16:e juli.Dag 7
Jag hade aldrig vandrat genom hela Guhkesvágge och bestämde mig nu för att göra just det. Den östra sidan av dalgången (på norra sidan av bron) brukar rekommenderas för att slippa alla vad över de många glaciärjokkarna som rinner ner från Sarektjåhkkåmassivets norra sida (på södra sidan av bron). Det stora frågetecknet just nu var hur den sena snösmältningen och den extrema värmen skulle påverka möjligheten att vada dessa jokkar.
I efterhand konstaterade jag att det är 7 jokkar, i en storlek som kräver vad, som behövde passeras - antingen genom att vada dem eller att passera dem över en snöbrygga. Det jag beskriver gäller för mitten av juli vid sen snösmältning. När jag passerade Guhkesvágge en månad senare var flödena betydligt beskedligare. De 7 jokkarna är:
- Vuojnesjågåsj från Vuojnesjiegŋa.
- Lulep Sarekjågåsj från Oarjep Sarekjiegŋa.
- Alep Sarekjågåsj från Gasska Sarekjiegŋa.
- Namnlös jokk från Nordtoppens norra sida.
- Namnlös jokk från Alep Sarekjiegŋa.
- Várdasjåhkå från Várdasjiegŋa.
- Namnlös jokk från Gássajiegŋa (namnet bara på Calazos karta).
Först måste jag ta mig från Máhtujågåsj till Guhkesvágge. Tjåggŋårisjåhkå hade fortfarande kvar en stabil snöbrygga och blev inget problem, men jokken från Sarvajiegŋa behövde vadas.
Jag tar mig ner till stigen och följer den förbi Bielajávrátja. Jag får nöjet att passera Bierikbákte och Bierikjávrre en andra gång. Berget lever inte riktigt upp till sitt rykte som "besatt av andar" när det är finväder. Bierikbákte är ju något av ett profilberg för hela Ähpármassivet. En enkel googling frammanar detta:
"Ähpár" är ett samiskt ord som syftar på en vålnad eller ande av ett odöpt, dött barn. Dessa andar sägs vara knutna till en specifik plats där de dog och begravdes, ofta i skymundan. De kan visa sig genom ljud eller gestalter och är kända för att söka efter att få ett namn.
I samisk folktro är Ähpár ett exempel på en folktrovarelse som återfinns i berättelser från hela det samiska området, enligt Samer.se. Dessa berättelser handlar ofta om att Ähpár vill att någon ska avslöja det brott som begicks mot dem, eller att de ska få ett namn.
Jokken från Sarvajiegŋa hade ovanligt mycket slam vilket nästan fick det att se ut som mjölk. Den var inte svår att vada, men för säkerhets skull väljer man ett bredare vadställe.
Jag slog läger medan det fortfarande fanns lämpliga tältplatser med rinnande vatten - i annat fall hade jag behövt passera Vuojnesvárásj och ta mig ner i Guhkesvágge vilket inte var nödvändigt då morgondagens etapp inte var längre än dagens.
Berättelserna om spökerier nära Ähpár bekymrade mig inte så mycket när tältplatsen mer liknar ett vykort.
17:e juli.Dag 8
Stigen jag följde gick mellan Vuojnesvárásj och Vuojnesskájdde vilket blev lite längre än att gå genom passet på västra sidan av Vuojnesvárásj. Visserligen klarar man sig undan med 30 färre höjdmetrar, men det kompenserar inte för den längre vägen.
Oavsett väg måste Vuojnesjågåsj vadas. 90 % av vattnet rinner direkt ner i Liehtjitjávrre parallellt med Guhkesvágge och den delen av jokken kan vadas utan problem där den grenar ut sig. Vattnet är dock isande kallt. Några små bäckar rinner genom Vuojnesnjirram direkt ner till Guhkesvákkjåhkå och dessa kliver man enkelt över.
Lulep Sarekjågåsj var det klart farligaste vattendraget på Sarektjåhkkåmassivets norra sida, men då är Suottasjjågåsj inte medräknad eftersom min vandring inte tog mig dit. Alla övrika jokkar var jag tvungen att ta mig över på det ena eller det andra sättet. Värmen den senaste tiden hade ökat flödet i samtliga jokkar, och det märktes speciellt för glaciärjokkarna. Det var därför en öppen fråga om det denna dag skulle gå att komma fram längs Guhkesvágges södra sida.
Möjligen hade man kunnat vada Lulep Sarekjågåsj närmare inloppet i Guhkesvákkjåhkå. En räddning i sammanhanget var den sena snösmältningen som för vissa jokkar lämnat stora snölegor rätt långt ner.
En halv km uppströms låg det kvar en snölega i den skvalränna som bildades i slutet av istiden och som fortfarande finns kvar längs en sträcka av 5 km. Där fanns fortfarande en stabil snöbrygga som räddade mig från att gå upp till glaciären Oarjep Sarekjiegŋa. Vada ville jag inte då mängden vatten och dess fart var tillräcklig för att man skulle följa med strömmen vid ett fall. Slår man sedan huvudet i en sten så är det kört.
Strax därefter var jag framme vid den södra huvudfåran av Alep Sarekjågåsj som kommer från Gasska Sarekjiegŋa. Den jokken kunde vadas på flera ställen utan problem, som till exempel här i bildens mitt. Trots det valde jag att gå över en snöbrygga då det sparade in tid. Den norra huvudfåran hade något mindre med vatten och de två fårorna rinner ihop en bit längre ner.
Calazo kallar jokken för Gasska Sarekjåhkå vilket är hämtat från Tore Abrahamssons bok "Detta är Sarek". Man kan tycka att det namnet är mer logiskt eftersom vattnet kommer från Gasska Sarekjiegŋa.
Jag slår läger strax söder om Sarekvárásj. I stället för att vila inför morgondagens planerade topptur till Nordtoppen, begav jag mig ut på en kvällstur till lågfjället Sarekvárásj som är 1114 meter högt. Ahkká dominerar bakgrunden när jag passerar Sarekjávrásj.
Från toppen av Sarekvárásj får man en bra överblick av den östra delen av Guhkesvágge. Man får inte så mycket svängrum om man vandrar på norra sidan av Guhkesvákkjåhkå, men man slipper alla vad.
18:e juli.Dag 9
Jag gjorde ett försök att ta mig upp på Nordtoppen. Det var en påfrestande värme och jag tror att jag svettades 1 liter per 100 höjdmeter, vilket skulle innebära närmare 11 liter när man kommit upp på toppen, om värmen höll i sig högre upp. Det var också i det närmaste vindstilla.
Jag går i riktning mot Gasska Sarekjiegŋas ändmorän som jag följer på dess västra sida för att komma upp på Nordtoppens östkam. Den vägen ser ut att vara den lättaste till toppen.
Mitt i stenlandskapet dyker det upp öar av liv - här fjällglim.
Lite högre upp har flera plantor av isranunkel slagit rot.
Värmen är påtaglig, men jag är inte beredd att ge upp ännu och stretar på uppöver östkammen.
Jag går längre ut på kammen för att få se Gasska Sarekjiegŋa som syns i nästa bild. Den har nu blivit rätt tunn. På andra sidan av glaciären går Buchtkammen upp mot Bucht-toppen.
När jag passerat 1500 meter - det vill säga när jag kommit halvvägs - var jag alldeles torr i munnen och de två litrarna vatten jag burit med mig var sedan länge slut. En rännil kom här upp ur berget och jag skulle kunna fylla flaskan med 3 liter vatten vilket kunde räcka till toppen.
Tyvärr måste jag använda min vandringsryggsäck som dagtursäck och den väger 2½ kg tom. Med vatten, kamerautrustning, ombyte och mat hamnar vikten på 9 kg vilket inte är optimalt i värmen. Frånsett värme och packning var förutsättningarna idealiska för en topptur. Torrt och fint och inga hala stenar.
Jag försökte analysera läget för att se om det var vettigt att fortsätta. Eftersom man också ska ta sig ner utan att ramla måste man vara skärpt i större grad än när man går upp, vilket kan vara svårt om man har vätskebrist och är trött efter uppgången.
Jag brukar inte ge upp bara för att det tar emot. I vilket fall måste man göra en riskbedömning när man vandrar ensam, och här var värmen och lågt vätskeintag något jag inte kunde negligera rakt av. Jag har sprungit flera maratonlopp när jag var yngre och vet vad vätskebrist kan ställa till med - men en topptur är inte samma sak som ett maraton. Det slutade med att jag "fegade ur" efter att bara ha kommit halvvägs och återvände ner till lägret.
Jag är snart tillbaka vid tältet som syns strax till vänster om mitten i nästa bild. Jokken är ett biflöde till Alep Sarekjågåsj. Bergsknallen längst till vänster är Sarekvárásj och längst bak syns Skanátjåhkkå (1771).
Det var en bra plats att tälta på, men ett veritabelt "mygghål" och jag ville inte stanna en natt till. Packade ihop och fortsatte bortåt Sareklåbddå.
Tillflödet till Sarekjávrásj kommer huvudsakligen från en namnlös glaciär och snölegor på Nordtoppens norra sida. Jag lyckades inte ta mig över utan att vada trots att det inte var djupt här där jokken bredde ut sig. En månad senare tog man sig enkelt över med kängorna på.
Efter drygt 4 km vandring på Sareklåbddå hittar jag en plats att slå upp tältet på nära ett par jokkar och med utsikt mot Áhkkámassivet. Det återstår 3 jokkar att ta sig över, men det får vänta till i morgon.
