19:e juli.Dag 10
Dag 10 fortsatte i samma spår - mycket varmt och molnfri himmel. Nästa bild visar Nordtoppen (till vänster) och Stortoppen (i mitten) - vy från tältplatsen på Sareklåbddå med ett 200 mm objektiv. Till höger toppen 1853.
När det är dags att börja vandra ser jag något genom kameran med teleobjektivet på. Det ser ut som en förfallen renvaktarstuga på långt håll. Kunde det vara Tjeurastugan som jag lovat Björn Andersson att försöka hitta? Avståndet dit var 1,5 km vilket jag kollade upp i efterhand. Jag gick därför i riktning mot "renvaktarstugan" trots att det vore mer ekonomiskt att fortsätta en bit uppe på Sareklåbddå.
Så småningom ser jag att det bara är ett stort klippblock vars övre del var täckt av svarta skorplavar, vilket från långt håll såg ut som ett tak. Jag går ändå dit för att se om man kan vada jokken från Alep Sarekjiegŋa då den blev bredare just vid klippblocket.
Jokken heter Alep Sarekjågåsj på Calazos kartor och den får huvudsakligen sitt vatten från Alep Sarekjiegŋa. Den flyter nedströms ihop med Várdasjåhkå som syns längre bort i fotot.
Jokken var här för djup och stenig för att vada, speciellt med tanke på att man inte ser bottnen genom det grumliga glaciärvattnet. Det lockade inte att ge sig ut och tampas med stora, kantiga och hala stenar. Jag såg en potentiell snöbrygga en dryg km västerut och valde att undersöka den i stället för att vada.
Snöbryggan gick att passera, men om någon dag skulle den vara oanvändbar.
Det var inte mer än 400 meter till nästa vattendrag som var Várdasjåhkå. Den var för strid för att jag skulle vilja ge mig ut i vattnet där fåran var 10 meter bred. Jag följde därför jokken nedströms i hopp om att kunna hitta ett bredare ställe.
Jag hittade strax ett bredare vadställe över Várdasjåhkå där vattnet var högst knädjupt. Inget svårt vad, men kallt.
Efter vadet gick jag upp på en ås för att försöka upptäcka några rester efter Tjeurastugan som skulle ha stått i närheten. Stugan användes i renskötseln men revs någon gång efter 1996. Kartan där det exakta läget markerats hade glömts hemma och jag letade på måfå på ett par kullar, men gav sedan upp.
Ännu mer vatten än Várdasjåhkå hade den namnlösa jokken i nästa bild - i kartan kallar jag den "Gássajåhkå". Den får huvudsakligen sitt vatten från Gássajiegŋa (namnet bara på Calazos karta), även om kartan antyder ett visst bidrag från Suottasjjiegŋa.
Det är inget litet vattendrag som här var meterdjupt på sina ställen. En bit nedströms bilden fanns ett bredare ställe där jag vågade mig på att vada. En komplicerande faktor var de stora stenarna på bottnen som kunde vara hala.
I bakgrunden den nordvästra delen av Sarektjåhkkåmassivet mellan Gávabákte och Niják.
Jag vadade jokken 600 meter uppströms inloppet i Guhkesvákkjåhkå, mellan de två öarna mitt i nästa bild. Det blev knädjupt som mest. Vattenståndet var nog ovanligt högt.
Efter vadet går jag till ett vadställe över Guhkesvákkjåhkå som Hans Fowelin skrivit om i sin blogg. Det ligger 300 meter nedströms utloppet från Oarjep Tjievrajávrre. Här behövde jag inte vada då det fanns så många stenar, både över och under vattenytan, att gå på.
Efter vadet har man lämnat nationalparken Sarek och vandringen fortsätter i Stora Sjöfallets nationalpark. Man får gå en km genom lite risig och knölig terräng innan man kommer till sluttningen upp mot Tjievratjåhkkå. På sluttningen är marken jämnare även om man bitvis får gå runt stenigare partier. Det är närmare 400 meters stigning i brutal värme med full packning upp till en utsiktspunkt 1½ km väster om Tjievratjåhkkå. Även om det inte lutar mycket blir det många kortare vilopausar. Jag håller mig inledningsvis nära en mindre jokk för att kunna dricka och inte drabbas av uttorkning.
När jag kommer upp på fjällaxeln som ligger 1½ km väster om Tjievratjåhkkå 1420 och drygt 1250 m ö.h. ser jag en fågel sitta på ett röse 50 meter ifrån mig. Tyvärr hade jag bara ett vidvinkelzoom på kameran vilket gjorde fågeln mycket liten på den enda bild jag hann ta innan den flög iväg med ovanligt kraftfulla och snabba vingslag. Den blev rädd när min vandringsstav föll till marken.
Enbart en falk kan flyga så, men var det en jaktfalk eller en pilgrimsfalk? Jaktfalken är världens största falk med en kroppslängd på 53 till 63 cm och ett vingspann på 109 till 134 cm.
Pilgrimsfalken är mellan 40 och 50 cm lång och har ett vingspann på 80 till 110 cm - det är honan som är störst.
En fågelkännare som sett bilden säger med säkerhet att det var en jaktfalk jag fotograferat eftersom vingarna är kortare än stjärten när den sitter. Jag stannar till vid röset där falken suttit och passar på att ta en panoramabild av hela Sarektjåhkkåmassivet.
Detta foto togs från samma plats som det foto Axel Hamberg tog från "Tjeura" sekelskiftet 1900. Härifrån får man även med Guhkesvágge.
Att jag kan säga att det är samma plats beror på att Björn Andersson upptäckte att stenarna i förgrunden var desamma i både Hambergs och min bild - några av dem har gjorts lite ljusare i den här bilden. Det är en ren slump då jag inte hade en aning om att det var här Hamberg stod - jag trodde att det var från toppen av Tjievratjåhkkå han tagit sitt foto.
Frågan är om det inte rentav är Hamberg och hans medhjälpare som byggt röset - inte många människor passerar den här platsen. Hamberg tog ju bevisligen sin panoramabild just härifrån där röset står. Jag får tacka jaktfalken för att den markerade platsen åt mig. Hur sannolikt är det att vi tar ett foto av samma motiv från samma plats? Det som skiljer är 125 år.
Det börjar bli dags att hitta en lägerplats och jag går mot den lilla sjön (1253 m ö.h.) nedanför västra sidan av Tjievratjåhkkå. Vid sjön fanns några platser med slät och torr flytjord att resa ett tält på. Jag sov riktigt bra här, men regnar det kan det nog komma vatten rinnande nedför sluttningen. Detta blir även vandringens högst belägna tältplats.
20:e juli.Dag 11
Jag börjar dagen med en liten topptur till Tjievratjåhkkå (1420 m ö.h.). Det är endast drygt 160 höjdmeter som måste övervinnas. Det är en del blockmark men oftast kan man gå runt den vilket gör det rätt enkelt att ta sig fram.
Jag går över den flacka toppen till den södra sidan för att få överblick över Sarektjåhkkåmassivet. Härifrån ser man mer av glaciärerna än från gårdagens utsiktspunkt 170 höjdmeter längre ner. Å andra sidan ser man inte Guhkesvákkjåhkå flyta fram genom dalgångens botten.
Det växte inte mycket på toppen annat än på stenar fastklistrade skorplavar. För övrigt såg jag bara fjälltagellav, som tillhör släktet garnlavar, som såg ut att trivas. Någon liten videart och kråkbärssris kämpade för att överleva och vågade bara sticka upp en cm över markytan.
Jag tar mig snabbt ner och river lägret
Inte många meter efter att jag vandrar iväg från min lägerplats dyker en fjällpipare upp och vill dra till sig min uppmärksamhet för att skydda sin unge/ungar. Det är tydligen hanen som ruvar och tar hand om ungarna hos fjällpiparen, medan honan ger sig iväg för att para sig med en ny hane.
För att komma till Vuosskelvágge måste jag passera sjö 1077 och stora snölegor underlättar vandringen genom blockmarken.
Jag går längs sjöns västra sida där stenblock ligger utspridda, men man kan snirkla sig förbi utan problem. Det skulle visa sig en månad senare att sjöns östra sida var betydligt besvärligare att passera.
Vid utloppet från sjö 1077 låg ett stort renhorn med tillhörande kranium. Att nya horn växer ut på härkar och sarvar (hanrenar) varje år är ju bekant, men jag tvivlar på att nya huvuden också gör det.
Jag lyckas ta mig över jokken från sjö 1077 på stenar, men jokken som kommer från passet Skálariehppe hade mer vatten och måste vadas vilket var lätt gjort. Efter vadet passar jag på att äta lunch medan jag har tillgång till friskt vatten.
Det fanns ovanligt många stora stenblock på vägen ner mot sjön Oarjep Átjek som man måste snirkla sig förbi.
Nu ser man Vuosskelvágge och färdriktningen ändras från nordlig till östlig. Det blir självklart att man går på den södra sidan av sjöarna i dalgången då det är rätt lite utrymme mellan Vuosskeljávrre och fjället Hállji.
Första halvan av dalgången är stenig men framkomlig. Mängden sten minskar ju längre österut man kommer. På grund av den varma och fuktiga luften bildades ett värmeåskväder. Det hörs några åskknallar men det kommer inget regn.
Ett stort stenblock på cirka 15 ton har av den smältande inlandsisen placerats på tre "fötter" i form av halvmeterstora stenblock.
Längst österut i Vuosskelvágge ligger två namnlösa halvkilometerlånga sjöar. Det skulle finnas tältplatser nära utloppet av den östligaste sjön, men man fick leta ett bra tag. Några hundra meter nedströms utloppet såg det senare ut att finnas fler platser att välja på.
21:a juli.Dag 12
Det var 2 km ner till Suorvastigen och därefter ytterligare drygt 7 km ner till parkeringen. Luften var varm och fuktig och suddade ut konturerna på omgivande fjäll tidigare än normalt.
Jag hoppade över frukosten för att slippa brottas med myggen och kom till parkeringen redan klockan 10. Bytte om till torra kläder och kostade på mig att äta en bakad potatis med röding på Naturum Laponia, men det var som att "kasta in ett vedträ i hallen" när det gäller mättnadskänslan.
En sak med din vandringsserie är ju hur vissa fjäll får ett helt nytt utseende när du närmat dig dom. Det är ju en sak man upptäcker efter år av vandrande, att ett fjäll kan uppvisa helt olika ansikten beroende på vinkel, väderlek och naturligtvis ens egen observationsförmåga. Sareks Nordtopp är ju ett bra exempel på det. En ändå måttlig lutande backe och sedan detta hisnande stup ned till den osannolika inträngda Gaska Sarekjekna.
Men som sagt varhelst du riktat ditt objektiv så blir det ju helt nya vyer, då inte minst dessa till brädden fyllda jokkar.
Platsen är ju heller inte nedlusad av vandrare. Dom gånger jag sett stora djur i Sarek har det varit just där.
Som du nog vet så byggde ju Hamberg rösen (inte han själv dock) för att kunna placera sina instrument på, kamerorna, solmätarna och annat. På norra sidan av Piellorieppe (alltså Rapadalens sydsida) lite upp i ’backen’ finns det två ganska stora ’Hambergrösen’, i Minnesboken finns bild av ett av dom..
med hälsning Anders.
Det var ju rätt dråpligt med jaktfalken som satt på röset som markerade platsen där Hamberg tog sitt panorama. Hamberg skulle nog ha dragit på mungiporna från sin observationsplats i någon annan dimension där teodoliter inte längre behövs.
"Alep Sarekjågåsj", Várdasjåhkå och "Gássajåhkå" var nu seriösa vattendrag med stora och hala stenar på bottnarna. Man fick leta efter bredare ställen för att våga vada, om man inte var beredd att klättra över besvärlig morän och gå upp på glaciärerna förbi utloppet. Med minst 25 graders värme blir ju avsmältningen från glaciärerna därefter vilket förklarar de höga flödena.
Hambergs kamera stod på ett mätbord med 2 vattenpass och justerades med 3 ställskruvar för att bilden skulle få ett korrekt horisontalplan. Han behövde ett stativ till detta - i alla fall till de bilder som användes vid karteringen av Sarek (Triangelnätet av högre ordning). Jag antar att det inte var någon nyhet för dig. :-)
De flesta av mina bilder är rent dokumentära utan konstnärliga ambitioner. Därför är skärpa och detaljrikedom viktiga egenskaper - något som inte alls behöver gälla mer konstnärliga bilder. Men även dokumentära bilder kan må bra av att man försöker sig på lite annorlunda perspektiv. Vid kriminalfotografering täcker man väl in alla upptänkliga perspektiv. Man lägger knappast någon energi på att få konstnärliga bilder av en brottsplats.
Jag passerade samma vattendrag en månad senare och då var vattenföringen bara cirka 35 % av vad den var i juli och två av jokkarna kunde passeras på stenar - om man inte ramlar ner i vattnet som jag gjorde i "Alep Sarekjågåsj".
Hans
Man kan ju lätt tro att Axel bara drog upp en kamera och plåtade lite runt omkring och tyckte ’det var ju jädrans vackert det här med Sarek--. Sigrid i Djursholm kommer nog gilla det här’… och så får jag lite likes på Instagram’ Nej, så var det inte. Det var väl tur han hade lite handräckning😊
Jag tror inte direkt Hambergs fotografier uppfattas som dokumentära idag. inte längre i alla fall- Kontexten till vetenskap har ju helt försvunnit. Gemene man ser dom som ’gamla fotografier’ av fjälltoppar, lite kuriösa naturligtvis. Dom har gått ett varv, ifrån det dokumentära till bli ’posters’ tyvärr. Folk känner inte till Hamberg ens, få fjällvandrare gör det ens. Ibland kan man vara glad om dom ens vet var dom befinner sig. Om man jämför dom med fotografer som, typ: Douglas Freshfields eller Vittorio Sella, så var ju dessa mer upptäckare och klättrade i exotiska berg, deras utflykter var ju inte direkt vetenskapligt grundade, utan mer av upptäckare och äventyr, så ser vi ju på det idag.
Att Sella lyckades ta sina extremt bildsköna fotografier anses ju som fullständigt makalöst, när man inser hur mycket hans kamera vägde, och hur han tog sig fram. Men dom var ju inte vetenskapsmän utan kunde skapa sina bilder utifrån estetik--Hamberg fick nöja sig med en blå himmel och bita ihop hårt!. Om vi uppfattar estetik i Hambergs bilder, så är det något som kommit nu i senare tid. Dessutom var de ju avsedda för forskning och inte för allmänheten.
Som du förstår så tar jag med min ’evinnerliga krim-foto-blick’ när jag är ute och går. Precis som du Hans så kollar jag på annat än på spetsiga toppar. Jag är ganska skapligt botaniskt kunnig, så varhelst jag ser en rar ört, så smälter mitt hjärta.-Dock är ju inte Sarek så väldigt fullt av sällsyntheter som i Arjeplogsfjällen eller i Padjelanta. Men på sluttningen vid just nordtoppen växer faktiskt en av de bättre lokalerna för fjällvallmo. Annars är området vid magnesitområdet fyndligt och värt besväret, om man vill krypa runt på alla fyra i blötmarken.
---Vid akut utryckning måste ju det dokumentära stå i första rummet, men det förekommer att man måste ta hänsyn till andra aspekter, (rättsmedicin är ett sådant exempel på aspekter med etik) på fotografi där det är nödvändigt att ha ett vidare perspektiv på vad just en speciell avbildning innebär. Men, fokus ska ju ligga på: saklighet tydlighet och icke subjektivitet, vid vidare analys måste man alltid ta reda på vad som ursprungligen önskades, alltså direktiven. Och på vad brottsutredningen kommer fram till för vidare analyser. Ett exempel: Bränder är mycket svåra och står i särklass i problematik. Men att vara tydlig och saklig är också aspekter av konstnärlighet.---
Här en länk till en sådan här site som säljer alpbilder.
https://www.artphotolimited.com/sv/svart-vitt-foto/landskap/berg
Anders
Vittorio Sella hade jag lyckats glömma, men han var ju en av de fotografer som Ansel Adams senare tog intryck av. Och vilket fantastiskt tonomfång han fick i sina foton för att vara på den tiden - han behärskade verkligen mörkrumsarbetet. Det är inte många som behöver ägna sig åt sådant numera. Mitt specialarbete i gymnasiet handlade just om fotokemi och jag gjorde sepiatoningar och toningar i blått och gult.
Med den digitala bildens inträde har mörkrumsarbetet flyttats till program som Lightroom, Photoshop och Capture One. Även där krävs träning, övning och fackkunskaper om man inte helt ska förlita sig på automatiska inställningar. Av egen erfarenhet vet jag hur tidskrävande det är att hänga med i framkallningen av så kallade RAW bildfiler. Det går ut över artkunskaper om lavar, svampar och fåglar.
Axel Hamberg hade förståeligt nog inte den fingertoppskänslan i mörkrummet. Det går inte att kräva det av en forskare som behärskade så många discipliner som Hamberg gjorde: geologi, geografi, mineralogi, glaciologi, geomorfologi, instrumentmakare med mera. Dock tillverkade han sina egna kameror, hur många fotografer har gjort det!?
Hamberg tog även bilder vid sidan av sin forskargärning - delvis genom sitt samarbete med STF. Han var ju ingen etnolog men tog en hel del bilder av samer, förutom av sina samiska medhjälpare.
Här en bild av Hotell Säkokjokk från den 11:e september 1902.
https://photos.app.goo.gl/mgVj8Ktoap1qbdYD6
Det var spännande med blomlokalerna du nämner - speciellt kanske fjällvallmon vid Nordtoppen. Har du en mer precis lägesangivelse? Nordtoppen har jag inte gett upp hoppet om att komma upp på. Jag har faktiskt sett (och fotat) Laestadiusvallmon på Pältsans sluttningar. Jag bodde i Pältsastugan i en vecka år 1986 då en kollega var stugvärd där.
Hans
Växter kan inte flytta på sig, men nyfikna fötter ställer sig lätt fel. Jag har sett trista exempel inte minst på Gotland där just fotograferandet av Guckuskor och Blodtopp på skyddade platser tyvärr gjort att växter helt försvunnit.
Det enda jag grovt kan hänvisa till är grusravierna vid Vardasieva (stavas det så?), i sluttningen till Sarekpakte, Det är grusras där i jokken, och ganska brant, liksom en slinga ner. Tyvärr, av förståeliga skäl så lägger jag inte ut nåt om skyddade växtplatser, det vore dessutom otillbörligt.
Jag och min hustru var en gång på vandring i Sikkim i Indien och företog oss någon slags ’trekking’ uppe vid Kanchenjunga. I Gangtok fanns då, en filial till detta ’Himalayan Mountaineering Institute’, som i någon monter hade saker som Sella hade haft, en isyxa bland annat, Han var ju där 1899 med Freshfield. Jag fick hålla i isyxan som togs ur en monter, på skaftet såg jag fingeravtryck och ett fastklistrat hårstrå. Oförglömligt!
Han tillhör en av de personer jag skulle velat träffa ifrån historiens gång.
I brist på detta skulle inträffa, får jag hålla till godo med den svenska versionen, och det blir väl tydligen då du!
Att komma upp på toppar som man förutsatt sig kan nog som du vet ställa till det. Jag har några gånger siktat in mig på både stortopp och sydtopp- (Sarektjåkkå), men aldrig kommit riktigt upp, mest beroende på väder men också på trassel med sällskap som kroknat.
Min sista ’topp’ blev Borgtoppen, jag gjorde den efter det jag fyllt 65. Jag kände då att det fick räcka. Jag tältade på Dimtoppen nedanför, och det var dåligt väder, när jag väl kom upp var allt perfekt. Jag kände mig som tjugo basst’ men jag insåg att detta tillstånd inte skulle vara framöver, senare på hösten small jag med bilen.
Jag ska nu i veckan dra till Gotland och vara där en tid. Det är som vackrast där nu. Tyvärr är uppkopplingen där inte den bästa och sitta och knattra på mobilen är inte det lättaste. Men kanske ’lill-töijsernee’ kan hjälpe.'
hälsar Anders!