Typiskt plats för sightseeing. Taj Mahal i Indien, oslagbart världsarv som oräkneliga turister vill bocka av. Bild från en resa 1997.
Sightseeing är ett engelskt ord som uppstod under 1800-talet när järnvägar och organiserade resor gjorde det möjligt för medelklassen att resa för nöjes skull. Då föddes också idén om sevärdheter man “måste se”, exempelvis kyrkor, monument, utsikter, historiska platser. Etcetera. Så småningom uppstod den klassiska klichén om vad sightseeing egentligen är — en guide, en kamera, en karta och någon som pekar med hela handen och säger: “Till vänster ser ni…”
Fjällvy i Sarek. Fin stämning men knappast någon sightseeing. Som vandrare är man en del av landskapet. 2020.
Redan från början betydde sightseeing att man reste runt och tittade på intressanta saker. Med tiden blev det hela en slags ritual. Man ville kunna säga att man varit på de rätta platserna i tidens tecken. Att dokumentera en sevärdhet blev nästan viktigare än själva upplevelsen. Så småningom blev det också möjligt i form av selfies.
Såklart man vill ta en selfie på sevärda platser. Kinesiska muren 2018.
Ordet turist hör förstås ihop med detta. Alla är vi turister, vare sig vi vill det eller inte. Ändå finns det något ambivalent i begreppet turism. Povel Ramels gamla slagdänga — “Icke tycka om turist, tycka trist e trist” — fångar känslan rätt bra. Turisten är alltid “dom andra”, trots att vi själva gör samma sak när vi reser.
Vad tänker man vid en turistfälla? Lätt att glömma att man själv är turist. Uluru (Ayers Rock) i Australien 2010.
Uluru är exempel på en problematisk turistfälla. När jag besökte platsen för första gången 1984 fick vem som helst bestiga berget fast det är heligt för aboriginerna. Numera är detta inte tillåtet av respekt för urbefolkningen.
Samtidigt är turismen en av världens största näringar. Genom att flygtrafiken och internet krymper avstånden har sightseeing blivit en global praktik. Människor från världens alla hörn söker sig till samma destinationer, vägledda av identiska förebilder, liknande önskelistor och allmänt spridda föreställningar om vad som “måste” upplevas. För många har resandet antagit formen av ett livsprojekt; en ständig strävan efter att avverka nya platser och samla på erfarenheter som kan dokumenteras, delas och bekräftas socialt. Som ger prestige.
Massturismen påverkar platserna och deras kultur. Lokalbefolkningen gör business av sina traditioner, och turisterna fotograferar villigt deras konstgjorda poseringar.
Med denna utveckling växer lätt en särskild form av rastlöshet fram — rädslan att missa något, att inte ha sett tillräckligt innan man dör, att inte fullt ut ha tagit del av världen. Upplevelsen vid varje ny plats riskerar därmed att reduceras till konsumtion. Sevärdheterna blir objekt att bocka av, snarare än miljöer att vistas i och lära känna på djupet.
Att föreviga märkvärdiga sevärdheter är djupt mänskligt. På toppen av Half Dome i amerikanska Yosemite ville jag förstås få med den hisnande utsikten inklusive mig själv i bilden. Det var 1987, långt innan selfies var givna, så projektet krävde att min hustru som också var med, höll i kameran.
På fjället råder ett närmare förhållande mellan människor och miljöns sevärdheter. En fjälltur handlar mer om grundläggande känslor än sightseeing. Kanske beroende på det långsamma tempot. Vandring är en helt annan form av resande än när man låter sig transporteras från en punkt till en annan. I väglösa fjälltrakter kan man inte titta på särskilt många extraordinära sevärdheter i rask takt. Fjällnaturen kräver tid, kroppslig närvaro och tålamod. Landskapet är ingen kuliss utan en verklighet som man måste underordna sig. Väder, avstånd och terrängens beskaffenhet sätter villkoren.
När man behöver anstränga sig för att nå till en sevärd plats får upplevelsen större djup. På fjället Sjpietjav i Padjelanta 2022.
Skillnaden ligger också i sättet man upplever en plats. Vanlig sightseeing handlar ofta om att så lättsamt som möjligt samla på sig så många intryck som möjligt. Under fjällturen låter man istället intrycken verka inombords och övergå i en fördjupad upplevelse. Efter en tid på fjället börjar man gradvis anpassa sig till naturens rytm. Upplevelsen blir allt mer existentiell, och synerna är inte bara något man betraktar, utan istället lever i och lever sig in i.
Lättåtkomliga fjällupplevelser på Varangerhalvön, Norge 2022.
Men inte heller fjällen är fredade från sightseeing-turismens logik. Bergsområden världen över präglas i ökande grad av samma mekanismer som storstädernas turiststråk. Det finns hur många bilvägar som helst i många av världens mäktigaste fjälltrakter. Ofta är de försedda med utsiktspunkter som passar för snapshots. Turistmassorna letar sig fram nästan överallt på jorden. Ett direkt avskräckande exempel är Mount Everest, där jakten på en personlig trofé och eget självförverkligande förvandlat sightseeing till en extremt riskfylld form av konsumtion. Reklamen lockar med drömmen om att nå världens högsta punkt; i praktiken handlar det om att kunna säga att man varit där uppe med risk för livet. Sightseeing i dess mest hänsynslösa och tillspetsade form.
Everest sett från Kala Patthar år 1999. Då fortfarande en plats präglad av viss stillhet, långt från den trängsel som råder idag. Jakten på att till varje pris bestiga världens högsta berg har förvandlat området till en kommersiell industri, där oerfarna deltagare i expeditionerna sliter hårt på både miljön och stämningen.
Kanske är det på grund av denna utveckling som de mest särpräglade platserna som blir kvar att utforska, är de som sluppit strömmen av sightseeing-turister. Det vill säga mer lågmälda platser där få rör sig och ingen köar för att ta den perfekta bilden. Där behovet av att dokumentera sin närvaro ännu inte tagit över erfarenheten av platsens egenskaper och naturkänslan.
De undanskymda och anonyma fjällområdena, utan spektakulära attribut eller berömda namn, framstår som den kvarvarande genuina sevärdheten när turistfällorna blivit överbefolkade.
