Gränslandet fascinerar mig med sitt säregna landskap och de enormt steniga markerna. Terrängen kunde vara landet gud gav Kain. Det är vilt och präglat av en karg skönhet som känns både unik och vacker. Här kan vi se långa siktvidder över öppna fjällslätter, och i låglänta delar finns orörda urskogar och slingrande sjölabyrinter. Helheten samlas i en trakt där Sverige och Norge möts bortom allfarvägarna. I stort sett är området obebott och väglöst. Gränslandet vilar i sin egen tidlösa tystnad.
Bron över Röa med Salsfjellet i bakgrunden.
Denna egenartade natur är imponerande på ett lågmält sätt. Vi bjuds inte på hissnande sceniska crescendon med sylvassa berg som får oss att tappa andan. Istället är det vågiga horisonter som breder ut sig med stora fjällplatåer, avrundade toppar, finfördelade vattensystem och breda dalgångar där grovvuxen tall och knotig fjällbjörk dominerar. Detta uråldriga landskap bjuder oss vandrare på ovanliga naturupplevelser. Scenerierna smyckas av ett överflöd med stenar och block vars ljusa bergart kallas kvartsit, och ger naturen ett nästan skimrande utseende. Det här är en vild mark – både för ögat och benen.
Røa och Grøthogna.
Røa och badhöljorna.
Stigen upp till kalfjället från Sylen.
Trots sin orörda karaktär har området varit hemvist för människor i tusentals år. Vildmarker är inte nödvändigtvis folktomma områden. Se på Amazonas eller Grönland: båda rymmer enormt stora vildmarker där människor levt i symbios med naturen sedan urminnes tid, utan att märkbart förändra den naturliga karaktären. På samma sätt är det här. Det är inte mänsklig närvaro i sig som hotar vildmarken – det är den moderna, storskaliga exploateringen som är hotet. Orörd natur och traditionell kultur kan fortleva sida vid sida.
Den vidsträckta fjällstäppen övertväras av riksgränsen. I bakgrunden till höger Mjölkstävjan på svenska sidan.
Vandring nedanför Grøthogna.
Renskötare, fiskare och jägare har alltså varit Gränslandets trakter trogna i generationer. Men de har alltid varit fåtaliga, och deras påverkan har varit ytterst begränsad. Landskapet står emot varje försök att tämjas. Terrängen häromkring är motspänstig – något som även vi vandrare snabbt märker. Att gå utanför stigarna är inte att ta en genväg, det är att möta den här naturens obändiga väsen.
Möjligheterna till vandring i Gränslandet har jag dokumenterat med ord och bilder i min guidebok Fjällvandra kring Grövelsjön (Calazo, 2019). Grövelsjön och dess turiststation är den svenska inkörsporten till området, men boken omfattar stora delar av det svensk-norska Gränslandet. Framöver kommer den bli kompletterad med ett nytt kapitel.
Steniga vilda Grøtådalen med Karttivola i bakgrunden.
Balansakt när inlandisen smält ned. I bakgrunden Grøthogna.
Meanderslingor i Grøtåa nedanför Sylfjellet.
Under denna tur vill jag följa en ny rutt som kommer beskrivas i nästa upplaga av boken. Med mig följer Per Lind, erfaren friluftsmänniska och grundare av Avanza Kayak & Outdoor. Vi har gjort många turer tillsammans – till fots, på skidor, i kajak. Denna gång är målet Grøtådalen, en oprövad färdväg som väcker vår upptäckarlust.
Orörd fjällbjörkskog i Grøtådalen.
Biflöde till Grøtåa.
Under vandringen kommer vi hela tiden hålla oss på norska sidan. Vi rör oss i Femundsmarka nasjonalpark som är ett skyddat område sedan 1971, skapat för att bevara landskapets unika landformer och geologiska arv från istiden. Här finns utbredda blockmarker, maffiga moränryggar, plus ett nätverk av sjöar och vattendrag. Allt vittnar om en komplicerad nedsmältning när den senaste inlandsisen försvann. På svenska sidan återfinns samma naturförhållanden i reservaten Rogen och Långfjället.
Regnbåge över Høgpiken.
Fakta om Gränslandet är en sak – vad vi upplever till fots är en annan berättelse. Min historia börjar den åttonde september med en middag i Sjöstugan. Därefter får vi båtskjuts över Grövelsjön till Sylen, längst upp i sjöns nordände. Innan septembermörkret anländer hinner vi vandra ett par kilometer fram till den lilla älven Røa där vi slår läger för natten. Nära några badvänliga höljor finns en plan ytan att resa tältet på. Här börjar vårt äventyr. Imorgon ska vi gå vidare mot hjärtat av Gränslandet. Vi skall gå genom den försummade Grøtådalen.
Den blockrika terrängen i norra Grøtådalen. Høgpiken tv och Nilsvola th.
Inget fornminne men ett spår från istiden. Grøtådalen.
Stigen fortsätter norrut och kommer längre fram in i denna breda Grøtådalen. Vi ska vandra genom dalens hela längd till en ledförgrening vid Oasen, en fantastisk plats som jag strax återkommer till. Stigen är ny för mig och den visar sig vara dåligt upptrampad under långa sträckor. Avståndet från Sylen till Oasen är drygt två mil.
Regnskur i Grøtådalen.
Liten tjärn i Grøtådalen.
Vid första lägerplatsen befinner vi oss nära det dominerande landmärket i denna nejd – fjället Grøthogna 1401 möh. Det reser sig högt över omgivningen med en avrundad hjässa och dess branter följer med oss länge likt en mur. När vi första dagen traskar genom björkskogen upp till skogsgränsen är stigen tydlig och trevligt följsam. Slakmotan bjuder inga större besvär.
Vinterlaven är vanlig i dessa steiga trakter. Kallas ibland "ryska riket".
Ovanför skogsgränsen slutar den utdragna backen och ett extremt rymligt sceneri öppnar sig nedanför Grøthogna. Sceneriet liknar en stäpp som breder ut sig mot norr och öster in på svenska sidan. På marken växer en låg rished som fått försiktiga höstfärger, och utspritt på denna tillplattade och vidsträckta fjällslätt står ensamma tallar som utropstecken. Överallt är terrängen prickmönstrad av alla block och stenar som verkar nedkastade från himlen. Inlandsisen måste ha jobbat hårt i denna nejd.
Grøtåa och Sylfjellet.
Sceneriet ger mig associationer till ett gammalt afrikanskt landskap, bortsett från växterna och djuren förstås. Även de höjdryggar som invallar Grøtådalens östra sida har något afrikanskt drag i sina landformer. De är långsträckta och ganska låga, verkar urgamla och kuvade av åldrandets hopsjunkna hållning. De höjer sig bara några hundra meter över dalens grunda vagga och liknar åsar mer än berg. De får landskapet att utstråla ett saligt lugn, men på västra dalsidan tar Grøthogna i med en hög fjällbrant som bryter av terrängens i övrigt hovsamma topografi. Mellan den branten och den milt upphöjda Nilsvålen på andra dalsidan, formas en bred svacka. Det är där Grøtådalen börjar, och där börjar björkskogen åter dominera terrängen där vi går.
Tjärn med Sylfjellet i bakgrunden.
Vi kommer in i en gles och savannliknande fjällbjörkskog med mycket gräs i undervegetationen. Även inne bland träden kännetecknas marken av växlande stora stenar, på samma sätt som det varit hela vägen från Sylen. Stigen är ingen lättsam dröm för flanörer. Att placera sina steg kräver koncentration. Men dessa egenskaper konsoliderar intrycket av vildmark. Successivt blir spåret inne bland fjällbjörkarna allt otydligare. Det splitras här och där i olika förgreningar, allt medan källflödena till Grøtåa samlas ihop till en vacker skogsbäck som rinner vid sidan om oss.
Solen skiner, och en inspirerande ödslighet fortplantas i varje fotsteg. Den långsträckta siktvidden mellan de låga träden förstärker vårt allmänna intryck att naturen här är rofylld. Vi rör oss i en avlägsen ödemark långt bortom civiliserade trakters burdusa miljöer. Gränslandets natur känns stillsamt grandios, försynt och tystlåten bortsett från bäckens stilla porlande. Inga skräniga ljud hörs där vi går, inga flygplan syns i luftrummet, inga djur visar sig, inga insekter irriterar oss, inga människor dyker upp längs vår väg. Vi har helt enkelt trängt in i vildmarkens djup samtidigt som sommarens går mot sitt slut. Men en del växter blommar faktiskt fortfarande.
Lägerplatsen vid Grøtåa. Till höger om tältet finns den nya bron.
Kilometer efter kilometer traskar vi på i denna ödsliga skogbevuxna dalsänka. Och allt eftersom vi kommer framåt sluter sig träden allt mer samman till tätare bestånd. På vår vänstra sida övergår den ihållande branten på Grøthogna utan avbrott i en snarlik brant på Sylfjellet. På andra dalsidan inramas vi av en ny och förvånansvärt uppkäftig höjdrygg som kallas Høgpiken, 1021 möh. Stenblocken på marken blir successivt allt större när stigen åter för oss närmare vattendraget Grøtåa, som vi en längre sträcka har tappat kontakten med.
Brunstiga sarvar.
Ett sel i Grøtån med Högpiken tv, Nilsvola i mitten och längst till höger Mjölkstävan långt inne på svenka sidan.
Över den nu ganska breda och djupa ån finns en plankbro, uppenbarligen avsedd för skoter. Här blir vi vilseförda av kartan som har en inritad stig på andra sidan ån, men den löser upp sig och efter någon kilometer kommer vi fram till ett omöjligt vad över Grøtåa. Trötta tvingas vi återvända till bron och inser nu att vi fortsättningsvis måste hålla oss på södra och västra sidan av Grøtåa för att kunna fullfölja vandringen genom hela Grøtådalen. Längs denna sida av ån finns dock ingen stig alls enligt kartan. Det får bli morgondagens problem. Nu stannar vi för natten nära bron.
Dagen därpå hittar vi trots allt en liten stig att följa, men den löser upp sig efter ett tag vilket tvingar oss att vandra vidare efter eget vägval. Det blir ett jobbigare traskande, men intressantare eftersom man måste orientera själv. Fjällbjörkskogen får allt fler inslag av tallar, och längs det breda vattendraget som här och där bildar breda sjöliknande sel, öppnar sig kärr och myrdråg. Så mycket som möjligt försöker vi behålla synkontakten med Grøtåa. Det underlättar valet av färdriktning. Alltjämnt är det mängder av stenblock att ta hänsyn till i skogen. Vädret mulnar på och molnen har belägrat toppen på Grøthogna. Men höstluften är skön att andas.
Fjället Krativola 1078 möh ger dalen ett voluminöst landmärke i norr med sin gråa och feminint formad bergskropp som är typisk för Gränslandet. Det här är verkligen de lugna linjernas fjällandskap. Skogen innehåller å sin sida många kraftiga tallar som också blottlägger områdets orörda karaktär, och plötsligt dyker en flock renar upp. Två brunstiga sarvar börjar bråka med varandra nära oss, allt medan vajorna förundrat tittar på. Renarna tillhör samedistriktet Svahken Sijte.
Grøtådalssætern, i bakgrunden Krativola.
Nu siktar vi mot Grøtådalsætra, en gammal boning i vildmarkens kärna. Längre fram måste några präktiga moränryggar övertväras på vägen dit. I landskapet söderut börjar fjället Stor-Svuku 1426 möh dominera synfältet. När vi klättrat över en av de höga moränryggarna upptäcker vi Grøtådalsætra, vackert insmugen i ett skyddat läge nedanför.
Stor-Svuku reser sig bakom en hög morän-rygg nära Grøtådalssætra.
Stigen från Grøtåsætern med Stor-Svuku i bakgrunden.
Sätern tillhör Haugens gård som ligger ett par mil längre västerut i väglöst land, nära sjön Femunden. Sedan tidigt 1900-tal har Grøtådalsætra varit tillhåll för ivriga sportfiskare och redan 1898 var bröderna Smith från London här för att pröva fiskelyckan. Genom stöd från norska Kulturminnefondet har byggnaderna restaurerats och framöver kan man åter hyra sovplatser i detta undangömda pörte.
Vi rastar och tilltalas av säterns gemytliga avbrott i den karga omgivningen. Härifrån kan vi fortsätta på en hyfsat upptrampad stig mot Oasen. Första biten går vi genom skogen men längre fram kommer stigen upp på kalfjället som breder ut en blockrik och långsträckt slänt som lutar upp mot det dominerande massivet Stor-Svuku, 1416 möh. På ett av fjällhedens alla myriader av block ser vi en vanlig groda som skuttat upp och satt sig malplacerat. I en liten sänka nedanför syns ett kärr kring en pytteliten tjärn. Det var väl därifrån grodan kom.
Stor-Svuku är ett populärt utsiktsfjäll vilket får mig att tänka på Carl von Linné. Under sin Dalaresa hade han vägarna här i närheten. På hans tid under första halvan av 1700-talet, var inte gränsen mellan Sverige och Norge fastställd. Svenskarna gjorde anspråk på hela trakten öster om sjön Femunden, det vill säga det som idag är Femundsmarka nasionalpark. Senare fastslog Strömstadstraktaten 1751 att riksgränsen skulle ligga där den ligger idag. Linné uppfattade i alla händelser Stor-Svuku som en svensk fjälltopp och så här skriver han i dagboken 27 juli 1734:
”På nordöstra sidan gick man upp på detta ganska höga och ibland de andra kringliggande berg, såsom stod lik en jätte bland pygmæos, stående höjd. Hur brantheten, höjden och stenrösen på rösen hulpos åt att tvätta svetten ur en trött och strävande kropp, lär den bäst bevittna som med oss vadet vunnit. Kommo omsidor matta upp på spetsen. Här har man en makalös prospekt över hela fjällen.”
Linnés gamla prosa är mer poesi än exakta fakta. Någon tillförlitlig beskrivning av terrängen ger han inte. Stor-Svuku är snarare en bergkulle än en bergspets.
Tältplatsen vid Oasen.
En flik av tjärnen vid Oasen.
Mot dagens slut når vi Oasen som är en säregen plats för att vara i fjällen. På den väldiga vidden som öppnar sig norr om Stor-Svuku växer en kompakt träddunge med vindtuktade fjällbjörkar. Dungen sträcker ut sig ett femtital meter och tycks oförklarlig tills man kommer fram och upptäcker en liten vacker tjärn som permanent försörjer träden med vatten. Från tjärnen rinner en bäck som försvinner ner under marken efter några hundra meter i den svaga sluttningen.
Dansanta fjällbjörkar vid Oasen.
Den parkliknande trädgruppen ger verkligen ett intryck av oas. Den är ett lika oväntat som välkommet inslag i naturen. Platsens namn har uppstått ur lokal muntlig tradition. Förr brukade man säga ”Birkelunden” vilket syftar på björkarna. Ett annat tidigare namn är ”halvveisrøsta” – troligen som anspelning på att dungen ligger ungefär halvvägs mellan Haugen gård och Grøtådalsætra.
Kvällsljus över Krativola. Utsikt från Oasen.
Vi stannar här för att slå läger. När tältet är rest dyker två fjällvandrare upp. De går Rogen-rundan och är de första personerna vi ser sedan vi gick av båten vid Sylen. På kvällen blossar en häftig ljusshow på himlen. Solen får passerande regnskurar att tända färgstarka spektra i molnen. Det blir ingen regnbåge men två parallella ljusfenomen som gör intryck. Mot norr sluttar vidden ned till en sänka med barrskog där några sjöar särar på trädmattan med sina glittrande vattenytor. Den långsträckta fjällheden ditåt ser ut som en självlysande stenåker. Kort sagt, vi befinner oss i ett synnerligen säreget landskap för att vara i Skandinaviska fjällen.
Starka spektra över skogen norr om Oasen.
Från Oasen väntar oss två dagar på vandringsleden till turiststationen Svukuriset och därifrån vidare till Grövelsjön. Dessa sträckor har jag beskrivit i min guidebok och de ingår i vad jag kallar Rogen-rundan. Nästa kväll anländer sämre väder och på natten härjar en storm med hällregn när vi tältar i björkskogen norr om fjället Elgåhogna. Regnet medför att Grøvelåa sväller upp vilket ger oss en mer krävande vadpassage än förväntat. Men det hör ju fjällivet till, att vattendragen varierar. Vädret har i alla fall blivit bättre nästa dag.
Utsikt från Forgorgen mot norr. Stor-Svuku i molnen.
Vad över Grøvelåa.
Som helhet har vandringen genom Grøtådalen gett oss starka vildmarksupplevelser. Att utforska dalens stig kan med fördel kombineras med Rogen–rundans sista två dagsetapper som avslutning. Sammantaget blir det en fyra dagars vandring på samma sätt som vi genomförde den här turen. För dem som längtar efter udda fjällupplevelser och ödslig ensamhet är den en garanterad höjdare.
Grøthogna från söder. Cirkeln sluter sig.
