det kallt igen. Det tar heller inte lång tid innan det är iskallt igen efter det att köket har stannat. Och det är inte ovanligt att köket stannar både en och två gånger under tiden vi lagar mat, då köket helt har sotat igen på grund av den väldigt dåliga bensinen som finns här. Bästa kvalitet är 72 oktan!

Att komma ner i sovsäcken är inte alltid så enkelt som det låter, inte när man måste ta med tre par fuktiga vantar, en isig och blöt ansiktsmask, två par strumpor, en liten handdator och slutligen pannlampan med sin stora batteriväska. Först måste jag ta mig ner i fleece innersäcken, där även alla saker jag nämde tidigare ska ner, sedan in i själva dunsovsäcken. Förhoppningsvis har jag då lyckats så bra att det är möjligt att dra upp dragkedjan. Sedan, efter ungefär 30 minuter, när jag äntligen har fått allting på plats, så måste jag alltid upp igen för att tömma en full pissblåsa. Det i sig är ganska enkelt dock eftersom vi har tagit med oss en flaska som gör det möjligt att pissa inne i sovsäcken. Men jag måste fortfarande ta mig upp på knä, vilket gör att allting innuti sovsäcken rammlar ner och jag måste än en gång börja om med att plocka allting till rätta när jag är klar!

Och varje gång under natten när vi måste ta oss upp, eller när vi rör oss för mycket, så blir ansiktet blött och kallt av snöflingor, orsakade av kondensen från andningen som har frusit på insidan av taket på tältet.

Vi vaknar varje morgon klockan 6, i mörkret, för att starta dagen. Tälttaket är då helt täckt med snö och istappar, hängandes ner i olika former. Det är samma procedur på morgonen som under kvällen, först igång med köket för att smälta snö, vilket omedelart orsakar ett lätt duggregn att falla från taket. Efter det är det dags att hitta all utrustning, som har torkat i sovsäcken under natten, och sedan snabbt klä sig.

Frukosten består av en stor portion gröt (250 gram var) och två skivor grovt bröd. Vi måste även förbereda våra termosar med nudelsoppa till lunch, som vi äter några timmar senare tillsammans med två frusna skivor bröd var. Hårt arbete för tänderna!

Det enda kvar att göra sedan, efter två timmars frukost, är att packa ihop allting och ge sig ut för ännu en dag av slit och glädje i det kallaste bebodda stället på jorden- Sibirien!

Postat 2012-12-17 22:00 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Extrem kyla; Vilka kläder är bäst?

Idag är det 90 år sedan Frithjof Nansen tilldelades fredspriset. Och samtidigt har vintern till och med anlänt till Malmö, så vad passar då bättre än att fundera på det här med vilka kläder som passar bäst i extrem kyla.

Jag kom direkt att tänka på en rapport från Sibirien-turen i ämnet och jag vill då omedelbart referera till den:

Det är den 3:e januari i ett grått, molnigt Srednekolymsk. Det är riktigt kallt där ute, -48°C men vindstilla. Nyårsfesterna fortsätter i samhället med oavbruten glädje. Samhällets barer och diskotek är, minst sagt, livfulla.

Vi fortsätter få mängder av mejl med åsikter, råd och uppmuntran. Mycket trevligt, roligt och mycket spännande. Många av dem rör valet av utrustning i denna extrema kyla. Flera tycker att vi har valt helt fel kläder och övrig utrustning. De kan inte begripa varför vi inte anammat den kunskap som de naturmänniskor vi befinner oss hos just nu, har samlat på sig genom eoners års testande. Ja, människor som levt i ett arktiskt klimat kanske så långt tillbaka som 300 000 år f.Kr! (Den ryske vetenskapsmannen Juri Mochanov har funnit bevis för detta vid en utgrävningsplats som heter Diring Juriakh, lokaliserad norr upp längs floden Lena, en liten ficka liv omgiven av den väldiga inlandsisen!) Jag själv hade ungefär samma funderingar innan avfärd, nämligen att vi snarast skulle skaffa oss pälsverk och vadmalskläder på plats. Det var innan jag tänkte efter riktigt noga. Beträffande polarhistorik. Och i synnerhet efter det att Johan och jag själva testat denna urgamla och mycket beprövade utrustning.

All den utrustning vi använder oss av under denna färd är resultatet av en vidareutveckling som skett alltsedan polarfärdernas fader, Fritjof Nansen, i slutet av 1800-talet började leta efter den mest optimala utrustningen för att genomföra sportprestationer i extrem kyla. Alltifrån kök till kläder. All annan kunskap, för den delen, som vi har med oss idag, hur man skall färdas och överleva i extrem kyla, är också en utveckling från denna epok. Legender som Nansen, Robert Peary, Roald Amundsen och Robert Falcon Scott testade alltifrån päls, bomull, läder, ylle, smärting, vadmal till nylon. Under betydligt mycket svårare omständigheter än de vi har just nu.

Idag har vi kommit långt i utvecklingen. Vi förstår också kombinationen kost, förberedelser, träning, den mänskliga kroppen, psyket, val av utrustning och kläder mycket bättre. Vilket är självklart, eftersom vi lärt av alla deras försök och misstag. Eller det borde vara självklart, men eftersom vi får så många frågor om detta, och vi har tvivlat själva, och det faktum att i stort sett varenda jägare- och fiskare vi träffar här ute längs Kolyma, ja, de är i det närmaste chockade över hur tunnklädda vi är. De bara skakar på sina pälsklädda huvuden. Vad de inte förstår, i likhet med alla de som påpekar vårt misstag i val av utrustning, och som vi själva inte riktigt förstått förrän nu, är att deras tid ute i detta extrema klimat har ingenting med sportprestationer att göra. Allt de gör går ut på att på olika sätt finna mat, göra så få misstag som möjligt, inte stressa och undvika att frysa. Många åker skoter, några få går och än mindre skidar. De är klädda från topp till tå i tjocka pälsverk eller vadmalskläder. Kläder man skall ha, och som är vida överlägsna allt annat, när det gäller att röra sig så lite som möjligt och hålla bort kylan. Och om man dessutom har en varm koja att å hem till på kvällen, Men att dra en 100 kg tung pulka i en besvärlig terräng iklädd vadmalsskor och pälsverk, nä, svetten som skapas är i det närmaste livsfarlig! Det går inte. Svett fryser till is. Vilket den även gör med våra tunna kläder. Att vakna på morgonen i ett iskallt tält och skaka isen ur understället efter att ha frusit hela natten, är inget jag önskar att någon skall få uppleva.

Kroppen är en helt fenomenal värmekälla så länge man rör sig. Vilket vi gör hela tiden utom när vi ligger i tältet.Därför klär vi oss för att svettas så lite som möjligt. Då räcker ett underställ, en skjorta, en byxa och en Gore-tex jacka med huva att åka i. Plus en tunn balaklava med ansiktsmask. Och dunvantar med vindskydd. Och två par tunna strumpor i pjäxorna. Men, så fort vi stannar till, åker den stora dunjackan på, varmare dunvantar, tjockare huva, av med pjäxorna och på med dunstövlarna och vi tar oss så snabbt som möjligt in i tältet (det tar oss två minuter att få upp tältet), drar igång köket, snabbt i säcken och så hoppas att man inte fryser för mycket under natten. Dessutom är de här moderna kläderna mycket lättare, bättre sömmar, vindtätare men andas ändå och torkar oerhört mycket snabbare än pälsverk. Plagg som egentligen är sanslöst tunga, med obekväma och svårlagade sömmar och de är ordentligt klumpiga, i synnerhet när de frusit till is. Försök få på dig en pälssko som frusit till is av all fotsvett, nästan omöjligt i 50 minusgrader. Då om någonsin får du en farlig förfrysning. Men, de moderna polarkläderna är ingenting för skogsmänniskor som skall jaga och hugga ved. Som de sibiriska jägarna.

Sägas skall dock att vi har frusit för mycket den sista tiden, farligt mycket, och kommer att frysa än mer när vi åter börjar skida den 1 februari. Detta beroende på att temperaturerna kommer att vara lika låga samt att snötäcket är mycket tjockare och, värst av allt, februari och mars är stormvindarnas tid. Därför försöker vi nu hitta någon sorts lösning med päls. Som ett extra skydd. I synnerhet på händerna eftersom de tagit så mycket stryk redan. Exempelvis ett par vargskinnsvantar med päls på handens utsida men med vanligt läder på insidan, att dra på som en övervante när de tjocka dunvantarna inte räcker. Vi får se hur det funkar. Just nu verkar det vara en bra idé.

Vad kan nu de moderna produktutvecklarna tänka på framöver? Vad kan de lära av Sibiriens naturfolk? För det första är det viktigt att noga understryka att extremkylan gör alla rörelser extremt tafatta och klumpiga och att det måste gå mycket fortare att värma utsatta kroppsdelar. Inte för tajta handskar, eller ärmar, inga onödiga kardborrelösningar, eller komplicerade förslutningar, betydligt större öppningar vid fickorna, vidare kläder och mer backup lösningar om någonting går sönder. Vilket det gör till slut. Men ändå mindre krafs. Sibirierna här har alltid en snabb lösning om utrustning går sönder. Som exempel kan jag ta våra skidbindningar, vars veka punkt gick sönder direkt när temperaturen gick under 50 minus. Nu gick det bra eftersom vi hade lite snö, så vi kunde gå, men hade det inte varit det, då hade vi haft allvarliga bekymmer. Hade tillverkaren bara sett till att bindningshusen haft två avlånga hål på sidorna, så hade vi kunnat trä in ett spännband som gjort samma arbete som den metalldel som gått sönder. Bindningen hade dessutom varit lättare. Här har de bara ett läderband över foten från skidan, men då är allt mycket obekvämare och det är bara för kortare turer. Men går det läderbandet sönder, har de ett nytt i fickan.

Visst har vi kommit långt sedan Nansens dagar, men än är det en bra bit kvar till det optimala!

Postat 2012-12-10 17:21 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Expedition Östafrika; Zanzibar och en sorts sammanfattning

Jag tror det som skiljer det svarta Afrika från övriga världen, som resenär och som människa, är att så fort man landar inser man att det var här som skrattet och leendet föddes. Och än idag är det mest genuina och oförstörda. Det upplever man till och med i Malmö, där leendet definitivt inte är en del av samhället, ja, det vill säga om man då inte råkar stöta på någon afrikan på gatan och vars blick man möter, denne ler alltid!

Det är dessutom någonting med denna plats, för när man väl stiger ur så känns det hemma på något svårförklarligt vis. Nu blev det blott två veckor här, men jag vet att jag snart vill tillbaka. Jag vill skratta och le hela tiden, inte bara med familjen och vännerna. Ändå skall det sägas att det finns ju en annan, mycket primitivt dyster sida av kontinenten, för när jag väl kom hem, så fick jag det hemskaste brev jag någonsin fått. Läs det gärna! Afrika är verkligen också den största dramatikens hemvist. inte en tråkig sekund.

Att åter möta ständiga leenden och skratt var höjdpunkterna under besöket, samt att äntligen få kontakt med il-siria massajerna, boranafolket och möta en samburu krigare. och att få se hur en medleklass börjar växa fram i Kenya. Det är sann lycka att se att folk börjar få det bättre generellt. Men därför var det bra att få besöka Tanzania och Zanzibar, för där var det ungefär som jag minns från år 2000. Ganska så slitet och fattigt. Det var sannerligen en kontrast att bo på lyxen vid Palms och sedan lämna området och komma ut i verkligen. Men med åren så tar man allt som det kommer, utan att bli för häpen, upprörd eller påverkad. Jag gillar lyxen, men behöver det andra mer. Hellre marknaden än lyxsoffan!

Zanzibar var av speciellt stort intresse för mig, eftersom den å ena sidan var utgångspunkten för de resor som gjordes in i Afrikas inre av exemplevis David Livingstone, vars hus fortfarande kan beskådas i den s.k Stone Town. Å för det andra att den var en sorts centralpunkt, i likhet med andra swahili öar längs Östafrika, för den arabiska slavhandeln. Tippu Tipp bodde ju här exemplevis och han liksom många av de andra arabiska slavjägana kom ju från Oman och Jemen, som jag känner ganska väl. Det finns många tecken, exemplevis portar, som påvisar detta i den gamla delen av staden. Kiswahili som pratas i Östafrika med omnejd är ju ett sorts slavspråk och innehåller många arabiska ord. Och idag är ju islam en stor del av livet på Zanzibar, men på det afrikanska sättet, uppblandat med annat, såsom onda och goda andar....