The Lost Cyclist - Jorden Runt på Cykel

Långfärdscykling i lite mer ovanliga områden och länder. Jag börjar trampa mot Mongoliet i mars 2016 - men i väntan på det så berättar jag istället om min tur runt Kalahariöknen 2014. Sammanfattning om mina resor och äventyr: http://www.lostcyclist.com/cv/

Kalahari Circuit 5 (7) - Zululand eller när jag nådde Indiska oceanen och vände västerut

Min cykel var lagad efter de vådliga äventyren i Lesothos berg. Jag hade även trampat vidare och nått den lilla staden Howick i Sydafrika - där jag mötte upp Bridget och Carlos. Jag slog upp mitt tält under ett citronträd i deras trädgård och kom att stanna i tre dagar. En stor del av tiden tillbringade jag i mina värdars kök där det fanns öl och ibland vin och garanterat alltid spännande anekdoter från världens alla hörn. Paret var inbitna långfärdscyklister och vi upptäckte att vi hade en del beröringspunkter så som gemensamma vänner. Jag hade några veckor tidigare mejlat paret för att få höra deras synpunkter om min tänkta rutt genom deras delstat och blivit hembjuden.

IMG_4688
Bridget och Carlos och lille Gabriel - kanske världens bästa värdar!

citron
Under ett citronträd...

Nu i efterhand kan jag inte minnas om jag fick några råd angående cykelrutten eller inte, men det gick bra i alla fall. Fast inte helt bra. Det var ingen höjdartid som väntade mig, med dåligt väder, mer cykelstrul, och vägar med livsfarlig trafik som jag till sist valde att lifta bort. Det var ingen lång sträcka men helt klart värt det. Jag ville gärna komma bort från området med livet i behåll. Under tiden fortsatte varningar om att jag ska akta mig för vilda djur att strömma in från diverse sociala medier. Inte ett ord om vild trafik.

Jag tog mig genom Zululand och staden Ulundi där den nuvarande zulukungen Goodwill Zwelithini kaBhekuZulu regerar. För tvåhundra år sedan satt Shaka Zulu, södra Afrikas motsvarighet till Djingis Khan, på samma tron. Han lyckades med att förena många av de norra Ngunifolken på samma sätt som den mongoliske erövraren hade gjort med stäppfolken sexhundra år tidigare. Shaka Zulu har betraktats som ett militärt geni men även fördömts på grund av sin regims brutalitet. Staden Ulundi var även skådeplats för det sista slaget i Zulukriget.

shaka
Shaka Zulu som staty vid Camden i London. Bilden är tagen från Wikipedia.

IMG_4719
Vackra men ganska tuffa vägar i Zululand i KvaZulu-Natal...

IMG_4729
Tugelafloden...

IMG_4738
Cykelproblem strax utanför en zuluby medan solen höll på att gå ner?  Fråga om campinglov och fixa sen punkteringen inne i tältet med regnet smattrande mot tältduken. Kortet är taget morgonen därpå.

IMG_4707
En väldigt vacker nattfjäril...

IMG_4709
En väldigt vacker nattfjäril...

IMG_4739
Zululand...

IMG_4744
Black Umfolozi och en för området endemisk brunblek flodkossa - naturligtvis extremt sällsynt.

Till sist korsade jag gränsen till Swaziland. Jag såg mycket fram emot det lilla landet som jag egentligen inte visste något om. Men jag tyckte mig snart ana en atmosfär av fridfullhet och av lugn. Efter ett par timmar kom jag till en by och frågade runt efter vatten. Jag blev hänvisad till ett litet hus där det bland annat fanns en swazisk motsvarighet till ett systembolag. Jag fick höra att det fanns vattentankar på andra sidan huset så när jag ledde runt cykeln träffade jag på en vit man som troligen var husets ägare. Jag frågade honom vad han ansåg att sova i bushen i Swaziland och han försäkrade att det inte skulle vara några problem. -I Swaziland tar vi hand om varandra, sa han.

Som vanligt kom jag in i ett mer tättbebyggt område när jag skulle börja leta folktomma områden att tälta på. Det slår nästan aldrig fel. Men till sist hittade jag en torr flod, eller bäck, där jag slog upp mitt hem. En stig gick tio meter därifrån och jag hörde röster ett par gånger på kvällen. Långt bort i väster mullrade det och mörkret slets ständigt itu av hundratals blixtar. Dagen efter blev extremt varm och ett par gånger fick jag söka skydd i busskurer av sten. En annan gång fick jag cykla in på en sidoväg och tigga vatten från en farm. Nu var byarna plötsligt helt borta. Det slår heller nästan aldrig fel. På kvällen hoppade jag över ett stängsel och slog upp tältet djupt inne i bushen, precis söder om Hlane, Swazilands mest berömda Nationalpark. På morgonen cyklade jag fram till entrén och hörde mig för om vad som gällde i parken. Jag fick inte cykla, men en enligt kvinnan som bestämde kostade det ca 300 kr för en kort så kallad Game drive, vilket jag tyckte det var värt. Det var ett helt okej pris. Det är ju alltid kul att få se lite av de djur som människan trängt undan och som nu endast lever i små fickor av vildmark här och där, ofta bakom elstängsel. När jag lyckats få fram summan genom massa mynt och mindre sedlar som jag haft liggande i styrväskan och i mina fickor klämde kvinnan fram att det var ett minimum med två personer för en Game drive, men att det skulle gå bra om jag köpte två platser istället för en. Jag stönade. Jag har aldrig förstått varför man inte kan få all information serverad samtidigt, utan att man i Afrika ofta får det utportionerat så att man måste ta ställning till den flera gånger om. Det är slöseri med tid och energi. Nu dubblades alltså priset, efter att jag under tre minuter rotat fram exakt den summan hon först talat om. Och detta hände dessutom innan jag fått mitt morgonkaffe. Jag hade glömt att köpa nytt. Hur som helst tyckte jag att det blev för dyrt så jag sa att jag skulle vänta och se om det dök upp fler turister som jag skulle kunna ansluta mig till. Under tiden satte jag mig i skuggan på den stora plattform där vaktkuren var placerad. Men där fick jag inte sitta utan kvinnan sa att jag kunde sätta mig under trädet vid sidan om plattformen. Jag gick dit och såg att platsen var full av antilopskit och taggiga grenar. Jag gick tillbaka till kvinnan och frågade varför hon bett mig sitta på marken där det dessutom var fullt av avföring, men jag hann bara halvvägs in i meningen innan jag tappade humöret och berättade att jag inte längre var sugen på att se parken. Jag cyklade därifrån, besviken. Tio minuter tidigare hade jag anlänt till platsen full av glad energi och taggad för upplevelser. Och så vände allt för att Swazilands mest osmidiga människa jobbade i entrén. Jag stannade några hundra meter därifrån för att äta frukost och när jag var klar reste jag mig från stenen och fastnade i en vänta-lite-buske. En tagg hade piercat min överarm och kommit ut på andra sidan, efter en resa på drygt en centimeter under mitt skinn. Det gjorde inte så ont, men det tog ett tag innan jag tagit mig loss från busken. Innebörden i Charles John Anderssons skämtsamma smeknamn på busken i fråga blev plötsligt solklar.

IMG_4792
Ha alltid ögonen med dig när du tar ner tältet på morgonen...

IMG_4754
Jag gillade verkligen Swaziland!

IMG_4757
Vackra lugna vägar - denna leder från sydafrikas gräns.

IMG_4768
Vätskepaus och firande av ett nytt land!

IMG_4809-001
Tuffa vägskyltar nära entrén till Hlane Nationalpark. Jag kunde plötsligt inte ställa om self-timers till tio sekunder utan jag fick hålla till godo med två sekunder. Det är därför jag ser så konstig ut. Två sekunder är inte mycket om man ska trycka på avtryckarknappen och sen springa fram till cykeln och dessutom försöka spela snygg.

Några kilometer senare byttes vildmarksområdet ut mot oändliga fält av sockerrör och i fjärran ett raffinaderi med rykande skorstenar. Det var så tydligt, just där, hur illa det egentligen står till med de vilda djuren och deras boplatser. Byar, vägar, fält, sockerrör, fabriker och så mitt i det, avskiljt av stängsel, en pyttelitet område fullt av djur, som måste beskyddas för att inte tjuvjägare ska göra traditionell vietnamesisk medicin eller handtag till jemenitiska dolkar av dem. Jag cyklade vidare och några mil senare kom jag till en korsning där en skylt berättade att där fanns ännu ett game reserve. Jag cyklade dit. Där fanns inga av de fem stora men väl giraffer, zebror och antiloper. Jag betalade cirka trettio kronor i inträde och tog sen med hojen och började cykla runt i reservatet. Efter några minuter hörde jag ett brak på min högra sida och ett par stora svartvitrandiga djur galopperade in i vegetationen. En stund senare såg jag en giraff. Vilka fantastiska djur det är. En stund senare insåg jag att där fanns två till precis i närheten och jag stannade i en glänta i en halvtimme och beundrade dem. På vägen tillbaka till det lilla högkvarteret träffade jag på ägaren och vi snackade en stund. Det var skönt att för en gångs skull träffa någon som inte varnade mig för lejon. ”Du kan lägga ett blodigt köttstycke inne i tältet, lejonen kommer inte röra det. De kommer kanske röra sig utanför tältet och sniffa i luften, men de kommer inte försöka ta sig in i tältet. De enda djuren man eventuellt ska oroa sig för när man tältar är hyenor.” Har man jobbat som parkvakt i Krueger National Park i Sydafrika under många år borde man veta vad man pratar om.

IMG_4838
Hey human.... Is that a... bicycle?

IMG_4845
Hej, jag är en giraff och ser alltid ner på människor.

Jag hann över Lebombobergen och korsade gränsen till Mocambique under dagen. Trots att jag flera gånger blev hindrad av gränsvakter som ville ha öl så hann jag även ut ur gränsområdet. Det tar faktiskt inte många sekunder att säga ”Nej, du får inga öl”. Det regnade och mörkret föll snabbt så jag satte upp tältet på första bästa plats, vilket visade sig ligga en bit ner i en slänt. Jag var tvungen att rensa bort lite stenar för att få plats, men tyvärr måste ja ha väckt några termiters vrede för på morgonen var en stor bit av tältbottnen uppäten. Dagen efter cyklade jag de sista sex milen in till Maputo där jag stannade i fem dagar.

Där var en märklig blandning människor som bodde på det hostel där jag tagit in. Eftersom Maputo är en dyr stad hamnade många av den sortens människor som annars ofta bor lite finare på ett slitet vandrarhem. Där fanns affärsmän från Kashmir och Turkiet och där fanns backpackers från Europa, en cyklist från Västgötaslätten och en svenskt frukterian som inte ville bo i Sverige eftersom flygplanen där minsann släpper ut så kallade chemtrails, och där fanns en säkerhetskonsult från den belgiska ambassaden. Den sistnämnde satt inne på bra information om min tänkta rutt längs Limpopoflodens östra sida. Jag hade finkammat nätet utan att hitta något matnyttigt om området. Min Michelinkarta visade förövrigt att gränsövergången till Zimbabwe i slutet på denna väg – var stängd. Men enligt säkerhetskonsulten var den öppen. Vägen var dessutom till två tredjedelar asfalterad. Endast en sträcka på cirka tio mil i mitten var fortfarande sandväg.

maputo
Mitt hem i Maputo. Här kunde jag sitta som en kung medan jag tittade ner på alla backpackers.

Efter att ha följt kusten under ett par händelsefattiga och regniga dagar kom jag till den avtagsväg där jag skulle svänga av mot staden Chokwe och sedermera bron över floden Limpopo. Limpopo är, förutom att vara en delstat i Sydafrika och en flod i Mocambique även en systerpark till den världsberömda Krugerparken i Sydafrika. Det är helt enkelt östra halvan om vildmarksområdet. Men medan Kruger är full av djur så finns det så gott som inget kvar i Limpopo. De är borta, dödade, vissa för mat, vissa för pengar, och vissa för att en del extremt fega och patetiska människoparodier tycker det är kul att skjuta dem för att sen såga av huvudena och spika upp likdelen hemma på väggen som en inbillad trofé. Barbariskt, efterblivet.

Så jag cyklade längs Limpoposkogen i flera dagar utan att se ett enda djur. Där fanns några fåglar i luften och gott om insekter och kryp, bland annat kryllade det av african giant millipedes som jag fascinerades av. I början tyckte jag att dem nästan var lite obehagliga. Efter tre dagar kunde jag ta upp dem med handen. Men vänjer sig vid allt. Det bästa ifrån denna del av resan var att det återigen blev lätt att hitta sovplats i bushen. Där fanns byar, men de passerade man snabbt. Som vanligt la jag stor vikt vid att hitta en bra viloplats. Jag beaktar vindriktning, kommande solnedgång och den mer avlägsna gryningen. Jag letar efter termitstackar, myrstigar, mystiska hålor i marken, ruttna trädgrenar som kan falla ner och gamla träd som kan blåsa omkull, samt spår efter människor, getter och nötkreatur, jag brukar se om där finns tecken på hur vattnet som samlas på marken vid regn uppför sig och om jag syns från vägen.

IMG_4856
Strax norr om Maputo...

IMG_4857
Resans första baobabs - vilka sinnessprängade träd! 

IMG_4874
What? Only 85 k´s? Not good, not good at all, stupid human!

IMG_4883
Giant African Millipede...

IMG_4944
Renskrubbad tältplats...

IMG_4947
Limpopo. Jag antar att Krueger Nationalpark börjar på andra sidan kullarna i horisonten...

IMG_4906
Matlagning och läsning på kvällen. Bättre än själva cyklandet...

I början var vägen mycket bra med efter någon dag blev asfalten sämre och sen ännu sämre och till sist försvann den till förmån för en grusväg som blev allt sämre och som till sist bestod av tvättbrädessand kombinerat med gyttja. Jag var glad att inte regnsäsongen har startat fullt ut. Ofta var vägen även vacker, sanden hade exakt den afrikanska ton av rött som jag tycker så mycket om. Till höger om mig gick järnvägen som är en av de få i Afrika söder om Sahara som faktiskt fungerar. Jag funderade över vilka det var som hade byggt den och under vilka år. Hur hade Limpoposkogen sett ut på den tiden? Hur hade den låtit under de kolsvarta nätterna? Hade arbetarna sovit oroligt, plågade av sumpfeber och lejonfrossa? Vad pratade de om när de satt runt lägereldarna på kvällarna? Hade historierna om de legendariska människoätarna från Tsavo – the Ghost and the Darkness, de två unga lejonbröder som dödat och ätit cirka fyrtio arbetare under bygget av järnvägen mellan Mombasa och Victoriasjön år 1898 även nått denna avkrok?

Efter en kväll, en dag och en förmiddag kom asfalten tillbaka. Dessvärre hade arbetare lämnat sandhögar mitt uppe på vägbanan så ingen kunde använda vägen under ytterligare fem mil. Jag log. Till höger: en järnväg, i bra skick, men som få människor använder. Till vänster: en asfaltsväg som de har gjort obrukbar i och med sandhögarna som de lämnade efter sig när de la ner arbetet med asfaltera hela sträckan. Och så i mitten: en katastrof till sandväg, och tillika vägen som alla använder.

IMG_4927
Jag är glad över att inte hela vägen var så här...

IMG_4932
Här var det bättre - kul bit...

IMG_4933
En by. Masterna syns på en mils avstånd och gör det lätt att veta när man kan fylla på vatten...

IMG_4934
Ett träd, ja.

IMG_4936
Man ska alltid utmana systemet!

Men till sist försvann sandhögarna och det gick åter att cykla på fin asfalt. På en fredag eftermiddag kom jag till gränsbyn Chicualacuala och nu var den stora frågan om gränsen till Zimbabwe var öppen. Ingen längs vägen hade påstått att den var stängd och det var ett gott tecken. Jag tänkte bara köpa något att dricka innan jag prövade lyckan så jag gick in i en bar beläget i den oväntat ståtliga järnvägsstationen som portugiserna en gång byggt. Samtidigt kommer en vit herre i 60-årsåldern fram till mig och räcker fram handen och säger att han förstår att jag måste vara cyklisten som folk har ringt och berättat om. Först blev jag orolig för att mannen jobbade som någon sorts gränsvakt och nu skulle berätta att gränsen var stängd. Men det var inte det jag fick höra. Den kommande kvällen bjöd istället på öl, grillat kött och några av de mest intressanta levnadshistorier jag någonsin hört.

Mannen hette Dereck och hade nederländskt ursprung, men hans släkt hade bott i Afrika i många generationer. Han var född i Zambia men hade under större delen av sitt liv jobbat på den stora familjegården i Zimbabwe. Han hade haft etthundrafem anställda och genom det i Afrika så vanliga extended family-konceptet hade han i slutänden försörjt över tvåhundra familjer. För drygt fyra år sen hade regeringsmän kommit till hans gård och berättat att han nu ej längre var ägare till den. De skulle härmed ta över den. Han vägrade och hade skrikit genom dörren att han skulle skjuta den förste som öppnade. I en påföljande rättegång där Dereck hade överklagat beslutet om konfiskeringen av hans hem, hade domaren sagt att han ”inte ens kommer att titta närmare på ärendet” och sen lagt till att Dereck hade fyra timmar på sig att lämna gården, där han jobbat hela sitt liv. Fyra timmar. På något sätt hade sen Dereck och några av hans trogna arbetare smugglat trehundra kor, nattetid, över gränsen till Mocambique. Han hade därefter låtit okända människor ta hand om dem, vänner till vänner, människor som pratar sina egna afrikanska språk, människor som fortfarande är bundna till varandra oberoende av de landsgränser som drogs under kolonialtiden. -Flera veckor senare, efter att ha drivit omkring i Zimbabwe och satt min familj i säkerhet i Sydafrika, reste jag till Mozambique och letade reda på den man i bushen som tagit hand om mina djur. Till sist hittade jag honom. Han hade alla djuren kvar. Alla trehundra. Inte en enda ko saknades. Djuren var det enda jag ägde. Han hade räddat min framtid, berättade Dereck över en nyöppnad öl.

Efter ett tag beslöt sig Dereck för att stanna kvar i gränsbyn. Han köpte upp den gamla övergivna tågstationen och gjorde om den övre halvan till hotell (där jag blev inbjuden att stanna gratis, men jag hoppas att han lär sig ta betalt i framtiden. Av mig vägrade han ta emot pengar för rummet, ölen och det grillade köttet). Troligen hade han köpt stationen för pengarna han fick när han sålde sina smuggeldjur. I nedervåningen har han inrättat en bar och i den gamla vänthallen står ett biljardbord som ständigt användes av byns ungdomar. -Jag älskar människorna här, berättade han. -Du kan knacka på vilket hus som helst och berätta att du behöver hjälp, med sovplats eller med annat. De kommer göra allt för att hjälpa dig. -Jag tror att jag kommer stanna här resten av mitt liv.

Vi satt och drack och åt och ibland gjorde bybor oss sällskap. Byns chef eller borgmästare kom förbi, hälsade, skrattade, åt lite, drack lite och flög plötsligt upp och slog sig på magen i panik. Någon insekt hade bitit honom. Derecks gamla förman från farmen i Zimbabwe kom förbi, tyst sammanbiten och nykterist. Han kallades för Danger. Han hade valt att flytta med sina gamla chef över gränsen för att fortsatta att jobba åt honom. Samtalen gick vidare. Derecks kunskap om södra Afrika tycktes vara obegränsad. Han fruktade leoparder långt mer än lejon. -Vad du än gör, titta aldrig en leopard i ögonen. Han berättade att en del vita farmare i Sydafrika har börjat röra sig mot Kongo eftersom att de inte längre känner sig trygga i hemlandet. Han berättade att många djur i Gonarezhou Nationalpark, som jag dagen efter skulle cykla genom, är ovanligt skygga eller i vissa fall: ovanligt aggressiva mot människor. Orsaken var att människor hade skjutit mot dem med kalasnjikovs under kriget. De flesta djuren överlevde, men mindes. När de undersöker döda djur hittar man än idag ofta kulor i deras hud, inbakade i ärrvävnad som vittnesbörd av människans galenhet.

IMG_4951
Dereck utanför sitt hotell.

Dereck hade även berättat att det hade passerat tre andra cyklister under de fyra åren han bott i byn. Det var en sydafrikan som hade svängt söder på andra sidan gränsen. Han hade följt en väg med det inbjudande namnet ”Land Mine Road” som går längs med gränsen och sen vidare till gud vet vart. Sen var det ett par andra cyklister som hade försökt cykla från andra hållet, från Zimbabwe till Mocambique. De hade blivit stoppade av parkvakter och blivit tvingade att lifta. Nu hade turen kommit till mig. Från Mocambique till Zimbabwe. Hur det gick får ni läsa om nästa gång.

Nu är det snart jul. Jag tycker ni ska köpa min bok och ge bort den som julklapp. Den finns att beställa HÄR.

Det var allt för idag. Tack för att ni har läst.

Lars

Inlagt 2015-12-02 06:51 | Läst 5255 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2015-12-02 14:43   OBD
Tack för att du skriver. Ser fram mot nästa avsnitt.
 
Svar 2015-12-05 15:56   The_Lost_Cyclist
Tackar, tackar! Nästa avsnitt kommer om några dagar.
 
2015-12-04 16:29   thureb
Fantastiskt väl beskrivet möte med Dereck. Människorna är det man minns mest efter en resa med mkt vildmark.
 
Svar 2015-12-05 15:57   The_Lost_Cyclist
Det ligger faktiskt mycket i det, Thure! Tack för att du läste!
 
2015-12-05 11:36   salgo601
Trevlig läsning..... känner inte att Afrika kommer att dyka upp på min lista över saker att göra....
 
Svar 2015-12-05 16:03   The_Lost_Cyclist
Tack! Nä, man gillar olika saker. Afrika är nog min favoritkontinent, så ursprungligt på något sätt. Afrika är definitivt inte mellanmjölk, så som t ex Sydostasien. Lite mer krävande men med mycket större belöningar.
 
2015-12-06 17:09   Swift
Även jag ber att få tacka! Sorgligt med människans expansion på bekostnad av naturen.......
 
2016-01-24 20:50   HotIce_Flash
Spännande läsning, smått fängslande! En karta med färdväg hade varit illustrativt att se på din resa genom landskapet, kanske nästa i reseberättelse?
 
Svar 2016-01-27 13:29   The_Lost_Cyclist
Ja, jag håller med. Men om du går till del sju i den här resan så finns det en länk i slutet till en bild där alla mina Afrikaturer finns utmärkta. Den är dock i så stor skala att det kanske inte är intressant.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in