Jag hade aldrig vandrat genom hela Guhkesvágge och bestämde mig nu för att göra just det. Den östra sidan av dalgången (på norra sidan av bron) brukar rekommenderas för att slippa alla vad över de många glaciärjokkarna som rinner ner från Sarektjåhkkåmassivets norra sida (på södra sidan av bron). Det stora frågetecknet just nu var hur den sena snösmältningen och den extrema värmen skulle påverka möjligheten att vada dessa jokkar.
Gjorde min första längre fjällvandring i september 1979. Det var en ensamvandring i Sarek. De följande 18 åren (ofta ensam - ibland med vänner) var det Sarek och Kebnekajsefjällen som lockade. Förmodligen för att det var där dom högsta topparna fanns. Först 1998 fick jag upp ögonen för västra Padjelanta och Rago och gjorde en vandring söder, väster och norr om Virihaure och Vastenjaure. Den vidsträckta utsikten, avsaknaden av leder och glaciärlandskapet fick mig att återkomma år efter år. Jag var ute i 17 dagar under en vandring utan att se en människa annat än första och sista dagen. Man kunde gå i sina "penséer" dag ut och dag in och bara "vara sig själv" - ja, till och med förlora sig själv i nuet, då det öppna landskapet ger en känsla av frihet, upprymdhet och samhörighet med naturen. Från topp 1663 på norska gränsen kan man se Lofoten 170 km bort. Det är längre än om man kunde se Gävle från Kaknästornet i Stockholm...
Användarnamn: hansnydahlIntressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Litteratur, Navigering, Bär & svamp, Foto, Svenska urskogar, istidsformationer.
Etiketter:
Guhkesvágge
Dag 7, 8 och 9. Jag vandrar på norra sidan av Sarektjåhkkåmassivet för att se om det går att ta sig över de många glaciärjokkarna nu när temperaturen varit minst +25 grader i en vecka och avsmältningen av isen kan förväntas ge mycket höga flöden.