Expedition - mulle och familjen

Med tanke på de missförstånd som uppstod rörande föregående blogg, så vill jag skriva om mulle idag! Jag tycker att Friluftsfrämjandets mulle verksamhet är en av de absolut bästa och viktigaste möjligheterna för barn att älska, lära sig och komma ut i naturen. Våra klassiska organisationer, som jag har förstått tappar en hel del medlemmar idag, på grund av samhällets nya utseende, är oerhört viktiga och det skulle vara underbart om alla barn vore en del av det. Jag har själv under några år varit Friluftsfrämjarledare, en tid jag minns med glädje. Och mulle verksamheten är så framgångsrik och genomträngande i vår vardag att professionella äventyr hamnar långt bakom. Vilket är helt ok!

Jag tror man måste vara förälder för att till fullo förstå mulles värde. Jag har nu en liten dotter på snart tre månader, som med enkelhet är den största Expeditionen i mitt liv och jag kan ärligt säga att jag har ingen aning om jag någonsin kommer att bege mig Expedition mer. Eller ens om jag vill! Tyvärr är det idag den enda utbildning jag har. Även om hon mest är en leende bärbar människa, så märks direkt hur mycket mer nöjd med livet hon är, så fort vi tar steget in i skogen. Hon är visserligen oerhört lugn och glad, men där tillkommer likväl ännu en sorts harmoni.

Jag kan också säga att den oro jag känner som 48-årig första gångs förälder är enorm! Det är ju ett sanslöst ansvar att bli förälder. Å andra sidan, jag som ägnat hela mitt liv åt att försöka förstå meningen med livet och förberedde en Expedition per kamel två år genom den arabiska öknen och Sahara, åter i sökan på detta, har nu hittat det jag alltid sökt efter. Det är oerhört stort! Och den kärlek man känner för sina tjejer, ojojoj! Nu vill jag mest bara skapa möjligheter för de här två underbara att få alla möjligheter i livet. Och, helt klart, Friluftsfrämjandets mulle verksamhet är en del av det!

Har ni tid att döda, kanske titta på detta Packat och Klart inslag många år bakåt i tiden, som jag nyss fick mig tillskickad.

Expedition - det dåliga svenska ryktet internationellt

Varje dag har jag en massa kontakter inom den internationella outdoor-världen och det som fått mig att häpna mest, är vilket oerhört uruselt rykte svenska äventyrare har internationellt, Vi anses vara clowner, lögnare, överdrivare och en extremt liten lillebror till grannlandet Norge. Jag har själv skrivit tidigare här att vi inte har något internationelt namn här i landet idag och det finns absolut ingen jag tycker gör sig själv rättvisa att kallas internationellt gångbar. Senast var Göran Kropp. Att detta kom på tal berodde på att en svenska, Anneli Pompe, satt något nytt dykrekord. Jag har aldrig hört talas om henne, men det är ju ingen nyhet. Så jag har nu läst om hela Shisha-Pangma bråket och håller mest med redaktör Christer Lindhs summering av det hela.Som alltid, han är så mänsklig, klok, rättvis och förlåtande. Precis som det skall vara. Hon har gjort ett misstag, tagit på sig det och gått vidare. Låt oss då glädjas åt hennes rekord nu!

Så har jag läst genom alla kommentarerna. Jag slutar aldrig häpna över de elak, bitska och avundsjuka kommentarerna från Utsidans medlemmar. Kan och vet allt. Sett och hört allt. Och alltid så oerhört duktiga utan att ha gjort ett enda dugg för att egentligen kunna veta. Man skulle ju kunna tro att folk som är i naturen blir snälla och kloka. Verkar inte så. Det är så typiskt Sverige och den här attans Jante-lagen. Alla är glada när vägen går uppåt, men när man når toppen och något går fel, wooow, då dyker sursvenskarna och vråkarna upp från sina gömslen och dömer. Det är det som får mig att förstå varför vi har så dåligt rykte internationellt! Den där sursvensken....jordens salt. Och så undrar någon, varför alla som lyckats med något, vill lämna landet?

Jag tror också till viss del beror på att vi inte har någon tradition här i landet att göra klassiska Expeditioner. Det är dessutom oerhört mycket Big Brother över verksamheten. Och läser man de outdoor-tidningar ochsajter som finns, så är det Mulle som präglar. Nästan omöjligt för mig personligen att hitta något spännande att läsa. Eller skriva om. Kanske har vi bara ingen äventyrskultur, utan vill bara ha närheten till skogen på mullenivå. Vilket är mer än ok. Men, då får vi nöja oss att internationellt kallas lögnare och clowner.

En annan kommentar vilket jag skall beröra i nästa rapport, så ser jag att de två då som anses skapat mest negativ reklam för Sverige internationellt, säger att det är media och sponsorer som gör att de tvingats göra detta. hitta på. Det förvånar mig väldigt mycket och undrar vilka sponsorer och vilken media de pratar med? Jag har aldrig känt ett sådant krav. Nästa mejl. Eva, dottern, kallar!

Expedition - Facebook och Twitter

Fram till Sibirienturen, så tillhörde jag den skara av resenärer som först gjorde sin resa, därefter föreläste, skrev och berättade om den. Sibirien förändrade detta. Under denna färd skrev Johan Ivarsson och jag en rapport var tredje dag. Det förändrade helt mitt professionella liv och det slutade med att jag än idag kan åka runt och berätta om denna färd. Därför hakade jag på Facebook när det dök upp och det har efter något år gett mig oerhört med glädjeämnen. Jag har stött på nya vänner, hittat gamla och har ett nät av vänner över hela klotet som jag diskuterar alltifrån livet till barn med. Jag kollar omgående jag slår på datorn uppdateringar, där jag också kan se, även om jag är i Kongo-Kinshasa vad min familj gör och vad som kan tyckas ointressant för andra, typ idag var jag till tandläkaren med Ville, så ger det mig lugn och ro. För den kommunicerande människan, ett fantastiskt tillskott. Jag har nu 2488 Facebook vänner märkvärdigt nog.

Senaste inlägget kommer från min gode vän Annie Seel: Crashed in the TTXGP this weekend... but made it to the final race!

Twitter däremot har tagit mig lite tid att förstå mig på, men när jag nu befinner mig i en situation när jag vill hitta nyheter från alltifrån den utrikespolitiska världen till äventyr, så har Twitter sin plats med sina små meddelanden och länkar. Sista länken där från en av dem jag följer, Greenpeace:

We just heard from our friends @350 that @barackobama will put solar panels on the White House this Sunday. Well done!http://bit.ly/solarWH

SÅ helt klart är att både Facebook och Twitter gjort världen än mer kommunikativ, vilket jag gillar, eftersom vi idag, vi människor, får väl ändå anses ha evolverat till homo sapiens kommunikatitiv. 

Ett kort inlägg i allt blöjbytande......

Expedition och äventyr - 3 bloggar att läsa

Av olika skäl sitter jag en hel del och läser olika bloggar på nätet från Expeditionsvärlden. För det första vill jag hitta någon att skriva om, för det andra bli road och inspirerad. Även här är ju smaken som baken, delad. För egen del vill jag att det skall ge mig någonting mer än hur stark och duktig person tycker att han eller hon är själv. Tyvärr är äventysvärlden fylld av mer eller mindre seriösa individer. Och jag har märkt hur oerhört viktigt det är att man uppdaterar sin blogg ofta, minst ett par gånger i veckan för att hålla kvar intresset. Jag har tyvärr inte hittat någon svensk blogg än, som är heltäckande på så vis. Jag väntar med spänning på att Lars Bengtsson skall börja skriva.

Därför vill jag rekommendera tre stycken, på engelska, som jag finner oerhört underhållande och lärorika.

1. Arita Baaijens från Holland är en god vän, men också en av världens främsta öken- och kamelexperter. Just nu utforskar hon Altai regionen i Sibirien per häst. Underbart lärorikt och spännande! Läs här!

2. Sherri Jo Wilkins runt globen färd med motorcykel, hon är just nu i Sibirien, är fantastiskt rolig och underhållande! Läs här!

3. Helen Lloyds cykeltur genom Afrika är en riktig höjdare av en lätt filosofiskt ung dam. Just nu är hon i Kongo-Kinshasa och besöker mina favotirer, bonoboerna. Läs hennes berättelse här!

Som ni ser, bara tjejer. De är helt klart mer roande, varma, ifrågasättande, personliga och roliga. Någonting har hänt med männen inom branschen....Ryktet för manliga äventyrare är klart på nedgång globalt. Men även i Sverige.

Jag är ute på föreläsningsturné i landet, igår fullt hus i Nyköping och efteråt kom det upp ett gäng äldre damer och herrar med akademisk bakgrund som nyligen hade sett en föreläsning av en ung herre som de tyckte skrävlade och skröt sanslöst och helt saknade ödmjukhet. Och de undrade vart äventyrsvärlden var på väg. Inte är det här som under Sten Bergmans tid, påpekade de anklagande. Mycket bra fråga. Denne unge man har ett osannolikt dåligt rykte i äventyrsgenren internationellt. Tråkigt. Det här är säkert tionde gången på kort tid hans namn kommit upp, när folk ställer mig till svars för äventyrsvärlden. Mitt förslag är att läsa bloggarna ovan!

I den här frågan skulle jag verkligen vilja veta mer om svenska och skandinaviska bloggar, jag har letat på Utsidan, men inte hittat någon som passar in kraven ovan. Rekommendera gärna!

Bilderna Copyright Arita Baajiens, Sherri Jo Wilikns och Helen Lloyd.

Explorer Knud Rasmussen

Jag får ofta frågan, vilken är min favorit äventyrare/explorer? Jag har två stycken, och den första presenterar jag idag, här då.....att jag gillar honom är att han sätter mötet med andra människor först!

Knud Rasmussen

"Jag visste att jag stod inför det avgörande ögonblicket på expeditionen, när han kom springande mot mig med harpunen hotfullt i handen. Men, innan jag visste om han var vän eller fiende, var min otålighet att få träffa honom så mycket starkare än de löften jag givit mina kamrater, om att vi tillsammans skulle uppleva mötet. Det var han och hans folk som var målet för min resa!
Utan att tänka efter hoppade jag därför upp på släden och satte fart på hundarna mot honom. Mannen stannade tvärt, vände om och flydde över isen framför sina hundar och sin släde. När jag nådde jämsides med honom, blev han helt vild och vrålade argt! Allt med honom var främmande för mig. Hans lukt, hans kläder och hans märkliga dans för att komma undan.
"Stå stilla!" ropade jag samtidigt som jag kastade mig från släden, över honom och omfamnade mannen. Eskimån förstod inte bara detta tecken på vänskap utan han begrep varje ord jag sade."

Så beskriver den danske polarforskaren, författaren och explorern Knud Rasmussen sitt första möte med polareskimåerna, inughuiterna. Det ägde rum under den första av de sju Thule-expeditioner som kom att göra honom världsberömd. Den femte expeditionen, som gemonfördes 1921-24 och kallas "Den lange slæderejse", kom att bli den främsta. Han färdades då 18 000 km med hundsläde från Grönland genom Kanada och Alaska fram till Stilla Havet. Han hann även med ett kort besök in i Sibirien. I och med det blev han den förste att färdas Nordvästpassagen med hundsläde, ett faktum som var i det närmaste oviktigt för Knud själv. Hans huvudmål var att besöka alla levande eskimåfolk i Arktis och dokumentera deras liv och föra vidare den kunskap de ägde. Med på större delen av resan hade han en polareskimåkvinna, Arnarlúnguag, och en ung eskimåpojke, Qâvigarssuag. Även om Knud hade förmåga att få eskimåernas medfödda inbundenhet att helt försvinna, behövde han sina medresenärers hjälp för att kunna nå och förstå alla stadier av eskimåsamhället. Knud ville lära sig allt om det eskimåiska. Också i det avseendet skiljde han sig mycket från sina samtida äventyrskolleger. (Och från många tidigare och senare för den delen.) Där de fanatiskt jagade personlig uppmärksamhet för att komma först till någon av polerna, var det mycket viktigare för Knud att få kontakt med någon avlägset boende shaman ute i polarkylans bitande vindar, bland råkarna, isbjörnarna och skruvisen. Hans prestation att nå fram dit var lika farlig och krävande som att försöka nå polerna. Men där Robert Peary och Robert Falcon Scott beskriver personliga vedermödor, sina kamraters svaghet och sin egen styrka, höjer Knud sina medresenärer till skyarna och nämner att naturen är stor, men människorna ändå större. I synnerhet grönländaren.

Knuds mormor var grönländska. Detta arv präglade starkt både hans utseende och uppväxt. Dessutom låg det till grund för hans framgångar. Han föddes i den lilla västgrönländska staden Jakobshavn år 1879, där hans pappa var dansk missionspräst. Knud växte upp som grönländare och när han tvingades lämna Grönland som tonåring för att gå i skola i Danmark var han redan erkänd hundkarl, han visste hur man skulle jaga säl med harpun från kajak och hantera ett hundspann över svaga isar och i stark kyla. Han pratade västgrönländska som en infödd, hade samma förkärlek för halvruttet kött och ville helst leva som en eskimå. Dessutom ägde han en märkvärdig karisma som med åren kom att bli hans mest värdefulla egenskap. Han fick vänner överallt. Alla, från konkurrenter och amerikanska presidenter till de fattigaste eskimåer, minns hans förföriska charm och kärlek till barn. Ingen hade ett ont ord att säga om Kununguaq, lille Knud, som han kallades av grönländarna. Inte ens idag har han många kritiker, en sällsynthet i en tid när de gamla hjältarna värderats om i mångt och mycket och i stället för att bära en hjältegloria framställs på ett övervägande negativt sätt. Scott anses exempelvis ha varit en trångsynt odugling, Peary en bluff och anklagas liksom Roald Amundsen för att i sin självupptagenhet ha utnyttjat vetenskapen för att få pengar till att nå egen berömmelse. Dessa tre förefaller heller inte ha varit speciellt omtyckta av vare sig expeditionskamrater eller folk de mötte.

Knud Rasmussens starkaste kritiker idag anser att han är främst ansvarig för att grönländarna idag hamnat i samma tragiska situation som många andra kulturfolk. Det vill säga att de genomlider svåra kulturella, sociala och ekonomiska motsättningar och bekymmer som uppstått efter att ha konfronterats med det moderna samhället. Tveklöst var Knud för den danska kolonialiseringen av Grönland. Hans sjätte och sjunde Thuleexpeditioner var också mer politiskt motiverade och syftade främst till att mota bort norrmännen - vilket lyckades. Helt klart är att Knud hade stor del i att Danmark fick makten över hela det väldiga Grönland. Han var helt övertygad om att eskimåerna skulle få ett bättre liv och ljusare framtidsutsikter under dansk flagga. Därför byggde han också den första handelsstationen i norra Grönland, den i Thule. Till viss del även för att få inkomster från de skinn han bytte till sig för att kunna genomföra sina dyra expeditioner, men främst för att eskimåerna lättare skulle få tillgång till de ting de börjat göra sig beroende av efter mötet med den moderna civilisationen. Till exempel järn, synålar och gevär - saker som gjorde dem till effektivare jägare och fiskare och gjorde det lättare att sy skinn- och pälskläder. Knud Rasmussens tanke var innerst inne god. Det är lätt att vara efterklok.

En sanning står dock klar. Utan Knud Rasmussens noggranna dokumentation av de olika eskimåfolkens unika sägner, andliga berättelser, poesi, sånger och överlevnadskunskap i arktisk miljö, skulle denna rikedom idag varit oss förlorad. Det är få förunnat att äga alla de unika egenskaper som krävs för genomföra en liknande besvärlig, men livsviktig, dokumentation. Å ena sidan en noggrann rationell västerländsk forskare och å andra sidan en lättsam person, jämlik med grönländaren i allt. En som tar dagen som den kommer, men är lika god jägare, hundspannsförare, återberättare av sägner och historier som de. Men framförallt var Knud accepterad av de folk han ville studera och han förstod grönländarens innersta väsen. Alltid med en stor portion humor. Som ett exempel på detta beskriver hans gode vän och reskamrat Peter Freuchen i boken Knud Rasmussen som jeg husker ham ett tillfälle när han behövde ett par nya stövlar, kamiker. Knud sade då till en av eskimåerna när många hörde på:
"Jag skulle önska att din hustru ville sy ett par stövlar åt mig, men ni har väl inget skinn hemma förstår jag?"
Lika säkert som amen i kyrkan rusade mannen upp och protesterade.
"Vi har massor av skinn! Ack, vilket besvär det vållar oss att ha så mycket att släpa med oss överallt. Om du ändå ville ta emot lite av mitt stora skinnlager så skulle det lätta bördan en smula för mig!"
Svaret hade blivit detsamma även om eskimån inte haft ett enda skinn. Han skaffade det snarast för att upprätthålla sin ära.

Knud Rasmussen dog när han var bara 54 år gammal efter att ha blivit svårt sjuk under den sjunde Thuleexpeditionen. Men som hans vän, den store björnjägaren Sorkrark, en gång lär ha snörvlat fram när de satt tillsammans i hans igloo:
"Hehe, ja den stora dödsdagen följer alltid människan och är aldrig längre bort än hennes egen skugga."

Mikael Strandberg