14:e juli.Dag 5

Efter dag 5 och 6 skulle det gå upp för mig att ska man lyckas med en topptur i min ålder (70+) i den rådande värmen så måste man planera bättre än vad jag gjorde.

Lägg inte förmiddagen på att riva lägret och vandra med full packning i hög värme, för att sätta upp det igen och fixa lunch. Det är en olämplig förberedelse för att ta sig an en topptur till en 1700 meter hög topp eftersom man då har förbrukat en del av glykogenförrådet i benmusklerna redan innan man kommit iväg.

Å andra sidan behöver man inte alltid komma ända upp för att få intressanta bilder.

Morgonen blev snabbt mycket varm redan innan jag hunnit komma iväg. De svarta vandringsbyxorna, som passar bra vid normalt Sarekväder, blev nu för varma. Min egentliga plan var att gå till början av Soabbevágge för att därifrån göra en topptur till Soabbetjåhkkå och vidare mot Stuor Skoarkki. Jag gick därför mot deltalandet mellan Bierikjávrre och Bielajávrátja för att se om det var möjligt att ta en kortare väg till Soabbevágge. Tyvärr såg det för blött och dyigt ut så jag gav upp försöket att ta en genväg. 

Det skulle bli en betydande omväg att ta sig till Soabbevágge via vadstället över Bielajåhkå väster om Bielajávrátja - tur och retur dessutom. Jag ville på grund av värmen få ner sträckan jag måste vandra med full packning till förmån för halv- eller heldagsutflykter och valde då i stället toppen 1700, som tillhör Sarvatjåhkkå. Därifrån borde utsikten vara fin åt alla vädersträck utom åt möjligen åt norr.

Jag mötte en finländare som lindat in huvudet i en sjal för att få skydd mot solen och värmen. Vi pratade lite om fågellivet innan vi fortsatte åt var våra håll.

Nedanför Sarvalåbddå vek jag av från stigen för att ta mig lite högre upp där man kunde få avskildhet. Satte upp tältet och åt en frystorkad rätt (Pasta med tomat och vitlök) samt några kex.

Det går mycket tid till rivning och uppsättning av lägret vilket medför att jag kommer iväg på min topptur först klockan 2. Hur som helst känns det bra att få vandra enbart med dagturspackning och jag lämnade till och med regnkläderna i tältet då väderleksprognosen inte hade en droppe regn inom överskådlig tid.

Jag tog sikte på västra sidan av Sarvalåbddå där det var mindre brant. Det är en i positiv bemärkelse nästan barnslig glädje i att komma högre och högre upp och se hur perspektivet mot det omgivande landskapet förändras.

Vid drygt 1000 meters höjd kunde man se in i den bergsnisch som omges av Tjåggŋåris och Svarta spetsen i väster och Sarvatjåhkkå, Vuojnestjåhkkå samt Spijkka i öster.

Härifrån har man fin överblick över deltalandet vid Ráhpajåhkås början nedanför Skárja och jag passar på att ta en vilopaus.

Målsättningen var att komma upp på förtoppen 1700. Jag fortsätter därför över Sarvalåbddå och går sedan snett uppför en kilometerlång snölega, men viker av och hamnar på en hylla med mossa och gräs där det skulle gå att slå upp ett tält. Vatten bubblade upp ur berget några meter därifrån. Hyllan ligger drygt 1350 meter över havet och syns i fotot.

Jag fortsätter en liten bit till för att få se ner på området mellan Bierikjávrre och Bielajávrátja och eventuellt få klarhet i om det går att passera där.

Härifrån kan man se hela Bielajávrátja med dess turkosa vatten färgat av glaciärslam. Berget på andra sidan sjön är det 1577 meter höga Bielatjåhkkå som var det första fjäll i Sarek som jag var upp på. Året var 1979.

Jag inser att det blir tufft att fortsätta de sista 340 höjdmetrarna till toppen 1700 och tar mig i stället snabbt ner från stenskravlet via snölegan som går att använda ner till 900-meters nivån. Höga moln skapade ett ovanligt och diffust ljus mot sena eftermiddagen.

15:e juli.Dag 6

Jag vill flytta lägret närmare Máhtujågåsj för att få en bättre utgångspunkt för utflykten upp till fjällryggen Máhtuoalgge varifrån man kan se Mihkájiegŋa.

För att komma till den nya lägerplatsen måste Tjåggŋårisjåhkå passeras. Jokken hade ett vackert vattenfall 100 meter uppströms stigen. Det fanns fortfarande en stabil snöbrygga så att man slapp vada i det ganska strida vattnet.

När jag närmar mig Máhtujågåsj går jag uppströms jokken cirka 100 höjdmeter, där kartan antyder att marken lutar mindre, och sätter upp tältet där.

Tar det lugnt och äter lunch innan jag ger mig av mot Máhtuoalgge varifrån man har fri sikt mot Mihkájiegŋas glaciärtunga. Jag vill ha en aktuell bild av glaciären som jämförelse med de bilder Axel Hamberg tog för 125 år sedan.

Efter lunchen följer jag Máhtujågåsj uppströms. Terrängen är trevlig och lättvandrad och det blir flera pauser för fotografering och för att hålla törsten stången.

Området mellan Máhtuoalgge och Máhtutjåhkkå i väster och Tjåggŋåris samt Svarta spetsen i öster är närmast att likna vid en bergsnisch. I höjd med Máhtuoalgge planar den ut en del. 

Jag passerar Máhtujågåsj på en snöbrygga och fortsätter över stora snöfält upp mot Máhtuoalgge som är en lägre förlängning av Máhtutjåhkkå strax under 1300 meter i höjd.

Mitt panorama av Mihkájiegŋa.

När jag kommit en bit upp på Máhtutjåhkkås södra kam tar jag en panoramabild av Mihkájiegŋa. Fjällen i mitten är Jållok 1507 och Mihkátjåhkkå 1747. Glaciären sträckte sig runt år 1900 ända till bildens vänsterkant nere i Ruohtesvágge. I bilden ser man tydligt sidomoränen på Jållok och Mihkátjåhkkå vilket ger en uppfattning om hur mycket tjockare glaciärtungan har varit.

Axel Hambergs panorama.

Nästa bild visar Hambergs foto av Mihkájiegŋa från den 3:e augusti 1895. Hamberg stod på den övre delen av Máhtuoalgge knappt 1300 m ö.h. Jag stod lite högre upp när jag tog mitt foto av samma motiv - drygt 1400 m ö.h.

2025 har glaciärtungan dragit sig tillbaka till bildens mitt vilket blir 1600 meter jämfört med 1895. Där var glaciärtungan cirka 140 meter tjockare än idag. Den uppskattningen har gjorts med hjälp av flygfoton i Lantmäteriets "Min karta" där man ser läget av sidomoränens största utbredning, vilket inträffade senast runt år 1900. 

Nästa bild visar  fjällaxeln Máhtuoalgge som bildar en lägre förlängning av Máhtutjåhkkå. I bakgrunden ser man Oalgásjmassivet med Skårvatjåhkkå lite till höger.

Jag känner ett visst vemod över att glaciärena minskar så snabbt i storlek. Utan dem skulle Sarek förlora estetiska värden förutom dricksvatten under sensommaren och hösten. Att det inte hinner drabba mig i någon nämnvärd utsträckning är en klen tröst. 

I stället för att fortsätta till toppen 1653 på Máhtutjåhkkå vänder jag om vid 1444 m ö.h. Vissa partier är så pass branta att det är svårt att avgöra om man kan ta sig ner samma väg. Det är lättare att gå upp än att gå ner. Är tillbaka vid tältet närmare 8.

Mihkájiegŋas tillbakagång de senaste 125 åren.

Den sista bilden visar var Mihkájiegŋas glaciärtunga mot söder varit placerad runt åren 1900, 1960 och 2024. Jag har använt mig av Lantmäteriets flygfoton från nutid och 1960, samt ändmoränens placering när det gäller utbredningen år 1900.