Egentligen finns det tre sorters kajakpaddlare. De som gillar utmanande vågor, de som föredrar lugna farvatten och de som gillar både och. Jag tillhör sistnämnda gruppen. Troligen gäller det även för de andra som jag paddlat med varje höst sedan millenieskiftet. Vi tar väder och vatten som det kommer. Och alltid sticker vi ut i oktober. Från början var det jämnt sista helgen i den månaden som gällde. Färden skulle vara käck och kärv på senhöstars vis. Ett obligatoriskt dopp var påbjudet i det ofrånkomligt kalla vattnet och korta dagsljuset. Sedan två år har vi ändrat stuket en aning. Nu gör vi turerna i början på oktober och får därmed lite mera dagsljus. Och det sedvanliga doppet har blivit valfritt efter behag. Det märks att gossarna blivit äldre på gamla dar.

Gränslandet fascinerar mig med sitt säregna landskap och de enormt steniga markerna. Terrängen kunde vara landet gud gav Kain. Det är vilt och präglat av en karg skönhet som känns både unik och vacker. Här kan vi se långa siktvidder över öppna fjällslätter, och i låglänta delar finns orörda urskogar och slingrande sjölabyrinter. Helheten samlas i en trakt där Sverige och Norge möts bortom allfarvägarna. I stort sett är området obebott och väglöst. Gränslandet vilar i sin egen tidlösa tystnad.

På vandring över Sjnjierak.