2 augusti

Vaknar vid åttatiden och redan innan jag öppnar tältet och kan titta ut känns det annorlunda och bättre. Mycket riktigt är scenen helt förvandlad. Klarblå himmel ovanför den spegelblanka sjön Liehtjitjavrre.  Nästan löjligt att inse hur mycket dessa sinnesintryck påverkar mig. Att plötsligt bli placerad på första bänk med vykortsvyer runt om lyfter humöret. Sarek ser rentav inbjudande ut. 

Prognosen är oförändrad, vilket betyder att detta är den sista högtrycksdagen. Kallare luft och regn är på väg in och jag bestämmer mig för Vuojnestjåhkkå, med tillägget att jag sedan kan ta en vilodag, för det här lovar att bli en lång dag.

Bryter lägret vid tio och ganska omgående träffar jag de finska vandrarna från gårdagen igen. Det våldsamma åskvädret vid midnatt är det givna samtalsämnet; de har heller aldrig varit med om något liknande. De bjuder också på en överraskning och visar ett klipp från mobilen med två järvar på språng över fjället. Mycket ovanlig syn, lyder min kommentar.

Når sedan bron över den upprörda Guhkesvakkjåhkå. Bilderna från arkivet bekräftar det jag känner på plats – det är mycket mer vatten i jokken nu än för nästan exakt fyra år sedan. Jag ska fortsätta en bit upp på sluttningen i riktning mot toppen, slå läger och luncha där.

Kollar kartan och jämför med terrängen ovanför för att se ut en lämplig plats. Vatten finns förstås överallt, men på den här sidan är det mest grumligt och kommer från Vuojnesjiegna, den stora glaciären bredvid berget som jag ska upp på. Det gäller att hitta en mindre ström med klart smält- och regnvatten.

Jag finner det jag söker och reser tältet ett par kilometer efter bron. 860 meter på höjdmätaren, då återstår 1100 till toppen. Laddar med en ordentlig lunch och plockar ihop min lilla turpackning: vattensäcken med slang, regnställ, förstahjälpen, kex, nötter och mitt vanliga topptursgodis, en påse bilar. Krokar fast nödsändaren utanpå den lilla ryggsäcken som annars gör tjänst som packpåse och kudde. Att det blir en kvällsutflykt är givet på förhand. Klockan är nästan halv tre när jag kommer i väg. Bedömer att det tar fyra timmar upp till toppen och kanske tre för att gå ner igen.

Känns behagligt att gå med lätt last och särskilt brant är det inte heller, en jämn sluttning nästan hela vägen. Bara ovanligt långt att gå för att vara en topptur. Från tältet till Vuojnestjåhkkås topp är det 5,5 km. Vädret är idealiskt och lite moln är mest bara skönt. Den mjuka fjällheden blir magrare på höjd och stenen som tar över efter hand är i det mindre formatet.

Blir förvånad när en flock renar visar sig, så här högt uppe? Vilket jag nog inte borde bli eftersom jag ju vet att de inte gillar högsommarvärmen. De sista två renarna ser jag så högt som på 1400 meter, och till och med mot slutet, efter en smal och stenig passage, ligger det kvar ben som knappast kommer från något annat djur. Hur i hela friden har de tagit sig hit?

Vid halv sju når jag toppen, helt enligt beräkningarna. Roligt att åtminstone kunna se alla Sarektjåhkkås toppar på rad, då jag knappast lär komma upp på någon av dem den här gången. Fotar och filmar ett panorama med den vidunderliga utsikten. Sitter och vilar mig en stund och först efter en halvtimme påbörjas nedfärden.

Jag visste att det skulle bli sent och det är en fin kväll. Men jag är redan trött, så det går knappt ens fortare ner än upp. Går i shorts och vill inte ramla eller riskera att paja ett knä. Ibland sitter inte stegen, stenar flyttar på sig och utmanar balansen. Bankar in i skallen att det nu gäller att ta det lugnt och säkert, med regelbundna pauser.

Det är en bred fjällsida vilket gör det svårare att navigera nerför berget och hitta tillbaka. I stället för kompass tar jag till ett gammalt seglarknep och använder ett riktmärke i fjärran som vägvisare. Sedan har jag kart-appen där höjden kan avläsas. En hemmasnickrad metod som funkar perfekt denna kväll. När jag borde vara nere på rätt höjd lyfter jag blicken över nästa krön och får syn på tältet, 50 meter bort. Det är nästan halv elva, och den vid det här laget ganska knäsvage vandraren orkar inte ens laga en enkel spaghettimiddag. Allt går extremt långsamt.

3 augusti

Att söndagen blir en hel vilodag står klart ganska snart när jag vaknar efter nio timmars god sömn. Väderomslaget är ett faktum. Ett par regnskurar redan på morgonen, åska på avstånd igen och tilltagande vind. Myggen har nästan försvunnit. Jag behöver både återhämta mig och fatta avgörande beslut om vägval. Det blir många boksidor lästa, tvätt av kropp och kläder. En behaglig dag på det hela.

Att det väntas mer regn, i kombination med det redan höga flödet nere vid bron talar starkt emot att fortsätta upp i Guhkesvagge. För att komma vidare österut längs dalens södra sida behöver jag korsa flera glaciärjokkar, som givet rådande förutsättningar lär vara allt ifrån besvärliga till omöjliga att komma över. Sådant som väcker olusten hos en ensamvandrare i ett av Sareks minst trafikerade stråk.

Men avgörande för att överge ursprungsplanen är att det inte är läge för en tur upp på Sarektjåhkkå. Även om det finns massor med tid på papperet tänker jag inte ligga i tältet och trycka flera dagar för något som bara kanske går att genomföra.

Plan B tar form. Jag ger förstås inte upp. Att gå till Saltoluokta där det finns lagad middag och bastu vore den lyxigaste varianten på ett sådant nederlag, men nu när jag vandrar ensam blir det mindre lockande. Jag ska fortsätta in i Sarek och nästa etappmål blir Skarja. Där får jag sedan fatta beslutet om att antingen gå västerut mot Staloluokta och flyga ut (som planerat och bokat) eller att fortsätta genom Rouhtesvagge i riktning mot Akka och Ritsem.

4 augusti

Måndagens vandring börjar i dur. Ganska lång sträcka framför mig, cirka 16 kilometer, men jag vet att det är bra mycket mer lättgånget här, mestadels på en stig som knappast går att tappa bort. Börjar med en genväg över lill-fjället Vuojnesvarasj som visar sig rätt trevlig, speciellt när jag kommer över krönet och spanar ut över sjön Vuonjesloubbala. Den följde vi längs södra stranden för fyra år sedan, för att kolla på de sentida fornlämningarna. Den vita fläcken med dagbrottet där det strategiska mineralet magnesit hämtades under kriget bildar kontrast mot fjällheden och syns tydligt även härifrån på ett par kilometers håll. Det gör också det pampiga fjället Bierikbakte, vars topp hela tiden låg i moln när det begav sig här förra gången.

Jag möter flera grupper som vittnar om tuffa tag. Ett par damer har också tvingats vända i Bastavagge, ditlurade av en proffsguide som tvärsäkert givit grönt ljus för passage. Samt ett grabbgäng som kommit delvis samma väg som jag planerat, fast i motsatt riktning – de hade börjat i Staloluokta och gått österut. De hindrades av Gajnajjågåsj, ett vattendrag i västra Sarek som jag tänkt passera, och fick gå flera kilometer uppströms och hundratals höjdmeter innan de kunde ta sig över.

Förhållandena när jag eventuellt kommer dit kan förstås visa sig bli helt annorlunda, men så länge de höga flödena består längs min färdväg så ser de minst besvärliga vägvalen ut som vinnare. Om minsta motståndets lag tillämpas fullt ut lutar det åt att fortsätta färden mot Ritsem genom Rouhtesvagge.

Gör ett lunchstopp vid den gröna sjön Bierikjaure. Äter med vandringens hittills bästa aptit och det blir till en ordentlig rast med kaffe och kex efter maten. Gäller att bygga mental beredskap för prövningen som jag vet väntar mot slutet av eftermiddagen.

Väl framme vid ödespassagen Tjångnårisjåhkå står det klart att det vanligaste vadstället inte ens är att tänka på, så tipset jag fick häromdagen kommer nu väl till pass. Drar mig nedåt där den vilda jokken breddar och grenar ut sig och tror att jag hittar det minst dåliga stället att försöka gå över. Börjar ta av mig kängorna, fast jag fortfarande inte gillar det jag ser. Ensam är inte särskilt stark, här och nu. 

Hinner dock inte våndas särskilt länge över beslutet om vadning innan jag får syn på en grupp på den motsatta sidan som verkar vara på väg hitåt. De står en bra bit upp där absolut ingen tar sig över idag, så jag söker och får deras uppmärksamhet och vinkar ner dem närmare. Pekar med båda armarna ut den riktning över jokken som jag spanat in. Rösten är chanslös mot forsens brus, men de köper mitt förslag, framlagt som pantomin.

Nu gör jag mig ingen brådska längre utan låter de fyra, unga finnar ska det visa sig, gå först. Allihop grejar det, fast den närmaste strömfåran är nog ett gränsfall även för dessa vikingar. Gör mig redo och ber dem hålla ett öga på mig. Brunt glaciärvatten i full kareta som når över knäna – ja det går det med. Fortsättningen blir kall, men lite enklare.

En väldig lättnad infinner sig på andra sidan. Vet nu att jag kommer att nå dagsmålet i Skarja, även om det blir sent. Regnet är tillbaka och att fastna här med usel prognos och troligen ännu högre vatten i morgon hade varit mer än deppigt.

Den andra känslan är tacksamhet. Jag är inte ens flyktigt bekant med någon av de människor jag möter, men ändå är vi del av en gemenskap där alla vill hjälpa varandra. När naturen inte är samarbetsvillig är det desto finare att se så mycket välvilja, ett tema som skulle sätta sin prägel även på fortsättningen av vandringen. Du behöver verkligen inte vara ensam i Sarek.

Efterord

Man kan säga att Sarek spottade ut mig den här gången. Pigg och utvilad efter en ruggig vilodag i Skarja styrde jag färden mot mindre djärva mål och lite fler bekvämligheter. Fortsatte upp i Rouhtesvagge. Från Gisuris blev det till en stugtur med vandring på led som slutade i Vaisaluokta, utan toppbestigningar men inte utan höjdpunkter. Gjorde en avstickare och tog inkvartering hos familjen Utsi i Kutjaure Västända, en fantastisk fjällidyll med bastu och bad i sjön. Tände kaminen i en egen liten stuga och kunde torka kläder.