19:e juli.Dag 10

Dag 10 fortsatte i samma spår - mycket varmt och molnfri himmel. Nästa bild visar Nordtoppen (till vänster) och Stortoppen (i mitten) - vy från tältplatsen på Sareklåbddå med ett 200 mm objektiv. Till höger toppen 1853.

När det är dags att börja vandra ser jag något genom kameran med teleobjektivet på. Det ser ut som en förfallen renvaktarstuga på långt håll. Kunde det vara Tjeurastugan som jag lovat Björn  Andersson att försöka hitta? Avståndet dit var 1,5 km vilket jag kollade upp i efterhand. Jag gick därför i riktning mot "renvaktarstugan" trots att det vore mer ekonomiskt att fortsätta en bit uppe på Sareklåbddå.

Så småningom ser jag att det bara är ett stort klippblock vars övre del var täckt av svarta skorplavar, vilket från långt håll såg ut som ett tak. Jag går ändå dit för att se om man kan vada jokken från Alep Sarekjiegŋa då den blev bredare just vid klippblocket. 

Jokken heter Alep Sarekjågåsj på Calazos kartor och den får huvudsakligen sitt vatten från Alep Sarekjiegŋa. Den flyter nedströms ihop med Várdasjåhkå som syns längre bort i fotot.

Jokken var här för djup och stenig för att vada, speciellt med tanke på att man inte ser bottnen genom det grumliga glaciärvattnet. Det lockade inte att ge sig ut och tampas med stora, kantiga och hala stenar. Jag såg en potentiell snöbrygga en dryg km västerut och valde att undersöka den i stället för att vada.

Snöbryggan gick att passera, men om någon dag skulle den vara oanvändbar.

Det var inte mer än 400 meter till nästa vattendrag som var Várdasjåhkå. Den var för strid för att jag skulle vilja ge mig ut i vattnet där fåran var 10 meter bred. Jag följde därför jokken nedströms i hopp om att kunna hitta ett bredare ställe.

Jag hittade strax ett bredare vadställe över Várdasjåhkå där vattnet var högst knädjupt. Inget svårt vad, men kallt.

Efter vadet gick jag upp på en ås för att försöka upptäcka några rester efter Tjeurastugan som skulle ha stått i närheten. Stugan användes i renskötseln men revs någon gång efter 1996. Kartan där det exakta läget markerats hade glömts hemma och jag letade  på måfå på ett par kullar, men gav sedan upp.

Ännu mer vatten än Várdasjåhkå hade den namnlösa jokken i nästa bild - i kartan kallar jag den "Gássajåhkå". Den får huvudsakligen sitt vatten från Gássajiegŋa (namnet bara på Calazos karta), även om kartan antyder ett visst bidrag från Suottasjjiegŋa. 

Det är inget litet vattendrag som här var meterdjupt på sina ställen. En bit nedströms bilden fanns ett bredare ställe där jag vågade mig på att vada. En komplicerande faktor var de stora stenarna på bottnen som kunde vara hala.

I bakgrunden den nordvästra delen av Sarektjåhkkåmassivet mellan Gávabákte och Niják.

Jag vadade jokken 600 meter uppströms inloppet i Guhkesvákkjåhkå, mellan de två öarna mitt i nästa bild. Det blev knädjupt som mest. Vattenståndet var nog ovanligt högt.

Efter vadet går jag till ett vadställe över Guhkesvákkjåhkå som Hans Fowelin skrivit om i sin blogg. Det ligger 300 meter nedströms utloppet från Oarjep Tjievrajávrre. Här behövde jag inte vada då det fanns så många stenar, både över och under vattenytan, att gå på.

Efter vadet har man lämnat nationalparken Sarek och vandringen fortsätter i Stora Sjöfallets nationalpark. Man får gå en km genom lite risig och knölig terräng innan man kommer till sluttningen upp mot Tjievratjåhkkå. På sluttningen är marken jämnare även om man bitvis får gå runt stenigare partier. Det är närmare 400 meters stigning i brutal värme med full packning upp till en utsiktspunkt 1½ km väster om Tjievratjåhkkå. Även om det inte lutar mycket blir det många kortare vilopausar. Jag håller mig inledningsvis nära en mindre jokk för att kunna dricka och inte drabbas av uttorkning.

När jag kommer upp på fjällaxeln som ligger 1½ km väster om Tjievratjåhkkå 1420 och drygt 1250 m ö.h. ser jag en fågel sitta på ett röse 50 meter ifrån mig. Tyvärr hade jag bara ett vidvinkelzoom på kameran vilket gjorde fågeln mycket liten på den enda bild jag hann ta innan den flög iväg med ovanligt kraftfulla och snabba vingslag. Den blev rädd när min vandringsstav föll till marken.

Enbart en falk kan flyga så, men var det en jaktfalk eller en pilgrimsfalk? Jaktfalken är världens största falk med en kroppslängd på 53 till 63 cm och ett vingspann på 109 till 134 cm.

Pilgrimsfalken är mellan 40 och 50 cm lång och har ett vingspann på 80 till 110 cm - det är honan som är störst.

En fågelkännare som sett bilden säger med säkerhet att det var en jaktfalk jag fotograferat eftersom vingarna är kortare än stjärten när den sitter. Jag stannar till vid röset där falken suttit och passar på att ta en panoramabild av hela Sarektjåhkkåmassivet. 

Detta foto togs från samma plats som det foto Axel Hamberg tog från "Tjeura" sekelskiftet 1900. Härifrån får man även med Guhkesvágge.

Att jag kan säga att det är samma plats beror på att Björn Andersson upptäckte att stenarna i förgrunden var desamma i både Hambergs och min bild - några av dem har gjorts lite ljusare i den här bilden. Det är en ren slump då jag inte hade en aning om att det var här Hamberg stod - jag trodde att det var från toppen av Tjievratjåhkkå han tagit sitt foto. 

Frågan är om det inte rentav är Hamberg och hans medhjälpare som byggt röset - inte många människor passerar den här platsen. Hamberg tog ju bevisligen sin panoramabild just härifrån där röset står. Jag får tacka jaktfalken för att den markerade platsen åt mig. Hur sannolikt är det att vi tar ett foto av samma motiv från samma plats? Det som skiljer är 125 år.

Det börjar bli dags att hitta en lägerplats och jag går mot den lilla sjön (1253 m ö.h.) nedanför västra sidan av Tjievratjåhkkå. Vid sjön fanns några platser med slät och torr flytjord att resa ett tält på. Jag sov riktigt bra här, men regnar det kan det nog komma vatten rinnande nedför sluttningen. Detta blir även vandringens högst belägna tältplats.

20:e juli.Dag 11

Jag börjar dagen med en liten topptur till Tjievratjåhkkå (1420 m ö.h.). Det är endast drygt 160 höjdmeter som måste övervinnas. Det är en del blockmark men oftast kan man gå runt den vilket gör det rätt enkelt att ta sig fram.

Jag går över den flacka toppen till den södra sidan för att få överblick över Sarektjåhkkåmassivet. Härifrån ser man mer av glaciärerna än från gårdagens utsiktspunkt 170 höjdmeter längre ner. Å andra sidan ser man inte Guhkesvákkjåhkå flyta fram genom dalgångens botten.

Det växte inte mycket på toppen annat än på stenar fastklistrade skorplavar. För övrigt såg jag bara fjälltagellav, som tillhör släktet garnlavar, som såg ut att trivas. Någon liten videart och kråkbärssris kämpade för att överleva och vågade bara sticka upp en cm över markytan.

Jag tar mig snabbt ner och river lägret

Inte många meter efter att jag vandrar iväg från min lägerplats dyker en fjällpipare upp och vill dra till sig min uppmärksamhet för att skydda sin unge/ungar. Det är tydligen hanen som ruvar och tar hand om ungarna hos fjällpiparen, medan honan ger sig iväg för att para sig med en ny hane.

För att komma till Vuosskelvágge måste jag passera sjö 1077 och stora snölegor underlättar vandringen genom blockmarken.

Jag går längs sjöns västra sida där stenblock ligger utspridda, men man kan snirkla sig förbi utan problem. Det skulle visa sig en månad senare att sjöns östra sida var betydligt besvärligare att passera.

Vid utloppet från sjö 1077 låg ett stort renhorn med tillhörande kranium. Att nya horn växer ut på härkar och sarvar (hanrenar) varje år är ju bekant, men jag tvivlar på att nya huvuden också gör det.

Jag lyckas ta mig över jokken från sjö 1077 på stenar, men jokken som kommer från passet Skálariehppe hade mer vatten och måste vadas vilket var lätt gjort. Efter vadet passar jag på att äta lunch medan jag har tillgång till friskt vatten.

Det fanns ovanligt många stora stenblock på vägen ner mot sjön Oarjep Átjek som man måste snirkla sig förbi.

Nu ser man Vuosskelvágge och färdriktningen ändras från nordlig till östlig. Det blir självklart att man går på den södra sidan av sjöarna i dalgången då det är rätt lite utrymme mellan Vuosskeljávrre och fjället Hállji.

Första halvan av dalgången är stenig men framkomlig. Mängden sten minskar ju längre österut man kommer. På grund av den varma och fuktiga luften bildades ett värmeåskväder. Det hörs några åskknallar men det kommer inget regn.

Ett stort stenblock på cirka 15 ton har av den smältande inlandsisen placerats på tre "fötter" i form av halvmeterstora stenblock.

Längst österut i Vuosskelvágge ligger två namnlösa halvkilometerlånga sjöar. Det skulle finnas tältplatser nära utloppet av den östligaste sjön, men man fick leta ett bra tag. Några hundra meter nedströms utloppet såg det senare ut att finnas fler platser att välja på.

21:a juli.Dag 12

Det var 2 km ner till Suorvastigen och därefter ytterligare drygt 7 km ner till parkeringen. Luften var varm och fuktig och suddade ut konturerna på omgivande fjäll tidigare än normalt. 

Jag hoppade över frukosten för att slippa brottas med myggen och kom till parkeringen redan klockan 10. Bytte om till torra kläder  och kostade på mig att äta en bakad potatis med röding på Naturum Laponia, men det var som att "kasta in ett vedträ i hallen" när det gäller mättnadskänslan.