Dagsljuset under midvintern är en återkommande källa till min inspiration. Ljuset förstärker de skånska särdragen och gör dem tydligare än annars, inte minst för att vegetationen är avklädd. När löven fallit ned blottläggs naturens former utan försköning. Färgerna har en stram klarhet i december, eftersom solen står lågt över horisonten och ett blekt skimmer breder ut sig. Under en molnhimmel får landskapet dämpad lyster, som vore det belyst genom en mjölkvit kupol. Kontrasterna mjukas upp, och varje fotomotiv jag upptäcker har en plastisk närvaro som sällan infinner sig under andra årstider. Träden, stenarna och terrängens mönster bildar diskreta konstverk, formade med en stillsam estetisk eftertanke, som det kan tyckas. Dessa intryck kräver min blick. Kameran kräver det.
Välkänd naturfotograf och författare som ägnar sig åt bokproduktion, utställningar, föredrag och bloggar.
Användarnamn: ClaesGrundstenIntressen:
Naturfotografens bästa julklapp – det skånska vinterljuset
Årets jul tillbringade jag i Skåne. Förutom det traditionella firandet med familjen tog jag tillfället i akt att göra några utflykter med kameran som självklar följeslagare. Syftet var att gestalta vinterns avtryck i det skånska landskapet. Trots min starka dragning till fjällen och skärgårdarna har Sveriges sydligaste landskap blivit en annan favorit – inte minst fotografiskt. Skånes natur bjuder på speciella kvaliteter. Motiven är påfallande egna i ett svenskt sammanhang och variationen är ständigt närvarande: från de öppna kusternas vida horisonter och deras eviga vågspel, till skogarnas rika förekomst av ädla lövträd vilket präglar färgskalan, formerna och stämningen. Ställvis framstår landskapet som oväntat vilt, trots att det till stora delar är format av människans hand.
Två olika Grönlandsfärder
Östra Grönland är ett av de sista jungfruliga territorierna på jordklotet. Med drygt tio års mellanrum har jag varit där. I somras (2025) med Lindblad Expeditions på deras hypermoderna kryssningsfartyg National Geographic Resolution. Jag deltog tillsammans med vännen och journalisten Peter Hanneberg. Trots massor av isflak nådde vi den dramatiska Blossevillekusten som är extremt otillgänglig - ett kargt och exponerat fjordlandskap som ofta höljs i tät dimma. Vi hade tur och kunde njuta av den enastående naturen. Ett decennium tidigare hade jag upplevt östra Grönland under helt andra förutsättningar - i kajak. Då var vi två kompisar som paddlade några veckor i ensamhet norr om Angmagssalik. Det gav mig andra erfarenheter av samma miljö. Om dessa två möten med Grönland handlar denna blogg.
Kajaktur på spegelblanka skärgårdsvatten
När vi paddlade i början av oktober hade vi extremt fint väder. Efteråt kom stormen Amy. Höstpaddlingen är en återkommande händelse som vi sysslat med under hela 2000-talet. Vi har färdats i olika delar av Ostkusten. Den här gången i en Sveriges mest orörda skärgårdar, den i Sörmland.
Egentligen finns det tre sorters kajakpaddlare. De som gillar utmanande vågor, de som föredrar lugna farvatten och de som gillar både och. Jag tillhör sistnämnda gruppen. Troligen gäller det även för de andra som jag paddlat med varje höst sedan millenieskiftet. Vi tar väder och vatten som det kommer. Och alltid sticker vi ut i oktober. Från början var det jämnt sista helgen i den månaden som gällde. Färden skulle vara käck och kärv på senhöstars vis. Ett obligatoriskt dopp var påbjudet i det ofrånkomligt kalla vattnet och korta dagsljuset. Sedan två år har vi ändrat stuket en aning. Nu gör vi turerna i början på oktober och får därmed lite mera dagsljus. Och det sedvanliga doppet har blivit valfritt efter behag. Det märks att gossarna blivit äldre på gamla dar.
Vandring i Gränslandets försummade vildmark
Gränslandet är en av de största vildmarkerna i södra Skandinavien. Det ligger i hjärtat av vår stora halvö, så långt borta från havskusterna man kan komma. Namnet har etablerats både i Norge och Sverige, och omfattar norra Dalarna, västra Härjedalen och östra delen av norska Femundsmarka. Gång på gång har jag återvänt till denna trakt och 2025 var det dags igen. För en septembervandring i nya hörn där jag inte varit förr.
Gränslandet fascinerar mig med sitt säregna landskap och de enormt steniga markerna. Terrängen kunde vara landet gud gav Kain. Det är vilt och präglat av en karg skönhet som känns både unik och vacker. Här kan vi se långa siktvidder över öppna fjällslätter, och i låglänta delar finns orörda urskogar och slingrande sjölabyrinter. Helheten samlas i en trakt där Sverige och Norge möts bortom allfarvägarna. I stort sett är området obebott och väglöst. Gränslandet vilar i sin egen tidlösa tystnad.
Walkabout I Sareks utkant.
I somras gjorde jag en solovandring genom naturreservatet Kvikkjokk-Kabla fjällurskog. En fin tur i landets mest orörda urskog och vidare upp på det bortglömda lågfjället Kabla.
På vandring över Sjnjierak.
