27:e juli.Dag 7 - Västra Álggavágge

Dagen innan hade jag slagit läger tidigare i västra Álggavágge, för att slippa gå i regn, vid jokken som kommer från Vattendelarglaciären och Södra Lánjekglaciären. Jokken var strid och mer än knädjup där jag tältade, men en bit nedströms bredde den ut sig en del där den flöt genom videbuskar och där var det inga problem att ta sig över när jag fortsatte mot Alkavare kapell. Det blev en sen start då jag väntade ut ett förmiddagsregn.

Nästa bild togs med ett teleobjektiv. Man får intrycket att vandrarna (från Göteborg) snart är framme vid Skårvatjåhkkå, som man ser längst bort. I verkligheten är det 9 km fågelvägen från vandrarna till bergets fot. Mellan mig och vandrarna är det 600 meter. Man blir lurad av det hoptryckta perspektivet.

Västra Álggavágge var risigare och besvärligare att ta sig igenom jämfört med den östra delen. Jag såg vandrare som hade missat stigen och gick närmare sjön och de fick kämpa sig fram genom ännu besvärligare terräng. Där stigen passerade Álggajávrre började riset bli hanterligare allt eftersom och när man fick syn på kapellet var det lätt att ta sig fram.

Den östra delen av Álggajávrre lyste turkosgrön där solljuset trängde ner  genom vattenytan, medan den västra delen lyste blå där himlen reflekterades i sjön. Samma färgskiftningar som hos ädelstenen turkos.

På norra sidan av Alkavare kapell tornar seriösa regnmoln upp sig och jag tar det långa benet före för att hinna sätta upp tältet innan regnet drar in, vilket jag nätt och jämt lyckas med.

Jag såg inga tält eller andra vandrare vid kapellet, men ett par hade kommit strax före mig och valt att ta skydd från regnet i kapellet. Den första kvällen bjöd på ett fantastiskt väder.

Vi var 4 vandrare som tältade vid kapellet på torsdagskvällen före kyrkhelgen, och stämningen påminde om den nötkreatur kan ha vid kosläpp. Det fina vädret, vyerna och det plötsliga sociala umgänget frammanade en viss "berusning" som inte ens myggen kunde lägga sordin på.

28:e juli.Dag 8 - Lánjektjåhkkå

Lánjektjåhkkå står ut bland fjällen i västra Sarek på grund av glaciären Lánjekjiegŋa som syns lång väg när man befinner sig i Padjelanta. Uppstigningen är inte svår eller brant men det är en stigning på 1020 meter (från kapellet) på en sträcka av drygt 7 km och halva sträckan går över stenfält. Dessa är snällare än på de flesta andra toppar i Sarek som jag varit upp på.

Jag fick skynda på då det såg ut att kunna dra in tunga regnmoln och jag ville hinna ta del av utsikten innan det blir för sent. Jag går rätt nära Gájnájjågåsj fram till ett par av dess biflöden som jag måste ta mig över, vilket var lätt gjort.

Från 1100 meters höjd ersätts fjällheden alltmer av stenfält, men det är ändå rätt så lättframkomligt.

Lågfjällen på andra sidan sjön i ovanstående bild är Oarjep Rissájávrre - där Sveriges Otillgänglighetspunkt ligger - och till höger Nuortap Rissávárre. I bakgrunden Gierggevárre (Stenfjället).

Efter att man passerar 1400 m ö.h. blir underlaget en stenöken med enbart några isranunklar här och där. Toppen syns ännu inte.

Vid 1650 meter ö.h. blir fjällkammen smalare (cirka 50 meter) och det gör det enklare att fotografera utsikten mot både norr och söder.

Vid 1750 meter börjar ett vidsträckt snöfält. 

Jag når till slut toppen efter att ha gått över något som verkade vara en tunn glaciärrest - kanske en meter tjock - täckt av slaskig snö. Lánjektjåhkkås östra sida störtar här tvärbrant ner mot Södra Lánjekglaciären. Längre bort ligger Vattendelarglaciären.

I nästa foto av samma vy syns Skårvatjåhkkå i mitten och Axel Hambergs topp samt Vattendelarglaciären till höger.

Utsikten från toppen var fantastisk med Sarektoppar i norr, öster och söder samt det mer öppna landskapet i Padjelanta i väster.

Regnmoln drog in ifrån norr men de stoppades ett tag av vindar från söder som motade dem tillbaka. Till slut tog molnen från norr över och sikten försvann snabbt, men jag är glad över att jag hann få 35 minuter med fina vyer innan föreställningen tog slut.

Jag hann inte mer än påbörja nerfärden förrän hagel och regn drog in, och åskan gick över Duottar några km bort. De ettriga små haglen hade så hög fart när de slog i huvan på skaljackan att det resulterade i ett högt ljud som gjorde ont i öronen. Man fick tänka på var man satte fötterna nu när många stenar med lav blivit hala. Jag hade tänkt gå ner längs den nordvästra kammen men väderomslaget fick mig på andra tankar.

300 höjdmeter längre ner lugnade det ner sig och jag kunde gå till bergets branta norra sida och betrakta glaciären Lánjekjiegŋa som krymper snabbt.

När jag kommer ner till tältet kokar jag te och byter om till en torr tröja. Lägger mig sedan på rygg och låter kroppen vila efter en lång och aktiv dag. Plötsligt hör jag till min förvåning en röst utanför tältet som tilltalar mig med mitt namn. Innan jag hinner svara förstår jag att det kan vara Utsidan-kompisen Hans Fowelin eftersom vi gjort upp om att träffas vid Alkavare till kyrkhelgen.

Eftersom vi aldrig har träffats fysiskt kände jag inte igen rösten. "Är det Hans Fowelin?" frågar jag och öppnar samtidigt absiden, och där står den gode Hans med en leende uppsyn. 

Hans, jag och Björn Andersson (Bandersson på Utsidan) har på distans jobbat tillsammans med olika projekt rörande Sarek med omgivningar, som till exempel Sveriges otillgänglighetspunkt. Det var ett mycket välkommet möte då vi haft kontakt med varandra i 5 år utan att ses.

29:e juli.Dag 9 - Alkavare kapell

Författaren och fotografen Tore Abrahamsson gav 2009 ut boken "Drömmar av silver" som beskriver svenska statens försök att, i slutet av 1600-talet, utvinna silver från ett par platser i dagens Sarek och Padjelanta. Det blev aldrig lönsamhet i gruvdriften som lades ned 1702. Alkavare vid västra foten av berget Álggavárre var det ena av gruvområdena och där ligger i dag Alkavare kapell. 

Den andra platsen var Silbbatjåhkkå gruvområde, som kallades Kedkevare på den tiden, som ligger 22 km sydväst om Alkavare. Jag har skrivit ett kort blogginlägg om den platsen.

Nästa bild av Álggajávrre togs 2021 från toppen av Nuortap Rissávárre som ligger 2½ km väster om kapellet. Man kan ana Alkavare kapell i den vita rektangeln till vänster om sjön. Området visas oförminskat i det nedre vänstra hörnet.

Topparna längst till vänster är Lánjektjåhkkå och Álggavárre.

Tore skriver i sin bok:

"Alkavare kapell vid Alkajaure byggdes 1787. Under en följd av år därefter (t.o.m. 1863) hölls gudstjänst på platsen av prästerna i Jokkmokk en gång om året, vanligtvis tredje söndagen i juli. Då Axel Hamberg besöker kapellet omkring 1900 finner han förfallet skrämmande och påpekar även att lappar med harm berättat om det helgerån som utövats mot fädernas gudstjänsthus."

När han var där 1916 var kapellet närmast en ruin, och ett fotografi han tog visar att halva taket är borta. I STF:s årsskrift 1926 publicerade Hamberg en artikel om kapellet:

"Taket synes omsorgsfullt hopfogat och skulle väl ha stått sig, om det ej blivit föremål för lättsinnig åverkan. Gruvdriften vid Alkavare och Kedkevare nedlades visserligen redan 1702, men dessa malmförekomster ha sedermera åtminstone tidtals varit föremål för s. k. försvarsarbete. Detta var fallet sommaren 1896, då tvenne i bergsprängning hemmastadda personer uppehöllo sig vid Alkavare några veckor. De använde kyrkans västra del till boningshus och togo bränsle till sin matlagning från takets östra del. Jag var själv i fjällen denna sommar och hörde lappar med harm berätta om detta helgerån mot det vördnadsvärda gamla kapellet."

Vattenfall bekostade 1960 en restaurering och den 3:e juli 1961 återinvigdes kapellet.

Numera äger helgmålsringning och gudstjänst rum den sista helgen i juli. Mellan 1787 och 1863 gick prästerna den 58 km långa Präststigen från Kvikkjokk till Alkavare kapell inför kyrkhelgen i slutet av juli. Hans Fowelin har skrivit en utmärkt bok som bland annat beskriver vägen som prästerna vandrade: Präststigen till Alkavare kapell, och andra färdvägar i Kvikkjokksfjällen.

Under lördagen tar jag det rätt lugnt efter gårdagens topptur. Jag gör en kortare sväng längs Álggavárres västra sida för att få bra utsikt mot Álggajávrre.

Närmare 18-tiden börjar folk samlas vid kapellet för att delta i helgmålsringningen. Nästa foto visar Hans Fowelin och biträdande stugvärden Stefan i Duottarstugorna där de ligger och myser i gräset vid kapellet i väntan på att det ska börja.

Det var Anders Stenman, kyrkoherde i Svenska kyrkan i Jokkmokks församling, som förättade helgmålsringningen.

Ännu klockan 22 var solen uppe och vi fick uppleva en fin kväll med fina möten där den fantastiska naturen förde människor närmare varandra.

Nästa morgon fortsätter jag norrut genom västligaste Sarek och missar därmed söndagens gudstjänst. Jag slår läger på norra sidan av Låddejåhkå efter att ha vadat jokken.