Blossevillekusten sträcker sig cirka 20 mil längs sydöstra delen av Grönland, mellan Scoresbysund i norr och fjorden Kangerlussuaq i söder. Landskapet innanför kusten domineras av stora glaciärer, branta fjäll och ödemark. Här bor inga inuiter permanent och det finns inga byar. Den dramatiska naturen förstärker intrycket av isolering som det råa havet grundlägger. Innanför kusten ser man bara djärva toppar i en människotom ödslighet. Ändå finns några gamla berättelser om den geografiska utforskningen i detta svåråtkomliga område.
Atlanten utanför Blossevillekusten täcks av mängder med isflak och många isberg som kommer med havsströmmen från norr.
Kusten är uppkallad efter en fransk löjtnant som hette Jules de Blosseville. År 1833 ledde han en expedition med sitt skepp La Lilloise. De seglade längs Grönlands östsida innan skeppet försvann i tomma intet med manskap och allt. Trots expeditionens tragiska slut, eller snarare därför, blev löjtnant Blosseville hyllad som hjälte i den franska upptäckarhistorien.
Stora isberg utanför Rybergs fjord.
Farvattnen utanför landområdet är extremt svårnavigerade på grund av det nyckfulla vädret och den stora mängden havsis. Tämligen få människor har varit här genom åren, men det händer att vetenskapliga expeditioner och äventyrare tar sig hit. I juli 2025 gynnas vi av framkomliga isförhållanden. Med hjälp av purfärska satellitbilder hittar fartygets skeppare stråk av öppet vatten nära kustbergen, och vädret är utmärkt. National Geographic Resolution lyckas tränga in i Knighton fjord i kustens norra del, en av alla de fjordar som mynnar ut mot Atlanten. Landskapet påminner om Norges havskant, men vegetationen är kargare och den abnorma isoleringen präglar naturens framtoning. Det känns i varje andetag man suger in.
Guiderna rekognocerar kusten vid Knighton fjord.
Namnlösa fjäll innanför Knighton fjord.
En het källa vid Knighton fjord gör marken frodig. Den geotermiska aktiviteten kan kopplas till östra Grönlands läge nära den Mittatlantiska bergsryggen.
Efter landstigning med gummibåtarna vandrar vi över den låga risheden i ett låglänt område mellan branta tusenmetersfjäll. Alla toppar saknar namn vilket förstärker den karisma av global avkrok som hela trakten utstrålar. Visserligen finns inga oupptäckta platser kvar på planeten, men här verkar vi vara de första pionjärerna, i alla fall i vår egen fantasi. Den känslan bidrar till naturupplevelsen och gör den exklusiv. De enorma avstånden som ligger mellan oss och närmaste civilisation gör sig påminda i varje steg vi tar. Otillgänglighet är numera en utrotningshotad geografisk egenskap. Därför är den extra åtråvärd om man gillar vildmarker.
Isberg och riktig berg i Knighton fjord.
Den enormt moräntäckta glaciären längst inne i Knighton fjord är en arm från Dendritgletsjer som hänger ihop med inlandsisen. Moräntäcket visar vilken nedbrytande kraft isen besitter.
Isbräckan längst in i Knighton fjord har fått ett tak av morän, en mycket ovanlig syn i glaciala landskap.
Denna isbräcka i Rybergs fjord är fri från morän.
Under natten och halva dagen därpå fortsätter fartyget söderut. Det tar oss från norra Blossevillekusten till den sydligaste delen medan vi sover i våra bekväma hytter. National Geographic Resolution stryker längs den gudsförgätna barriären av branta berg och passerar den ena fjorden efter den andra, de flesta namnsatta till skillnad mot de anonyma bergen. Uppenbarligen har de första pionjärerna kommit hit med båt. Blossevillekusten är ännu svårare att nå landvägen över inlandsisen.
Usikten från en höjd norr om Rybergs fjord klargör landskapet. Fartyget byggdes i Norge och levererades 2021 till amerikanska expeditionsarrangören Lindblad Expeditions som samarbetar med National Geographic. Skrovet är av en typ som kallas X-bog, med framåtlutande förstäv i stället för den traditionellt inåtlutade.
Nästan längst söderut på kuststräckan glider fartyget in i Rybergs fjord genom ett ganska trångt sund mellan stupande fjälltoppar. Innanför porten breder fjorden ut sig med större och öppnare vattenytor än Knighton fjord. Sceneriernas storhet och skönhet förstummar oss. De är beundransvärda och samtidigt omänskligt vackra. Branta snöfjäll brukar vara det och många ståtar omkring fartyget. De ligger på olika avstånd från stränderna. Breda glaciärer glider mellan dem ned till fjorden där imponerande höga isbräckor kantar vattnet. På havsytan guppar mängder med små isberg som knoppats av. Dessa blandas upp med flak av gammal havsis som vi kryssar mellan med gummibåtarna.
Isberg i Rybergs fjord med det spatiösa glaciärlandskapet i bakgrunden.
Mängder av isberg i innersta delen av Rybergs fjord fotograferade mot bergen närmast Atlanten.
Ett isberg vilar på Rybergs fjord i midnattssolens sken.
Hela resan känns lite overklig eftersom vi har det så bekvämt. Fartyget är tipptopp. När vi är ombord behöver ingen anstränga sig för att se på den krävande naturen. Upplevelsen är oemotståndlig även för en gammal friluftskämpe som undertecknad. Vi bor på ett flytande Grand Hotell som för oss till världens utkant. Utan fartyget skulle vi inte kommit hit. I alla fall inte utan mycket stora besvär. Hela resan är professionellt genomförd och intrycken jag får av naturen är djupt fascinerande och samtidigt märkligt ombonade. Därmed också rätt distanserade, tänker jag och jämför med min grönländska kajakpaddling för länge sedan. Komforten på fartyget är mycket njutbar men blir också ett filter mot landskapet. Gör oss till åskådare mer än deltagare på naturens villkor. Kajakturen ett decennium tidigare, gav mig det andra.
Små isblock samlas på stranden i Rybergs fjord.
Ett flytande hotell!
Min kompis under paddlingen var Bengt Rodin, en av Sveriges mest erfarna Grönlandsfarare. Han hade genomfört många paddelturer i dessa trakter innan han några år efter vårt äventyr drabbades av en allvarlig stroke, som dessbättre inte hindrat honom från att paddla tvåmanskajak i svenska skärgårdar, men tyvärr stoppade hans fortsatta möjligheter på grönländska vatten. För mig var det första gången jag paddlade i en arktisk miljö. Året var 2014.
Utrustning och proviant sorteras vid Kulusuk före paddlingen.
Provskjutning med geväret.
Paddling på fjorden Angmagssalik.
Av Grönlands tre hundra mil långa ostkust siktade vi mot området nordost om Angmagssalik, cirka trettio mil söder om Blossevillekusten och i trakterna med den största samlade befolkningen på östra sidan av världens största ö. Huvudort är Angmagssalik (som numera kallas Tasiilaq) med ett par tusen innevånare, och dessutom finns några småbyar i de omkringliggande fjordsystemen. Vädret i området är ofta stabilt på sommaren. Det konstanta högtrycket på inlandsisen kan ge åtskilliga solskensdagar på rad. Dock finns viss risk att råka ut för en pitaraq (namnet betyder ”den som attackerar”), orkanstarka katabatiska fallvindar som plötsligt tar sats från inlandsisen när den iskalla luftmassan rinner ned mot kusten med hög fart.
Vi är på väg över en fjordmynning och havsdyningarna växer i höjd.
Våra förberedelser var viktiga. Bengt hade stor vana med logistiken. För att kunna ta med kajakerna hemifrån (hopfällbara kanadensiska Feathercraft) köpte vi extra bagagevikt på flyget från Arlanda via Island till Kulusuk. Den sistnämnda flygplatsen ligger på en ö med en by mitt emot Angmagssalik. Av säkerhetsskäl hade vi med oss två friluftskök som värmdes upp med bensin som kunde inhandlas på plats (gas är inte att räkna med). Mycket av maten skaffade vi också i byn vid Kulusuk, förutom de frystorkade middagarna som togs med hemifrån. Allt lades i plastpåsar med proviant för två dagar i varje påse. Dessa numrerades och packades i kajaken; de som skulle användas sist längst in. Kajakerna blev påtagligt nedtyngda av all last vilket sänkte farten, men stärkte samtidigt deras stabilitet. Vi paddlade i torrdräkter av goretex. Dessa kunde hålla kroppen torr vid en vurpa, men någon garanti för överlevnad i det iskalla vattnet var de inte. På grund av isbjörnsrisken hade vi också med ett gevär med patroner, plus smällare och en lina med tillhörande knähöga stolpar att spänna upp runt tältet om så behövdes.
Isberg med Trillingarna i bakgrunden.
Isberg i fjorden Ikateq.
Kajakturer på Grönland är seriösa äventyr. Hit åker man inte utan en gedigen vana vid paddling, särskilt om man ska ta sig fram i en enmanskajak. Att Grönland är en speciell erfarenhet, blev genast klart för mig. När vi paddlade var stämningen inramad av ett vackert rekviem. Det var aldrig tyst i landskapet. Forsande älvar risslade, svallande stränder brusade, vindbyar kunde ila förbi och från isbergen hördes ibland gevärsskott när sprickor slog upp och isen gick itu. Om stora mängder is rasade ned i vattnet lät det som en dynamitsalva. Ändå var stillheten bedövande eftersom vädret var så bra. Vår avskildhet i förening med de mäktiga scenerierna gav resonans i kroppen som övergick i lyckokänslor. Vi var ett med naturen. Spontant tänkte jag att ett mer elegant och hårdfört område är svårt att hitta på jorden. Men Grönland heter Kalaallit Nunaat på grönländska, vilket närmast betyder motsatsen: ”människornas land”.
Vackra klippor vid fjorden Nialiqkqp ikasa. Det är inte lätt att uttala namnen på kartorna som framställts av Danmark på 1930-talet. Eskimåiska språkgruppen omfattar ett tiotal närbesläktade språk i hela området från Berings sund till östra Grönland
Landskapet var lika storartat som hänsynslöst och mötet mellan bergen och havet skapade en naturlig arena. Det fanns inte mycket liv att upptäcka, ytterst lite vegetation att beundra utom undantagsvis. Djuren som visade sig var fåtaliga, mest vitfågel. Naturens färger bjöd dock på oavbruten ögonfröjd. Vi paddlade förbi vackra ögrupper som vilade på vattnet. Här och där frontade vi kritvita snöväggar. Vi sicksackade mellan isberg som drev omkring som turkosa smycken. Och strandklipporna liknade ibland tapetmönster, med bergådringar i röda, gula och svarta nyanser. Inte en fjälltopp var den andra lik och det fanns myriader av dem.
Skrot vid flygbasen Bluie East Two från Andra Världskriget. 
En fjällräv vid tältet. Den var mycket orädd och ville komma åt vår proviant.
Trots den kyska karaktären är inte all natur på Grönland oberörd. I fjorden Ikateq konfronterade vi en märklig lämning. På norra stranden fanns resterna av en amerikansk flygbas från andra världskriget. Stora mängder oljefat, rostiga vrakbilar och en del hopfallna byggnader vittnade om flydda tider. Historien bakom denna plats letade jag efteråt fram. I april 1941 tog USA på sig ansvaret att försvara Grönland. Därför behövde man flygbaser på ön. Området kring Angmagssalik rekognoscerades med båt, men det var svårt att hitta en tillräckligt stor platt yta för en landningsbana på 1,5 kilometer. Följande vinter gjordes en slädfärd med hundar. Man fann då en långsträckt sedimenthylla vid fjorden Ikateq, cirka sju mil norr om Angmagssalik. Sommaren därpå började anläggningen byggas, och den fick kodnamnet Bluie East Two. Dock hade basen aldrig någon större betydelse, men användes som utgångspunkt för ett flygangrepp mot en tysk väderstation längre norrut. Resterna gav mig en intressant tankeställare. Har nedskräpad och förfulad natur ett historiskt värde? Eller borde de ansvariga ha städat upp efter sig?
Paddling mot fjorden Tasilaq.
Den bredbladiga mjölkörten i Blomsterdalen nedanför topparna. På grönländska heter denna nationalblomma Niviarsiaq som betyder flicka.
Trillingarna har dramatiska toppar som döptes och bestegs för första gången under den svensk-norska Grönlandsexpeditionen 1966. Matta av polarull i Blomsterdalen.
Byn Kungmiut.
Längst in i den smala fjorden Tasilaq drog vi upp kajakerna ovanför strandlinjen dit inte tidvattnet nådde. Under några dagar vandrade vi in i ”Blomsterdalen” som den kallas. Mäktiga berg höjde sig 2000 meter över dalbotten – Trillingarna, Storebror och Pickelhuen. De bildade en sammanhållen mur längs randen av ett mycket bergigt område som döpts till Schweizerland. Trillingarna var som namnet sa en triplett av dominanta toppar vilka syntes vida omkring. Någon dag innan vandringen, hade vi hört i byn Kungmiut att en isbjörn nyligen setts i trakten. Därför tog vi med oss geväret på utflykten och runt tältet spände vi upp alarmlinan. Ingen vit nalle visade sig dessbättre.
Lägret nära Kårale Gletcher.
På en obestigen topp ovanför Kårale Gletcher.
Strandis i fjorden vid Kårale Gletcher.
Den mest kompakta ödsligheten upplevde vi i under strandhuggen längst inne i fjorden Sermiligaq längre norrut. Från ett läger vid vattnet klättrade vi upp på en namnlös topp, 1000 höjdmeter i ett svep. Stupet ned mot fjorden och glaciären Karale Gletcher var hissnande, och det bergiga sceneriet i alla riktningar tände en känsla av genuin jungfrulighet. Med all sannolikhet hade aldrig en människa stått här uppe före oss.
Som att gå på en gata.
Schweizerland är ett fängslande nätverk av glaciärtungor och alpina fjäll.
Lägret längst in på Knud Rasmussen Gleicher är omgivet av namnlösa toppar.
De ödsliga bergen som vi betraktade utövade stark gravitation på hjärnan, tankarna nästan svartnade. Ute på Knud Rasmussen Gletcher förstod jag med full kraft att dessa landskap inte är till för människor. Ändå eller just därför, kändes scenerierna obeskrivligt vackra. Med stor inspiration knallade vi tre dagar över den frasande glaciärisen och in i Schweizerland. Den flacka glaciärytan låg utsträckt som en bred aveny eller snarare en ljus slätt och i alla riktningar stoppades synfältet av taggiga toppar. Vi sicksackade förbi sprickor och brunnar och tog oss in i en mäktig labyrint av is och berg. Geografin pockade oavbrutet på vår nyfikenhet.
Att gå på glaciären när den var så barsmält som den var kändes mycket kontrollerat. Alla fällor isen hade var blottade, inget lurigt snötäcke fanns täckt över sprickor och brunnar. Vi spatserade på den hårda isytan, ungefär som man spatserar på asfalt i en stad. Och på den utplanade glaciären nådde vi långt in i denna hemliga värld av ofruktbar men vansinnigt tjusig natur. Några av bergen som dök upp hade attraherat klättrarna i den svensk-norska Grönlandsexpeditionen 1966. Det kände vi till.
Kajaken har fört oss under huden på östra Grönland.
I byn Kulusuk där vi startade och slutade pågick livet som vanligt. De nya tiderna gäller även för inuiterna.
Jag undrade vad som hade hänt under dessa femtio år som gått sedan den expeditionen var här. Glaciärerna hade troligen smält en del, och ödemarkskänslan kanske naggats i kanten av allt fler äventyrare. Jag gissade ändå att det mesta var som förr, men framtiden oroade både oss och inuiterna. Prospekteringar för oljeutvinning och malmbrytning pågick i dessa nejder. Förändringens krafter tryckte på. Ett stort hopp knöts lokalt till turismen. Dagsbesökare anlände redan då i stor mängd med flyg från Island till Kulusuk, och vi såg en handfull andra kajakgäng under paddlingen. Idag har läget kanske spetsats till. Kanske har kryssningsfartygen börjat flockas på farvattnet utanför östra Grönland. Kanske lockas allt fler äventyrare hit. Många människor vill gärna se denna alltjämnt ursprungliga del av världen. Jungfrulighetens sista utpost, så länge det varar.
