Om du år 1895 befann dig i byn Humbe i södra Angola hade du med lite tur sett en man komma ner från bergen i en vagn dragen av oxar. Han stack ut från mängden genom sin ljusa hud och rödblonda hår. Mannen hette Peter Möller och var född och uppväxt i trakterna kring Grästorp i västra Skaraborg. I Humbe nåddes han av nyheterna att en landsman väntade på honom på södra sidan av Kunenefloden. Mannen som väntade på honom var Axel Eriksson från Vänersborg. Han hade vid denna tid vistats runt om sydvästra Afrika i närmare trettio år och hade med tiden blivit en högt respekterad person.
De båda västgötarna tillbringade en tid med varandra och en dag tog Axel Eriksson med sig Peter Möller till den plats där han decennier tidigare för andra gången begravt sin mentor och färdledare, den i Sverige då mycket kände Karl Johan Andersson eller Charles John Andersson som han kallade sig senare i livet. Även han var från Vänersborg.
Peter Möller. Bild tagen från Wikipedia
Vänersborgaren Axel Eriksson som gammal. Mannen som var 19 år när han begravde Charles John Andersson. Bild tagen från Wikipedia
Charles John Andersson är en av de största upptäcktsresenärerna Sverige någonsin haft. Han nådde Ngamisjön från väster och dokumenterade Okavangofloden. Han utforskade även området som idag utgör den världsberömda nationalparken Etosha. Huvudentrén till parken heter "Andersson Gate" efter honom. Han ritade den första kända kartan över norra Namibia (med Mosi-oa-Tunya utsatt, åratal innan David Livingstone kom dit och gjorde århundradets faux pas genom att döpa om dem till Victoriafallen).
Vidare upprättade han flera handelsposter som bidrog till Namibias utveckling, han ledde en styrka på 2500 hererokrigare som efter hårda drabbningar besegrade Jonker Afrikaner's namasoldater i en en konflikt som senare kom att kallas för "The Andersson War". Hererofolkets ledare Maharero utnämnde Andersson till "Regent and military commander of the Herero nation for life" - som första och sista vita person.
Charles John Andersson. Bild tagen från Wikipedia
Andersson dog av svartvattenfeber 40 år gammal under ett försök att upprätta en ny handelsrutt mellan Damaraland och Angola. Han begravdes av sin nyanlände protégé, den då endast nitton år gamle Axel Eriksson, på en lokal kungs mark. Efter några dagar ångrade sig kungen och Axel fick gräva upp liket och i två dygn transportera den nu ruttnande kroppen över gränsen till dagens Angola. Till sist valde han en plats på en kulle under ett stort leadwoodträd vid en liten sjö.
Axel Eriksson höll tyst om platsen där han begravt Charles John Andersson i trettio år. Det var först när Peter Möller från Grästorp kom ner från bergen i den där vagnen dragen av oxar som han pekade ut platsen. Peter märkte ut graven på en karta som finns med i hans bok "Resa i Afrika genom Angola, Ovampo och Damaraland" från 1899. Troligen är det genom den boken som vi idag känner till platsen.
Och eventuellt var det genom Peter Möllers beskrivningar som Charles John Anderssons son Llewellyn Andersson kunde besöka sin fars viloplats år 1919. Tjugo år senare återvände han för att sätta upp det kors ni ser på bilderna.
Ch. Anderssons graf. Kartan från Peter Möllers bok "Resa i Afrika genom Angola, Ovampo och Damaraland" från 1899
Efter andra världskriget lyckades även historikern Cecil Joseph Lemmer, en av grundarna till Namibia Scientific Society, ta sig till platsen. Men därefter föll graven i glömska. Det var först 2007 när en svensk expedition med bland annat chefen för Vänersborgs Museum - Peter Johansson - och Sveriges dåvarande ambassadör i Namibia lyckades hitta platsen under en period då museet hade stora utställningar om västgötarna som drog till sydvästra Afrika. Sarafina Tuningeni, en kvinna från byn Ongenga, tog dem dit. Hon hade hört talas om graven från sina föräldrar när hon var barn.
Sju år senare - 2014 - fick jag koordinaterna från Peter Johansson. En tanke hade då fötts. En tanke som ibland gränsade till besatthet: Jag måste ta mig till Charles John Anderssons grav! Varför vet jag inte och högst troligen bryr jag mig inte heller. Jag kände, och det var det viktiga.
Det året cyklade jag runt Kalahariöknen men fick kalla fötter av Angolas rostiga byråkrati, på den tiden ett av Afrikas mest slutna länder. Jag satt på södra sidan av Okavangofloden och stirrade in i Angola men orkade inte ens påbörja visumprocessen. Jag övervägde noga möjligheten till ett gerillabesök och smita över gränsen, graven besöks mycket lättare från Namibias sida än inifrån Angola, men insåg att det var smartare att vänta några år. Jag visste att jag någon gång skulle återvända.
2017 hade Angola börjat öppna upp och det var enklare att komma in i landet. Jag hade kvar koordinaterna och trodde därför att det skulle bli en lätt sidotripp under en förmiddag. Fågelvägen ligger graven endast cirka 25 kilometer från en asfaltväg. Hur svårt kan det vara?
Men jag underskattade sanden i nordvästra Kalaharis utkanter. Jag fick dra och knuffa cykeln. Timmarna gick och jag kom ingenstans. Vattnet började sina och de billiga batterierna i min GPS började ta slut. Mina tankar om min kompetens var inte all-time high. Jag hade inte tid att göra ett nytt försök då jag var tvungen att nå Zambia innan mitt visum skulle gå ut. Jag svor att en dag återvända.
I åtta år låg projektet och gnagde inombords. Jag läste Bea Uusmas fantastiska bok om ingenjör Andrées expedition till Nordpolen och förstod hennes besatthet. Det jag kände var något liknande fast i mindre skala. Vitön var utbytt mot slätterna i Ovamboland.
2014: Namibia till vänster och Angola till höger. Okavangofloden i mitten. Är det möjligt med ett gerillabesök...?
2017: södra Angola. Mitt läger på kvällen efter mitt misslyckade försök att nå graven
2025: Stolt kvinna från mumuilafolket, Angola. Hon härstammar från samma berg som Peter Möller en gång kom ned ifrån, färdandes i en vagn dragen av oxar
Bergen som Peter Möller korsade 1895. Men exakt var vet jag inte. Kanske precis här - vid Lebapasset, vars utsikt jag njöt av i april 2025
I våras studerade jag satellitbilder via Google Earth och lade märke till att det fanns en relativt nybyggd bevattningskanal som sträckte sig söderut en bit öster om byn Ombala yo Mungo. Bredvid den verkade en väg finnas, en väg som inte finns med på några av de kartapplikationer jag använder. Kanalen visade sig vara en utmärkt ingång till området. När den tog slut fanns det ändå hjulspår som jag följde söderut, ända tills gränsen till Namibia. Där fanns en liten by och några invånare bekräftade att det fanns ett spår österut. En man följde med mig några hundra meter tills jag hittade det. Följande dagar var jag helt utanför mina kartor. Spår fanns, det finns byar och majsfält i området, men inga kartor alls över spåren. Troligen på grund av att de ändras från år till år beroende på hur mycket regn som kommer. I år har det regnat mycket. Jag fick vada med vatten till över knäna och ibland till midjan i upp till en halv kilometer i taget. Rätt genom träsk och våtmarker, utan en aning om jag var på rätt spår. Eller hur djupt det skulle bli. Jag hade ju koordinaterna men visste inte om eller när det skulle komma sjöar eller tät, taggig bush som jag inte skulle kunna korsa. När det inte var träsk var det ofta djup sand. Jag fick göra omvägar som tog flera timmar. Men ibland kunde jag cykla och titt som tätt kom jag till en by. Människorna var förundrade men vänliga och hjälpsamma. En del barn blev rädda och gömde sig.
Bevattningskanalen som jag hittade på Google Earth och som jag följde i flera mil
En av otaliga vattengravar i det väglösa området där graven finns
Vissa delar var dock torra. Och det var vackert, speciellt under tidig morgon och sen eftermiddag
Och sen ännu en vattengrav. Vissa av dem var mer än en halv kilometer breda
Jag blev glad när en äldre man kände igen graven när jag visade en bild på den från expeditionen 2007. "Ahh, very near, sa han glatt, very near".
Till sist såg jag graven. Den var belägen på en kulle vid en liten sjö. Slutligen stod jag på platsen där Axel Eriksson från Vänersborg och grästorpsbon Peter Möller en gång också stått och där en av Sveriges mest erkända - men bortglömda - upptäcktsresenärer vilar.
Graven. Äntligen.
Bland döda och levande västgötar i vildmarken i Angola...
Mitt fina transportmedel...
__________
Peter Möller: Född och uppvuxen strax utanför Grästorp. Officer vid Västgöta-Dal regemente. Möller var i Kongoassociationens tjänst mellan 1883 och 1886 och grundlade bland annat stationen Matadi. Åren 1895-1896 företog han en expedition genom Angola och Namibia. Från 1898 till 1913 satt han i styrelsen för Skidfrämjandet och var en pionjär bland de svenska fjällen. Åren 1899 och 1900 reste Möller genom Syd- och Mellanamerika. 1901-1902 färdades han till häst två gånger över Pampas och Anderna. Han återvände till Afrika 1926 och köpte kaffeplantager i Tanganyika. Han besteg Kilimanjaro när han var i sjuttioårsåldern. Peter Möller dog i Stockholm så sent som 1951, 92 år gammal.
Axel Eriksson: Född 1846 i Vänersborg. Nittonåringen som begravde Charles John Andersson kom att stanna i Afrika i resten av sitt liv. Bland annat samlade under många år fåglar som han stoppade upp och skickade hem. Idag utgör denna fågelsamling en av världens finaste från denna del av världen och kan beskådas på museet i Vänersborg. Med tiden kom Eriksson bli en mycket respekterad man, både av ursprungsbefolkningarna och boerna. En av Erikssons söner flyttade till Sverige och blev präst i Torbjörntorp. Han ligger begravd i Gudhem utanför Falköping - staden i vars omgivningar jag själv växte upp.
Eriksson dog i maj 1901 under en resa i norra Namibia och ligger begravd i en by 30 kilometer väster om Grootfontein. Hans grav räknas idag som ett nationalmonument.
Axel Erikssons grav i Namibia. Bild tagen från Wikipedia.
Tack för att ni läste!
//Lars
