5 augusti

”Vi viker ner oss!”. Det uttrycks med glimten i ögat, men den spontana repliken från lägrets senior är den rakaste varianten på det budskap som jag ständigt mött de senaste dagarna. Ingen har hållit fast vid sin ursprungliga färdplan. Inte jag heller.

Här sitter vi mer eller mindre fast, i Skarja mitt i Sarek. Jag som nog är näst äldst på platsen och familjegruppen där den nyss citerade fjällveteranen åtföljs av sina två, med god marginal vuxna söner. Samt ytterligare tre sällskap, ett yngre par och så två gånger två kvinnliga kompisar i åldrar närmare min. Det är de sistnämnda som jag tyr mig till, eller kanske dom till mig.

Tisdagen är en självklar, närmast påtvingad vilodag. Redan den andra på denna tur. Dock ingen brådska då jag planerat med rejäla tidsmarginaler. Nödstugan i Skarja visar sig än en gång leva upp till sitt löfte om åtminstone själslig räddning. Varm mat tillreds. Vi drar våra ”war stories” om hur vi tagit oss hit och vart det kan bära i morgon. Opålitliga väderprognoser jämförs.

Under natten tilltog vinden och jag satte upp ett par extra linor, inte för att mitt lilla tält skulle stå kvar utan för att stilla fladdret och dämpa ljudnivån därinne.

Regnet har tagit över och med ständigt skiftande styrka spär det på all blötan som jag blivit serverad hittills. Men på eftermiddagen blir det faktiskt ett hyggligt uppehåll, tillfälle för en liten utflykt nedströms från sommarbron över kanjonen, som säkert skulle bli kallad ikonisk av en trött copywriter. Några hundra meter bort hittar jag ett mindre tillflöde med en lämplig bassäng för att tvätta av mig.

Ren och vederkvickt följer jag stigen längs Smailajåhkhå tillbaka och får det bästa perspektivet över kanjonen. Det blir en rejäl kontrast mot förra gången jag stod på samma plats och såg forsen glimrande i blågrönt. I dag är vattnet smutsbrunt och fullt av det som slipar klippan rund. Berget spyr ut sig en kokande sörja och flödet kan, av den som inte vet att det är tidigt i augusti, misstas för vårfloden.

Fem dagar tidigare

Det är bara jag som kliver av eftermiddagsbussen på Ritsemvägen vid Suorvadammen. Den ljumma torsdagskvällen ska jag korsa dammen och sedan styra upp genom skogen med sikte på trädgränsen och det första lägret. När jag står i vägkanten och packar om ryggsäcken till skarpt läge kommer ett par vandrare emot mig. Av allt att döma tar de sina sista steg på sin tur.

Eller inte riktigt. Det visar sig att de inte har någon väntande bil, utan precis missat bussen som jag kommit med. Tipsar dem om att campingen i Stora Sjöfallet finns inom rimligt gångavstånd, även om två timmars fortsättning på asfalt inte är något annat än ett straff. Stämningen blir därefter, men jag är ändå tacksam för att en av killarna tar sig tid att språkas en stund då jag förstås är nyfiken på deras erfarenheter. Kort sammanfattning: ”Toppen, om du gillar massor med mygg, leriga marker och svåra vad med höga flöden i alla vattendrag”.

Han kunde kanske lagt till ”tung blockterräng”, men jag fattar ändå. Det är just sånt här som skrämmer bort hyggligt folk från Sarek, men min tärning är förstås redan kastad och den deppiga miljöbeskrivningen kommer inte direkt som någon överraskning.

Värmeböljan har parkerat länge häruppe och jag har läst flera vittnesmål om knepiga förhållanden med ovanligt mycket vatten. Förstår att bussmissar-grabbarna framstod som rätt tilltufsade, för de hade inte ens tänkt komma ut den här vägen – deras plan var att gå genom den magnifikt steniga dalen Bastavagge, men blev tvungna att vända om. Tvärstopp där vid den svåraste glaciärjokken.

Hur blev det då med myggen? ”Myggläget” är den ständigt återkommande idiotfrågan i forumen här och i varenda överbefolkad fjällgrupp på Facebook. Svaret är ju alltid färskvara och även om det skulle vara aktuellt så är informationen ganska värdelös – för vem låter sin färdplan påverkas av denna X-faktor? Om du tänkt slippa mygg i Sarek har du strängt taget inte här att göra under högsommaren.

Men OK: den här aftonen är läget myggnät på. Fast i praktiken ofta av, för när kvällssolen möter nätet reflekteras ljuset och irriterar ögonen så att det blir svårt att se framåt, ett fenomen som jag visserligen noterat förut men som aldrig varit lika störande. Utan myggnätet blir stegen säkrare men då gäller det i stället att tänka på andningen. Med öppen mun får jag emellanåt hosta upp diverse osmakliga proteiner.

Den platta inledningen över den tvådelade dammen är en lagom uppvärmning. Jag siktar på att gå ytterligare fyra-fem kilometer och slå läger när jag nått upp på fjället, en stigning på några hundra meter. Det blir svettigt direkt och jag har valt att gå i shorts. Funkar hyfsat så länge jag är i rörelse, men varje paus blir det fäktning mot alla sorters flygfän, inklusive knott och bromsar.

Värre är att det är så tungt. Har bantat packningen så långt jag mäktat inom ramen för den stolta färdplanen. Det extra tältgolvet lämnades kvar hemma och jag har valt den lättare men lite mindre bekväma av mina två sovsäckar, för att nämna ett par kompromisser. Av min last från start utgörs 40 procent av mat och gasol för elva dagar ”unsupported” genom Sarek och Padjelanta.

Maten är viktig. Jag är ingen renodlad självplågare utan ser det som en viktig faktor för att hålla humöret uppe, speciellt när de yttre förutsättningarna är tuffa. En stor del är egengjorda torkade rätter. Bland livets goda finns också två påsar nötmix, en rulle Digestivekex, tre godispåsar och en liten plastflaska whisky.

När jag summerar gjorda erfarenheter av årets tur blir en slutsats att startvikten borde kapas med ett par kilo och att maten är en uppenbar besparingspost. Portionerna kan göras lite mindre – till det bidrar både att jag i fjällen emellanåt har svårt med aptiten, speciellt om det är varmt och det enkla faktum att jag blir äldre. Men ändå: Nästa gång i Sarek eller på andra ställen där det inte går att proviantera vill det nog till att kapa rutten med ett par dagar. Vilket, skulle det visa sig, blev just vad som hände redan denna gång.

Vid tiotiden är jag trött, hungrig och ganska nöjd. Det är fortfarande varmt och på avstånd har jag hört åskan mullra av och till under kvällen. Nu drar de mörka molnen ihop sig och jag får precis upp tältet innan det börjar ösa ner. Lagar en snabb middag sittande därinne med köket just utanför tältöppningen.

Prognosen säger fortsatt värme och högtryck i två dagar till. Jag börjar redan älta vägvalet och kommande färdmål med mig själv. Förhandsplanen är att gå genom Gukkhesvagge med en tur upp på Sarektjåkkhås Nordtopp som primärt mål. Vädret och hydrologin verkar dock inte riktigt samarbeta.

Vandringen till Sarektjåkkhå kommer att ta två dagar och toppturen en hel dag på det. Väderfönstret kommer då att slå igen en dag för tidigt och jag funderar på alternativ. Vuojnestjåkkhå, Sarekmassivets östra utpost ligger en dag närmare. Den går inte att foga till min samling av 2000-meterstoppar, men närapå.

1 augusti

Enligt kartan är det en ganska enkel sträcka på fredagen, då jag borde nå Sarekgränsen vid Guhkkesvaggebron, cirka 14 kilometer bort. Tycker det är läge för en sovmorgon efter den sena kvällen. Som vanligt i början av en tur blir startsträckan lång på morgonen när lägret ska brytas. Ingen riktig ordning på prylarna än. Klockan är nästan elva när jag kommer i väg.

”Transportsträckan” blir till ett helvetes slit. Det börjar redan efter en kilometer, med vadet över Njabbejåhkå. Inte helt oväntat, för folk jag mött har beskrivit det som knepigt. Byter om till vadarmundering med neoprenstrumpor under foppatofflorna, de hjälper mot den snabba nedkylning som annars drabbar fötterna värst och stjäl kroppskrafter.

Provar att gå ut i forsen, men måste vända. Letar rätt på ett lite bredare vadställe. Även där högt tryck på vattnet men den djupa fåran är bara ett par meter bred och jag bedömer worst-case-riskerna som måttliga. Kolfiberstavarna vibrerar i strömmen så att det sjunger om dem, som ett ostämt instrument. Det hjälper att vattnet är klart och bottnen jämn.

Med det överstökat fortsätter färden västerut i lurig terräng. Även om det är ganska platt är det svårt att hålla sig till stigen, som redan den är lerig och långa sträckor är marken helt vattensjuk. Sedan kommer videt, bitvis med rejäla snår som inte alltid går att navigera runt. Att gå i shorts känns som en allt sämre idé och inte hjälper det mycket att jag går i långa kompressionsstrumpor.

Insektsplågan späs på av rispor från buskagen så att mina ben snart för tankarna till någon farsot som tog livet av folk förr i tiden; Röd hud med småsår och alldeles prickiga av bett. Konstigt nog gör smittkopporna knappast ont, annars hade jag väl dragit på mig långbyxor redan. Till råga på allt får jag näsblod. Jag drabbas lätt av det sedan barndomen och är van, men har lärt mig att se det som en varningssignal om infektion eller sömnbrist.

Motigheten sätter sig i huvudet. Svarta tankar kommer i snurr och tvivlet växer om vad jag håller på med. Om jag är less efter ett dygn, och inte ens inne i Sarek, hur ska det då bli sen? Vädret skiftar mellan vackert och ostadigt. Åskan går på håll, men jag kommer undan med bara ett par regnstänk.

Underlaget och överlasten betyder att det går långsamt framåt. Ytterligare två vad där kängorna måste av. Varje sådan manöver tar minst en kvart och ibland det dubbla. Det är svårt att njuta av vare sig pauserna eller utsikten över porten mot Sarek. Passerar äntligen det konformade fjället Slugga som varit ett synligt landmärke sedan start. Snart öppnar sig vyerna mot högfjällen, där Ähpar med den vackra, dramatiska toppen Bierikbakte står på vakt. För fyra år sedan kom jag i motsatt riktning ungefär hit fram. Då vek vi av österut mot Saltoluokta på slutet av turen istället för att avsluta i Suorva.

På samma plats den här gången känns det annorlunda, och ja, sämre. Tyngre packning och segare underlag. Det då enkla vadet över Njiravjågåsj kräver nu ombyte och största försiktighet för att forceras.

Jag får syn på två vandrare lite högre upp som går i samma riktning. Sammanstrålar senare med detta finska par som knappt ens verkar hålla mitt låga tempo. Ingen av oss kan säga vem som hittat den riktiga stigen, det är samma jävla kamp oavsett. Flera möten blir det också, alla med underrättelser från Sarek som hjälper till att lindra de mentala fantomsmärtorna efter det slocknade mobilnätet. Bekymrande många handlar om höga vattennivåer.

En solovandrare förklarar hur hon tog sig över Tjågnårisjåhkå, det på papperet svårast vadet i Rapadalen. Jag som varit där två gånger förut förstår precis vad hon pratar om, men tänker att den erfarenheten inte är mycket värd nu, för det där är ju inte den vägen jag ska gå.

Fredagen slutar inte vid bron över Guhkesvakkjåhkå på gränsen till Sarek, men nästan. Runt sjutiden hittar jag en fin lägerplats vid Niendoallge. På nio timmar har jag kommit tolv kilometer. Det går långsamt att slå läger också, men jag kan vaska av mig och smörja in de sargade benen. Lagar middag fast jag knappt är sugen. I värmen är det sötsaker som går ner lättast och jag tackar mig själv för att ha tagit med ovanligt mycket godis.

Vilodags. Återupptar sommarens klassikerläsning: ”Hundra år av ensamhet”. Oväntat lättläst, fast det tar ett tag att vänja sig vid det myller av karaktärer som fladdrar förbi i frejdigt tempo.

Precis som första kvällen börjar det mullra på distans. Och ”lagom” till att jag ska släcka läsplattan brakar det loss. Troligen det kraftigaste åskvädret som jag upplevt på land i Sverige. Blixtar och dunder som kommer nära. Sedan ösregn. Även om jag behåller lugnet så är det omöjligt att somna. Ovädret håller på bortåt en timme. Funderar igenom alla möjliga vägval för morgondagen, inklusive att ge upp och vända. Åskan ackompanjerar diverse oroliga funderingar om fortsättningen på turen.